Sverigedemokratiska och andra perspektiv på miljörörelsen efter valet

Reinfeldtselbi

Miljöaktivist protesterar mot regeringens politik vid EU ministermöte i Åre 2008

Det är tunnsått med eftervalsanalyser som nämner miljörörelsen. Den beskrivs som ett minne blott eller är helt enkelt ointressant för både vänster och höger i politiken. Marginellt utgör socialdemokratin ett undantag. Det finns en livaktig entreprenörsverksamhet och idédebatt i miljöfrågor som bygger näverk, dock utan demokratisk sammanhållning och utan att ens länka till kollektiva föreningsansträngningar inom miljöorganisationer eller direkta aktionsnätverk. Stat och partier samt marknad och individer står i centrum för diskussionen. Ett lovvärt undantag utgör Susanne Elfors på konsultbolaget Asfaltblomman som betonar vikten av att knyta samman integrationsfrågor med miljö genom satsning på ekologisk omställning av miljonprogrammet.

Ett annat undantag utgör kretsar som står Sverigedemokraterna nära. Här finns en analys av miljörörelsen och Miljöpartiet långt bort från den socialt neutrala stats-, marknads-, teknik- och tillväxt/nerväxtfixerade debatt som i övrigt är helt dominerande kring miljörörelsens frågor i eftervalsdebatten. Miljöfrågorna upplevs som angelägna hos de få men proportionerligt fler röster som bryr sig jämfört med kommentatorer från andra partier och deras omvärld. Miljöpartiet beskrivs som övertaget av en urban elit som är lika föraktfull mot arbetare och småfolket som det övriga politiska etablissemanget. Dessa urbana eliter sägs bli extra tillfredställda av ”att det finns människor som motsätter sig utvecklingen på olika grunder – bakåtsträvare, miljövänner (gärna skrivet med lite sarkastisk underton) och bonnläppar som inte vet bättre.” Dessa kretsar är ensamma om i artiklar där miljörörelsen nämns i samband med valet ta upp avfolkning och vikten av småskaligt jordbruk, förutom Miljöföbundet Jordens Vänner som söker aktivt driva dessa frågor.

Alliansens och Miljöpartiets tappade intresse

Från Alliansen eller Miljöpartiet tycks intresset för miljörörelsen vara helt bortsuddat. Förre språkröret Birger Schlaug är i en ledare i Miljömagasinet inte nådig i sin kritik av Miljöpartiet utskick inför valet. ”Tillväxt var ett bärande tema i valbroschyren. Jobb var ett annat tema, men utan ett ord om förkortat arbetstid eller friår. Klimat var ett tredje tema, men inte ett ord om överkonsumtionen. Och som goda tillväxtfixerade sossar berättar man att väljarna inte skall behöva räkna med några uppoffringar för klimatets skull – med ny teknik fixar vi allt. Jag blev så trött. Borta var all kritik av tillväxtsamhället, borta var krav på sänkt arbetstid, borta var idén om grön skatteväxling, borta var viljan till systemförändring. Vision? Nej.”

Schlaug vill bort från rödgrön blockpolitik men får mothugg från en kommentator som pekar på att motståndaren är stark: ”Man betalar smedjor och tidskrifter och opinionsundersökningar, ja man kan nästan säga att man köpt sig en högerns folkrörelse. Det är inte bara medierna man behärskar med hjälp av pengar. Man har lyckats desarmera den aktiva centerrörelsen som fanns på landsbygden och nu går centern kraftigt fram i Danderyd,Täby,Lidingö och Vaxholm. Man har lyckts desarmera fackföreningsrörelsen genom ‘reformer’ som gör att folk inte har råd att vara med. Den aktiva miljörörelsen är ett minne blott och den solidaritetsrörelse med tredje världen som drev en sån som Olof Palme framför sig … Utifrån detta läge kanske det inte var så korkat med ett samarbete och kanske detta kunde bli en avstamp för framtida val och kanske tvinga sossarna till en radikalisering.”

