Helge Bergo är bonde från Övre Eikesdal i Hordaland i Norge. I boken Avviklinga av den norske bonden gör han upp med den politik som jordbrukarnas egna organisationer fört under efterkrigstiden som lett till en eskalerande nedläggning av gårdar och ödeläggande av bygder. Det gör han med erfarenhet från norsk bonderörelse under hela denna tid. Först under åren efter kriget då alla bönder sågs som viktiga i böndernas organisationer och sedan efter en tid i Nordamerika under 1950- och 1960-talet tillbaka och snart aktiv i olika bondeorganisationer när strukturrationalisering genom avvecklingen av de flesta bönder var den politik jordbrukarnas egna organisationer drev hårt.
Det är till dels en hoppingivande historia Bergo berättar om hur det varit möjligt att i närmast omöjliga situationer gått att resa ett motstånd mot den rådande politiken, ofta med de mest centrala bönderna för utnyttjande av den norska naturen som bas, får- och getbönder med fäboddrift. Till dels är boken också en skrämmande historia om hur en 2000-årig bonde- och bygdekultur begår politiskt, kulturellt och ekonomiskt självmord.
För den som likt undertecknad hyser varma känslor för Norge och dess demokratiska kultur är boken en väckarklocka. Den ena efter den andra historiska händelsen i den politik som styr böndernas och bygdernas liv rannsakas vilket leder till att den ena efter den andra myten förlorar sin glans. Som svensk ser jag upp till Norge där minsta avkrok tycks glänsa av välstånd jämfört med motsvarande bygd på den svenska sidan gränsen. Kritik mot politiken i ett land där utkanterna verkar må så bra jämfört med i Sverige kan väl inte annat vara än kverulans eller finns det en annan förklaring? Ett år som lärare på Gymnasiet i Otta i Gudbrandsdalen där småbruk och stenindustri dominerade ekonomin lärde mig uppskatta dessa småbrukarsamhällen. Men takten som bondgårdar läggs ned i Norge är accelererande och följderna kan bli väl så dramatiska i detta glest befolkade land. Tusen om året de första decennierna efter andra världskriget. Under 1960-talet när jordbrukarnas organisationer fick som de ville ökade takten kraftigt till 3000 om året. Av 214 000 gårdar 1949 när det norska jordbruksavtalet inledde en ny epok i Norge räknar Bergo i boken som gavs ut 2005 att 50 000 är kvar, och då är majoriteten av intäkterna på dessa gårdar från andra inkomstkällor än jordbruket.
Kärnan i jordbruksavtalet som ger bondeorganisationerna stor makt är att styra statliga subsidier till ökad produktivitetsutveckling. Det leder i praktiken till prissänkning på ny teknologi medan arbetskraften blir alltmer överflödig. Av de 300 000 årsverk som behövdes inom jordbruket 1950 räknar Bergo med att det behövs 30 000 idag, och då är varje arbetsplats subsidierad med 700 000 norska kronor. Tanken med detta var att bonden skulle få lika lön som industriarbetaren. Resultatet blev nedläggning av jordbruk och att bonden det ena efter det andra decenniet av denna politik för att göra bonden jämställd ekonomiskt fortfarande har samma låga andel i inkomst jämfört med industriarbetaren som när systemet infördes. Vinsterna från de statliga subsidierna och det jordbruket producerar tillfaller inte bonden men bankerna som lånar ut pengar till ständigt ny teknologi och lokaler för jordbruket och de som producerar dessa resurser. Politiken leder också till överskott på jordbrukets produkter som sedan dumpas i underpris i andra länder och förstör för jordbrukarna är.
