Tidigare har jag klagat över bristen på litteratur om miljörörelser. En australisk forskare, Timothy Doyle, har i någon mån försök minska bristen genom boken Environmental movements in majority and minority worlds, Rutgers University Press 2005.
Boken fokuserar på olikheter mellan nord och syd. Eller kanske snarare på olikheter mellan ”nybyggarsamhällena” USA och Australien och resten av världen.
Sju miljörörelser nagelfars – en skogsräddarrörelse i USA och en i Australien, gruvmotståndet i Filippinerna, vägmotståndet i Storbritannien, kärnkraftmotståndet i Tyskland och dammotståndet i Indien. Och författaren slås av skillnaderna – i nybyggarsamhällena strävar man efter att bevara orörd natur. I Filippinerna och Indien strävar man efter att bevara lokalsamhället. De europeiska rörelserna hamnar enligt Doyle nånstans mittemellan.
Detta är kanske inte så kontroversiellt. Men Doyles slutsats kanske kan röra upp en del damm: att fokuset på den orörda naturen bäddar för det mest principlösa kohandlande med diverse naturförstörande storbolag.
Nyckeln ligger i att bevararna av den orörda naturen tenderar att vara blinda för klassaspekter och dominansförhållanden inom det mänskliga samhället. Vi blir, enligt åtminstone förlängningen av deras synsätt, alla skyldiga till förstörelsen av naturen. Och eftersom vi alla hamnar på samma sida som bolag som Dow Chemicals så är väl inget naturligare än att vi börjar samarbeta med dem?
Sådana misstag gör aldrig en indisk flodräddaraktivist.
Ramachandra Guha och Juan Martinez Alier fördjupar de argumenten i Varieties of environmentalism, Earthscan 1997. Bristen på klassförståelse inom delar av miljörörelsen i nord leder inte bara till samarbete med exploatörer utan också till direkt krigföring mot de bönder som måste upprätthålla jordens fruktbarhet för att överleva, säger de och exemplifierar med nordbaserade stiftelser som upprättar naturreservat i Syd genom att jaga bort småbönder som bor på platsen. Det hela förgiftas sen ytterligare genom att överideologiseras med ”djupekologi” enligt vilken en tiger har större existensberättigande än en småbonde – medan givetvis den ekologiskt medvetne forskaren från nord har störst existensberättigande av alla.
Om man kan kritisera de här författarna så är det för att de identifierar de skilda synsätten alltför lättvindigt med ”nord” och ”syd”. Det engelska motorvägsmotsåndet må ha utgått från djupekologi men blev mycket snabbt en försvarare av lokalsamhället för vilken rätten till platsen – ”reclaim the streets” – blev mycket viktigare än naturen. Och det tyska kärnkraftsmotståndet byggde och bygger i mycket stor utsträckning på lokala bönder. Det är lätt hänt att USA-amerikanska världsbilder smyger sig in även i kritisk litteratur, eller om det nu är mediernas förvridna återgivningar som spökar.
