Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

Allmänt

IS, maffior och stater

Loretta Napoleoni är kanske en tvivelaktig teoretiker, men boken Islamiska staten  tror jag går längst hittills i försöken att förstå fenomen som IS: det handlar inte om religion, det handlar om statsbygge.

Fördelen med detta är att det har ett brett förklaringsvärde – på det viset kan vi förstå brutalitet oavsett om den pågår i Syrien, Libyen, Jugoslavien eller Liberia. (Läs mer…)

Kommer dom att reagera underbart?

Den 21 januari 1919 angrep en styrka ur IRA bestående av Seán Treacy, Dan Breen, Seán Hogan, Séamus Robinson, Tadhg Crowe, Paddy McCormack, Paddy O’Dwyer, Michael Ryan och Seán O’Meara en dynamittransport i den lilla irländska byn Soloheadbeg och dödade två poliser. Som Dan Breen kommenterade efteråt:

Vi gjorde det avsiktligt efter att ha tänkt igenom saken och diskuterat den sinsemellan. Treacy hade förklarat för mig att enda sättet att starta ett krig var att döda någon, och vi ville starta ett krig, så vi avsåg att döda någon från polisen som vi såg som den främsta och viktigaste delen av fiendestyrkorna. Det enda vi beklagade efter angreppet var att det bara fanns två poliser istället för de sex vi hade räknat med.

Mick Collins, ledare för det irländska upproret, kommenterade den vildsinta brittiska hämnden med orden ”de reagerar underbart”. (Läs mer…)

Ett slag i nyllet på identitetspolitiken

Filmen Pride är ett slag i nyllet såväl på den liberala tyck-synd-om-välgörenheten som på dess kusin identitetspolitiken.

Några av de Londonhomosexuella som startar den stödkommitté för strejkande gruvarbetare som filmen handlar om har själva kommit från små samhällen liknande dem som nu, 1984, slåss för sitt liv. Och har gett sig av därifrån för att inte bli ihjälslagna. Men, som initiativtagaren säger: Har ni märkt att polisen inte trakasserar oss längre? De är borta i gruvsamhällena och trakasserar dem istället.

Alltså är gruvsamhällena våra vänner.

Och det är ju grunden för arbetarrörelsens solidaritetstanke. Inte tycka synd om. Inte nödvändigtvis gilla. Men stödja för att själv få stöd när man behöver.

Och på vägen dit upptäcka att man egentligen är rätt lika.

Och som filmen visar: stödet tillbaka får man ju.

Här en film gjord av stödkommittén själv.

Och här lite bakgrund och intervjuer med de verkliga deltagarna i rörelsen.

Nog med identitetspolitik nu

Stångandet runt Stockholm Pride en stekhet lördag fick mig att bli mer övertygad än någonsin att identitetspolitiken har nått vägs ände.

Inte för att det inte finns en strukturell diskriminering. Diskriminering – eller mannamån – är det mest lättvindiga sättet att garantera lojaliteten hos de gynnade. Enligt Charles Tilly (Beständig ojämlikhet, Arkiv 2000) är det mer eller mindre en slump vilka ”egenskaper” som ska diskrimineras, det viktiga är uppdelningen på in- och utgrupper, där underordnade människor i ingruppen i alla fall ska fås att känna sig smickrade av att inte tillhöra utgruppen. Och diskriminering är därmed en helt naturlig följd av hierarkiska beslutsprocesser.

(Läs mer…)

Välgörenhet och maktlöshet

- Man måste vara delaktig och engagerad i det som händer, sa kurator Leena Untinen vid Gävle syncentral. Om det brister begriper man mindre och mindre av vad som händer och man hanterar snart inte sin situation – man kan t.ex. inte hantera de hjälpmedel som syncentralen ställer till förfogande. Det lönar sig inte att förskriva en massa hjälpmedel till folk som har förlorat synen, inte ens om man talar om hur de ska användas. Om de inte finner sin nya roll och engagerar sig i den har de ingen användning för dem.

(Läs mer…)

Apropå Maidan

Efter de senaste årens spontana folkresningar i t.ex. Tunisien, Egypten, Syrien, Bahrein, Georgien och Ukraina (två gånger), och med utblickar mot revolutionerna i Västeuropa 1848, borde man kunna fastställa en generell Regel. Nämligen:

  • En spontan revolt i avsikt att avsätta en regering leder normalt bara till att en annan regering bildas vars främsta skillnad mot den fällda är att den är mer benägen att använda våld.

