Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

Det som räknas är framgång

 

Den här artikeln skrev ursprungligen på yelah 2009, som ett inlägg i en debatt om våld och politik. Men eftersom den webbplatsen verkar ha råkat ut för något som skapar varningssignaler när man försöker läsa där lägger jag in en kopia här:

Vi måste sluta upp med att diskutera frågor om våld och icke-våld utifrån nån sorts moraliserande termer. I politiken finns det bara en moral: att ha framgång. Alla handlingar som leder till att motparten får framgång är om inte omoraliska så i alla fall hycklande, dvs man verkar objektivt för mål som man säger sig inte ha.

Alltså måste vi acceptera att våld är acceptabel strategi eller taktik om det leder till att våra politiska mål främjas, men icke-acceptabel om det leder till att motpartens politiska mål främjas.

Och då är kanske första steget att göra klart för sig vem man själv är och vilka intressen man vill främja. Betraktar man sig som representant för folkmajoriteten eller underklassen gentemot olika slags eliter och överklasser måste man vara försiktig med vad man gör för då har man ett ansvar. Smågrupper som vill etablera sig som maffior har däremot förstås stort intresse av våld eftersom det ger dem ett slags status. Men det står utanför vår diskussion.

Rent generellt betalar sig sällan våld för den folkliga sidan i en konflikt. Undantag finns naturligtvis. Men i de flesta fall är motparten, dvs staten, bättre på våld än vi, och vinner oftast en konflikt om den trappas upp till en våldsam nivå. Å andra sidan är den folkliga sidan ofta bättre på politik. Man bör alltså tänka sig noga för om man ska ta till våld. Det lönar sig bara i väldigt speciella situationer.

Eftersom jag själv har använt politiskt våld (Almstriden -71), och är stolt över det, antar jag att jag kan diskutera det här utan att få nån sorts pacifiststämpel på mig.

För det första kan man vinna på våld bara om staten hindras att använda hela sin våldspotential, eller i alla fall mer våld än man kan själv.

För det andra kan man vinna på våld bara om man kan få staten att framstå som ”The Bad Guy”, både före och under konfrontationen. Och den ska inte bara framstå som ond för dem som deltar i konfrontationen utan för hela publiken för det är den som avgör de politiska kostnaderna för staten.

I verkligheten är förstås de här två intimt sammankopplade. Det är bara när staten framstår som The Bad Guy och inte anser sig ha råd med det som den frivilligt avstår från att använda hela sin våldspotential.

Detta lyckliga sammanträffande rådde under Almstriden, men det rådde t.ex. inte i Göteborg 2001. Inte minst för att våldet i det första fallet men inte i det andra hade förberetts av ett års fredligt opinionsmässigt och parlamentariskt fotarbete. Men också för att aktivisterna i det första fallet under detta år av politiskt förarbete hade lyckats etablera sig i opinionen som fredliga, hyggliga människor. Det allmänna politiska klimatet var förstås också gynnsammare 1971, tack vare den globala folkrörelsevåg som inleddes av de antikoloniala rörelserna och fylldes på av 60-70-talens europeiska arbetarrörelsemobilisering, vilket gjorde det lättare att lyckas.

Det finns också ett tredje fall där våldsanvändning kan vara legitim: om den genom olika lyckliga omständigheter kan verka sammansvetsande för en hel klass och inte bara för ett litet gäng. Typ vad som äger rum i ett bondekrig. Men då är det dynamit man använder; det kan lika gärna slå åt motsatt håll. En av efterkrigstidens största enskilda politiska mobiliseringar, mot Naritaflygfältet i Tokyo under Vietnamkriget, föll ihop på ett par timmar för att en aktivist dödade en polis. Majoriteten av deltagarna tyckte detta var så motbjudande att de gav upp. Eller ett ännu mer belysande exempel: De svarta i USA har förlorat en hel generation för att några av dem använde våld i slutet av sextitalet, vilket skapade en massbas för Nixons lag-och-ordning-retorik och sjutti-åtti-talens konservativa valmajoriteter.

Antagligen hänger framgången samman med hur legitim majoriteten anser staten vara. I Irak, för att använda vänsterpartisternas exempel, är statens legitimitet försumbar och aktivistvåld alltså mer användbart. I Sverige är statens legitimitet, tack vare ett rimligt anständigt socialförsäkringssystem, ännu ganska hög och våld därför mycket svårare att använda.

Jag vet att vissa aktivister försvarar sin våldsanvändning med att de är chanslösa hur som helst och att motståndarna är ännu större skurkar än de själva. Det är intellektuell lättja. Politisk kamp för vi för att vinna, inte för att skaffa oss gott samvete. Och den som anser sig vara förlorad på förhand gör bäst i att stiga åt sidan så att mer uthålliga aktivister kan inta scenen.

2 Comments

  1. lasse skriver:

    Jag undrar om våldet i USA på 60-talet bara hade negativt resultat. Man kan fråga sig om alla de reformer som trots allt genomfördes hade hänt om inte de massiva våldsamma upploppen i storstädernas svarta getton funnits där. Det var ett realt hot och av många upplevdes det som att ett inbördeskrig var nära. Johnson hade ibland detta som argument för sin reformistiska sociala politik.

    Nu framhålls förstås primärt den fredligare aktivismen som drivande kraft, men jag tror nog att det underliggande våldshotet var viktigt för att få medgörlighet.

    I europa på 1700-talet förhandlades det om reformer, motståndet från adeln var massivt. Men när nyheterna om vad som hände i Frankrike spred sig ökade förhandlingsviljan och eftergifterna.

  2. Jan Wiklund skriver:

    Jag har aldrig påstått att våld aldrig kan vara produktivt; tvärtom hävdar jag ovan att jag inte är pacifist. Däremot hävdar jag att våld lönar sig bara om motparten åtminstone tror sig om att inte kunna kämpa emot med ännu mer våld. Det mest självbesegrande av allt är att hota med våld om man är så liten och svag att man lät kan plockas bort som ett vanligt kriminalfall.

    Min historieskrivning är att de positiva sociala reformerna i USA kom ganska tidigt på 60-talet och de stora kravallerna ganska sent. Dvs att alla avgörande reformer redan hade genomförts när våldet eskalerade. Och att våldet skrämde en massa ursprungligen reformvänligt folk i armarna på Nixon.

    Men du får gärna motbevisa mig.

Lämna ett svar till Jan Wiklund Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>