Ska vi försöka räkna upp alla politiska kriser som utspelar sig framför våra ögon?
- Först har vi bubbelekonomin som vacklar från den ena finanskrisen till den andra. Exakt var roten ligger kan det råda delade meningar om, men så mycket är säkert att stagnerande reallöner och höga vinster har lett till att allt mer av resurserna har kanaliserats in i finansspekulation och skuldsättning. Istället för att som brukligt motverka detta med offentliga investeringar som suger upp finansöverskottet och skapar arbete försöker staterna, eniga som en fårflock, rädda situationen genom nedskärningar, ökad arbetslöshet och ännu lägre efterfrågan. Och följaktligen uppladdning inför nästa finanskrasch.
- Sen har vi klimatkrisen. Det förefaller visserligen som om strutsarna har förvisats till en undervärld av konspirationsteoretiker men ändå ser vi få initiativ i riktning mot minskade utsläpp. Motorvägarna byggs ut som vanligt och kollektivtrafiken rustas ner i nedskärningarnas och besparingarnas namn. Jakten på att öppna nya oljefält att tömma ut i atmosfären rusar på för fullt, och i den mån vi ser några minskade utsläpp är det bara finanskrisens förtjänst.
- Dessutom verkar statsordningen skakigare än på länge. De hittills dominerande staterna runt norra Atlanten förefaller allt desperatare hålla fast vid sina privilegier genom att angripa oljerika länder med våld och slå sönder dem, rimligen för att få kontroll över den allt knappare oljan. Irak har förstörts, Afghanistan har förstörts (eller kanske snarare hindrats från att byggas upp efter det ryska kriget), Libyen har förstörts, står Syrien och Iran på tur? Och vad kommer utmanarna i form av BRIC-länderna att ta sig till när de blir alltmer utträngda?
- Under tiden blir tillvaron allt osäkrare. Maten (och därmed försörjningen för världens majoritet av småbönder) blir allt alltmer beroende av extremt volatila världsmarknader. Och anställningarna inom industri och service tenderar att hamna utanför lagstiftningen på grund av allt större andel tillfälliga och oreglerade anställningar.
- Som en extra börda i de industrialiserade länderna monteras efterkrigstidens säkerhetsnät och offentliga infrastrukturer ner genom att kommersialiseras. Delvis genom att lämpas över på privata företag för att driva enligt kommersiella principer, men i första hand genom att föra in de kommersiella principerna direkt in i stats- och kommunförvaltningar. Istället för att styra offentlig service och infrastruktur via politiska principer om rättvisa och långsiktig hålbarhet styrs de enligt lönsamhetsprinciper och kontrakt.
Kanske kan man lägga till något, men som jag ser det är detta de mest grundläggande.
Sverige skiljer sig inte på något sätt från mönstret. Även här styrs den ekonomiska politiken av ökad skuldsättning och nedskärningar. Även här domineras klimatpolitiken av motorvägsbyggen, nedskuren kollektivtrafik och, som ett originellt tillägg, satsningar på ”regionförstoring” dvs ökad pendling. Även Sverige deltar i de nordatlantiska staternas våldsexpansion i form av hjälp till ockupationen i Afghanistan och sönderslagningen av Libyen. Och Sverige är världsledande i att sälja ut den offentliga förvaltningen på marknaden – i inget annat land är t.ex. skolan helt kommersialiserad, och i få andra länder är det tillåtet att göra vinst på skola och vård.
Om nu statsledningarna är handlingsförlamade eller driver på utvecklingen, vad finns det för initiativ i andra riktningar?
I Latinamerika, Asien och Afrika har har mobiliseringarna från den globala rättviserörelsen fortsatt och tvingat sina respektive regeringar till motstånd mot en del av de destruktivaste utvecklingarna ovan. I de hårdast drabbade i-länderna i Nordamerika, Storbritannien och Sydeuropa har en del än så länge ganska oartikulerade mobiliseringar synts till; i Frankrike och Norge har etablerade fackföreningar i någon mån lyckats hindra förstörelsen. Men i synnerhet i Sverige har motståndet varit ytterligt svagt.
- Normalt borde facket ha protesterat mot den antikeyesianska krishanteringen. I Europa har de i någon mån gjort detta, men inte i Sverige. Wanja Lundby Wedin har förklarat att LO av princip inte protesterar mot någonting eftersom det känns mysigare att få sitta med vid makthavarnas bord. I brist på detta har det varit tyst.
- Mot klimatkrisen och andra miljökriser börjar så smått ett folkrörelsesamarbete att forma sig. Men jämfört med t.ex. Danmark är det ännu mycket outvecklat.
