Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

Åter till Narmada

I början av nittitalet drev indiska bönder en avancerad kampanj för att rädda Narmadadalen i västra Indien, vilket väckte stort intresse globalt. De förlorade den kampen, vilket har väckt mindre intresse. Nu har Alf Gunvald Nilsen på Bergens universitet sammanfattat erfarenheterna i boken Dispossession and resistance in India – the river and the rage, Routledge 2010.

Rädda Narmada-rörelsen hade två rötter enligt Nilsen. Den som skapade massbasen var den tioåriga lokala, mycket framgångsrika kampen mot vad han kallar vardagsdespotismen, dvs det förtryck diverse lokala småpåvar utövar mot bönderna. Det var dessa framgångar som gjorde att bönderna vågade ifrågasätta överhetens påbud och pressa den till eftergifter.

Den andra roten var de spridda rörelser i Indien mot dammar som efter framången mot Tehri-dammen i Uttarakhand samlades till ett möte och antog den s.k. Anandwan-deklarationen 1988 där höga dammar förklarades strida mot folkets intressen. Denna breda rörelse av stadsmedelklassfolk kom att fokusera på Sardar Sarovar, den största dammen i Narmadaprojektet och bidra till mycket av dess internationella genomslag.

Nerven i den lokala rörelsen var böndernas motstånd mot deportering. Enligt rörelsens egen beräkning riskerade en miljon bönder att översvämmas, och de indiska delstaternas meriter när det gällde ersättning var usla. De första åren av kampanjen handlade uteslutande om att försöka pressa dessa och den indiska centralregeringen till bindande löften om ersättning. Först när detta hade misslyckats vände sig denna rörelse mot dammprojektet som helhet.

Idag står dammarna där och kampen kan sägas vara förlorad. En orsak till detta som Nilsen framhäver är att dammarna betydde så oändligt mycket för den indiska överklassen att den inte hade råd att förlora – dammar har under hela självständighetstiden varit en nyckelstrategi i deras “ursprungliga kapitalackumulation”. Genom att låta skattebetalare och internationella biståndsgivare betala dammarna och genom att låta bönderna betala den mark som översvämmas har den industriella och agro-industriella borgerligheten kunnat bli rika på ingenting. De regeringar som har gått i deras ledband har därför satt en ära i att bedra bönderna på alla sätt de har kunnat, med och utan våld.

Narmadaböndernas “kampinfrastruktur” var inte tillräckligt stark för att stå emot, utan de gav successivt upp, by efter by. Första sprickan kom ganska snart, redan 1991 då rörelsen i Gujarat föll för ett som den trodde seriöst bud från delstatsregeringen som efter något tiotal år av harvande visade sig bestå av luft.

En annan orsak som Nilsen bara berör är att Narmadarörelsens gandhianska strategi kanske var otillräcklig med hänsyn till motståndets art. Den gandhianska strategin, eller i alla fall den strategi som Narmadarörelsen använde, fokuserar ganska starkt på att få motparten att skämmas – och det visade sig i det här fallet vara helt bortkastat. Kapitalackumulation känner ingen skam.

Därför är det kanske inte så konstigt att de utkantsbönder som idag hotas av ursprunglig kapitalackumulation i östra Indien vänder sig till andra inspirationskällor, främst maoistiska. Det är ännu högst oklart om dess fokus på våld ska visa sig mer effektiv än Narmadarörelsens fokus på att vinna sympatier. Som Medha Patkar, den mest framträdande ledaren för Narmadarörelsen uttryckte det: Om den indiska staten bestämmer sig för att använda hela sin våldsförmåga mot oss har vi ingen chans. Möjligen skulle nån form av syntes i stil med zapatisternas vara mest effektiv.

En av de faktorer som bidrog till Narmadarörelsens globala genomslag var dess fokus på alternativ utveckling. Mötet av tiotusen folkrörelseaktivister i Harsud i Narmadadalen 1989 var den största mobiliseringen någonsin för alternativ till dammar och stadsmedelklassdominerad utveckling. Men märkligt lite kom ut ur detta. Narmadarörelsens folkskolor i fattiga utkantsområden med fokus på utkantsområdenas behov har blivit beundrade, men rörelsens bondeaktivister ger enligt Nilsen mycket olika svar på vad alternativ utveckling skulle vara.

Delvis för att rörelsen är så internt heterogen. Där finns som sagt självhushållande utkantsbönder som inte ingår i det indiska kastsystemet, s.k. adivasis, men där finns också vanliga bönder som säljer mat till städerna. Och deras omedelbara behov är inte desamma. Ett särskilt problematiskt förhållande som Narmadarörelsens representanter helst talar tyst om är de interna klasskiktningarna bland aktivisterna. I de intensiva jordbruksområdena är det välbeställda bönder som bär upp rörelsen; deras arbetare ställer förvisso upp på manifestationer men har inga möjligheter att påverka rörelsens beslut.

Dock, så länge behoven skiljer sig från Indiens dominerande klassers behov kanske det kan göra detsamma.

One Comment

  1. [...] ett tips om ett intressant inlägg på Folkrörelsebloggen som handlar om spelet om de stora dammbyggnadsprojekten i Indien. Bönder [...]

Lämna ett svar till Indiensolidaritet <> Kampen om de stora dammarna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>