Under de senaste åren har det talats mycket om en ny axel i politiken. Parallellt med den gamla klassbaserade höger-vänster-axeln med sitt fokus på fördelning har det uppstått en ny, säger man, som bygger på konflikten mellan tradition och modernitet – GAL-TAN som den kallas på fackspråk.
Dock är det fascinerande hur närsynt man är. För den konflikten är ju ungefär lika gammal som höger- och vänsterbegreppen.
Det som kallades ”vänster” föddes under franska revolutionen, som en behändig allians mellan dom som var för jämlikhet och mot hierarkier, och dom som ville ha mer kapitalistisk utveckling. Det som kallades ”höger” blev i reaktion mot detta en allians mellan dom som ville behålla hierarkierna och dom som var emot den kapitalistiska utvecklingen.
I en del länder, t.ex. Sverige, blev det temat jämlikhet-ojämlikhet som dominerade. Här var nämligen alla ense om att den kapitalistiska utvecklingen måste drivas på. Sverige var ett periferiland som inte hade råd med att förbli vid det gamla. De styrande, oavsett vad de kallade sig, bedrev nitisk utvecklingspolitik och satsning på industrialisering.
I en del andra länder, t.ex. Frankrike och Spanien, låste man av skilda anledningar fast sig vid konflikten modernitet-tradition. ”Vänster” blev där namnet på dom som var emot katolska kyrkan. Vilket bland annat resulterade i våldsamma konflikter mellan stad och land, eftersom den kyrka som angreps var folklig på landet och elitistisk i stan.
Låsningen vid konflikten mellan tradition och modernitet hade också en del andra destruktiva följder. I Spanien fick man inbördeskrig och Franco. I Frankrike fick man varken kvinnlig rösträtt eller socialförsäkringar förrän efter andra världskriget. De ojämlikhetsivrande krafterna förstärktes när konflikten stod mellan tradition och modernitet. Alltför få gillade nämligen moderniteten som sådan, den framstod mest som en lyx för överklassen.
Jag misstänker att så kommer att ske idag också. De ojämlikhetssträvande krafterna kommer att stärkas när konflikten står mellan tradition och modernitet, under förutsättning att tradition och ojämlikhet fortsätter att paras ihop på traditionellt vis.
Vilket i och för sig inte är någon naturnödvändighet. Alltifrån 1700-talets bröduppror till dagens IMF-uppror har traditionen städslats till jämlikhetens försvar. Det gäller bara att politisera jämförbara frågor i ett välfärdsland på dekis, som Sverige. Inget är så revolutionärt som konservatism, nämligen.
PS: Hoppsan, jag glömde bestämt av det tydligaste exemplet i nutiden på hur knäppt det blir om man fokuserar sig på temat modernitet-tradition. Nämligen USA.
Fram till 60-talet var det där jämlikhetstemat som dominerade, med gott resultat. Sen kom motkulturen och vred om fokus till modernitet-tradition. Med resultat att ojämlikheten ökade med stormsteg och att den genomsnittlige amerikanen inte har fått nån löneförhöjning på 40 år.
Så här gäller det att vara mycket tydlig. Ett allmänt hurrande för ”utvecklingen” är minst sagt livsfarligt.