Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

Pinka revir för att skydda välbelägna folkliga kvarter

Bästa sättet att värna sig emot gentrifiering är att pinka revir, säger Eleonora Pasotti i boken Resisting redevelopment – Protest in aspiring global cities, Cambridge University Press 2020, den första bok som enligt recensionerna verkligen försöker ta reda på hur man lyckas. (Läs mer…)

BLM på jobbet, tack

Min engelske favoritbloggare Chris Dillow meddelar att åtskilliga illa beryktade företag som t.ex. Amazon skyndar sig att uttrycka sin uppskattning för Black Lives Matter. Det kostar ingenting. Däremot fortsätter de att behandla sin egen personal lika illa som de alltid har gjort.

Otvivelaktigt är det här attraktiviteten med identitetspolitik ligger för det styrande etablissemanget. Det kostar inget med symbolpolitik. Eller cymbalpolitik som Grönköpings Veckoblad föreslår – att med pukor och trumpeter lansera policies utan substans. Verkliga reformer, som t.ex. bättre betalt eller bättre anställningsskydd för de mest oprivilegierade, skulle kosta, och minska överklassens privilegier. 

Emellertid kan man hoppas på att BLM tar sig in på arbetsplatserna; black lives matter där också. Det är, som marxister brukar påpeka, på arbetsplatser som folk tvingas ställa upp för varandra, och det är på arbetsplatser de tvingas försvara sig mot överhetens påfund vare sig de vill eller inte.

För det är ju arbetsmarknaden som är orsaken till hela diskrimineringsgrejen. Om inte jobb hade varit mer eller mindre oattraktiva hade det inte funnits några skäl för diskriminering. Några måste vara så nedpressade att de tar de oattraktivaste jobben. Och dom som sitter lite högre upp på stegen måste göras tacksamma över att de inte sitter längre ner. Annars skulle den hierarkiska arbetsmarknaden aldrig kunna upprätthållas.

ska hackordningen brytas är det på arbetsmarknaden det kan göras.

Från Latinamerika meddelas till exempel att Uber Eats matutkörare gick i strejk den 1 juli i Brasilien, Argentina, Chile, Ecuador och Mexico mot sina eländiga arbetsvillkor. De hade upptäckt att det ständiga kravet på att vara uppkopplad lika gärna kunde användas för att kommunicera med varandra. I São Paulo ställde tusentals andra motorcyklister liksom fotbollsspelare och fackaktivister upp solidariskt och korkade igen centrum i flera timmar.

Fattiga diskriminerade minoriteter i illa organiserade branscher har mycket kvar att göra, men omständigheterna talar till deras fördel. De är inte sämre utrustade än de arbetare som drog igång arbetarrörelsen för 150 år sen, säger Beverly Silver, veteranen bland världens arbetarrörelseforskare. Även dom var prekariat som sålde sin arbetskraft från dag till annan, men det lyckades de komma ur.

Och på köpet tilltvinga sig respekt och medborgarskap.

 

Tack Mathias Wåg för tipset om Uber Eats.

Mer folklighet och mindre moral

Sextitalsrevolten byggde på morötter medan dagens revolt bygger på piskor, menar Matt Taibbi. Sextitalsrevolten mot överhetssamhälle och förtryck var attraktiv, den sög in folk som från början var skeptiska tack vare ”makten hos allt från jazz och rock till konst och journalism och förbjudna komedier” och ”det fanns en universell strävan mot fred, kärlek, förlåtelse och humor som förde folk samman”.

Kontrastera detta mot idag. Om sextitalets radikaler kunde sälja sitt budskap till resten av landet genom att göra musik som inte ens tråkmånsar och reaktionärer kunde motstå gör dagens revoltörer det motsatta. De tillbringar sin mesta tid med att skapa en ogenomtränglig vokabulär av förtryck och kokar av ilska över det pack som inte förstår eller inte gillar det.

Andra egenskaper Taibbi ser hos dagens radikaler är brist på humor och en sorts lystet krav på anständighet och bokstavlighet. (Läs mer…)

Konspirationer är trivialare än folk tror

Något som på allvar oroar mig är den paranoida föreställningsvärld som gör sig bred i de mest olika kretsar.

Högerpopulister tror på judiska eller muslimska konspirationer för att ta över världen. Liberaler tror på ryska konspirationer för att … mest bara jävlas tycks det. Och många socialister tror på en konspiration från ”bilderberggruppen” som noga besett  bara består av de vanliga makthavarna i form av regeringar och storbolag som absolut inte ens behöver träffas för att göra det dom gör. Även om det förstås är bra för själsfriden att ibland träffa meningsfränder.