- Även om fredsrörelsen har kunnat manifestera mot eventuella framtida krig har man inte lyckats göra ett dugg mot de pågående. I brist på en pådrivare har andra politiska aktörer inte heller lyckats uppträda kraftfullt.
- Motståndet mot de tillfälliga anställningarna har fått bäras av dels dem det närmast berör, dels av SAC. Trogen sin anti-konfliktideologi har LO legat lågt. Och motståndet mot kommersialiseringen av maten har fått bäras av de mikroskopiska organisationerna Jordens Vänner och Nordbruk.
- Trots en del stora förhoppningar har Gemensam Välfärd inte kunnat fylla behovet av motstånd mot välfärdens kommersialisering utan mest agerat som opinionsbildare och debattör. Tillfälliga och alltför få lokala mobiliseringar och tillfälliga nätverk har fått ta striderna och lätt körts över.
Så hur går vi vidare?
I samband med socialdemokraternas besvär med att hitta nya partiledare har det fästs enormt mycket hopp vid ”bättre politiker” som på något vis ska frälsa oss. Vissa har talat om ”nya politiska partier”. Man hade bättre förståelse för hur världen fungerar på 1800-talet då Eugène Pottier diktade
Il n’est pas de sauveurs suprêmes
Ni Dieu, ni César, ni tribun
Producteurs, sauvons-nous nous-mêmes
Décrétons le salut commun
Tyvärr glömdes folktribunen bort i den svenska översättningen. Men att ”själva vilja vi oss frälsa” hade Henrik Menander mycket klart för sig.
Normalt brukar det inte vara de ambitiösa organisationerna med utarbetade program som startar en framgångsrik folkrörelsevåg, utan de intresseväckande aktionsinitiativen, där en grupp drabbade eller överkörda människor börjar försvara sig själva. Alltså precis den sortens organiseringar som har uppträtt på listan här ovan.
Rörelsen för att global jordreform kom inte igång för att man startade en organisation eller ett politiskt parti utan för att några byar i Mexico ockuperade jord och sådde majs i en lämplig politisk konjunktur. De vann inte förrän de började med regeringspolitik, men de hade aldrig haft kraft till detta om de inte hade sått majs.
Tjugotalets unikt kraftfulla svenska fackliga offensiv började inte för att folk organiserade sig i fackföreningar utan på grund av att fackliga aktivister i Västervik och ett tjugotal andra ställen genomförde sitt eget matuppror och handgripligen tvingade handlarna att sänka priserna. Full handlingsförmåga mot den tidens finanskris fick arbetarrörelsen inte förrän den vann valet 1932, men det hade den aldrig kunnat om den inte hade försvarat sig mot spekulationen i mat och sen, styrkta av framgångarna, slagit världsrekord i strejker.
Och miljörörelseuppsvinget på 70-talet berodde inte på starka organisationer utan på lokala strider typ almstriden i Stockholm.
Konfliktorganisering är alltid basen i varje folkrörelsevåg. Naturligtvis räcker det inte om man vill nå bestående resultat. Men det är alltid början. På detta får man sen bygga vidare, samarbetsorgan mellan konfliktorganiseringar av den typ som både LO och Jordens Vänner var från början, och i allra sista hand politiska partier som företräder folkrörelsevågen i riksdag och kommuner.
Det handlar alltså om att ta lämpliga konflikter och organisera samarbete mellan dem. Och då är det viktigare att konflikterna är verkliga och talar till hjärtat hos dem som angås än att de är teoretiskt exemplariska. Det jämförelsevis framgångsrika norska privatiseringsmotståndet började med motstånd mot nedläggning av ett lokalt sjukhus, som sen samordnades med andra liknande motstånd i hela landet. Almstriden var ett försvar av ett nattöppet fik som inte hade ett dugg med miljökrisen att göra egentligen; möjligen hade man nått längre med bättre samarbete mellan sådana lokala konfliktorganiseringar.
Problemet är inte att det är tillfälliga och små initiativ som dominerar motståndet. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Problemet är att dessa är så få, och uppenbarligen inte sprider sig.
Och det är inte helt självklart hur detta kan avhjälpas. Här beskriver till exempel Frances Tuuloskorpi hur illa det kan gå när organisationer och politiska partier sätter sig på konfliktorganiseringar och försöker trumfa igenom sina perspektiv.
Vi lider ännu ingen brist på flyhänta riksorganisationer, och ännu mindre på politiska partier. Senare kanske.
Just nu är det helt andra organiseringar och initiativ som behövs, såna som utmanar opolitiska Erik och Frida och får dom att förstå att utan deras ledning blir vi alla överkörda. Initiativ som får vanligt folk att känna sig smarta och handlingskraftiga. Initiativ som inte går utanför erfarenheten hos dem de stöder sig på, för att tala med Saul Alinsky.