Det märkliga och intressanta med allt detta är att böndernas egna organisationer är medverkade, ibland till och med den mest pådrivande kraften. In i vår tid när effekterna av jordbruksavtalet är påtagliga genom både avfolkning och att även de bönder som till punkt och pricka genomför de teknologiska nyinvesteringar som den rådande jordbrukspolitiken förordar inte klarar sig ekonomiskt så fortsätter ändå organisationerna förorda samma ordning som nu i framtiden. Ordföranden Kåre Syrstad för Bondelaget hävdade att problemet när staten önskade skära ned i mdeler till jordbruket ”må ein ver villig til å ofra småbrukarane i utkantbygdene”. Att det var knsligt erkände han – ”og detta vert heilt sikket kalla bodekannibalisme. Men kva er alternativet?” På frågan om inte jordbruket skulle försvagas geno att offra småbrukarna i utkanterna till förmån för de centrala bygderna svarade yrstad – ”Nei, det vil i alla fall ikje skada landets interesser”. 1992 fick Norges Bonde- och småbrukarlag ny ordförande Aina Edelmann Nilesen med bakgrund i Natur og Ungdom och uppvuxen i Oslo som drev en getgård på Lyngenhalvön i Troms. Hon menade också att jordbruksstödet måste begränsas till de som levde av det. I praktiken innebar det ett hot mot småbruken där inkomsterna i första hand kommer från andra inkomstkällor än jordbruket för att göra det möjligt att driva gården vidare. Norges Bonde- och småbrukarlag som under 1980-talet gått i spetsen i en uppgörelse med den rådande jordbrukspolitiken svängde under 1990-talet i motsatt riktning och slöt nu upp bakom en gemensam politik tillsammans med Bondelaget som fortsatte den ordning man tidigare varit kritisk mot medan systemkritiken försvann. När regeringen la fram ett nytt förslag om norskt jordbruk ville den driva takten ännu snabbare i avvecklingen av den norske bonden genom alla statliga bidrag skulle främja strukturrationaliseringen även arealstöd skulle ändras ”til fordel for dei større bruka”. Småbrukarlaget slöt upp bakom förslaget, det fanns saker man var tveksam till meande man men bidrag skulle ges till ”økologisering og verdiskaping” i jordbruket vilket man såg som viktigare. Småbrukarlaget knöts nu närmare en samlad organisation för hela Norges jordbruk där man fick rätt att vara med i styrelsen mot att den samlade organisationen fick rätt att utse styrelseledamöter i Småbrukarlaget. Den korporativa ordning där staten genom sin makt över avtal växer samman med en enda bondeorganisation med både ekonomiska försäljningsorganisationer och de två förut fristående bondeorganisationerna som Helge Bergo så stadigt varnat för blev nu verklighet. Ekologi tjänade som PR för denna inordning inom strukturrationalisering mot ytterligare industrialisering av jordbruket. Nedläggningen av antalet gårdar ökade från 3 000 om året till 4 000. Organisationernas makt ökade.
En annan myt om Norge än den att bönderna har lyckats organisera sig så väl att de kunnat försvara en levande landsbygd med jordbruk överallt där det är möjligt är den om hur bra Norges avståndstagande mot EU varit inte minst med böndernas organisationer som pådrivare för en självständighet. Bergo visar den reella bakgrunden till att bondeorganisationerna 1972 tog så kraftfullt avstånd från EU och blev en ekonomisk stark faktor för motståndet. I förhandlingarna om EU-medlemskap drev norska regeringen igenom en unik särordning för det norska jordbruket. Det skulle vara möjligt för Norge att ha en stödordning som gjorde att jordbrukarnas levandsstandard upprätthölls. Den skulle inte vara bunden till den marknadsförd varan och heller inte till omfattande prissubsidier till produktionen vilket gör en omläggning av det norska stödsystemet nödvändigt. Stödet ska vara differentierat efter området och kategorin av jordbrukare. Från början hade Norges Bondelag inte varit emot en ansökan om medlemskap i EU eller som det då hette Europeiska gemensamma marknaden. Det var först när det blev klart att det istället för ett stödsystem kopplat till att ge till de som med hjälp av agroindustrin och banker ökade sin produktion och slå ut de mindre gårdarna istället för att gå direkt utanför bondeorganisationerna till jordbrukaren som motståndet blev högt och tydligt. Det var ett förslag som innebar att hela strukturrationaliseringen som bondeorganisationer byggt sin makt kring uppfattade som hotat. Bondelaget gick hårt ut mot förhandlingsrsultatet som de ansåg skulle ”rasera” norskt jordbruk. Jordbuksorganisationerna gav efter detta omfattande stöd till Nej-sidan i folkomröstningen vilket av flera bedömare ses som en avgörande faktor bakom att Nej-sidan vann.
Den utveckling Bergo beskriver i stort är intressant ur folkrörelseperspektiv. Den säger något inte bara om Norge utan också om Sverige och kanske andra länder. Den handlar om hur folkrörelser genom att bli effektiva förhandlare för ekonomiska intressen förvandlas från att tillvarata medlemmarnas intressen bli satta under förmyndarskap av en organisationselit i tätt samförstånd med organisationseliten i andras organisationer med vilka man samverkar. Anseendet hos andra organisationseliter är viktigare än att sakligt argumentera för den politiska linje man för, en linje som ofta förklaras vara den enda möjliga, gärna både naturlig och rationell samtidigt. Denna linje växte fram i strid med det som en gång organisationerna grundats för. Från början fanns intresset att tillvarata alla bönders intressen och se på gårdarna längst uppe efter fjällsidan som ett värn också för gårdarna nere i dalen. Bonden sågs som en kulturell kraft och inte bara ett ekonomiskt verktyg. Men nationalekonomer som Gunnar Myrdal kom med andra tankar i slutet av 1930-talet som gick ut på att effektivisera och rationalisera jordbruket utan hänsyn till arbetskraften. Problemet var snarare att det behövdes större frånflyttning från bondgårdarna än något annat. Tankar som också fick stort genomslag i Norge och redan fanns starkt inom böndernas ekonomiska kooperativa rörelse där centralisering och gärna färre leverantörer tidigt blev ett måtto.