Från Alliansens håll är det enbart Centern som bryr sig. Centerns Ungdomsförbunds ordförande Magnus Andersson angav tonen redan lång före valet i Aftonbaldet. ”Den så kallade miljörörelsen med Svensk Naturskyddsförening (SNF) i spetsen har sällat sig till vänstersidan i svensk politik. Deras lösning på miljöproblemen är minskad tillväxt, handel och därmed levnadsstandard.” Han avslutade med att uppmana Centermedlemmar att lämna SNF. Centerns omsvängning har förndrat måna och lett till att dagens politik och ideologi ställts mot det som ofta samma centerpoltiker stod för tidigare, vilket bl.a. Jimmy Sand gör under valhelgen på sin blogg Strötankar och sentenser.

Erik Selander är en ny entusiastisk kraft inom Centern. Han strategi är inte att gå ur miljörörelsen, tvärtom: ”Miljöviljan startar i den egna personen. Det är skälet till att en verklig miljörörelse alltid måste vara vardaglig till sin karaktär. Det är alltid lockande att använda goda miljöargument på ett sätt som korrumperar informationen man har i underlaget. Centerpartiet har en god vana att förankra sig i fakta. Så länge vi står som garant för att miljöambitioner inte används likt fyrverkerier på dagen i den mediala floden av ambitioner, så länge kommer miljön att fortsätta utvecklas i Sverige. Vi ser allt för ofta i världen i dag hur i och för sig fina miljömål används i debatten enbart som image åt annars dubiös politik. Centerpartiet står här för en solid kärna, ända ur sitt ursprung.

Vi har lycksökare inom miljöverksamheten. Människor som inte bryr sig om ifall deras uttalanden skadar eller stärker miljörörelsen som helhet. I arbetet med dessa måste vi vara ödmjuka, ta hand om deras intresse för just miljön, men med lika stort intresse berätta för vår gemensamma omgivning att vi inom Centerpartiet enbart för fram en miljövilja som är baserad på vad vi förstår om de verktyg vi har. Det är viktigt att vi fortsätter att hålla den ansvarsfulla position vi har inom den miljörörelse som några av Sveriges landsfäder startade inom Centerpartiets möteslokaler.”

Vänsterns ombytliga intresse

Märkligt nog har också hos vänstern som nyligen framställde sig som mycket intresserade av miljöfrågorna tappat intresse för miljörörelsen. Efter förra årets klimatuppsving tycks det vara som bortsopat. Lars Ohly talar visserligen om vikten av utomparlamentariska rörelser efter valet men det sträcker sig inte till miljörörelsen. Utöver den antirasistiska rörelsen som nu väcker intresse hos vänstern är det annars arbetarrörelsen som är den helt överskuggande folkrörelsen oavsett hur den förhåller sig till andra rörelser i Sverige eller hela världen. Undantaget är kanske Socialistiska partiet vars ende invalde kandidat i kommunalvalet, volvoarbetaren Jan-Olov Carlsson i Umeå haft en valrörelse enligt tidningen Internationalen för klimatomställning av produktionen. Men i Jan-Olov Carlssons egen eftervalsanalys lyser detta med sin frånvaro och på ledarplats i partiets tidning görs grön samhällsomställning till en underordnad bisats medan tyngdpunkten sätts på ett helhetsprogram för utbyggnad av den sociala välfärden. Den ekosocialism partiet säger sig stå för verkar i hög grad vara tunn fernissa.

Tragisk är Syndikalisternas och tidningen Arbetarens omsvängning. Syndikalisterna var från första stund miljörörelsen mest pålitliga samarbetspartner i arbetarrörelsen från 1970-talet och framåt med Arbetaren ibland som pådrivande om än nyckfull. Förra året var Arbetaren en stark röst i klimatfrågan och startade bland annat en klimatblogg. Perspektivet var dock aldrig tydligt socialt eller rättviseinriktat och tycks ha byggt mer på urbant förment radikalt medelklasstänkande än något som lockade vare sig miljörörelsens tilltro till allianser med internationella småbrukarorganisationer och radikala arbetarrörelser och än mindre den syndikalistiska fackförening man sades vara röst för. Nu är miljörörelsen och klimatfrågan helt utraderat ur Arbetarens eftervalsanalys, klimatbloggen är nedlagd, kampen mot rasismen intar nästan hela synen på framtiden om och med ett mer tydligt klassperspektiv än hos många andra. Borta är samverkan med miljörörelsen inför EU-toppmötet i Göteborg med hopp om klassallians med världens småbrukare och alla andra som önskade sig ett annat rättvist samhälle och kvar är ännu en del av vänstern som gömmer sig undan i försvarskamp.

