Torsdagsdemo från blågårdspladsen -> vestre fengsel
Ungdomshuset
Intervju med Ingvar Carlsson, fd statsminister i Sverige
Intervju med Ingvar Carlsson som var f d statsminister och ordförande i Göteborgskommittén. 2007-04-13
Kan du berätta lite om vad Göteborgsutredningen kom fram till om dagens nya rörelser?
Rörelserna runt 1968 hade en helt annan elitistisk och toppstyrd organisering och var disciplinerade på ett annat sätt. Nu är rörelser mer uppdelade i olika frågor och ideologier och om det finns en centralledning så fungerar den snarare som ett paraplyorgan. Grupper idag vill inte släppa sin självständighet till någon central ledning. Inställningen till våld har också förändrats, spridningen går från allt mellan icke-våld till mer militant.
Den här förändringen och kunskapen har politiska beslutsfattare och polisen inte tillräckligt kunskap av idag vilket skapar en problematik både när det förs en dialog och när de agerar. Ska man förstå det som är nu, ska man ha klart för sig att det inte handlar om en kollektiv rörelse utan många olika grupper.
I en debatt 1968 efter Båstadskravallerna samlades fem ministrar och ett antal olika ungdomsorganisationer, en av utgångspunkterna var frågan om att behöva begära tillstånd för en demonstration. Från samhällets sida ska vi kunna värna om demonstrationerna och då måste vi ha information om, så att den ena inte ska krocka med den andre, men den frågan dog ganska snart efter det. Det var lugnt och relativt avspänt från 1968 fram till 2001 med Göteborgskravallerna. Jag kan koppla min erfarenhet till konflikten i Köpenhamn med att demonstrationer används som ett medel mot orättvisor och att protestera.
Under händelsen i Göteborg såg också militanta grupper en chans att agera och det skapade problem. Nuförtiden är det lättare att hantera sådana här grupper, vilket jag inte kan påstå att polisen eller politikerna var särskilt bra på i Göteborg, och jag kan gissa mig till att de inte var det i Köpenhamn heller. Det är viktigt att starta en dialog tidigt i en sådan här situation för att kunna föra fram krav och synpunkter, men med respekt för mötesfriheten.
Finns det en öppenhet och vilja att föra fram en sådan dialog i den politiska situationen som är nu i Sverige?
Jag hoppas det, men risken är att man efter en sådan här sak med Göteborg går vidare och lägger det här bakom sig. Det saknas en debatt om ideologier och värderingar i Sverige idag och det behövs för att förstå vad som händer bland olika ungdomsgrupper och i samhället för övrigt.
Vad tror du att de olika parterna har lärt sig av det som kom fram i utredningen?
Vi har en avdelning i utredningen som beskriver de olika fenomenen och meningen är att både myndigheter och polis ska försöka använda informationen om vad som händer med olika grupper och rörelser. Och genom det ta till sig och lära sig att ta till sig stämningar och lyssna på krav som de olika grupperna har. Ett sätt som man kan jobba på för att skapa diversitet är att ha alternativa möten och seminarium samtidigt som toppmötena, jag var själv delaktig i sådana i Vancouver och i Köpenhamn under mötena där.
Är det bara från aktivisternas sida som ska vara öppna för en dialog eller ska det också vara från politiker och polisers sida?
Det ska absolut vara från polisen och politikernas sida också. Polisen har förhoppningsvis lärt sig något, de har börjat med en dialoggrupp, som visserligen kom igång sent. Det fodras att det är poliser som kan och förstår de olika grupperna och vet vad det handlar när de ska rycka in i sådana lägen. I Göteborg var det poliser som kom som inte hade en aning om situationen.
Vad anser du om gränsöverskridande polissamarbete?
Det är varken på gott eller ont. Att man har det i Europa är naturligt. Men såklart är det viktigt att följa landets principer och regler för de insatta. Polisen i Göteborg var med på möten i andra länder för att lära sig och det var bra.
I en jämförelse med hur man hanterade Modskravellerna 1965 med Göteborgskravallerna och Båstadskravellerna och nu med Ungdomshuset. Vad gjorde man bra och dåligt då och vad gör man bra och dåligt nu?
Man kan ju önska att man undan för undan lär sig, jag tycker att Göteborg visade på väldiga brister från polisens sida. Precis som om vi måste lära oss läxan för varje ny generation. Man kan hoppas att polisutbildningen blir betydligt bättre på att ta vara på erfarenheterna och att man är bättre förberedd till nästa gång.
Kan man se Ungdomshuset som en symbol för något som pågår i samhället idag?
