Långsiktiga orsaker till socialdemokraternas svaghet

Bara mycket partitrogna socialdemokrater kan tro att det snabbt ökande politiska eländet i det svenska samhället började i september 2006. Dess rötter går långt tillbaka i tiden – och det krävs djupa strategiska förändringar för att rycka upp dem.

Den här kurvan, som är gjord på LO, visar att ojämlikheten började öka ungefär 1980 och sen bara har ökat mer och mer, oberoende om vi har haft borgerliga eller socialdemokratiska regeringar. De senaste åren före den borgerliga valsegern ökade den mer än någonsin, vilket kanske var orsaken till att folk tröttnade på Persson.
Den ökande ojämlikheten kan stå som en sammanfattning av det politiska eländet i landet. Den står för folkmajoritetens politiska svaghet – vi klarar inte av att värna vår andel av landets rikedom. Den står för en pervers roffarkultur där ett litet fåtal läggar beslag på alltför mycket på andras bekostnad. Den står dessutom för högst konkreta sociala problem – ju ojämlikare samhälle desto mer kriminalitet, sjukdom, obildning, misstro mot andra människor och kort sagt social stress.

För dom som i likhet med mig är aktiva i miljörörelsen var det främst en sak som hände 1980: nederlaget i folkomröstningen om kärnkraft, som tog knäcken på 70-talets livaktiga folkrörelsekultur. Men detta år knäcktes också arbetarrörelsen i form av en storlockout som satte punkt för 70-talets livaktiga rörelse av vilda strejker.
Naturligtvis beror inte eländet på två isolerade händelser. Det fanns sedan länge uppbyggda svagheter i den folkliga politiken – inte bara i Sverige utan i hela västvärlden – som vid 70-talets slut ledde till att tidigare framgångar vändes i sin motsats – inte bara i Sverige utan i hela västvärlden.

Nittonhundratalets framgångar beror i stort sett på följande:

• Anhopningen av stora industrier ledde till en anhopning av missnöjda människor som lätt kunde orsaka trassel för samhällets överhet genom att stoppa produktionen. De direkta producenterna fick större påtryckningsmöjligheter än de någonsin hade haft.
• De tidigast industrialiserade länderna var okloka nog, eller kortsynta nog, att ockupera hela världen militärt och dela upp mänskligheten i en relativt liten överkast och en mycket stor underkast. Det fann sig givetvis inte de senare i utan drog igång nationella befrielserörelser som med tiden blev ockupanterna övermäktiga.
• Såväl arbetarrörelser som nationella befrielserörelser uppfann sinsemellan en helt ny motståndsteknik: den permanenta, allomfattande organisationen, som på ett mycket mer effektivt sätt än tidigare lokala uppror kunde poola resurser, slå mynt av framgångar och vidmakthålla en konstant närvaro i politiken.

I den politiska kultur som bars upp av arbetarrörelser och antikoloniala rörelser frodades också andra rörelser – fredsrörelser, kvinnorörelser, bonderörelser för jordreform och stabila matpriser, och från ungefär 1965 miljörörelser och rörelser som försvarade fysiska allmänningar.
Framemot mitten av 1900-talet hade de blivit så mäktiga att de härskande klasserna såg sig tvingade att bjuda in dem som partners i makten. Arbetarrörelser fick en inteckning i makten i nord i form av socialdemokratiska regeringar. De nationella rörelserna fick en inteckning i makten i syd i form av självständiga stater.
Beslutet från folkrörelsernas sida att inleda en sådan ”regeringsmaktsstrategi” var inte illa underbyggt. Som Karl Polanyi har beskrivit i sin klassiker Den stora omvandlingen handlade det om att rädda samhället undan ett totalt sönderfall som följd av 1800-talets utopiska marknadisering. Men priset blev högt för de samhällsklasser som bar upp räddningsförsöket.

• Priset för delaktighet i makten var nämligen att man måste anpassa sig till den globala konkurrensen. Detta krävde bland annat att den radikala demokrati som hade kännetecknat rörelsernas ursprungliga mål måste rensas bort. Istället intogs dess plats av offentlig välfärd; detta krävde ökad tillväxt för att betalas vilket i sin tur förutsatte ett förtroendefullt samarbete med rörelsernas ursprungliga motståndare bland globala investerare och kapitalister.
• Och detta i sin tur krävde att de rörelser som hjälpt de nya regeringarna till makten måste demobiliseras för att inte störa samarbetet. Lekmän måste ersättas av anställda tjänstemän som lydde order uppifrån. Resurser måste centraliseras för att kunna undanhållas missnöjda medlemmar. Initiativ från basen måste censureras innan de släpptes fram. Vanliga medlemmar måste tuktas och tryckas ner och till varje pris intalas att de var mindre värda än de anställda funktionärerna.

