Göteborgshändelserna och politiken

Göteborgshändelserna dominerades politiskt av två parter. På den ena sidan folkrörelser samlade i flera demonstrationsnätverk. På den andra regeringen samt riksdagspartierna med Miljöpartiet och Vänsterpartiet samt delar av Centerpartiet som aktörer på bägge sidor.

Det politiska händelseförloppet under EU-toppmötet kan sammanfattas med att två folkrörelsesamarbeten med delvis överlappande allmänpolitiska plattformar kritiska till EMU och militarisering samt i olika grad motståndare eller kritiska till EU sökte påverka politiken genom demonstrationer sammankopplade med folkbildning. Folkrörelserna samlades i två demonstrationsnätverk. Göteborgsaktionen 2001 för ett annorlunda Europa med Miljöförbundet Jordens Vänner och Syndikalisterna som initiativtagare och ett 80-tal främst nordiska organisationer som deltagare. Deras krav var nej till grundlagsfästningen av den nyliberala politiken i EMU, nej till att offentlig sektor och miljö görs till handelsvara, nej till militariseringen av EU, rasism och utvecklingen av fästning Europa. Nätverket Göteborg 2001 med kravet Sverige ut ur EU där Folkrörelsen nej till EU var samlande kraft för ett tjugotal svenska organisationer. Demonstrationsnätverket Bush not Welcome bildades också med stor bredd i deltagandet utan någon samlande plattform med anledning av amerikanske presidentens besök i anslutning till EU-toppmötet.

Det fanns också ett stort antal andra demonstrationer, manifestationer samt seminarier och konferenser av många olika slag. Bland protestinslagen fanns mindre samarbeten som Antikapitalistmarschen med Rättvisepartiet Socialisterna som initiativtagare. Här fanns också de som sökte störa toppmötet och bilden av samförstånd kring den rådande politiken som de menade utestängde många röster. Gatufesten Reclaim the streets och den inträngningsaktion de så kallade vita overallerna planerade men som ställdes in var sådana aktiviteter. Dessutom fanns Fritt forum och NGO forum som sökte skapa plattformar för allmän dialog utan tydliga gemensamma krav och förbindelse till kollektiv handling genom demonstrationer eller aktioner. De folkbildande inslagen kan ses som den största politiska bildningsverksamhet som förekommit i en stad i Sverige samlat under några dagar.

Detta bemöttes av regeringen med en ryckig politik där man svängde flera gånger från ointresse till intresse för de breda demonstrationsnätverken och till slut dialog på det politiska planet med organisationen Attac som pådrivare. Även polisen ändrade delvis taktik och upprättade en dialoggrupp med demonstrationsnätverken. Samtidigt blev det mer bestämmande för utvecklingen att regeringen politiskt handlade så att SÄPO och Rikspolisstyrelsen sattes åt sidan till förmån för den lokalt tillsatte insatschefen Håkan Jaldung. Han var tillika militär underrättelseman med mångåriga kontakter med USA. Den taktik som Jaldung förberedde gick ut på att använda lagen maximalt. Taktiken kom i praktiken gå ut på att skilja ut de som polisen och dess underrättelsekällor uppfattade som ett hot från övriga demonstranter. Den modell polisen kom att följa under Jaldungs ledning styrdes närmast av ett militärt tänkesätt där det gällde att provocera fram reaktioner hos demonstranter för att sedan kunna ingripa effektivt. Ett polisiärt förhållningssätt ställdes mer åt sidan där grunden är en avvägning mellan lag och ordning och syftet lika mycket handlar om att förebygga brott som att ingripa när ett brott har begåtts. Följden av den modell som valdes blev en rad beslut om preventiva ingripanden som utlöste kravaller med skador bland många demonstranter och polismän till följd och även materiell åverkan. Att begränsade bråk kunde uppstå hade de flesta bedömare räknat med på grund av att mindre grupper genom icke-våldsaktioner eller fester sökte störa mötet eller såg möjligheter i att utnyttja situationen vid polisingripanden för att gå till motaktion. Men få hade förväntat den stora omfattning som visade sig bli följden av att polisen utlöste de kravaller som egentligen bara några få aktivister sökte efter. Genom polisens provokationer, omfattande våldsanvändning, även mot icke-kravallande aktivister, deltog fler i kravallerna som därmed blev ganska omfattande.