Absolut, jag är inte alls säker på att det bara handlar om ett hus, det handlar om en frustration över att människor tycker att samhällsutveckling är på väg åt fel håll. Att samhället inte är tillräckligt öppet eller lyssnande mot vad olika folkgrupper vill ha, deras krav och önskan. Man upplever en elit som styr och inte når ut med sitt budskap, och det blir väldigt farligt när det blir ett stort gap mellan beslutsfattare och stora folkgrupper. Grundvalen för demokrati blir i fara.
Men jag tror inte att det är så svårt att komma tillrätta med, kan jag säga av min erfarenhet. När vi började med Göteborgsutredningen möttes vi av stor misstänksamhet, det var jag då som f d statsminister och den dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn, men när vi satte oss ner i samtal visade vi att vi menade allvar och att vi var beredda att lyssna på alla grupperna, fick vi mer respekt. Vår kritik av polisen gav oss större trovärdighet.
Känner du att utredningen skapade en diskussion efteråt?
Jag trodde att det skulle vara mer. När jag hörde om Köpenhamn tänker man att de borde ha lärt sig av tidigare. Det är lätt att det blir en bok som man ställer in i bokhyllan, vilket både skapar hopp och förtvivlan. Visst blev det en diskussion men inte så mycket jag hade önskat.
Varför tror du det, fanns det inget intresse för en diskussion?
Media tappade intresset, först var de ensidiga till polisens fördel och sen när det blev en allmän kritik publicerade de lite av det men sen slutade bevakningen. Och om det inte når ut i media är det svårt att få ut det i andra forum.
Hur blev den mottagen i politiska forum?
Mycket positivt i en liten grupp, men nu kretsar politiken kring nya frågor. Kanske kan Köpenhamn bli en liten väckarklocka som kan få någon att ta tag i det här. Kanske polisen har tagit till sig materialet och ser vikten av att snabbt lösa det här med en dialog och föra en diskussion istället.
Vad har du för råd till den nordiska socialdemokratin och det ”nordiska folkhemmet” som vi är kända för?
Förr var det ett nära nordiskt samarbete som tydligt har försämrats de sista tio femton åren. Det är då risk att man hanterar sådana här frågor annorlunda när det inte blir någon gemensam diskussion i samråd.
Vad pågår i Sverige på det sättet idag?
Jag önskar att man inom socialdemokratin ägnade mer intresse åt ideologiska frågor. Och att man nu i oppositionen inte har det dagliga ansvaret och att man då diskuterar värderingar runt de stora förändringar som sker nu i form av globalisering av kapitalet, miljöfrågor och nationalstatens nya roll.
Kan du utveckla lite mer om nya rörelsers kännetecken och funktion?
Förr var det bokstavstroget och disciplinerat på ett annat sätt, nu är det nya strategier, olika dagordningar och mer diversierat i sitt arbete, det är mer en flora av åsikter. Dessa rörelser ska inte behöva bli politiska partier eller täcka in allting, jag ser dem mer som påtryckningsgrupper på politiska partier. De tar frågor och skapar opinion. De är en tillgång för demokratin och bildar en folkrörelsedemokrati och det är en fördel med att det inte är för hårt disciplinerat.
Kan inte det splittra den kollektiva kraften?
Jo det är en nackdel. Men för samlingsbedömning ska vi ha partierna, det är deras roll. Stora rörelser hade en disciplin som stötte bort folk och kvar blev en liten hård kärna. Det är ett problem att samordna flera olika viljor och frågor och då kan man se att de nya rörelserna har en längre uthållighet. Det är viktigt med stora sociala möten men att varje grupp har sin egen politiska dagordning, fackliga, fredliga, militanta går inte att sammanföra till ett program. Ett exempel är universiteten som de blev ett bakslag för efter 1968 då det var en sjudande politiks aktivitet och nu är det helt tyst.
Finns det ett förtroende att lämna över de stora frågorna till de politiska partierna vi har idag?
Nu finns det en stark misstro. Men min tro är att vi måste ha partier i en demokrati, partier är fria staters liv, för att citera högtidligt. Jag önskar att partierna är mer lyssnade och kan skapa ett förtroende. Öppenhet och lyhördhet är det som behövs och att vara intresserad av de behov som förs fram, möjligt för alla. Min tro är att man kan lösa 90 % av alla konflikter.
Många betecknar det som händer nu som en normaliseringsprocess, är det ett bra sätt att uttrycka det?