Men det skulle dröja in på 1950-talet innan dessa tankar fick fullt stöd av ledningen för bondeorganisationerna. 1955 fick Bondelaget en ny ordförande som gick in för att nedsvärta Norge som jordbruksland genom att använda det nedsättande begreppet ”dvergbruksland” och mena att det landet måste igenom var en omfattande ”strukturrationalisering och effektivisering”. Detta var i samklang med det socialdemokratiska regeringspartiet politik och märkligt nog också med Norges Bonde- och småbrukarlag. Detta hade stått på en höjdpunkt 1947 med 16 700 medlemmar men gick inte i konflikt med den strukturrationaliseringspolitik som i hög grad gick ut över de egna medlemmarna. Det nära samarbetet med socialdemokratiska partiet som hela tiden satt i regeringsställning gjorde att man avhöll sig från att tänka egna tankar. Försök inom Bondelaget att tänka själva fanns, inte minst bland bönderna i Dovre 1960 uppe bland de högsta fjälldalarna i Norge, ett ständigt motståndsnäste i kampen om norsk jordbrukspolitik. Men det mötte ett mycket hätskt mothugg och den egna fylkesorganisationen i Hedmark som först stött kritiken av den rådande strukturrationaliseringen fick snabbt kalla fötter och bytte helt fot efter vad Bondelaget centralt ansåg och gick emot sin egen distriktsavdelning. Strukturrationaliseringen kunde drivas vidare i än högre takt genom sammanslagning av alla viktiga organisationer som finansierade jordbruket som sattes av mer effektivt genomföra strukturrationaliseringen och på kort tid kunde jordbruksnedläggningen tredubblas. Småbrukare kunde under 1960-talet möta socialdemokratiska politiker som rakt på sak sa att ”de små enheters tid var forbi i den moderne verden” som gått sammanfattar den rådande utvecklingsreligionen vid denna tid. I början av 1970-talet var Småbrukarlaget så gott som borta, kvar fanns i praktiken 2 000 medlemmar och bristen på eget tänkande fortfarande påtaglig. Inom Bondelaget var de ledande aggressiva företrädare för den pågående strukturrationaliseringen som nu ledde till upp till 8 – 10 000 gårdar om året, för hela perioden 1959 – 1969 40 000 gårdar. Medlemmar som på Bondelagets årsmöte som blev skrämda av utvecklingen fick höra av de cnterala personerna i organisationen ”Bondelagets sin politikk må være og få brukstallet ned snarest råd – skal vi si til en 40 000 bruk som foreløpig mål?”. Vid denna tid fanns 156 000 jordbruk i Norge varav alltså 116 00 åtminstone borde läggas ned. Att det skulle innebära nedläggning av skolor och få allvarliga konsekvenser för bygderna var oväsentligt, det gällde att med alla medel skapa ett rationellt stordriftsjordbruk och förresten hade alla bil nuförtiden. I Bondelaget var man med som bonde då det var den stora organisationen men sina medlemmar försvarade organisationen knappast och var det någon som framförde kritik fanns en mycket stark organisationsapparat som såg till att tysta ner självständigt tänkande.
Det är samma utveckling som vi sett inom andra folkrörelser som arbetarrörelsen. Lena Hellblom tar upp i sin avhandling Från primitiv till organiserad demokrati från 1985 hur arbetarrörelsen i Sverige omvandlades på samma sätt från en frigörande rörelse där medlemmarna växte kulturellt och socialt och deltog i samhällsförändring till att bli effektiva förhandlingsapparater. Hur det kommer sig att i de nordiska staterna där bönder och arbetare haft en förhållandevis stor makt över samhällsutvecklingen inte minst tack vare kollektiv organisering genom folkrörelser har förmågan att tillvarata de egna intressena till slut lakats ur. Detta i sådan grad att de organisationer man en gång byggt upp blivit till självändamål för en organisationselit sammanväxt med statens intressen mer än medlemmarnas. Samtidigt som förmågan som folkrörelse att ta egna initiativ i olika former förtvinat.
Ibland uppstår skärningspunkter i historien där på nytt folkrörelsetanken och ett självständigt handlande tycks vara möjligt. En sådan kom i Norge när Sverre Hansen på ett årsmöte med mejeriföreningen på ön Hitra ställde sig upp och uppmanade till skattestrejk. Om utveckling fortsatte skulle snart jordbruket upphöra på Hitra. Han fick stöd av deltagarna på mötet och ett aktionsbrev formulerades med de krav man ställde.
