Något som på allvar oroar mig är den paranoida föreställningsvärld som gör sig bred i de mest olika kretsar.
Högerpopulister tror på judiska eller muslimska konspirationer för att ta över världen. Liberaler tror på ryska konspirationer för att … mest bara jävlas tycks det. Och många socialister tror på en konspiration från ”bilderberggruppen” som noga besett bara består av de vanliga makthavarna i form av regeringar och storbolag som absolut inte ens behöver träffas för att göra det dom gör. Även om det förstås är bra för själsfriden att ibland träffa meningsfränder.
Om det inte är nån annan som får framträda i skurkrollen.
Man kan tänka sig minst tre skäl till att såna här konspirationer inte finns.
Dels är alla hemligheter som delas av tre eller fler inga hemligheter. Och när de delas av hundratals kommer det med hundraprocentig säkerhet att läcka ut. Det är ingen hejd på alla böcker av avhoppade agenter som beskriver sjuka intriger ur agentvärlden, oftast såna som bekräftar det vi redan vet från andra källor. Vildsint paranoida teorier typ att det var CIA som sprängde World Trade Center är därför orimliga eftersom när de oundvikligen avslöjas skulle även uppdragsgivarna kräva iscensättarnas huvud på ett fat.
Och folk i dom kretsarna är extremt ”tävlingsinriktade” som det heter, konkurrerar rabiat med varandra och är alltid beredda att svika om de därigenom kan nå en fördel. Och kan därmed aldrig lita fullt ut på varandra.
Dels skulle de förutsätta en perfektion i utförandet som aldrig existerar. Som Charles Tilly hävdar: ”Både personlig erfarenhet och professionella studier av sociala processer har lett mig att se att folk sällan åstadkommer exakt vad de planerar, och hela tiden finner händelserna utveckla sig annorlunda än de tänkte sig. Så varför betonar då folks beskrivningar och förklaringar av sociala processer övervägande medvetna planer?” Alltså, schabbel är oundvikligt. Alla någotsånär erfarna beslutsfattare tar detta med i beräkningen, och undviker projekt som riskerar att avslöja dom som idioter.
Och slutligen kan man säga som spelhåleägaren Laird Brunette i Raymond Chandlers Farewell my lovely när han kommenterade ryktena om hur han har korrumperat hela stan: Så mycket tid jag måste ha. De som har inflytande nog att dra igång stora konspirationer har alldeles nog med att uppfylla sina dagliga rutiner.
För vad de paranoida aldrig tar med i beräkningen är att det är de dagliga rutinerna som ställer till med elände i världen. Finanskrascher inträffar till exempel för att banker konkurrerar och vill tjäna pengar. Därför lånar de ut pengar, vilket är det enda sätt de har. Och konkurrensen driver dom att låna ut folk som aldrig kan betala tillbaka, eftersom det gäller att till varje pris vara störst. Det är när de plötsligt upptäcker att de inte kommer att få tillbaka pengarna som de råkar i panik och krisen är ett faktum.
Den traditionella marxismen må ha haft gigantiska tillkortakommanden men den hade i alla fall en förståelse för att det var i och för sig välmenande rutiner som i slutänden ledde till misär och katastrofer, inte enskilda människors elakhet. Och det var de marxistiskt influerade masspartierna och massrörelserna som hade en förmåga att kommunicera detta till folk i gemen, vaccinera dem mot paranoida föreställningar, och hålla alla någorlunda på jorden. När de inte längre finns förlorar folk fotfästet och tar sin tillflykt de vanliga media- för att inte säga Hollywoodstereotyperna om Onda Män och till moralistisk paranoia.
Vilket är problematiskt rent praktiskt. För om man tror att elände beror på att vissa är Onda blir ju allt så enkelt. Det är bara att bli av med dom så blir allt så bra. Medan om man menar att eländet beror på usla samhällsrutiner så krävs det seriösa politiska reformer.
Därmed inte sagt att konspirationer inte finns. Det är bara det att vi alla känner till dem. De går under namnet regeringar, politiska partier, företag och intresseorganisationer. Men detta är ju inte hemligt och tilltalar därför ingens ego att känna till, eller tro sig känna till.