Jag tycker inte att det är bra med lugn och ordning och ser att det är viktigt med revolter, kritiska debatter och diskussioner och protester. Ordet får mig att rygga tillbaka och ger mig dåliga associationer eftersom det ofta används av auktoritära personer. Den typen av disciplin leder till förtryck av resten, vissa inslag av det kan synas i Det Danske Folkparti, men jag vill inte generalisera.
Om man ska ta bort något av ett eller annat skäl ska man ge ett alternativ och om det inte går att ordna det så har det hela skötts väldigt dåligt och gjorts ett misstag. Det blev en utlösande faktor som har lett till en explosion, de rev huset och trodde sedan att problemet var borta, men det fortsätter vilket tyder på att det är mer en ett hus. Om det inte finns några kanaler så är det en tidsfråga innan det smäller någon annanstans. Det viktigaste är att föra en dialog med alla berörda parter.
Katarina Lind
Ungdomshusets historie
Ungdomshusets historie – en kronologi
Kronologien er produceret af Nordiska Ungdomshuskommittén ved ph.d., René Karpantschof (sidst redigeret 6.6. 2007).
1. FASE: 1981-1990
UNGDOMSHUSET OG BZ-BEVÆGELSEN
1981-1982: Inititivgruppen for et ungdomshus dannes i august 1981 og ansøger forgæves Københavns kommune om et brugerstyret aktivitetshus. Den 15. oktober besætter Initivgruppen for første gang en tom fabriksbygning på Nørrebro. Politiet fjerner hurtigt de unge, men gruppen fortsætter med demonstrationer og nye besættelser, der mødes af politiets tåregas og masseanholdelser. Efter et år med stadigt voldsommere protester bøjer Københavns socialdemokratiske overborgmester, Egon Weidekamp, sig og overdrager de unge huset på Jagtvej 69, der indvies som Ungdomshuset med en stor fest den 31. oktober 1982.
1982-1990: I foråret 1982 forvandler Initivgruppen sig til BZ-bevægelsen. De unge kræver nu også selvstyrende ungdomskollektiver, hvor man kan bo og leve sammen, og igennem 1980erne etablerer BZ’erne sig i en række barrikaderede huse rundt om i København. Ungdomshuset på Jagtvej fungerer som bevægelsens forsamlings- og kulturhus og bliver en vigtig scene for punk og mere alternativ rockmusik men også base for provokerende gadeteater som Kulørte Klat og et væld af politiske arrangementer. Stort set al kontakt mellem Ungdomshuset og kommunen ophører, hvorefter BZ’erne selv står helt for husets drift og nødtørftige vedligeholdelse.
2. FASE: 1990-2000
UNGDOMSHUSETS NEDTUR, GENOPBLOMSTRING OG SALG
1990: Politiet rydder i to omgange næsten alle de besatte huse i København. Kun huset i Baldersgade på Nørrebro overlever og legaliseres via en fondsløsning efter at have slået politiets angreb med stiger og tåregas tilbage.
1990-1996: Med tabet af husene i 1990 går BZ-bevægelsen og dermed det store aktivistmiljø, der i mange år havde haft ansvaret for Ungdomshuset, i opløsning. En mindre gruppe af ikke så erfarne aktivister fortsætter driften af huset, der i 1990ernes første halvdel fremstår mere svækket, kaotisk og isoleret end nogensinde.
1996: Ungdomshusets indre raseres af en brand og mange tror, at det er det i forvejen svækkede hus endeligt.
1996-1999: På Københavns Rådhus breder sig den opfattelse, at tiden nu er inde til at få lukket det anarkistiske men kommunalt ejede ungdomshus, som de borgerlige partier hele tiden har været imod og som Socialdemokratiets top har tålt men aldrig brudt sig om. Herefter beslutter et politisk flertal under den nye socialdemokratiske overborgmester, Jens Kramer Mikkelsen, i 1999 at sætte Jagtvej 69 til salg i den hensigt, at den kommende ejer skal få ejendommen rømmet for aktivister. Men på samme tid har aktivister samlet penge ind og udbedret brandskaderne i Ungdomshuset, der i 1990ernes sidste år igen blomstrer op med velbesøgte arrangementer i form af fastelavnsfester, cirkus, jazz, visesang og andet ved siden af de sædvanlige punkkoncerter.
2000: Efter at have afvist at sælge til en fond, der ville bevare Jagtvej 69 som ungdomshus, sælger Københavns kommune i stedet til Human A/S, der året efter viser sig at dække over den kristne sekt, Faderhuset, hvis leder, Ruth Evensen, ser det som en religiøs mission at frelse Nørrebro for satan-inspirerede miljøer som ungdomshusaktivister men også muslimer, homoseksuelle m.m.