Socialdemokraternas inresse och dilemma

Intressant nog är det hos socialdemokrater man hittar den mest tydliga intresset för miljörörelsen efter valet. Lena Sommestad, tidigare miljöminister skriver självkritiskt på sin blogg ”Partiet satsar inte på att rekrytera någon kvalificerad miljöpolitisk expertis och satsar inte heller på att utveckla nätverken med miljöforskare och miljörörelse. Därmed har man svårt att följa idédebatten. Samtidigt saknas i partiledningen en förmåga att sätta miljöpolitiken i ett större, idépolitiskt sammanhang. Göran Persson gjorde en pionjärinsats när han i slutet av 1990-talet lanserade sin keynesianskt inspirerade strategi för det gröna folkhemmet. Men den strategin har inte utvecklats, trots att vi under de senaste åren har haft en intensiv internationell debatt kring keynesianska strategier för en Green New Deal, i finanskrisens spår.”

Överhuvudtaget är det socialdemokrater som tydligast knyter an till behovet av folkrörelsetanken i sina valanalyser. Redan på valdagen betonade Mona Sahlin vikten av folkrörelsesverige i sin kommentar till resultatet och vad som nu behöver göras. Aftonbladet betonar också i sin valanalys rörelsers betydelse och lyfter fram både solidaritetsrörelsen på 1960-talet och miljörörelsen på 1970-talet som föredömen. ”Sverigedemokraterna kan inte mötas med rut-avdrag. De kan bara slås ner av många människors tro på solidaritet och jämlikhet.” menar denna socialdemokratiska röst.

I Svenska Dagbladet tar också f.d. vänstermannen Lennart Berntson upp socialdemokratins förhållande till miljörörelsen i sin valanalys: ”Istället för en modernistisk framstegstro har partiet tagit till sig betydande delar av de teknik- och tillväxtfientliga idéer som har sina rötter i 70-talets gräsrotsrörelser. Under Göran Persson lanserades 2004 idén om det ’gröna folkhemmet’, som mer än något annat symboliserade en längtan att söka återskapa ett särpräglat och unikt Sverige, nu under intryck av miljörörelsens naturromantiska föreställningar. Det är mot denna bakgrund man ska se det faktum att 62 procent av årets s-väljare beklagar att partiet betonat tillväxt och framtidens jobb alldeles för lite.”

Bind samman miljö och integration samt producent och konsument

Bloggen Asfaltblomman tar ett mer hoppfullt grepp på situationen efter valet. Med rubriken ”Miljöfrågan får inte förloras till kamp mot främlingsfientlighet – miljöarbete och integration måste få ett starkare samband” gör Susanne Elfors en eftervalanalys på bloggen som är en miljö- och rättviseguide driven av ett konsultbolag. Hon pekar på att valresultatet var positivt för Miljöpartiet, ”vilket tyder på att det utöver en växande nationalism också finns en växande miljörörelse i Sverige.”

Hon ser en stor risk i att den kraft som behövs för miljöfrågan används för att mota främlingsfientliga krafter. ”En mycket viktig fråga i städerna är därför att hitta samband mellan miljö och integration. Energieffektiviseringar och upprustningar av miljonprogramsområdena är ett sådant område. Nya gröna jobb kan också vara viktiga för att skapa arbetstillfällen för de som kommer till Sverige.”