Det första preventiva ingripandet skedde mot Hvitfeldtska gymnasiet samtidigt som president Bush anlände till flygplatsen i Göteborg. Det skedde mot SÄPO:s inrådan som hade infiltrerat skolan och hade god bild av läget som de ansåg inte motiverade ett ingripande. I valet mellan att värna landets intressen och folkrörelsers mötesfrihet valde i praktiken insatschefen att sätta USA:s intressen främst med regeringens goda minne. Det går knappast att visa på vilket sätt ingripandet mot Hvitfeldtska var mer i Sveriges intresse än i USA:s, inte heller att det var i demokratins intresse.

På Hvitfeldtska gymnasiet hade Göteborgsaktionen en motkonferens samt informationscentral. Här var också ett stort antal personer inkvarterade. Polisen inringade skolan samtidigt med att dialog med polisen upphörde. Den återupprättades efter påtryckningar men avbröts sedan igen av polisledningen. Efter att majoriteten på skolan därefter sökte tränga sig ut och misslyckades drog de sig tillbaka mot skolan igen. Då beordrade polisen nedridning av demonstranter sammanträngda på den smala gatan upp mot skolan vilket innebar att de utsattes för livsfara. Denna order möttes av stenkastning i nödvärn som avvärjde nedridningen. Senare stormade polisen skolan. Parallellt spred Utrikesdepartementet rykten till riksdagspartier och andra om att tre fordon med vapen på Hvitfeldtska gymnasiet var orsaken till det preventiva ingripandet. Några vapen hittades aldrig. Polisens versionen av händelseförloppet gjordes med riksdagspartiernas medverkan okritiskt till hela statsapparatens bild av vad som skedde. Endast Miljöpartiet strävade emot en del.

Polisens ingripande mot Hvitfeldtska gymnasiet innebar att det internationella demonstrationsnätverket Göteborgsaktionen 2001 fick stora problem att hålla samman då skolan stängdes och man blev upptagen med att praktiska frågor under natten för ett mycket stort antal personer som omhändertagits av polisen utan att få mat och sedan ställts utan sovplats. Motkonferensen och flera andra konferenser med internationella deltagare hamnade i kaos och kontakten med de riksdagspartier som ingick i demonstrationsnätverket upphörde då man ställdes inför en situation ingen hade räknat med. Den mindre grupp med vita overaller som fått sin skyddsutrustning beslagtagen kunde inte heller genomföra den aktion de planerat medan de andra mindre grupper som också i någon form sökt störa toppmötet och bilden av samförstånd kunde bevara sin organisationsförmåga intakt. De var också betydligt mer beredda på att polisen inte gick att lita på och fick flera sympatisörer efter polisens stormning av Hvitfeldtska.

Dagen därpå beordrades på nytt ett preventivt ingripande mot Antikapitalistmarschen på Berzeliigatan. Motreaktionen var först långsam då polisen med hundar attackerade flera deltagare. Men när polisens gjorde chocker med hästar från ena sidan och kravallpolis från den andra mot den redan ihopträngda folkmassan började omfattande stenkastning starta mot polisen som vid vissa tillfällen även drevs tillbaka. Därpå lämnades Avenyn öppen för en mycket liten minoritet som krossade skyltfönster och brände utemöbler.

SVT ändrade i nyhetssändningar på ordningsföljden genom manipulering av bilder och speakertext vilket fick det att framstå som att kravallerna på fredagen startade genom att demonstranter i Antikapitalistmarschen kastade föremål på polisen varpå polisen ingrep med hundar när det var tvärtom. Felaktiga uppgifter som tjugodubblade omfattningen av skadegörelsen spreds av massmedia. Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman slöt senare under dagen fullt upp bakom polisen och fördömde ensidigt de aktivister och demonstranter som hon kallade våldsverkare. Hon påstod också i nyhetssändningar felaktigt att demonstrationsnätverken tagit avstånd från våldsverkarna utan att dessa fick komma till tals. I själva verket hade demonstrationsnätverken avslagit detta förslag från socialdemokraterna och istället i enighet med polis och kommun gemensamt tagit avstånd från våldet utan att utpeka ensidigt vilka som orsakat det.