Detta är på intet sätt egendomligt. Att revolten är oförberedd och spontan är i sig ett tecken på att det inte finns mycket till demokratisk organisering i landet. Det finns alltså inte mycket till politisk bas för en regering att driva en radikalt annorlunda politik än vad den regering har gjort som folk har vänt sig mot. Nya regeringar kommer därför att tillgodose ungefär samma organiserade maktgrupper som de tidigare – näringslivet, militären – och driva ungefär samma politik, oavsett om de önskar eller ej.

Däremot kan en spontan revolt mycket väl lyckas ganska bra om den ställer väl preciserade krav på åtgärder. Detta gjorde alla de så kallade IMF-revolterna i slutet av 1900-talet. De bröt ut i skuldsatta länders fattigstadsdelar som svar på åtstramningsåtgärder som deras regering infört på uppdrag av IMF och för att kunna betala tillbaka på sina lån. Revolterna ledde oftast till att de värsta åtstramningsförslagen drogs tillbaka. Läs gärna mer om IMF-revolterna här.

Vad de också ledde till var bättre politisk organisering bland folkflertalet. De länder som hade det största antalet IMF-revolter, Argentina, Bolivia och Ecuador, har nu regeringar vars politik skiljer sig radikalt från de gamla oligarkregimerna, till folkflertalets fördel.

 

Den verkliga nationaldagen

Många har hävdat att Sveriges rätta nationaldag är midsommar. Och det är rätt. Men det ska förstås vara gamla midsommardagen – 24 juni.

Då inträffade, 1434, Sveriges närmaste parallell till stormningen av Bastiljen. Då brändes fogdeborgen Borganäs, vilket kan sägas vara böndernas självständighetsförklaring gentemot en alltmer auktoritär kungamakt. Det var startskottet för senmedeltidens allt mer självständigt agerande bonderörelse.

Det är den vi har att tacka för att vi slapp den livegenskap resten av Europas periferi råkade in i. I Sverige tvingades ambitiösa krigarkungar förhandla med bönderna under ett par hundra år istället för att helt simpelt tvinga dom att betala sin sista styver.

Det är något att fira, tycker jag. Och dra lärdom av.

Bara de konservativa kan bli revolutionärer

I början av 90-talet vållade Craig Calhoun en del rabalder genom att döma ut begreppet ”nya sociala rörelser”. Det var väl inget nytt med dem, skrev han i artikeln New social movements of the early nineteenth century. Folkrörelserna i början av artonhundratalet hade nästan exakt samma egenskaper som man försökte pådyvla dem som man då kallade nya: breda klassallianser, fokus på vad man själv kan göra här och nu istället för försök att sätta sig i riksdagen, och större intresse för existensiella frågor än för ekonomiska.

Sen dess har Calhoun utvecklat berättelsen om det tidiga artonhundratalet i en ny bok som heter The roots of radicalism. Där försöker han förklara varför en del rörelser blir revolutionära medan andra nöjer sig med gradvisa reformer. Och resultatet kanske förvånar en del: det är främst konservativa människor som blir revolutionärer. Dvs det är främst människor vars existens är bundna till det bestående – men hotade – som är beredda att satsa sina liv på stora förändringar. Stora förändringar, nämligen, av de sociala mekanismer som hotar deras livsföring. Stora förändringar, för att ingenting ska förändras.

För traditionella marxister låter detta hädelse. Var det inte den moderna arbetarklassen som skulle förändra världen. Jovisst, säger Calhoun, men just den har visat sig starkt föredra steg-för-steg-lösningar. Istället är det småbönder som hotats av utrotning som har bemannat såväl 1800-talets som 1900-talets stora revolutioner.

För den miljörörelse som jag tillhör borde inte detta vara något nytt. Vi borde veta att folk som hotas med att inte kunna leva som de har brukat blir förbannade och deltar i motstånd såväl mot motorvägar som kärnkraftverk som industriell skogsavverkning och industriellt fiske, och därvid kan utveckla en dödsföraktande militans som den vanliga strejkdeltagaren sällan kan visa upp maken till.

