Internationellt ser man det som intressant att den nya påven Franciscus, alias Jorge Bergoglio, har uttalat sig skarpt mot spekulationsekonomin, tycker det är ohållbart med stora ekonomiska klyftor och betraktar barnarbete som folkmord. I Sverige passar den sortens resonemang inte in i den medelklassdominerade diskursen, där är det hans motstånd mot aborter och homosexuella som dominerar.
Men även motstånd mot aborter var en gång faktiskt en feministisk paradgren, en av dem som den kristna kyrkan vann på. Enligt Rodney Stark: The rise of Christianity var det på den tiden männen som av ekonomiska skäl tvingade på kvinnorna livsfarliga aborter, och kyrkan som kom till kvinnornas undsättning. Med påföljd att kvinnorna strömmade till de kristna församlingarna och uppfostrade barnen i dess anda.
Självklart är det svårt att ge upp en vinnande strategi. Allra helst som man kan misstänka att abort ännu idag i stora delar av världen skulle bli ett livsfarligt ingrepp som män skulle tvinga på kvinnor av ekonomiska skäl – om det tilläts.
Kyrkans andra vinnande strategi för 2000 år sen var vardagssolidaritet. Det starka kravet på ömsesidig hjälp i de kristna församlingarna under 200-talets och 300-talets stora epidemier lät helt enkelt de kristna överleva där hedningarna dog, fångade i en rädde-sig-den-som-kan-mentalitet. Det var rent demografiska faktorer som låg bakom kristendomens seger.
De första, formerande ståndpunkterna, kommer en rörelse aldrig ifrån vad som än händer. Det är de som ger den dess identitet. Och den vidmakthålls av folks förväntningar. De kan förvridas och förvrängas och kompromissas omkring, på grund av funktionärers växande egenintressen, men de försvinner aldrig helt.