Hon ser också en aktiv politik i Stockholm för kollektivtrafik, ekologisk och närproducerad mat som viktig. När olika partier tillfrågas om sin långsiktiga syn på staden menar hon att det finns ”förvånansvärt många likheter när politikerna höjer sig över vardagskäbblet. Till exempel pratar nästan alla partier om ekologisk och närproducerad mat. Därför hoppas vi på en politik som stödjer detta t.ex. bör staden gå före och handla sådan mat till sin verksamhet. Många skolor idag serverar uppvärmd mat som varken är ekologisk eller närproducerad, detta bör ändras. Vi hoppas att staden tar krafttag för en hållbar handel där även ekologiska kläder och schysst elektronik ingår. Konsumtion är politik! Många partier nämner också cykelbanor, spårvägar, kollektivtrafik och miljöbilar. Vi får hoppas att riktningen är lika klar där. Samma sak gäller grönområden och lokala odlingar eftersom de flesta partier vill ha sådant i den framtida staden.”

I norr odlas liknande tankar och praktik. ”Valet är färdigräknat men miljökampen går vidare.” skriver Thomas Bresky på toppmotet.se och berättar om”Miljö-Pelle”, Per Holmqvist, som startat organisationen Nordansmak med ledorden, närproducerat, ekologiskt, rättvisemärkt. –”Per Holmqvist har varit med i miljörörelsen så länge man kan minnas. I politiken och med konkreta aktioner. Någon gång har han tröttnat, flyttat till Norge och levt som jordbrukare. Han är pappa till tio barn och massor av idéer. Som nu när han är med och driver Nordansmak som har en butik i Luleå och snart ska öppna en saluhall.” Organisationen Nordansmak hjälper till med distribution och försäljning. Berättaren fortsätter ”Det blev stor uppståndelse när Per Holmqvist lanserade idén att leverera matvaror direkt till hemmen. På en cykel med vagn, i regn och snöyra syntes han fara fram. Numera har butiken en liten elbil som kör hem varor till folk. Och nu planerar Nordansmak att öppna en egen saluhall vägg i vägg med butiken på Stationsgatan. Där ska man kunna köpa närproducerat direkt från odlarna, få en lektion i hur grödorna hanteras och försäkran att inga gifter används. I saluhallen ska det också finnas plats för ett café och chans att pusta lite.” Artikeln avslutas med ”Låter allt detta förenklat och romantiskt? För er som inte besökt butiken eller den nyöppnade affären i Ågärdan, undersök själva. Och när saluhallen öppnar kan alla som vill diskutera vidare om detta bara är småborgerliga drömmar eller en väg till framtiden.”

Värdefull social kritik från sverigedemoratisk håll

Från kretsar som står valvinnaren Sverigedemokraterna nära riktas också intresse mot miljörörelsen i några av de mer ingående analyserna av valet. Inte minst är det intressant att här ställs de frågor som andra kommentatorer inte ställer, den om sociala sammnhang och klassförankring. Den sammankopplas sedan med kritik mot invandringen och inskränkt organisk förståelse av samhället men blir likafullt värdefull i sitt vidmakthållande av att miljörörelsen och miljöproblemens lösning måste ha ett socialt perspektiv.

På bloggen Oskorei talas om Moderaterna och Miljöpartiet som uttryck för ”det nya politiska landskap som tar vid efter det gamla, det vi varit vana vid. Där finns ett borgerligt parti som anammat flera politiskt korrekta frågor och en del symbolik från den gamla vänstern, och som därför upplevs fräscht av vissa mellanskikt (såsom journalister). Där finns också ett miljöparti som anammat den politiskt korrekta världsåskådningen fullt ut, och därför attraherar snarlika mellanskikt. Dessa båda partier kan sägas representera etablissemangets två poler, och anammar också båda den politiskt korrekta världsåskådningen. Hårddraget kan man här tala om ett postmodernt höger- respektive vänsterparti. Mot deras konsensus står så Sverigedemokraterna. De attraherar inte i lika hög grad mellanskikt, utan det Gramsci kallade ”classi subalterni” (småföretagare, arbetare, lägre medelklass, sjukpensionärer et cetera). De präglas också av en högre grad av lokal förankring, de har så att säga rötter. Traditionellt är det denna typ av människor både vänstern och många konservativa vurmat för, oavsett om den sedan kallats arbetarklass eller bara vanligt folk. I det nya politiska landskapet bemöts de istället med förakt.”