3. FASE: 2000-2007
UNGDOMSHUSETS OVERLEVELSESKAMP
2000-2003: Ungdomshusaktivisterne nægter at anerkende salget, som de mener er et brud med aftalen fra 1982 mellem BZ-bevægelsen og kommunen. En aftale der efter aktivisternes opfattelse har givet de unge varig brugsret over Jagtvej 69. Kort tid efter at Faderhuset i 2001 er trådt frem som ejer af Ungdomshuset, kommer det til sammenstød mellem de kristne og aktivister.
2003-2006: Et langt juridisk spil mellem Ungdomshuset og Faderhuset om brugsretten over Jagtvej 69 begynder i 2003. Samtidigt iværksætter aktivisterne en kampagne af demonstrationer og fantasifulde happenings under parolen: Hva’ i end si’r – Ungdomshuset er og bli’r! På Københavns Rådhus afviser det politiske flertal at forholde sig til sagen med henvisning til, at Ungdomshuset efter salget i 2000 ikke længere er et kommunalt anliggende. I august 2006 afsiger Østre Landsret den endelige dom i sagen. Faderhuset vinder og tilkendes retten til Jagtvej 69, som fogedretten snart efter tilsiger de unge at rømme.
Efterår 2006: Med den konkrete rydningstrussel skifter kampen om Ungdomshuset afgørende karakter. Hidtil har mobiliseringen begrænset sig til nogle hundrede sympatisører og mindre tumult, men den 23. september går flere tusinde i demonstration fra Ungdomshuset til Christiania, og dagen efter udvikler en Ungdomshusaktion sig til den første gadekamp i mange år på Nørrebro, hvorunder 268 bliver anholdt. Uroen fordømmes af mange politikere, men afføder også stor offentlig opmærksomhed og debat om Ungdomshusets situation. Presset på politikerne herunder Københavns nuværende overborgmester, Ritt Bjerregaard (S), vokser og i oktober forsøger et flertal i bystyret – Socialdemokratiet, De Radikale, Socialistisk Folkeparti og Enhedslisten – sig med en lokalplan, der skal sikre Ungdomshusets fortsættelse, men idéen opgives hurtigt. Samme måned træder Fonden Jagtvej 69 frem og erklærer sig villig til at købe Ungdomshuset og give det tilbage til de unge, men Faderhuset nægter at sælge.
Vinter 2006/2007: Konflikten synes uløselig og Ungdomshuset mobiliserer til The final Battle, der kulminerer med et voldsomt sammenstød mellem politi og ca. 1.500 demonstranter den 16. december, hvor 273 bliver anholdt. Blandt de militante demonstranter er adskillige af Ungdomshusets udenlandske venner, The International Brigade. Uroen møder igen politisk fordømmelse, og enkelte beboergrupper samt de konservative og Venstres Ungdom protesterer mod Ungdomshuset. Endnu flere er dog kommet på banen for Ungdomshuset herunder en stribe lokale Nørrebro-initiativer, dele af fagbevægelsen og kendte skuespillere og musikere, der afholder store støttekoncerter. Også nye aktivistgrupper som Foreningen for flere Ungdomshuse og Pink Blok opstår og går i offensiven med besættelser og tumult til følge, og antallet af anholdte siden september når over 700. Stort set alle medier følger nu konflikten tæt, og alt i alt vokser presset igen på overborgmester, Ritt Bjerregaard (S), som inviterer Ungdomshusrepræsentanter til noget, der ligner forhandling, men parterne når ikke til enighed.
4. FASE: 2007-ff
RYDNING OG NY BEVÆGELSES FREMVÆKST
1-5. marts 2007: Torsdag den 1. marts om morgenen landsættes Rigspolitiets Aktionsstyrke (antiterrorkorpset) fra militærhelikoptere på taget af Ungdomshuset, der samtidigt angribes af vandkanoner fra gaden. Flere aktivister kvæstes heraf en livsfarligt under en 45 minutter lang kamp fra etage til etage inde i huset. Snart bygges barrikader på Nørrebrogade, som politiet dog hurtigt får fjernet. Senere på eftermiddagen trodser 3.000 mennesker politiets demonstrationsforbud og det udvikler sig til omfattende oprør på hele indre Nørrebro og på Christianshavn. Politiet forhindrer demonstranterne i at nå frem til Ungdomshuset men trods massiv indsats med pansrede vogne, tåregas og masseanholdelser kan politiet ikke stoppe uroen, der varer til den lyse morgen. Fredag aften opløser politiet en demonstration på Skt. Hans Torv på Nørrebro og igen følger en hel nat med tåregas, stenkast, molotovcocktails og brændende biler. Lørdag den 3. marts stormer politiet 11 venstrefløjslokaler, et gymnasium, en alternativ TV-station m.m. og anholder ca. 100 ’mistænkte’. Samme eftermiddag demonstrerer ca. 3.000 fredeligt fra Rådhuspladsen til Nørrebroparken. Om aftenen opstår på ny uro men med få hundrede deltagere, og søndag morgen har politiet igen fuld kontrol over gaderne. Mandag den 5. marts begynder nedrivningen af Ungdomshuset. Oprørets første runde er slut. Overraskende få betjente og mindst 29 demonstranter er såret, ca. 650 er blevet anholdt, hvoraf 199 er fængslet.