Det blev ett djävla liv kan man lugnt säga. Aktionen satte uppenbarligen fingret på en öm punkt. Även långt efteråt går beskrivningarna kraftigt isär om vad som hände men genomslag fick aktionen. Att det förr eller senare skulle komma en urladdning borde legat luften. Att det kom i ett område som ligger långt borta från centrala städer i Norge var heller inte så överraskande. Egentligen borde det också ha kunnat vara ett stort steg framåt för en ny jordbrukspolitik. Under några år hade nämligen motståndet mot strukturrationaliseringspolitiken formerat sig där motsättningen mellan denna politik och att ta vara på Norges naturliga förutsättningar stod som starkast, den om fäboddriften med får och getter. Här var det betesmarkerna som var grunden för djurhållningen och inte en ständigt minskat brukande av naturförhållanden och dess kretsloppsresurser i Norge till förmån för tillförsel av djurfoder från industrijordbruk grundat på ökad oljeförbrukning. Får och getbönderna kom på allt fler sätt i konflikt med böndernas säljorganisation Norskt kött och den politik böndernas organisationer drev. Samtidigt kunde stärka sin självorganisering genom att ta tag i de problem som uppstått kring de uråldriga gemensamma ansvarstagandet för alla fåren på fjället som varit grunden för en fungerande ekonomi. När bruken och antalet folk på gårdarna minskat hade det uppstått problem men nu kom samarbete igång igen och stoltheten tillbaka. Inget av det Helge Bergo ägnat sig långa bondepolitiska liv åt har gett honom så mycket som detta arbete med olika betesinitiativ i egna fylket och långt utanför det. Med fårböndernas och senare uppslutning också från landets främsta fruktodlare i Hradanger kunder Småbrukarlaget få nya medlemmar och inte läne betraktas som en avdankad förlorargeneration. Det höll på att svänga så smått inom bonderörelserna. Till draghjälp för att få insikt i de bredare sammahnagen hade de professor Sigmund Borgan på naturbrukshögskolan i Ås. Han visade hur ökat stöd för priset på jordbruksvaror enbart ledde till mer utslagning av bönder och var därför mycket illa sedd i den centrala ledningen för de stora organisationerna inom jordbruket.
När bönderna på Hitra gjorde uppror var det i hög grad motiverat som ett uppror. ”Styresmakterna tar os ein for ein. Vi kjenner os som ein urbefolkning som kjempar ot å flyttast til reservatet. Kampen gjeld ei livsform og ein heil kultur.” Men de politiska krav man förde fram var högre pris på mjölk och kött. Bergo skickade ett brev till aktionsledningen och påpekade att detta innebar i praktiken fortsättning på den strukturrationaliseringspolitik som fört till de problem som Hitraaktionen sökte lösa. Efter att aktionen blivit mycket spridd genom TV kom jordbruksministern med följe till Hitra för ett möte, det marxist-leninistiska partiet AKPm-l startade stödaktioner och skyndade också till platsen tillsammans med de stora bondeorganisationerna som också startade aktioner för att stödja de strejkande Hitraböndernas krav som några egna tillägg. Marxist-leninisterna passade dessutom på att lura Sverre Hansen in i en nationell samordningskommitte för de två strejk initiativ de själva satt igång och den på Hitra där de själva satt på alla viktiga poster, en kommitte de presenterade för massmedia utan att ha tillfårgat Sverre Hansen som blev så förbluffad av tilltaget att han inte kom sig för att protestera. Marxist-leninisterna såg det som viktigt att gå emot den syn på nödvändigheten av att motsätta sig den rådande strukurrationaliseringspolitiken som Borgan och Bergo stod för och istället gå in för enighet bland alla bondeorganisationer med sig själva i spetsen för aktioner.
Det hela förde till förvirring. När aktionsledningen för Hitrabönderna kallade till möte med alla som stödde aktionen inklusive Borgan och Bergo blev resultatet att Hitrabönderna förklarade sin skattestrejk nedlagd utan att nämna de krav de fört fram från början utan bara hävda att aktionen motsatte sig ”strukturrasjonalisering i jordbruket” och kunde tänka sig ta till hårdare aktionsformer igen om så behövdes. Marxist-leninisterna blev mycket upprörda och skyllde det mesta utomståendes negativa inverkan, på parlamentariska partier och folk som Bergo. Enhetsfronten under deras ledning bakom en politik stödd av alla jordbrukets stora organisationer hade säckat ihop och kvar stod fröet till en uppgörelse med hela den norska jordbrukspolitiken strukturrationalisering på industrins villkor och det var inte i deras intresse.
