Stångandet runt Stockholm Pride en stekhet lördag fick mig att bli mer övertygad än någonsin att identitetspolitiken har nått vägs ände.
Inte för att det inte finns en strukturell diskriminering. Diskriminering – eller mannamån – är det mest lättvindiga sättet att garantera lojaliteten hos de gynnade. Enligt Charles Tilly (Beständig ojämlikhet, Arkiv 2000) är det mer eller mindre en slump vilka ”egenskaper” som ska diskrimineras, det viktiga är uppdelningen på in- och utgrupper, där underordnade människor i ingruppen i alla fall ska fås att känna sig smickrade av att inte tillhöra utgruppen. Och diskriminering är därmed en helt naturlig följd av hierarkiska beslutsprocesser.
Vilket låter ana att det kanske inte är så effektivt i längden att slåss mellan olika ”identiteter” om vem som ska definieras ut och vem som ska definieras in.
Särskilt som den kaka man slåss om blir mindre år från år. Om ännu kanske inte i Sverige så i alla fall i större delen av världen, om man får tro Thomas Piketty.
Det finns åtminstone två risker med det. Den ena kan vi se i länder där kakan har minskat särskilt drastiskt, och olika ”identiteter” (t.ex. serber och kroater) har gått löst på varandra med bomber och granater. Den andra, mer omedelbart överhängande, är att vi lämnar kakans storlek därhän och låter den fortsätta att minska.
Den ökande ojämlikheten kan bara motverkas med en politik som mobiliserar majoriteter. Medan identitetspolitikens naturliga förlängning är uppsplittring på allt mindre minoriteter som var och en måste ha sin rättvisa.
Det är förvisso sant att 1900-talets delvis lyckade majoritetsmobiliseringar alla har burits upp av kraftfulla identiteter – arbetarrörelse, bonderörelse, antikoloniala rörelser. Men de har blivit framgångsrika genom att den identitet som dominerat rörelsen har kunnat se bortom sina omedelbara behov och formulerat en politik som har gagnat många fler, genom att angripa hierarkierna i stort. Ungefär som dagens framgångsrika ecuadorianska indianrörelse som accepterar alla utom överklassen som indiansk.
Så vad man skulle vilja se vore att man inom alla olika identiteter flyttade fokus till den ökande ojämlikheten i stort, som förstås också måste drabba dem själva så småningom, på så vis att kampen om smörhålen intensifieras. Mer fokus på att skapa fler smörhål, mer fokus på jobben, och på de investeringar som behövs för att jobben ska bli av.
Det tycks som åtminstone vissa vänsterpartister har förstått det här, se http://www.flamman.se/var-lite-djavla-normal. Men det dröjer nog innan man begriper att bara majoriteter kan vinna.