Synsättet på miljörörelsen kommer fram i Oskoreis kritik av Miljöpartiets valkampanj som har titeln Modernisera Sverige. ”För många är moderniteten intimt knuten till miljökrisen, många av miljörörelsens tidiga sympatisörer drömde därför om att rörelsen också skulle utgöra ett alternativ till det moderna samhället … I det svenska Miljöpartiet uttrycktes denna dröm bland annat genom att man hellre hade två språkrör än en partiledare, och att man ville undvika yrkespolitiker.” Dagens Miljöparti menar Oskorei ”har på många sätt försonats med moderniteten, och detta uttrycks i de båda språkrörens val av allt från kläder till transportmedel. Man vill därför också göra anspråk på moderniteten som begrepp, men fylla det med ett delvis annat innehåll. I vissa fall är detta inte så långsökt, kollektivtrafik, biologisk mångfald och kravmärkta grönsaker kan ses som mer ’moderna’ om man med termen avser det som tidsmässigt följer på det mindre hållbara och ekologiska.” Han pekar på att valkampanjen tyder på ”att Miljöpartiet tagits över av urbana skikt, med en mycket specifik agenda. Detta är samma politiskt korrekta agenda som redan dominerar media och de andra partierna, även om Miljöpartiets kampanj tycks gå längre än de flesta av dessa i försöket att förknippas med den. Det lilla alternativa uppstickarpartiet visar sig ha utvecklats till ett parti som gärna använder lagstiftning och stat för att tvinga människor att leva på det sätt de politiskt korrekta ser som det rätta. Så ser man kvotering som ett sätt att uppnå jämställdhet, och ser som ett ideal att staten erbjuder modersmålsundervisning.”

Det är inte bara brist på att ”känsla för det organiska och småskaliga är lika central som känslan för det partikulära och unika” och alltför stor tilltro till statlig styrning istället för förankring i lokalsamhället som denna kritik av Miljöpartiet lyfter fram. Ur en undersökning av vilka ord som oftast återkommer på Miljöpartiets hemsida väljer Oskorei dels ”Småskaligt jordbruk” som fick 4 träffar och ”diskriminering”som fick 4790.

Han länkar också till en artikel om avfolkningen, något som intresserar miljörörelsen men som glömts bort av samtliga etablerade riksdagspartier. Bloggposten inleds med ”Avfolkningen av landsbygden har i stort sett upphört att existera som fråga i den offentliga debatten.” Det är ett konstaterande som alla som orkat bry sig om saken oavsett bakgrund konstaterat. ”Det är på tiden att någon gör något åt det, och tar upp den igen.” menar artikelförfattaren. Olika ideologiska eliter pekas ut som älskar urbaniseringen. Särskilt tas ”den pseudoreligiösa fixeringen vid ’framsteget’ och den ekonomiska utvecklingen” upp. Extra tillfredsställande blir det för dessa urbana eliter ”att det finns människor som motsätter sig utvecklingen på olika grunder – bakåtsträvare, miljövänner (gärna skrivet med lite sarkastisk underton) och bonnläppar som inte vet bättre.” Artikeln menar att ”urbaniseringen både speglar och förstärker den moderna individens isolation och underordning. De sociala kontrollmekanismer som gör landsbygden relativt självgående (som gör det möjligt att ha några enstaka poliser på enorma ytor, utan att brottsligheten exploderar nämnvärt) upplöses i stadsmiljön. Individen står naken inför produktionsapparaten och statsmakten – lättkontrollerad via massmedial indoktrinering och ekonomiska förhållanden. Umgängeskretsar, politiska sammanslutningar och intressegrupper är till sin natur flytande och övergående – släktband, medfödd religion och generationsgamla sociala koder är det inte.” Politikens svikare tas upp och börjar med en sarkastiskt citationstecken kring ” ’Bondeförbundet’ Centerpartiet” som sägs inte ha ”öppnat käften om glesbygden i annat än populistiska ordalag sedan nittonhundrakallt.” Vidare att ”Vänstern engagerade sig faktiskt en gång i tiden i frågan ganska intensivt med skrifter som ’Angår det Sverige om Norrland finns’, men glider nu allt mer över till den bisarra identitetsvänster för vilken minoritetskult, om inte rent påhittade sociala missbildningar, blivit centrum för den politiska kampen.” Kritiken mot politiska krafter avslutas med ”Kapitalismen må anses förhatlig på något abstrakt plan, men dess frukter i form av det urbana masslivet och valfrihetskulten vill man inte för allt i världen avstå.”

