Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

Det är viktigt med traditioner

I veckan läste jag om Craig Calhouns bok The roots of radicalism.

Calhoun blev först bekant när han sågade begreppet ”nya sociala rörelser” på 80-talet och visade att allt de hade gemensamt också var gemensamt för de rörelser som ledde fram till revolutionerna 1848.

Sen retade han förmodligen gallfeber på marxister genom att visa att 1800-talets revolutioner och radikala rörelser bemannades av förindustriella hantverkare som desperat försökte undgå att proletariseras. Medan industriarbetare alltid har föredragit gradvisa reformer och ytterst sällan omfamnat revolutioner.

Allt detta finns i The roots of radicalism. Men det aktuellaste är kanske slutkapitlet, Framsteg för vem?.

Där försöker Calhoun reda ut vad det i verkligheten var de gamla revolutionära hantverkarna försökte bevara med sin revolutionära politik. Och det var traditionen.

Med tradition menar inte Calhoun någon specifik sådan, utan de vanor, sedvänjor, språk (tolkat inte bara som ord utan också som ordlös kommunikation) och kunskaper de kunde använda för att ha kontroll över sina liv. Och som hotades genom den framväxande ”moderniteten”.

Traditionens betydelse är inte bara att den ger ett kulturellt innehåll som kunskap, normer, ostsmaker och liknande, även om allt sånt är viktigt. Traditionens betydelse ligger också i att den hjälper till att förklara de djupa passionerna, den grundläggande tillgivenhet som binder människor till varandra och till sätt att leva. Tänk på språket och hur förödande det skulle vara– och det faktiskt är för många migranter–att plötsligt finna det nödvändigt att prata ett nytt språk som man inte kunde kommunicera lika bra på, som man inte lika lätt kunde finna det rätta ordet på eller nå riktigt rätt effekt på, och som man inte kan drömma på. Tänk också på hur ett delat språk gör det möjligt att skapa sociala relationer (…)

Språk är kanske ett orättvist starkt exempel; det är mer grundläggande än många andra exempel på kulturell tradition, mer grundläggande för möjligheten till social interaktion. Men språket illustrerar ett annat faktum: det blir värdefullare när det delas. (…) Olika yrkens traditioner är sådana, de innefattar teknisk kunskap, normativa värden, sätt att kommunicera, sätt att förhålla sig till den materiella världen. Krukmakare har kunskap om glasyrer och leror och eldtemperaturer, olika särskiljande stilar och exemplariska tidigare krukmakare, om riktiga proportions för en kopp eller tillbringare, om smakfulla färger. Sådana kunskaper möjliggör deras fysiska arbete, deras design eller mentala arbete, deras kommunikation med varandra, och deras framgångsrika presentation av arbetet för kunderna. Dessutom är kunskaperna oskiljaktiga från sina överföringar (…)

Att leva i ett traditionellt samhälle är att leva i en miljö där mycket av den kunskap som krävs för det individuella och kollektiva livet kan lämnas outtalad. Eller den kan lämnas halvsagd i ordspråk och talesätt som inte fungerar som klara regler eftersom så mycket av den relevanta meningen ligger i att avgöra vad som gäller i den specifika situationen. (…)

Och så vidare, och så vidare.

Calhoun talar om ”konservativa radikaler”. Det beror bara på efterföljande generationer att vi kan se den tidens revolutionära hantverkare som nån sorts föregångare till 18-1900-talets socialistiska arbetarrörelse. Något sådant skulle ha förvånat dem mycket. De ansåg sig som konservativa. ”Vi kräver förändringar”, som en av deras engelska förgrundsgestalter William Cobbett brukade säga,”men vi kräver inget nytt”. Att de till slut kunde inordnas i arbetarrörelsetraditionen berodde främst på allianspolitik. Dvs folk som var emot den etablerade makten av olika skäl kunde samarbeta om konkreta projekt i främst England och Frankrike.

Det är lätt att tänka på folk som hotas av den modernitet som är aktuell nu. Liksom sina föregångare för tvåhundra år sen slår de åt alla håll. Liksom sina föregångare för tvåhundra år sen vill de främst bevara sina traditioner från de goda åren ca 1945-1975 mot de postindustriella och postmoderna nymodigheter som hotar dem. Hittills har deras ilska över förlorade kulturella styrkepositioner kunnat mobiliseras av konservativa, antiliberala politiker – ungefär som föregångarna ofta kunde mobiliseras av konservativa, antiliberala politiker. Men sådana mobiliseringar var för det mesta kortvariga – då – eftersom dessa politiker sällan ville ingripa mot marknadens och lönsamhetens gång och de privilegier denna förde med sig åt dem själva.

Så inför dagens högerpopulistiska våg är det bara att ha hopp och bygga alternativ. De som bär upp den vill inte ingripa mot marknadens gång. Därför kommer vinden att gå ur deras segel – under förutsättning att nån annan erbjuder ett bättre motstånd mot liberalernas samhällsförstöring.

Annars inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>