Men den stora uppståndelsen bidrog till att den nya jordbruksavtalet som antogs samma höst innebar en mycket stor ökning av stödet till bönderna, men enligt samma modell som tidigare. Idag är två av de tre bruk som bönderna som ledde strejkaktionen hade nedlagda och de är bägge döda. En fanns kvar 30 år senare och var då 70 år och drev gården vidare med 8 kor. På Hitra fanns 435 mjölkleverantörer 1960, när strejken genomfördes 1975 fanns 160 kvar och i början av 2000-talet fanns bara 40 kvar. Aktionen bidrog till en mycket ökat stöd till jordbruket men i grunden ändrades inget Det saknades ett organiserat uttryck för en politik som gjorde upp med strukurrationaliseringspolitiken när väl konflikten bröt lös. Det gjorde att helt andra krafter än de som ville värna om jordbruket i utkantsnorge kunde utnyttja situationen för egna syften.
Under 1980-talet kunde äntligen en sådan organisation bli verklighet. Småbrukarlaget kunde efter starka konflikter där påtryckningarna utifrån var kännbara bryta med samförståndspolitiken gentemot staten, Bondelaget och bondekooperativen inom mejeri och slakterinäringen. Det blev en blomstringstid och antalet medlemmar ökade stadigt till närmare 15 000 1985. Man blev en ledande debattör inom jordbrukspolitiken och avstod från att skriva på den nya jordbruksavtalet för at inte vara gisslan under fortsatt strukrurationaliserinspolitik. Den systemförndring som Småpbrukarlaget nu arbetade för gällde inte läöngre detaljer utna hela grunden. Det tog tid att formulera men i slutet av 1980talet kunde en stark grupp bönder som Olav Lundteigen, Arne Vinje och Bergo utsedda av laget lägga fram en uppgörelse med den rådande politiken. All stöd skulle gå till arealutnyttjande och inget till producerade mängder. Från regeringens håll fanns för första gången ett intresse. Men så skedde förändringar i regeringen och inom Småbrukarlaget. En av regeringen tillsatt ny Utredning om det framtida jordbruket blev mycket omfattande, och drog ut på tiden. Begro nämner det inte men det hela sammanfaller med Brundtlandsideologins dominans över organisationslivet i Norge med hjälp av stora statsbidrag till miljöorganisationer och andra som ville ansluta sig till den nya filosofin att hållbar tillväxt genom samarbete med alla skulle frälsa både världen och Norge. Resultatet när det gäller jordbrukspolitiken blev den som denna recension av Bergos bok började med, både Bondelagets och Småbrukarlagets uppslutning bakom en ny samförståndspolitik där avvecklingen av den norske bonden står i fortsatt centrum för strukturrationaliseringen av jordbruket där försäljningsorganisationernas intressen kommer före bondens.
Vad kan då detta säga för alla oss som värnar om bönder och ett jordbruk anpassat till nordiska naturförhållanden? Min kunskap om norska bonderörelsen är inte så stor att jag kan veta om det Bergo för fram är rätt i sina proportioner eller ens i huvudsak. Mitt engagemang för bondens sak beror på mitt engagemang i miljörörelsen och att jag ser de direkta producenterna inom jordbruket världen över som avgörande för att bygga ett hållbart samhälle. Miljöfrågan är oskiljaktig från sociala förhållanden som kan skapa ett samhälle där ekologisk hänsyn står över kortsiktiga vinstintressen. Därför är bonden central och det är ingen tillfällighet att dagens stora folkrörelsemobiliseringar globalt ofta har bonderörelsen som den avgörande politiska kraften. När det gäller att bedöma situationen lite mer allmänt i Norge har jag mer kunskap och särskilt när det gäller miljörörelsens utveckling. Den till synes märkliga utvecklingen under 1990-talet som Bergo tar upp till det negativa när nya krafter från miljörörelsen kommer in i småbrukarrörelsen och hur ”ekologisering” används som argument för att helt sluta upp bakom samförståndspolitiken är fullt begripligt om man ser till hur den norska miljörörelsen utvecklats. Istället för ett systematiskt uppgör med den nyliberala stat och fortsatt strukturrationalisering nu med lite ökad hjälp från marknaden också som Brundtlanideologin med dess falska löften om hållbar tillväxt både i Norge och globalt understött så glider den norska miljörörelsen nästan omärkligt in i den nya rollen som företrädare för positiva vinn-vinn lösningar med hjälp av mer rationell teknologi. Från att tidigare har varit Europas mest tillväxtfientliga miljörörelse blir man en av Europa mest teknologi- och tillväxtanhängare på kort tid utan närmare argumentering. Samtidigt har man hyllat den norske småbonden, men inom ramen för det rådande samförståndsmodellen i Norge där marknaden men kanske sammanhållnng mellan eliterna inom olika organisationer är särskilt viktig. Det kanske inte är en tillfällighet att Edelmann Nielsen på sin snabba väg från Natur og Ungdom till ordförandeposten inom Småbrukarlaget först hävdade att bara samarbete med Bondelaget kunde föra till framgång för att sedan bli chef för marknadsföringen av norsk gårdsmat inom den nya samarbetskolossen Landbrukets Felleskontor.