Det globala upproret under ett tiotal år runt 1970 var en demonstration från missnöjda rörelsemedlemmar som ansåg att kompromissandet och centralstyrningen drivits för långt. I stort sett var detta uppror osamordnat och politiskt oenigt, för att inte säga kaotiskt, och därför i längden ineffektivt – i synnerhet som det påskyndade kapitalets ständiga flykt undan arbetarrörelsen, i det här fallet till Ostasien, vilket försvagade rörelsernas hållhakar. De destruktiva tendenserna kunde därför fortsätta ostörda. I slutet av 70-talet hade de lett fram till ungefär följande.

• De tjänstemän som drev staterna i de folkrörelsebaserade partiernas namn kunde agera i eget klassintresse, utan sidoblickar på rörelsernas politiska bas. Det var inte kapitalister som ivrade för privatiseringar, nedskärningar och New Public Management, det var statliga hierarker som exempelvis Kjell-Olof Feldt och Ulf Dahlsten som på detta sätt såg till att de kunde etablera sig som oansvariga privata kapitalister för offentliga pengar.
• Folkrörelsernas organisationer desintegrerade, ”förlorade medlemmar” som det heter med en viss eufemism, eftersom de inte längre ansågs som nyckeln till ett bättre liv. Motståndet mot såväl kapitalistiska framstötar som den politik de statliga hierarkerna drev blev därför svagt.

Ojämlikheten kunde därför växa i enlighet med LO:s graf.

Kan utvecklingen vändas?
Alla folkrörelser verkar i mobiliseringsvågor, då lekmän engagerar sig för att förändra världen. Alla mobiliseringsvågor organiserar sig efter en mobiliserande idé som många kan ansluta sig till. I bästa fall består denna av handlingar som direkt obstruerar motpartens verksamhet, eftersom det är den sortens handlingar som slår hårdast. Arbetarrörelsen använde strejken, den indiska självständighetsrörelsen använde bojkotten, den svarta rörelsen i USAs sydstater använde sit-ins. Parallellt har rörelsen byggt organisationer och en folklig kultur vars syfte har varit att förbinda många olika lekmannahandlingar och skapa ett samband mellan dem.
Men de lekmannabaserade obstruktionshandlingarna har varit grunden, utan dessa ingen rörelse, och därmed inte heller någon folklig makt. Rörelseforskarna Charles Tilly och Edward Shorter beskriver i sin bok Strikes in France 1830-1968 hur strejker som ögonskenligen handlade om högre lön sällan lönade sig ekonomiskt. Det som lönade sig var att arbetarna genom att gemensamt vända sig mot sin motpart satte sig i respekt, en respekt som fick utdelning dels genom eftergifter från stat och kapital på den politiska nivån, dels genom den självrespekt arbetarna fick genom att göra sig hörda i offentligheten.
Däremot är det förstås inget som säger att traditionella former av strejk nödvändigtvis är det som fungerar bäst i en globaliserad värld. De arbetarrörelser som har fungerat bäst under de senaste trettio åren har varit de som har samordnat sådana med kamp för andra frågor än de arbetsrelaterade – exempelvis i Sydafrika, Brasilien och Sydkorea. Och småbonderörelsen blev en ledande global aktör på 90-talet genom att samordna sina egna mobiliseringar för högre pris för maten med slumrörelsers och kyrkors mobiliseringar mot IMF:s skuldsaneringsprojekt och med miljörörelsers mobiliseringar mot patent på liv, i den så kallade globala rättviserörelsen.
Det gemensamma för dem är dock lekmännens avgörande roll. Ingen av dessa rörelser drevs av anställda funktionärer.

År 1997 var enligt Beverly Silver: Forces of labor arbetarrörelsernas all time low. Sen dess har lekmannaaktiviteten gått upp igen, inte minst med kraftfulla mobiliseringar i Kina där nu huvuddelen av löpandebandsarbetarna i världens industri för varaktiga konsumtionsvaror finns, dvs de traditionellt mest lättorganiserade och lättmobiliserade lekmännen inom arbetarrörelsen.
Om arbetarrörelser kan hävda sig under 2000-talet vet vi inte. Antagligen kommer mobiliseringarna i Ostasien att växa. Antagligen kommer ett genombrott då arbetarrörelser har lärt sig att rutinmässigt utnyttja de globalt utspridda produktionslinjernas flaskhalsar för att slå till mot den i varje ögonblick svagaste länken.
Och antagligen kommer då återigen arbetarrörelser, tillsammans med andra folkrörelser, att ansvara för att världen återigen räddas ur den utopiska marknadsanpassningens klor. Förhoppningsvis har vi då lärt oss att undvika ett alltför stort förlitande till funktionärer. Förhoppningsvis också att undvika att binda oss hårdare till politiska partier än vad näringslivet brukar göra.

Tipsa