Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

6b. Ole Kopreitan in memoriam

Vaktmästaren är död och ingen är längre til stede

Han fanns där alltid, stående på Karl Johan med sin barnvagn för försäljning av knappar och politiska pamfletter när man kom från tåget på väg mot någon bokhandel eller möte i centrala Oslo. Att han med många stora folkrörelser i ryggen inte längre står där kan inte vara sant. På Nei til atomvåpens kontor infann han sig alltid halv sju sex dagar i veckan. Där ser det ut som det alltid gjort på aktivistkontor de senaste hundra åren, massor med banderoller, flygblad, affischer, tidningar och kontorsmaterial och många besökare i nedslitna lokaler, men mannen sim alltid var på plats, alltid var til stede finns inte längre.

Det var i Ole Kopreitans tidigare kontor på mejeriet på Grünerlökka som jag gick i folkrörelseskola på 1970-talet. Här verkade han tillsammans med sin ständiga kamrat i folkrörelsekulturen och trätobroder Kjell Haaland vars Miljøloftet också håller stånd på Karl Johan än idag och sprider miljörörelsens propaganda. Tillsammans var de oslagbara komplement i det som behövs för att skapa folklig mobilisering genom samtidiga uppror i en rad frågor och med stor politisk bredd bakom ofta systemkritiska krav. Nei til EF (idag EU), nei till Atomkraft, Nei til IEA (Oljeklubben), Aksjon Kyst Norge och Aksjon Bygde Norge och så för Ole Kopretians del det som kom att bli flera decenniers kampanj med stor uppslutning, Nei til Atomvåpen.

Tillsammans bildade paret på mejeriet grundbulten under höjdpunkten av det norska folkrörelseuppsvinget efter samförståndsåren efter kriget, det uppsving som kom att kallas grasrotsbevegelsen i Norge och fick sitt främsta uttryck i Grasrothandboka också översatt till svenska. Mer politiskt avgörande i segern för Nej-sidan i folkomröstningen om medlemskap i EU 1972 och segern i kampen mot atomkraften.

Ole Kopreitan hade en organisationsförmåga som är svår att efterlikna. Den sträckte sig från att stå i främsta ledet under direkta aktioner mot tyska ministerbesök eller ockupera tennisbanan i protest mot en match mot apartheidregimen 1964, en aktion som fick internationellt genomslag inte bara i nyheterna utan fick också den internationella anti apartheidrörelse att förstå bättre nödvändiogheten av att gå från ord till handling. Han var också ordförande för Sosialistisk Ungdom och långa tider illa sedd av det stridbara maoistiska AKP(ml).

Lika väl som Ole Kopreitan organiserade direkta aktioner och ungdomsförbund kunde han få människor i hela Norge att köpa det unika uppslagsverket Pax leksikon, ett stordådigt projekt i slutet av 1970-talet där hundratals personer skrev olika uppslagsord ur ett socialt rättviseperpektiv och mycket om folkrörelser av alla de slag.

Den speciella formen för samarbete i Norge där alla eller nästan alla ungdomsorganisationer kunde ena sig i kampanjer, ofta i strid med sina moderpartier, var han en mästare i att sköta kontoret åt. Denna modell började med antipartheidsaken och fördes senare vidare mot atomkraften där även högerns ungdomsförbund var med och andra frågor. Ole Kopreitan kunde osvikligt formulera politik som enade och förde dessa samarbeten framåt, något han var berättigat stolt över. Som han sa en gång, jag har författat 150 pressreleaser åt samarbetsnätverken och alltid har de blivit godkända.

Ole Kopreitan var en praktisk man som utvecklade folkrörelsernas metoder på flera sätt. Hans informationsvagn på Karl Johan är så berömd redan i Norge att en tidigare variant av den hamnat på museum. Finansiering och distribution var andra av hans specialiteter. Under uppsvinget för folkrörelserna under 1970-talet i Norge handlade det inte om statsbidrag utan välorganiserad självfinansiering. Det kunde gå till så att alla lokalorganisationer i de olika nätverket fick en beställningssedel på hur många masstidningar de var villiga att beställa om nästa kampfråga. Det kom då in 500 000 beställningar. Anledningen kunde vara att tidningen i tider när massmobiliseringen var liten kunde vara ett tekniskt samarbete mellan flera olika kampanjer som Nei till oljeklubben, nei til atomkraft och nei til EU där inte alla delade synsätten hos de andra nätverken men ändå respekterade behovet av tekniskt samarbete. Därefter trycktes 600 000 och kampanjen var på så sätt självfinansierande. Lite buffert had Kopreitan alltid sett till att det fanns från tidigare kampanjer för at betala tryckningen innan betalningen för de beställda tidningarna kom in. En annan metod var stafettbrevet. Ett brev formulerades som motiverade enskilda att ge pengar till en kampanj samt att skicka adresser till andra personer som denne utmanade att göra samma sak. Det kunde ge miljoner. Det var dessa metoder som sedan blev grunden för massmobiliseringen mot atomkraft i Sverige som ledde till bildandet av Folkkampanjen mot atomkraft som sedan tappade styrfart när partioerna och väntan på statsbidrga satte kamplusten åt sidan.

I samband med Ole Kopreitans 70-årdag gavs boken Det er for sent å være pessimist nå ut till hans ära på Emilia förlag. Det är en rik bok om alla de rörelser där Kopreitan varit aktiv med bidrag från hela världen, också från säkerhetspolisens rapportering om Kopreitan. Den kanske mest talande beskrivningen av Kopreitan och hans roll ges av Odd Einar Dörum, folkpartist som när det begav sig under EU-kampen 1972 var ordförande för norska folkpartiets ungdomsförbund som heter Unge Venstre med ett språkbruk från 1800-talet. Dørum blev senare Justitieminister. Han skriver om den roll Kopreitan hade i Folkebevegelsen mot EF, en roll som kan behövas i alla rörelser som inte bara vill kämpa väl men också segra:

”Folkebevegelsen hade sin vaktmester i Ole Kopreitan. Han sto på, organiserte, stimulerte og holdt ut. Vaktmester må her opfattes som den ikke alltid anerkjente altmuligperson som knyter sammen og reparerer, og som ved sitt gemytt og romslige og praktiske sinnelag får hverdagen til å fungere i smått og stort i en stor organisasjon. Ole Kopreitan hade en slik rolle i Folkebevegelsen. Den kan i ettertid ikke verdisettes høyt nok. Noen må alltid være tilstede for å følje opp fotfolket og aktivistene. Senere har han fortsatt med slikt vaktmester- og folkeoplysningsarbeid med sin faste ‘barnevogn’ på Karl Johan. Jeg ønsker å hedre en slik optimismens og slitets innsats.”

Vem gör inte det.

Tord Björk

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>