Efter de senaste årens spontana folkresningar i t.ex. Tunisien, Egypten, Syrien, Bahrein, Georgien och Ukraina (två gånger), och med utblickar mot revolutionerna i Västeuropa 1848, borde man kunna fastställa en generell Regel. Nämligen:
- En spontan revolt i avsikt att avsätta en regering leder normalt bara till att en annan regering bildas vars främsta skillnad mot den fällda är att den är mer benägen att använda våld.
Detta är på intet sätt egendomligt. Att revolten är oförberedd och spontan är i sig ett tecken på att det inte finns mycket till demokratisk organisering i landet. Det finns alltså inte mycket till politisk bas för en regering att driva en radikalt annorlunda politik än vad den regering har gjort som folk har vänt sig mot. Nya regeringar kommer därför att tillgodose ungefär samma organiserade maktgrupper som de tidigare – näringslivet, militären – och driva ungefär samma politik, oavsett om de önskar eller ej.
Däremot kan en spontan revolt mycket väl lyckas ganska bra om den ställer väl preciserade krav på åtgärder. Detta gjorde alla de så kallade IMF-revolterna i slutet av 1900-talet. De bröt ut i skuldsatta länders fattigstadsdelar som svar på åtstramningsåtgärder som deras regering infört på uppdrag av IMF och för att kunna betala tillbaka på sina lån. Revolterna ledde oftast till att de värsta åtstramningsförslagen drogs tillbaka. Läs gärna mer om IMF-revolterna här.
Vad de också ledde till var bättre politisk organisering bland folkflertalet. De länder som hade det största antalet IMF-revolter, Argentina, Bolivia och Ecuador, har nu regeringar vars politik skiljer sig radikalt från de gamla oligarkregimerna, till folkflertalets fördel.