I Sverige har utvecklingen i stort varit densamma med LRF och inte minst Centerpartiet som stora påskyndare av strukturrationaliseringen. Ofta långt mer än alla andra organisationer och partier. Idag finns inte ens bonden med i tankarna om landsbygdens framtid utan istället står företagaren i centrum. Äldre tiders idéer om småfolket, bygden och lokalsamhället är borta till förmån för detta företagsekonomiska perspektiv på landsbygdens framtid. Turism påstods vara landbygdens framtid, en mycket fläckvis näring med risk för snabba godtyckliga vändningar i möjligheten att leva av den. Inom skogsbruk och jordbruk fortsätter strukturrationaliseringen och sysselsättning är inte att vänta här om de som styr LRF och Centerpartiet får råda. Att det företagsekonomiska perspektiv man företräder systematiskt missgynnar landsbygden, för över vinsterna inom naturbruket till senare led i produktionskedjan och till bankerna och i bägge fallen urbana eliter är inget man bryr sig om, och numera öppet tillstår är bra. Centerpartiet önskar sig en ny bas bland de rika i storstäderna och har lyckats föra en politik som gör att man går framåt i bara Stockholms län och då särskilt på Östermalm, på Lidingö och liknande rikemanstadsdelar medan man går bakåt i alla andra delar av landet.
Motkrafterna är få och än mer splittrade än i Norge. Någon organisering bland småbrukarna fanns inte ens kvar i Sverige förrän Centerpartiets strukturrationaliseringspolitik på 1980-talet helt gick över styr och blev motiv för bildandet av Småbrukare Väst och senare Förbundet Sveriges småbrukare. Et ekologiska intresset ledde till bildandet av Ekologiska jordbrukare. Avskaffandet av nationella jordbrukspolitiken 1988 gjorde Sverige till världsledande bland de krafter som helt vill underställa jordbruket världsmarknanden och den fortsatta anpassningen till WTO-politiken ledde till att några få bönder reagerade och till slut bildade NOrdbruK som gick med i den internationella bondeorganisationen Via Campesina. Samarbete mellan och inom organisationerna är inte alltid de bästa eller de saknar som NOrdbruK helt medel för att ens ha ett kontor. Det nyvaknade intresse för närodlat har lett till bildande av initiativ som Bondens marknad och statliga stöd för marknadsföring av något som kallas mathantverk. Påtagligt har varit framgångarna för att kunna driva gårdsslakterier där Småbrukarna varit pådrivande. Men någon samlad systemkritik av den rådande jordbrukspolitiken har det varit svårt att nå fram till.
En konflikt har funnits kring hur kritisk man ska vara gentemot staten och jordbruksministern eller som det numera heter landsbygdsministern. Den konflikten höll på att splittra Småbrukarna. För en utomstående som saknar större insikt kanske en allmän synpunkt kan vara att bägge parter hade rätt, det behövs kritik men det räcker inte, man måste också söka uträtta något konstruktivt. Ibland kanske det inte går att uträtta bägge sakerna, situationen är inte den bästa oc problem uppstår.
Ett av de riktigt allvarliga problemen är att kanske bonden helt är på väg att försvinna och ersätts av storskalig jordbruksindustri med billig importerad säsongsarbetskraft för slitgörat. Många småbrukare kan uppfatta sin situation som omöjlig. Ett nyvaknat intresse för närodlat tar sig gärna vägen förbi frågan om landsbygdens och bondens framtid och koncentrerar sig på att bygga upp nya organisationer, gärna med ekologisk anstrykning. En politik för att bryta med det rådande systemet och inte bara försvara en nisch inom systemets ramar med företagsekonomiska intressen och fokusering på teknologi som huvudtanke är otillräckligt.
Miljörörelsens intresse för matfrågan och jordbruket är positivt men inte nödvändigtvis oproblematisk som det norska exemplet visar. Miljörörelsen kan inte ha helt sammanfallande intressen med jordbrukaren och heller inte omvänt. När nu både miljö- och solidaritetsrörelsen engagerar sig för matsuveränitet och bondefrågan finns det därför anledning att vara aktsam. Som exemplet med Hitraaktionen visar kan det finnas alla möjliga opportunistiska eller andra orsaker till att organisationer som inte själva företräder direkta producenter kan vilja engagera sig i jordbrukspolitiken. Tills vidare tycks det dock som det initiativ som Miljöförbundet Jordens Vänner tagit för att ta upp en systemkritisk diskussion om naturbrukets framtid och samla olika krafter på ett möte i Ransby november 2009 fått ett gott gensvar i olika kretsar. Kanske detta initiativ kan främja kontakter direkt mellan bönder och mellan olika typer av organisationer som arbetat med olika frågor som rörelsen för gemensam välfärd mot privatisering, solidaritetsrörelsen och miljörörelsens som i naturbrukets framtid kan se hur olika frågor hänger samman.