Under kvällen och natten följde sedan kaos. Först i samband med gatufesten Reclaim the streets. Här uppstod oroligheter där både festdeltagare och polis skadas som upphörde först när polisen drog sig undan. Detta efter att polismän sköt aktivisten Hannes Westberg. Det var bara tur att Westberg inte avled. All tillgänglig information tyder på att detta sker utan att någon direkt fara föreligger för polisen. Under natten sammansmälte sedan den ledande politiska vänsteroppositionens syn på skeendet med regeringens och de många olika underrättelsetjänsternas uppskruvade hotbild. Ledande kraft i hetsen var statsminister Göran Persson. Under nattens nyhetssändningar klarlade han regeringens inställning. ”Det här är kriminella element… syftar till att förhindra att dom som är demokratiskt valda ska kunna mötas”. På frågan hur man skulle reagera på de som bråkade uppmanade han till upprördhet. I en situation där det som statschefen mest behövde var att uppmana till besinning valde han motsatsen. Justitieministern Thomas Bodström: fyllde på statsministerns syn med ”Det här är fråga om ligister… ett angrepp mot demokratin… polisen gör ett fantastiskt jobb”. På morgonen lördagen 16 juni var många polismän uppjagade av denna missledande bild av läget vilket övertygade dem om att demonstranter var beredda att skjuta ihjäl poliser. Det ledde till att statsmakten bröt samman och polismän vägrade lyda order när Jaldung beordrade ännu ett preventivt ingripande, denna gång mot den stora folkmassan i Göteborgsaktionens demonstration. Tillsammans med att många beslutsamma demonstrationsvakter avvisade polisingripandet blev detta räddningen. Med gemensamma insatser från ordervägrande polismän och demonstrationsvakternas agerande avvärjdes det blodbad som annars kunnat bli följden av Jaldungs order. Demonstrationen kunde fullföljas utan fler allvarliga incidenter.

Massmedia spädde på regeringens bild av situationen. Aftonbladets Jesper Bengtsson hade på fredagen i SVT betonat om kravallerna på Berzeliigatan och Avenyn att det var ”väldigt svårt att veta vad som utlöste dem”. På lördagen har han ändrat sig. Den våldsamma utvecklingen kan nu skyllas på att demonstranterna ”med säkerhet” började. Han förstår nu ”hur människor måste ha känt sig i Tyskland på 1930-talet, när Hitlers terrorister drog fram i städerna för att göra den politiska situationen instabil.” Andra mindre sansade spred felaktiga rykten från polisen som det var sanning och fyllde förstasidorna med terroriststämpling av demonstranter och uppdiktade skjutvapen.

Lördagen avslutades sedan med massingripanden från polisen när EU-toppmötet avslutats. Först på Järntorget där kravallpolisen omringade en demonstration som protesterade mot polisövergreppen. Efter många timmars inringning och omhändertagande av många demonstranter upplöste polisbefälet på plats instängningen. Detta då han inte fick besked från polisledningen under vilka lagrum polisoperationen kunde fortsätta. Samtidigt ingrep nationella insatsstyrkan beväpnade med antiterroristvapen mot Schillerska gymnasiet dit Göteborgsaktionen flyttat sin motkonferens och ordnat nytt boende. Under förnedrande former tvingades de boende ned på marken på skolgården under flera timmar. Polisingripandet sades grundas i en uppgift om att vapen skulle finnas på skolan. Dessa hittades dock aldrig.

På söndagen värderade justitieministern allvaret i det som skett och betonade att kravallerna varit ”ett hot mot demokratin, mot alla partier”. Statsminister Göran Persson följde upp anklagelsen samma dag och hävdade att ”hela syftet är att stoppa en demokratisk dialog” och att ”det rör sig om ett fascistiskt beteende”. Han menade att vad som låg bakom det som hänt ”är en militärt organiserad grupp, med god utrustning, bra samband, utomordentligt väl planerat och med stora ekonomiska resurser… som syftar till att stoppa en demokratisk process.”

På måndagen sammanträdde åklagarna i Göteborg och enades om att straffnivån för brottet våldsamt upplopp ”måste väsentligen skärpas”. Upploppsbrott sågs inte som enskilda händelser utan som led i alla kravaller under EU-toppmötet med ett gemensamt syfte att angripa det demokratiska styrelseskicket. Domstolarna följde i huvudsak åklagarnas plan. Sammanlagt dömdes i Sverige över 50 personer till sammantaget närmare 50 år i fängelse. Den sista rättegången efter Göteborgskravallerna hölls i Helsingfors mot två finska aktivister som anklagades för våldsamt upplopp med hjälp av det material som det svenska åklagarväsendet tagit fram. När polisens video visades för domstolen där så mycket våld som möjligt klippts ihop för att ge rätten en bild av alla kravallerna frågade domarna: Var är de anklagade? Grunden för de extremt hårda straffen i Sverige där alla våldsamma upploppshandlingar ansågs vara samtidigt medskyldiga till alla kravaller i Göteborg med ibland mycket tunn bevisföring underkändes. De anklagade frikändes.

