I Sverige kallades de bråtar. När fogdens hantlangare kom ridande hade bönderna sågat igenom träden såpass att de kunde dras omkull med några kraftiga ryck i rep som var fästa vid dem. På detta sätt fångades fogdens ryttare i en fälla av fällda träd där de inte hade någon glädje av sina hästar, och bönderna kunde göra slut på dem. Bråtar var hemligheten bakom de framgångar bönderna i Småland hade mot Gustav Vasas soldater hösten 1541 till våren 1543. Först när Gustav hade mobiliserat hela statens kapacitet kunde han samla så många soldater att de blev bönderna övermäktiga.
I sin urbaniserade form kallades de barrikader och var en senare företeelse. De första barrikaderna som finns dokumenterade restes i den lilla sydfranska staden Mont-de-Marsan den 20 september 1569 och tjänade stadsborna till skydd mot kungens arméer under det inbördeskrig som rasade mellan olika feodalherrar och lokala pampar vid den här tiden. Men berömda blev de först nitton år senare, när de restes i Paris den 12 maj 1588 – den första barrikaddagen som den kallas i historieskrivningen. De utnyttjades av det katolska partiet i dess kamp mot det kungliga centralstyret som parisarna fruktade skulle göra slut på deras lokala självstyre.
Ordet kommer av det franska ordet för tunna, barrique, vilket beskriver hur de första barrikaderna byggdes. Tunnor, som fanns i alla butiker på den tiden, fylldes med jord och rullades till lämpliga gatusträckor där stadsborna kunde ta betäckning när de ridande soldaterna anföll.
Men skydd var inte det enda syftet med en barrikad, berättar Mark Traugott som har skrivit en bok om barrikadernas historia, The insurgent barricade, University of California Press 2010.
- De kunde användas precis som svenska bönder använde sina bråtar, som en fälla för ridande soldater. Man lät soldaterna passera en barrikad varpå de fastnade bakom nästa. Stadsborna reste då den första barrikaden bakom dem igen så att de fastnade, och gjorde slut på dem genom att skjuta eller kasta gatsten från hustaken
- De kunde användas som opinionsundersökning. Oppositionella kunde vid en politisk kris börja resa barrikader – och om stadsbor i gemen hjälpte till var det ett tillräckligt bevis för att upproret hade stöd nog. Gjorde de inte detta fick man lägga av och se tiden an.
- De kunde användas som en organisationshjälp vid ett uppror. Kring varje barrikad samlades en lös hop stadsbor – men i bygget uppstod ofrånkomligen en arbetsfördelning där det snart visade sig vilka som hade de andras förtroende. Dessa kunde sen användas som upprorets organisatörer på basnivå.
- De kunde användas som ett slags tullsystem, som stadsbornas kontroll över vem som fick passera och vem som inte fick. Detta kanske var huvudsaken när de en gång uppstod, och riktat lika mycket mot kriminella som mot kungens soldater i tider av kris för centralmakten.
- De kunde förstås också användas som ett handgripligt bevis för motmakt, för att de styrande hade förlorat kontrollen över gatan, vilket sen blev ett lysande bevis för att de hade förlorat förmågan att styra landet. Det hände mer än en gång att soldater som kom för att avväpna en barrikad gick över till andra sidan eftersom de ansåg detta vara rätt häst att satsa på. Vilket sedan blev självuppfyllande – inte minst vid de två mest berömda barrikadtillfällena, revolutionerna 1830 och 1848.
I barrikadernas tidiga historia dominerade dessa praktiska hänsyn, säger Traugott. Men ungefär vid samma tidpunkt som de blev ineffektiva (på grund av allt kraftigare kanoner) fick de också mytiska egenskaper. Konstnärer började måla barrikadstrider. Romanförfattare började skriva böcker om dem. Folk började använda barrikader som språkliga figurer – ”vilken sida (av barrikaden) står du på?”
Frågan är vilket bruk man kan göra av barrikader idag. Vid det senaste stora folkupproret spelade de ingen särskilt framträdande roll. Men visst fanns de. Vi tycks inte klara oss utan dem.