Det kommer inte bli lätt. Det har tagit Miljöförbundet Jordens Vänner mycket lång tid och många samarbetskontakter att ha kraft nog att samla till ett sådant möte som det som hölls om att Återta makten över maten och naturbruket. Den största politiska inspirationen till detta har kommit från NOrdbruK som trots nästan helt avsaknad av organisationsresurser mer än ideellt arbete fört en systemkritisk debatt om den rådande jordbrukspolitiken som varit sammanhängande och fört längre än enbart nej till olika detaljer i den rådande politiken. Ndra krafter inom Via Campesina är stadsodlarrörelsen Mykorriza som tillört mycket ny energi och glädje både i vardagen med gemensam odling och vid aktioner som de vid klimattoppmötet i Köpenhamn. Närdodlingens framgångar är också positiva tecken tillsammans med det pågående matupporet mot industrimaten för god mat.
Men till dels bryetr en del av systemkritiken i Sverige med det som är Bergos sammanfattning som det viktigaste att bryta med. Bergo ser hela systemet med bondeorganisationer som förhandlar om mängder av detaljer inom strukturrationaliserings ramar som ett problem och förordar ett mycket enklare regelverk där stödet direkt tillfaller bonden efter areal han brukar. Inland kan man tro att NOrdbruK förordar en återgång till en ordning där bondeorganisationer i detalj har mer att säga till om. Den betoning av försäljningsorganisationen som en del av det nya intresset för närodlat lagt stor vikt på är knappast heller vad Bergo förordar, tvärtom kan det bli en fara då man alltför mycket ser det som centralt att inte vara kritisk till den rådande politiken utan söker företagsekonomiska fördelar för den egna nischen. Att Bergo kan se fördelar med EU:s jordbrukspolitik framför den som rått i Norge och många andra nordiska länder torde möta starka mothugg i svensk småbrukarrörelse. Så vad soim är kvar av Bergos politik som möjlig inspiration för en svensk uppgörelse med strukturrationaliseringspolitiken tycks vara lite eller ingenting.
Hans erfarenhet från att andra länder kan ha bättre system torde han dock få mer medhåll i. Bergo pekar på att bönderna ofta levde i tron att Norges system var det bästa i världen. Bergo har med sin erfarenhet från andra läder, sina år som bonde i Övre Eikesdal, som ordförande för Norsk Sau- och Geitalslag och styrelsemedlem i Småbrukarlaget och Lantbrukets utbyggingsfond en rik källa för att visa att det inte alltid är så. Som styrelsemedlem i Lantbrukets utbyggingsfond kom han ut på resor till andra länder där det visade sig att man ofta tog hand om småbrukarna mycket bättre än i Norge. I Österrike var småbruken dominerande och medeltalet för antalet kor per gård 8 som levererade till sammanlagt 200 mejerier runtom hela landet. I Tyskland och Skottland la man vikt vid att det fanns annat att livnära sig på vid sidan om småbruket, produktivitetsökning på en redan mättad marknad var inte det mans satsade på utan istället på att bygderna skulle leva.
Erfarenheterna från Landbrukets utbyggingsfond som Bergo beskriver kortfattat tillsammans med ett annat kort avsnitt om oljeekonomins inverkan i bygderna kan ge en liten vink om svaret på gåtan hur det kommer sig att landsbygden är så mycket mer välhållen i Norge än i Sverige. Bönderna själva har medverkat till sin egen avveckling. Men det syns inte så mycket på grund av åtminstone två orsaker. De ena är att oljeekonomin gav ett uppsving i utbyggnad av offentlig service. Det gjorde att bondgården kunde få extraintäkter genom den ekonomi detta förde med sig inom andra yrken både offentliga och privata som behövdes med det offentliga uppsvinget. Det inte Bergo tar upp är att i Norge finns också en del politik för att allmänt främja bygdernas intressen som att delar av vattenkraftens intäkter stannar kvar där den har byggts ut. Vad som också främjat bilden av en livaktig bygdeverksamhet är framväxten av ett projektsamhälle där man kunnat söka medel för olika lokala initiativ, det som i Sverige gått under namnet Hela Sverige ska leva. Under sin tid i Landbrukets utbyggingsfond kom denna verksamhet att påbörjas i en organisation som tidigare enbart gett medler till jordbruket. När Bergo gjorde stickprov för att ta reda på vilken timlön de olika projekten för diverse lokala utvecklingsprojekt som det gavs medler till visade det sig ligga på 20 kronor i timmen när en normal arbetslön var 70 kronor i timmen. Men som Bergo skriver – ”Gjennom landbrugspolittiken fjerne ein arbeidsplasser årleg ved hjelp av subsidier. Det skulle det ikkje snakkast. Men dei titalls arbeidsplasser som vart skapa med ’bygdeutviklingsmidlar’ vart sikra god presse-dekning.”
