Det är när klasskillnaderna växer, och när överklassen smiter från att bidra till gemensamma kostnader, som regimer bryter samman. Det hävdar Jack Goldstone efter att ha studerat regimsammanbrott i England, Kina och Turkiet på 1600-talet, i Frankrike på 1700-talet och i Japan på 1800-talet .
Han ser naturligtvis tydliga paralleller i dagens värld.
Emellertid kan sådana sammanbrott vara mer eller mindre konstruktiva. På något sätt rekonstrueras alltid en regim. Det kan ske som i Kina och Turkiet: överklassen tar sig samman och bygger upp hierarkin på nytt, bara mycket mer stelt och rigitt, under total egen kontroll. Det kan ske som i Japan: underordnade och åsidosatta elitgrupper bygger upp en helt ny rigid hierarki. I alla dessa fall blev de omedelbara förändringarna mycket stora – även på så sätt att de ekonomiska klasskillnaderna faktiskt minskade. Men när väl hierarkin var på plats somnade det hela snart in igen.
Och det kan ske som i England och Frankrike: åsidosatta elitgrupper samarbetar med nedifrånorganiserade folkrörelser om att skapa ett gemensamt projekt.
I de två senare fallen blev de omedelbara förändringarna i hierarkin mycket små. Men det faktum att åsidosatta elitgrupper och folkrörelser hade samarbetat garanterade mycket stora förändringar på sikt.
Enligt Goldstone.
Fast sådana samarbetsprojekt är inte så lätta att få till. Spontana folkuppror syftar nästan alltid till att återställa något som en gång var (ofta med xenofobiska undertoner). Men regimkriser kräver nästan per definition något nytt.
I England 1640 och Frankrike 1789 åstadkom de åsidosatta eliterna detta genom att insistera på jämlikhet – vi är alla lika värda, vi har alla lika rätt – samt på att detta är möjligt att uppnå med gemensam kamp. Och oavsett hur mycket man än i konkreta situationer fuskade med principen tenderade den alltid att återkomma, och forma en bas för nya samarbetsprojekt.
Hur det ska gå nu, när de åsidosatta elitgrupperna (dvs de som har träning i att organisera regimer men inte får göra detta) insisterar på att vi alla är olika – s.k. identitetspolitik – är en öppen fråga. Hittills har de i alla fall lyckats dåligt i att vinna brett förtroende.
Kanske just därför.
En sen kommentar men ändå: Det pågår f.n. ett forskningsarbete (cliodynamik) under Peter Turchin med avsikt att utröna hur och vad som leder till sådana intensiva förändringsperioder. Denna forskning baseras i mångt och mycket på Jack Goldstones arbete:
http://peterturchin.com/cliodynamica/popular/
(Turchin leder även ett arbet med att ta fram en databas uppbyggd på olika samhällsparametrar i kvantitet för att kunna skatta större samhällsuppbyggnader: http://seshatdatabank.info/ )
En artikel från Turchins hemsida slutligen som är relevant för det här inlägget om kampen inom eliterna och den växande skaran elitaspiranter som driver på ”populisterna”. Större samhällsklyftor ger större splittringar inom eliten och de som vill ta sig dit eftersom antalet poster förblir statiskt i förhållande till utbudet:
http://peterturchin.com/cliodynamica/intra-elite-competition-a-key-concept-for-understanding-the-dynamics-of-complex-societies/
Historiskt har sådana konflikter ofta slutat i våldsamma omvälvningar, om inte de redan etablerade ”upplysts” och gått med på reformer.
Det finns många tänkbara faktorer som inverkar, men säg att miljöfrågorna tar sig nya existensiella former, direkta förstörelser av samhällen etc. jämfört med tidigare kanske det kan bli en negativ erfarenhet som tvingar fram en ny än högre grad av samarbete (det finns ännu ingen som vet hur vi ska organisera storskaliga evakueringar på många miljoner över statsgränser oavsett orsak, om det är kärnkraftsolycka, gifter etc). En anledning till att det är identitetspolitik som f.n. dominerar kunde vara att det ännu så länge går ganska så väl för de flesta i Västvärlden, det är få grupper som delar den typen av negativa existensiella erfarenheter.
Tack för tipset, Karl. Det verkar spännande.