Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

Den klassiska socialdemokratin var framför allt anti-nyliberal

Alla rörelser har sina skuggrörelser – intellektuella som åker snålskjuts på rörelsen för att klättra upp till makten på dess rygg. Men det är inte alla som har gjort det lika framgångsrikt, och lika snyggt, som den generation socialdemokratiska politiker som skapade det svenska välfärdssamhället.

Om detta har Sten O Karlsson skrivit en tjock bok: Det intelligenta samhället.

August Palm må ha vunnit sin ställning som outtröttlig bekämpare av borgerliga arbetarvänner, men som alla vet misslyckades han i slutänden med detta. De män som dominerade det socialdemokratiska partiets första och andra generation inspirerades inte så mycket av arbetarrörelse som av tre anti-nyliberala reformrörelser – den tyska Verein für Sozialpolitik, den engelska Fabian Society och de amerikanska progressisterna. (Läs mer…)

En gammal bekant

Under de senaste åren har det talats mycket om en ny axel i politiken. Parallellt med den gamla klassbaserade höger-vänster-axeln med sitt fokus på fördelning har det uppstått en ny, säger man, som bygger på konflikten mellan tradition och modernitet – GAL-TAN som den kallas på fackspråk.

Dock är det fascinerande hur närsynt man är. För den konflikten är ju ungefär lika gammal som höger- och vänsterbegreppen. (Läs mer…)

Trump och Berlusconi

Donald Trumps framgångar borde inte ha kommit som en överraskning. I själva verket är han en del av en bred trend, menar Ian Buruma – nyrika, gärna från FIRE-sektorn, som känner sig sedda över axeln av det mer etablerade kapitalet och därför har lätt att kommunicera känslomässigt med andra som också känner sig föraktade. Trump, Berlusconi, Wilders, men också Erdoğan och Thaksin. FIRE-sektorn, för den är den enda som har blomstrat under kapitalets nuvarande förfallsperiod – och det skadar inte alls att den är huvudsakligen är parasitär.

Iakttagelsen har en del som talar för sig, men den ställer också frågor. Framför allt: hur kommer det sig att dagens underklass och lägre medelklass har så dåligt självförtroende att den låter sig dompteras av uppenbara skojare. (Läs mer…)

Vad kommer att växa fram ur nästa regimsammanbrott?

Det är när klasskillnaderna växer, och när överklassen smiter från att bidra till gemensamma kostnader, som regimer bryter samman. Det hävdar Jack Goldstone efter att ha studerat regimsammanbrott i England, Kina och Turkiet på 1600-talet, i Frankrike på 1700-talet och i Japan på 1800-talet .

Han ser naturligtvis tydliga paralleller i dagens värld. (Läs mer…)

Gammalt vin i nya läglar

Förra våren förklarade sig den franska småstaden Limoux (10.000 invånare) för TTIP-fri zon. Detta var ingen tillfällighet. För hundra år sen var Aude, det departement där Limoux ligger, scenen för det stora vinkriget.

Bakgrunden var att industrin hade upptäckt möjligheten att göra syntetiskt vin av sockervatten och essenser. Vinbönderna blev förstås upprörda, de ansåg att bara äkta vin skulle få kallas vin, och krävde lagstiftning. När regeringen vägrade gick de i strejk och organiserade massmöten, det största med en halv miljon deltagare. (Läs mer…)

Stater, kapital och folkrörelser – vad är vad?

Förra artikeln har givit upphov till en del frågor. Är folkrörelse och maffia oförenliga? Kan man vara både och?

Naturligtvis kan man det. Olika aktörer kan byta ansikte och drivkraft under spelets gång. (Läs mer…)

IS, maffior och stater

Loretta Napoleoni är kanske en tvivelaktig teoretiker, men boken Islamiska staten  tror jag går längst hittills i försöken att förstå fenomen som IS: det handlar inte om religion, det handlar om statsbygge.

Fördelen med detta är att det har ett brett förklaringsvärde – på det viset kan vi förstå brutalitet oavsett om den pågår i Syrien, Libyen, Jugoslavien eller Liberia. (Läs mer…)

Kommer dom att reagera underbart?

Den 21 januari 1919 angrep en styrka ur IRA bestående av Seán Treacy, Dan Breen, Seán Hogan, Séamus Robinson, Tadhg Crowe, Paddy McCormack, Paddy O’Dwyer, Michael Ryan och Seán O’Meara en dynamittransport i den lilla irländska byn Soloheadbeg och dödade två poliser. Som Dan Breen kommenterade efteråt:

Vi gjorde det avsiktligt efter att ha tänkt igenom saken och diskuterat den sinsemellan. Treacy hade förklarat för mig att enda sättet att starta ett krig var att döda någon, och vi ville starta ett krig, så vi avsåg att döda någon från polisen som vi såg som den främsta och viktigaste delen av fiendestyrkorna. Det enda vi beklagade efter angreppet var att det bara fanns två poliser istället för de sex vi hade räknat med.

Mick Collins, ledare för det irländska upproret, kommenterade den vildsinta brittiska hämnden med orden ”de reagerar underbart”. (Läs mer…)

Ett slag i nyllet på identitetspolitiken

Filmen Pride är ett slag i nyllet såväl på den liberala tyck-synd-om-välgörenheten som på dess kusin identitetspolitiken.

Några av de Londonhomosexuella som startar den stödkommitté för strejkande gruvarbetare som filmen handlar om har själva kommit från små samhällen liknande dem som nu, 1984, slåss för sitt liv. Och har gett sig av därifrån för att inte bli ihjälslagna. Men, som initiativtagaren säger: Har ni märkt att polisen inte trakasserar oss längre? De är borta i gruvsamhällena och trakasserar dem istället.

Alltså är gruvsamhällena våra vänner.

Och det är ju grunden för arbetarrörelsens solidaritetstanke. Inte tycka synd om. Inte nödvändigtvis gilla. Men stödja för att själv få stöd när man behöver.

Och på vägen dit upptäcka att man egentligen är rätt lika.

Och som filmen visar: stödet tillbaka får man ju.

Här en film gjord av stödkommittén själv.

Och här lite bakgrund och intervjuer med de verkliga deltagarna i rörelsen.

Nog med identitetspolitik nu

Stångandet runt Stockholm Pride en stekhet lördag fick mig att bli mer övertygad än någonsin att identitetspolitiken har nått vägs ände.

Inte för att det inte finns en strukturell diskriminering. Diskriminering – eller mannamån – är det mest lättvindiga sättet att garantera lojaliteten hos de gynnade. Enligt Charles Tilly (Beständig ojämlikhet, Arkiv 2000) är det mer eller mindre en slump vilka ”egenskaper” som ska diskrimineras, det viktiga är uppdelningen på in- och utgrupper, där underordnade människor i ingruppen i alla fall ska fås att känna sig smickrade av att inte tillhöra utgruppen. Och diskriminering är därmed en helt naturlig följd av hierarkiska beslutsprocesser.

(Läs mer…)