På Dagens Arena som står socialdemokratin nära kommenteras den nya situationen av Kal Palmås. Inte socialt och heller inte med miljörörelsen i åtanke utan på det tidstypiska sättet i en idédebatt där påverkan av de gröna med vilket menas Miljöpartiet står i centrum vilka ställs mot de bruna med vilket menas Sverigedemokraterna. ”De brunas organism mot de grönas ekosystem: Detta motsatspar fångar den nya politiska situationen. I organism-metaforen ser vi kärnan av den reaktionära politiska hållning vi nu måste förhålla oss till – och genom ekosystems-metaforen ser vi att alternativa framtider inte bara är möjliga, utan till och med sannolika.” Av någon anledning är detta ekosystemstänkande befriat från referens till samhällsklasser eller landsbygden: ”Kulturen, familjen, nationalstaten, storstaden kan aldrig vara någonting mer än ständigt pågående experiment i att leva väl.”

Den moderna individualiserade miljörörelsen utan demokratisk sammanhållning

Fart på miljödebatten är det inom olika nätverk som ser sig som del av en omställningsrörelse bort från tilltron till evig tillväxt eller i alla fall en miljöanpassad omställning av samhället. Här nämns visserligen sällan begreppet miljörörelse men här finns ingående undersökningar av var de politiska partierna står i miljöfrågor och valdebatt med brett deltagande. Johan Erlandsson på Ecoprofile Sweden – Forum för grön omställning skriver att ”Det block som i vår valspecial visade sig ha den mest insiktsfulla och långtgående omställningspolitiken förlorade och kommer inte att hamna i regeringsställning.” och väcker debatt med ”Men -kan Alliansens invit till Miljöpartiet innebära att miljöpolitiken trots allt stärks jämfört med det läge som varit de fyra senaste åren?”

Den mest gedigna analysen av miljörörelsen och valet görs i en längre uppsats av Mats Höglund som ingående tar upp frågan ur ett systemkritiskt perspektiv. Valet sammanfattas i inledningen av uppsatsen med:

”Den svenska valrörelsen 2010 kännetecknades dels av riksdagspartiernas motvilja mot Sverigedemokraterna och dels av att Alliansen fortsatte att hamra in budskapet som de påbörjat 2006, om att de själva stod för arbetslinjen och de rödgröna för bidragslinjen[1]. Flera bedömare menar också att valrörelsen kännetecknades av att partierna slogs om mittenväljarna. Vänsterblocket la sig helt enkelt nära högerblocket, som la sig nära vänsterblocket[2]. Det fanns spår av grön systemkritik, främst i form av tillväxtkritik och en viss vurm för så kallad ”lyckoforskning” (lycka som mått på utveckling istället för BNP)[3], men inget parti gick till val på att göra någon förändring av det ekonomiska systemet. Det kapitalistiska systemet som sådant naggades knappast ens i kanten av de rödgrönas förslag och än mindre av borgerlighetens förslag.”