Om det inte är nån annan som får framträda i skurkrollen.

Man kan tänka sig minst tre skäl till att såna här konspirationer inte finns. (Läs mer…)

Det är viktigt med traditioner

I veckan läste jag om Craig Calhouns bok The roots of radicalism.

Calhoun blev först bekant när han sågade begreppet ”nya sociala rörelser” på 80-talet och visade att allt de hade gemensamt också var gemensamt för de rörelser som ledde fram till revolutionerna 1848.

Sen retade han förmodligen gallfeber på marxister genom att visa att 1800-talets revolutioner och radikala rörelser bemannades av förindustriella hantverkare som desperat försökte undgå att proletariseras. Medan industriarbetare alltid har föredragit gradvisa reformer och ytterst sällan omfamnat revolutioner.

Allt detta finns i The roots of radicalism. Men det aktuellaste är kanske slutkapitlet, Framsteg för vem?.

(Läs mer…)

Den klassiska socialdemokratin var framför allt anti-nyliberal

Alla rörelser har sina skuggrörelser – intellektuella som åker snålskjuts på rörelsen för att klättra upp till makten på dess rygg. Men det är inte alla som har gjort det lika framgångsrikt, och lika snyggt, som den generation socialdemokratiska politiker som skapade det svenska välfärdssamhället.

Om detta har Sten O Karlsson skrivit en tjock bok: Det intelligenta samhället.

August Palm må ha vunnit sin ställning som outtröttlig bekämpare av borgerliga arbetarvänner, men som alla vet misslyckades han i slutänden med detta. De män som dominerade det socialdemokratiska partiets första och andra generation inspirerades inte så mycket av arbetarrörelse som av tre anti-nyliberala reformrörelser – den tyska Verein für Sozialpolitik, den engelska Fabian Society och de amerikanska progressisterna. (Läs mer…)

En gammal bekant

Under de senaste åren har det talats mycket om en ny axel i politiken. Parallellt med den gamla klassbaserade höger-vänster-axeln med sitt fokus på fördelning har det uppstått en ny, säger man, som bygger på konflikten mellan tradition och modernitet – GAL-TAN som den kallas på fackspråk.

Dock är det fascinerande hur närsynt man är. För den konflikten är ju ungefär lika gammal som höger- och vänsterbegreppen. (Läs mer…)

Trump och Berlusconi

Donald Trumps framgångar borde inte ha kommit som en överraskning. I själva verket är han en del av en bred trend, menar Ian Buruma – nyrika, gärna från FIRE-sektorn, som känner sig sedda över axeln av det mer etablerade kapitalet och därför har lätt att kommunicera känslomässigt med andra som också känner sig föraktade. Trump, Berlusconi, Wilders, men också Erdoğan och Thaksin. FIRE-sektorn, för den är den enda som har blomstrat under kapitalets nuvarande förfallsperiod – och det skadar inte alls att den är huvudsakligen är parasitär.

Iakttagelsen har en del som talar för sig, men den ställer också frågor. Framför allt: hur kommer det sig att dagens underklass och lägre medelklass har så dåligt självförtroende att den låter sig dompteras av uppenbara skojare. (Läs mer…)

Vad kommer att växa fram ur nästa regimsammanbrott?

Det är när klasskillnaderna växer, och när överklassen smiter från att bidra till gemensamma kostnader, som regimer bryter samman. Det hävdar Jack Goldstone efter att ha studerat regimsammanbrott i England, Kina och Turkiet på 1600-talet, i Frankrike på 1700-talet och i Japan på 1800-talet .

Han ser naturligtvis tydliga paralleller i dagens värld. (Läs mer…)

Gammalt vin i nya läglar

Förra våren förklarade sig den franska småstaden Limoux (10.000 invånare) för TTIP-fri zon. Detta var ingen tillfällighet. För hundra år sen var Aude, det departement där Limoux ligger, scenen för det stora vinkriget.

Bakgrunden var att industrin hade upptäckt möjligheten att göra syntetiskt vin av sockervatten och essenser. Vinbönderna blev förstås upprörda, de ansåg att bara äkta vin skulle få kallas vin, och krävde lagstiftning. När regeringen vägrade gick de i strejk och organiserade massmöten, det största med en halv miljon deltagare. (Läs mer…)