Med andra ord så har en allmän upprustning med hjälp av oljepengar tillfört offentlig service en del medel som också gjort det möjligt för småbrukargårdarna att skaffa sig extraintäkter utanför jordbruket och en storstilad massmediaanpassad kampanj för att man ger projektmedel för att främja diverse lokala projekt skylt över det som pågår vilket är att strukturrationaliseringen fortgår lika kraftfullt som någonsin förr.
Kring en liknande syn kan nog även många kritiska röster i Sverige ena sig om motsvarande processer i vårt land, inte minst är synsättet att bonden själv varit medverkande till avvecklingen av bonden något som tydligt kom fram på mötet i Ransby företrätt särskilt av Thorsten Laxvik från Norrbete i Ångermanland.
Kan något annat hos Bergo som kärnan i vad en ny jordbrukspolitik kan innehålla vara till inspiration också i Sverige? Det tycks det vara mycket svårare att tro eller säga så mycket om när man som undertecknad saknar mycket insikt i jordbrukspoltik. Men värt att fundera över är det. Situationen är på många sätt mycket allvarlig både för landsbygdens och jordbruket framtid och det allmänna miljötillståndet i världen. Någon gång måste den rådande utvecklingen brytas och då kan tankar som vuxit fram under lång tids kamp vara till nytta.
Inte minst är det den demokratiska glöden som är intressant med Bergos bok. Nödvändigheten att stå upp för den egna erfarenheten och se samhället inte bara som något man kräver något av utan som det också är en plikt att stå emot när viktiga värderingar står på spel. Att det inte bara är det som är långt bort som kan vara problemet, EU eller den norska staten utan också den egna organisationen kan vara nog så förtryckande och värna egna intressen före medlemmarnas. Därför är Bergos bok en viktig skrift inte bara om jordbrukspolitik utan också om detta att vara en myndig människa som tar ansvar för sina handlingar och står upp för friheten, det som är folkrörelsernas viktigaste källa.
Tord Björk
Helge Bergo
Avviklingen av den norske bonden
Vestlandsforlaget – Berthelsen, Naustdal 2005
Samma år boken kom ut tog en artikelförfattare upp den i Morgenbladet. Han inledde artikeln på följande sätt:
” – Vi står itj så tidli opp om morran lenger. Polakken tar melkinga!
Denne lille kommentaren, som jeg overhørte i en norsk bygd i sommer, festet seg av en eller annen grunn i bakhodet. Noen måneder senere dukker den opp igjen, i forbindelse med debatten om landbrukssubsidienes skjebne under forhandlingene i Verdens handelsorganisasjon (WTO). Bondenæringens representanter går hardt ut mot dem som vil kutte i norsk landbruk for å hjelpe bønder i fattige land. De argumenterer med at pengene bare går til de rikeste bøndene likevel.
Ja vel, tenkte jeg. Så da kan vi bare fortsette å bruke skattepengene på den hårdt prøvede norske bondestanden. Men de har jo råd til å ansette polakker? Og jeg mener å ha hørt at de ofte har en ekstrajobb utenfor gården også. Hvordan står det egentlig til med ”den norske bonden”?
Kriminalitet. Første spor finner jeg i Nationen 22. november: Under overskriften ”Omfattende skattejuks blant bønder” kan vi lese at skattemyndighetene har aksjonert mot 15 gårder i Vestfold og avdekket ”nær 100 prosent svikt (journ. uthev.) i plikten til å gi opplysninger om utenlandske foretak og arbeidstakere”. Flere bønder var organisert i nettverk der en bonde hadde flere utlendinger ansatt, som han leide ut svart til andre. Informasjonsrådgiver Sverre Kjær ved Fylkesskattekontoret i Vestfold sier til Nationen at ”et sted fant vi 40 registrerte i en database uten at noe var lønnsinnberettet”.
Vi tar en tur til de nevnte Vestfold-bygdene for å høre med folket om befolkningssammensetningen har endret seg. Bak disken på en bensinstasjon i Holmestrand finner vi ”Rolf”, som forteller at antallet ”utlendinger” har vokst veldig:
– Det er flere og flere her nå. Ikke bare polakker lenger, men også latviere og slovaker og andre. Nå er mange her på helårsbasis også.
Når jeg spør om de henger på bensinstasjonen i fritiden, rister han på hodet.
– De har stort sett ikke fritid. De jobber hele tiden. Og mange sover i bilene sine om natten.”
