Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

De Gaulle som folkrörelse

Ägnade mig åt s.k. stående läsning i bokhandeln för lite sen – en föregångare till fildelning som väl förlagsbranschen kommer att försöka få förbjuden vad det lider. Boken var Knut Ståhlbergs bok om De Gaulle, som kan ha en del lärdomar att erbjuda folkrörelseaktivister. Den handlade nämligen om hur man med absolut inga resurser alls kan föra ett tvåfrontskrig mot de mäktigaste stormakterna i världen och ändå vinna.

 

Läget var alltså inte bara det att Frankrike var ockuperat och styrdes av en quislingregim. USA siktade på att när Tyskland väl var besegrat skulle USA ta över ockupantrollen och föredrog därför att ha quislingregimen kvar; den var mjukare i ryggen än vad en demokratisk regim skulle vara. Och England hade inget att invända.

 

Vad gjorde då De Gaulle. Samarbetade – men varje gång USA/England ville göra upp med quislingarna istället för motståndsrörelsen gick De Gaulle ut i medierna och föreskrev vad USA/England borde göra. Och eftersom stora delar av USAs/Englands tongivande kretsar var ganska fientliga till imperieplaner i Europa vågade aldrig Roosevelt och Churchill pressa saken, av rädsla för uppslitande intern debatt. Varenda gång fick de ge upp – sista gången vid Paris befrielse då USA hade förberett en amerikansk militärregim, tryckt upp pengar och allt – men backade sedan Forces Françaises de l’Interieur helt sonika hade förklarat sig som fransk regering och tagits emot av jublande folkmassor.

 

För att göra om konststycket behöver man inga resurser alls, egentligen. Utom en viss brist på konflikträdsla förstås. Samt känsla för vad motparten tål.

 

Jan Wiklund

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>