Resultatet av Göteborgshändelserna var en eskalering av våldet mot toppmötesprotester internationellt där G8 mötet i Genua innebar att den svenska modellen för repression genomfördes med än mer våld. Inom Sverige fick repressionen av de politiska protesterna under EU-toppmötet till följd splittring inom flera organisationer och sämre förmåga att ge politiskt uttryck åt konflikter som istället tagit sig minst lika våldsamma och spridda uttryck genom social oro istället.

I Sverige följde splittring efter Göteborgshändelserna inom och mellan vänsterorganisationer. Det drabbade inte i lika hög grad miljö- och alternativrörelsen. Men den splittrade vänstern försvårade för allmänpolitisk mobilisering och folkrörelsesamarbete. Kontakter mellan partier och rörelser minskade också.

Kritiken mot att demonstrationsnätverken inte kunnat motverka polisens våld mot folkrörelsernas motkonferens eller det våld som aktivister utövat vid sidan om de stora demonstrationerna har kommit från många håll. Att demonstrationsnätverken inte tog reda på hur den amerikanska polistaktiken mot folkliga protester ändrats efter toppmötesprotesterna i Seattle 1999 visade på politisk oerfarenhet och oförmåga att fokusera på väsentligheter. I och med att amerikanske presidenten med sitt stora säkerhetsfölje skulle komma till EU-toppmötet var det aktuellt att ta reda på vilka konsekvenser detta skulle kunna få om svensk polis började ta efter amerikansk.

De aktivister som vandaliserade visade ointresse för allmänhetens åsikter. Våld mot polisen som fortsatte även efter att nödvärnssituationer upphört var också skadligt både för de människor som drabbades och politiskt för möjligheten att bygga en starkare EU- och globaliseringskritisk rörelse.

Göteborgshändelserna har lett till en omfattande granskning från olika håll. En från staten och massmedia oberoende granskning har skett från folkrörelsers sida, många av dessa resultat redovisades på Folkrörelsestudiegruppens och Demokratinätets seminarium i Göteborg 2002 där också många poliser, akademiker och regeringskansliet deltog, ett arbete som följts upp av Föreningen Aktivism.info inför tioårsminnet av Göteborg 2001. Ett stort antal rapporter och böcker har givits ut om händelserna.

Regeringen tillsatte Göteborgskommitten med Ingvar Carlsson som ordförande. Kommittén genomförde ett omfattande arbete med intervjuer varav en del är redovisat i betänkandet Göteborg 2001, SOU 2002:122. Synen är att protesterna i Göteborg inte enbart kan ses som ordningsfrågor som ska hanteras av polisen – ”de bakomliggande orsakerna visar att det framförallt handlar om frågor som bara kan lösas politiskt inom de demokratiska strukturerna.” Betänkandet pekar på att nya rörelser präglas av mångfald, icke-hierarkiska nätverk, avsaknad av vision om den stora samhällslösningen, engagemang i konkreta orättvisor i världen samt växande medieberoende. De är viktigt att få en fungerande dialog till stånd men ”Detta försvåras ytterligare av de asymmetriska maktförhållanden mellan å ena sidan politiska och ekonomiska makthavare och å andra sidan de kritiska rörelserna.”

Slutsatsen blev: ”Vi vill understryka vikten av öppenhet och transparens i de demokratiska processerna. Sveriges regering försökte vid EU-toppmötet i Göteborg, på initiativ av demonstrationsarrangörerna, att bryta traditionen av slutenhet vid den sortens möten. Detta var ett viktigt steg i en önskvärd utveckling. Sverige bör i internationella sammanhang fortsätta verka för ökad öppenhet vid framtida möten.” När det gäller polisinsatserna är betänkandet på flera punkter kritisk mot polisen och fick den allmänna debatten att ta en annan vändning än den som länge dominerade efter toppmötet. Betänkandet är också kritiskt mot demonstranterna och förordar maskeringsförbud.

Freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson gjorde omfattande studier i Göteborgskommitténs opublicerade intervjuer och egna efterforskningar kring rörelsers, polisens och olika underrättelsetjänster agerande som publicerades i boken En delad värld 2006. Här framom det som inte tagits upp av Göteborgskommittén. Den militära underrättelsetjänsten hade ett avgörande inflytande över den information som polisledningen använt när den satte säkerhetspolisens bedömning åt sidan. Den modell som polisen använt följde en militär logik där det gällde att provocera demonstranter så att det gick att skilja ut de som ansågs vara ett problem från andra och sedan bekämpa denna grupp som en fiende. Abrahamsson visar också på ett starkt inflytande från USA. Det gällde inte bara det legitima intresset av säkerhetsskydd för amerikanske presidenten utan också intresset av att presidenten inte ska få sitt anseende påverkat av påtagliga politiska protester i sin närhet vilket inskränker den demokratiska yttrandefriheten. Hans Abrahamsson kom mer än de flesta genom sin forskning i kontakt med ett stort antal personer som varit involverade i uppföljningen av det som hände under EU-toppmötet. Han menar att Ingvar Carlsson och Ulf Adelssohn som var ledamöter i Göteborgskommittén är de enda politiker som han träffat på som ”ställt frågan om vad som kan göras åt det demokratiska underskott som låg bakom händelserna i Göteborg.” Den politiska och demokratiska diskussionen om uppföljningen av Göteborgshändelserna kom i hög grad av sig.

Folkrörelserna samlade sig dock till förnyad kamp. I folkomröstningen om EMU segrade nej-sidan, ett krav som bägge demonstrationsnätverken fört fram 2001. I övrigt har de politiska kraven snarare sett försämringar. Militariseringen av EU fortskrider och Sverige har dessutom numera brutit närmare 200 år av neutralitetspolitik och ockuperar Afghanistan under NATO- befäl samtidigt som NATO förbereder krigsövningar i Sverige denna sommar. Flyktingsamnestikampanjen var ett stort framsteg men utöver detta har det skett en del bakslag i kampen mot rasism.

EU bedriver en alltmer nyliberal politik i både handelsfrågor och gentemot medlemsländer och grannländer. Nya medlemsländer i Östeuropa har inlemmats i unionen i en permanent underordnad position medan grannländer inordnas i EU:s nyliberala ekonomiska politik men utan att erbjudas medlemskap. EU:s handelspolitik verkar både bilateralt och i internationella förhandlingar för att göra både miljö och offentlig sektor till handelsvara för att främja rika länders storföretagsintressen och motverka fattiga länders möjlighet att värna sin ekonomi. Denna politik från EU:s sida som går i direkt motsatt riktning mot demonstrationsnätverkens hållning har följts av att Miljöpartiet och Vänsterpartiet har gett upp sitt tidigare motstånd mot EU-medlemsskap. Efter detta har EU blivit än mer aggressiva i sin politik för att genomdriva den av storföretagen efterfrågade påverkan av alla medlemsländers budget med krav om privatiseringar och nedskärningar inom offentlig sektor och socialförsäkringar samtidigt som skattebetalarna ska stå för bankernas skulder. De smärre skillnader som funnits mellan EU och USA har i hög grad suddats ut.

Ett starkare samarbete mellan bonde-, miljö- och solidaritetsrörelsen har vuxit fram på ett liknande systemkritisk underlag som under EU-toppmötet. En samarbetsform för folkrörelser blev för en tid sociala forum. Lyckat har också varit samarbete i mer begränsade frågor mellan facket, miljörörelsen och andra rörelser som i Tågupproret och Gemensam välfärd. Kampanjen Global rättvisa nu! med krav om handel och klimatet har stärkt en antinyliberal global rättviserörelse. En tid efter Göteborgshändelserna har också civil olydnad på nytt börjat ge politiskt uttryck i olika frågor som protester mot vapenindustrin, flyktingförvar och klimatförstörande flyg och bilar. Kampen mot allt brutalare förhållanden på arbetsmarknaden har stärkts men också fått märka liknande repression som den som förekom i Göteborg men denna gång riktad mot fackliga blockader. Kampen mot utförsäkringar har fått större uppslutning. Ship to Gaza och protester mot Sveriges deltagande i ockupationen av Afghanistan och mot NATO:s militära övningar i Sverige visar på förnyad kamp mot militariseringen. Den kamp för social rättvisa mot utestängning av världen utanför EU, mot militarism, anpassning till stormaktsintressen och att allt görs till handelsvara som var samlande för folkrörelsernas protester i Göteborg 2001 börjar få uppslutning igen.

Föreningen Aktivism.info i maj 2011

Styrelsen

Tord Björk

Anders Neergaard

Louise Pettersson

Stellan Vinthagen

Jan Wiklund