Viktiga punkter i denna samförståndspolitik betecknas vara ”att arbetslinjen och tillväxt inte skall problematiseras utan snarare fortsatt vara överordnade mål (om än omdefinierad till ”grön tillväxt”), att teknisk utveckling, miljöbilar och snabbtåg skall vara räddningen för miljön, att kärnkraften ska vara kvar ett bra tag[4], att bensinpriset skall vara tämligen stabilt (49 öres höjning på fyra år är praktiskt taget ingen höjning alls[5]), att varken arbetstidsförkortning eller basinkomst skall införas eller ens diskuteras samt att pensionärerna skall vara nästa grupp att få omfattande skattesänkningar[6]. Det förekom inte heller någon egentlig debatt om vare sig finanskrisen eller om de statliga räddningspaketen, trots att det bara för ett par år sedan talades om en möjlig global finansiell härdsmälta[7]. Trots att även flera av våra grannländer (främst Island och Lettland) drabbats väldigt hårt och nu är mer eller mindre helt i händerna på IMF. Ingen förklarade varför statsskuld regelmässigt finansieras med mer statsskuld eller varför penningsystemet över huvud taget är privatiserat[8]. …Det var inget tal om att naturen tillhör alla och vilken förändring av äganderätten ett sådant konstaterande rimligen borde innebära, och det var inte heller några stora debatter om peak oil. Av partiföreträdarna var Maria Wetterstrand den enda som framhöll att ekosystemtjänsterna och resiliensen är allvarligt försvagade på grund av människans överkonsumtion[9].”

Efter denna görs en omfattande genomgång av olika strömningar inom miljö- och alternativrörelsen. Den systemkritiska Degrowth (nerväxt[11]) betecknas som en växande rörelse som går helt på tvärs mot alla tillväxtorienterade politiska rörelser i Sverige, från Vänsterpartiet till Moderaterna. En annan rörelse som tas upp är basinkomströrelsen, som är något tämligen separat från degrowth och rörelser för krav på förkortad arbetstid. Detta i ett ambitiöst försök att belysa spänningen mellan ekoradikalism och ekomodernism. Det blir akademiskt men ger en del insikt i hur de som önskar vara systemkritiska tänker även om det i långa stycken är befriat från social kamp och folkrörelser.

Det är alltså en splittrad bild som ges i den debatt som förs med uttrycklig hänvisning till miljörörelsen. Tills stor del handlar det om partitaktiska överväganden eller tilltro till konsumentmakt medan vänstern och stora delar av nätverken för omställning är ointresserade av miljörörelsen som kollektiv kraft. Miljörörelsen tycks duga mest som historisk jämförelse för att säga att det var bättre förr. 25 – åringen klagar Mona Masri på dagens unga och sig själv i Sydsvenska dagbladet: ”På sistone har det konservativa blivit det nya alternativa. Vänner och bekanta skryter om hur de vågar rösta blått. På Möllan tjuvlyssnar jag när en estetbrud säger att Anna Anka är det coolaste hon vet, att hon vill kämpa för rätten att låta sig försörjas av en man. En estet!” Hon fortsätter ”Problemet med en konservativ ungdomsgeneration är att den inte för samhällsutvecklingen framåt. Medborgarrättsrörelsen i USA, kvinnorättsrörelsen, gayrörelsen och miljörörelsen har alla drivits av sin tids unga radikala aktivister som trott på ett bättre samhälle. Först senare har de konservativa fattat poängen och hakat på.” De unga ser friare ut men håller på att gubbifieras menar Masri. ”Skillnaden mellan hur unga och äldre röstar har minskat de senaste tjugofem åren och åsikterna är alltmer lika varandra. Detta är en farlig utveckling. För ett samhälle utan radikala unga är ett samhälle som står still.”

Sammanställt av Tord Björk

Länkar

Birger Schlaugs valanalys publicerad i Miljömagasinet:
http://schlaug.blogspot.com/2010/09/som-man-baddar-far-man-ligga.html

Miljörörelsen sviker Sverige http://aftonbladet.se/debatt/article2270503.ab

Centerpartiet de gröna? http://jimmysand.com/centerpartiet-de-grona/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+jimmysand%2FGfeL+(str%C3%B6tankar+och+sentenser)

Genuina miljömål http://selander.centerpartiet.net/2010/09/

http://www.internationalen.se/2010/09/25/jan-olov-carlsson-sp-%E2%80%9Dnu-galler-det-att-kampa%E2%80%9D

Ledaren i Internationalen
http://www.internationalen.se/blog/?p=545

http://www.arbetaren.se

http://lenasommestad.wordpress.com

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/evafranchell

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/s-har-forlorat-tilltron-till-modernismen_5395965.svd