Häromdan läste jag i Anders L Johanssons Gunnar Sträng – landsvägsagitatorn, som jag fann hemma hos min mor. En till stor del typisk svensk politisk biografi – högar av meningslösa fakta och en nästan paranoid rädsla för att göra någon tankekombination som på något vis kunde vara diskutabel eller intressant. Men en högintressant uppgift fanns där likväl:
Bonden satt på sitt kontor och jag gick in och talade om vad jag vlle. Jag ville ha en förhandling med honom, jag ville ordna upp förhållandena med gällande avtal och jag hoppades att vi kunde resonera om det här på ett vanligt hederligt lugnt och stillsamt sätt.
- Du kan dra åt helvete! Här görs inga avtal, sade han.
Jag ilsknade till. Jag hade litet hett humör på den tiden, också. Jag tog min portfölj och gick bort till tio statare som arbetade på ett gärde en bit därifrån. Det var mitt i arbetstiden. Jag ropade på dem och berättade att jag hade varit uppe och sökt förhandla med deras arbetsgivare, som bad mej fara åt skogen.
Jag undrade om de var beredda att lägga ner arbetet? De frågade om de fick något understöd.
- Allright sa jag, jag har snackat med förbundet så det är ingen diskussion om det. Vilket var en sanning med stor modifikation. De var beredda att ta en arbetsnedläggelse. Bonden hade pryglat dem flera gånger, och un fick det vara slut, sade de. För att vara på den säkra sidan bad jag dem ställa upp sig i en lång rad efter mig. Så vi kunde ta en sväng förbi kontoret så han fick se att de hade lämnat jobbet.
Vi hann bara en bit på gärdet, så kom han springande. Han var väl i 50-årsåldern. En grov och tjock karl, ilsken så det sprutade om honom. Jag stannade och gubbarna ställde sig på respektfullt avstånd och tänkte säkert:
- Det ska bli roligt att få se den här fighten.
Det blev inget slagsmål, bonden begrep att Sträng var yngre och starkare. Däremot blev det ett avtal. Men efteråt funderade Stärng:
[..] jag har tänkt på det där efteråt. Jag berättade aldrig det hela när jag kom hem till förbundet, för jag hade order att se till att det blev avtal, men jag fick inte ta konflikter. Förbundet hade inga pengar att lämna understöd med. Så det var lite gambling med den där uppgörelsen i Bjälbo.
Så det föreföll som om den landsfaderlige Gunnar Sträng i sin ungdom inte drog sig för en och annan vild och regelvidrig strejk – och dessutom på äldre dar myste litegrann vid minnet. Naturligtvis var det så – annars hade aldrig socialdemokratin fått den styrka den fick.
Byråkratism är något man bara kan kosta på sig när man är etablerad. En rörelse som fortfarane är en rörelse skriver alltid sina egna lagar. Och den är inte rädd för konflikter. Det är konflikten som gör rörelsen till rörelse.