För att förändra samhället stort måste man ta hjälp av människor som ogillar de förändringar det rådande systemet tvingar på dem. I Sverige främst kanske landsbygdsbor och lågutbildade. Ilskan kan slå åt vilket håll som helst, men den är inte ideologiskt betingad. Calhoun visar hur den som på måndan ropar på en stark man som kan reda upp situationen på tisdan kan delta i kravaller mot samma starka man. Det som är konstant är desperationen och det omöjliga i att fortsätta på den inslagna vägen. Den som är först att organisera missnöjet vinner.

Señor Bergoglios rötter

Internationellt ser man det som intressant att den nya påven Franciscus, alias Jorge Bergoglio, har uttalat sig skarpt mot spekulationsekonomin, tycker det är ohållbart med stora ekonomiska klyftor och betraktar barnarbete som folkmord. I Sverige passar den sortens resonemang inte in i den medelklassdominerade diskursen, där är det hans motstånd mot aborter och homosexuella som dominerar.

Men även motstånd mot aborter var en gång faktiskt en feministisk paradgren, en av dem som den kristna kyrkan vann på. Enligt Rodney Stark: The rise of Christianity  var det på den tiden männen som av ekonomiska skäl tvingade på kvinnorna livsfarliga aborter, och kyrkan som kom till kvinnornas undsättning. Med påföljd att kvinnorna strömmade till de kristna församlingarna och uppfostrade barnen i dess anda.

Självklart är det svårt att ge upp en vinnande strategi. Allra helst som man kan misstänka att abort ännu idag i stora delar av världen skulle bli ett livsfarligt ingrepp som män skulle tvinga på kvinnor av ekonomiska skäl – om det tilläts.

Kyrkans andra vinnande strategi för 2000 år sen var vardagssolidaritet. Det starka kravet på ömsesidig hjälp i de kristna församlingarna under 200-talets och 300-talets stora epidemier lät helt enkelt de kristna överleva där hedningarna dog, fångade i en rädde-sig-den-som-kan-mentalitet. Det var rent demografiska faktorer som låg bakom kristendomens seger.

De första, formerande ståndpunkterna, kommer en rörelse aldrig ifrån vad som än händer. Det är de som ger den dess identitet. Och den vidmakthålls av folks förväntningar. De kan förvridas och förvrängas och kompromissas omkring, på grund av funktionärers växande egenintressen, men de försvinner aldrig helt.

Vem var Olof Palme?

Jag var skeptisk till Olof Palme redan i de tidiga tonåren på 60-talet. Det var något som inte stämde med karln, men jag kunde inte säga vad.

Efter filmen finns intrycket kvar, och det är lite lättare att säga vad det var.
Å ena sidan engagemanget och den medryckande retoriken – å andra sidan IB och de grättna reaktionerna och beskyllningarna för totalitarism så snart folk faktiskt försökte göra uppror mot diverse orättvisor. Kanske är det helt enkelt omöjligt att vara folktribun och makthavare i staten på samma gång. Kanske är det en rollkonflikt som sliter sönder den som försöker leva upp till båda.

Och det är lite synd. För det som Palme verkligen skulle kunna ha bidragit med var insikten att ett litet gäng nordatlantiska stater inte i evighet skulle kunna topprida världen, utan att det kunde vara smart att skapa goda relationer till morgondagens viktiga länder. Det försökte Palme, men tveksamheten kring hans övriga aktiviteter la ett tvivel också runt detta engagemang och bidrog förmodligen till att det inte blev något av med det på sikt. Till att Sverige år 2012 bara är ett rikt land bland andra, ”commonplace and acquiescent” och ”unthinking ally of Washington” som Times of Indias chefredaktör Shastri Ramachandaran skrev för något decennium sen.

Palmes tid som s-ledare sammanföll med folkrörelsernas kollaps, med nederlaget i folkomröstningen om kärnkraft 1980 och nederlaget i avtalskonflikten samma år. Det var förstås inte hans fel, uteslutande; det hängde ihop med att 1900-talets svenska folkrörelsestrategi inte räckte längre än så. Möjligen bidrog hans insats till att tilltron till staten och regeringsmakten blev lite större än den annars skulle ha varit, och tilltron till folks egen kollektiva förmåga lite mindre.

Om han skulle ha agerat annorlunda om han hade begripit detta vet jag inte. Kanske överklassbakgrunden hur som helst skulle ha gjort det omöjligt.

Och dessutom lät det socialdemokratiska partiet honom hållas. Så antagligen får man förutsätta att partikamraterna gillade läget. Liksom det som kom sen.