6-31. marts 2007: Den 9. marts forlader de kampklædte politistyrker Nørrebro men må ofte vende tilbage med store styrker, idet der måneden ud er daglige happenings, besættelser og små og store demonstrationer. Politiforbundet anslår at prisen for politiets indsats nærmer sig de 100 millioner kr. Månedens største demonstration sker den 31. marts i et samarbejde mellem Ungdomshusbevægelsen og fristaden Christiania og samler ca. 10.000 deltagere. I marts som helhed foretager politiet op mod 1.000 anholdelser. Siden rydningen den 1. marts er det desuden kommet til støttedemonstrationer og enkelte tumulter i en lang række byer verden over.
April 2007: De daglige aktiviteter fortsætter i form af støttearrangementer, workshops og fredelige aktioner og demonstrationer bl.a. ved Vestre Fængsel, hvor mange aktivister sidder indespærret. Det lykkes imidlertid hverken at besætte nye huse eller få politikere i tale, og i slutningen af måneden optrapper dele af Ungdomshusbevægelsen med angreb på politiet og barrikader i gaderne.
Maj 2007: Omkring 10.000 deltager i en 1. maj demonstration for flere fristeder men et forsøg på at besætte et hus senere på dagen løber ud i sandet og dagen ender i sammenstød på Nørrebro. Politiet affyrer tåregas men er også tilbageholdende, hvorefter gadekampen går i sig selv igen. Den 14. maj rykker politiet ind på Christiania for at fjerne et tomt hus, og om aftenen samles hundreder af Christianitter, Ungdomshussympatisører og andre og bygger barrikader i gaderne omkring Christiania. Politiet angriber med pansrede vogne og store mængder tåregas men møder usædvanlig hård modstand og tvinges flere gange på tilbagetog. Sidst i maj løslades de sidste fængslede fra uroen 1-3. marts. I april og maj er samtidigt flere blevet idømt straffe på fra nogle måneder til ét års fængsel for opløb og vold mod politiet i forbindelse med Ungdomshusrydningen. Aktivitetsniveauet er dalet noget, om end der stadig sjældent går en dag uden støttearrangement, happening eller demonstration herunder den ugentlige torsdagsdemo, der er blevet gennemført lige siden rydningen den 1. marts men efterhånden uden større mediedækning, da nyhedsværdien i Ungdomshusbevægelsen er faldende. Set udefra virker bevægelsen ufokuseret og uden klare politiske krav og strategi, men det er også tydeligt, at et nyt oprørsk miljø og en levedygtig bevægelse for flere fristeder nu er vokset frem og har konsolideret sig. Our online pharmacy is the perfect resource for people to get their drugs without any hassles or awkwardness. buy cialis We work hard to make sure you save money every time you shop with us. buy levitrabuy soma At our online store, you pay less and get more. buy viagra
Intervju med f d kulturministern Bengt Göransson
Bengt Göransson, f d kulturminister och ordförande i Demokratiutredningen. 2007-04-04
Varför är det viktigt med ett hus för en rörelse?
Min folkrörelseuppfostran grundar sig i nykterhetsrörelsen och vi hade en föreningslokal som samlade oss. Under min tid som chef för Folkets hus rörelsen fram till att jag blev minister fick jag en övertygelse av värdet av en lokal. Så småningom fick jag en teori för det. Gunnar Nelker var chef för försäkringsbolaget Ansvar som tillhörde nykterhetsrörelsen och skrev inom ramen för ett projekt som hette ”Ide på sikt”. I boken Inflytande på en tråd (1973) ställer Nelker frågan om hur det kunde komma sig att nykterhetsrörelsen i Sverige hade överlevt och klarat sig när den på den europeiska kontinenten var helt utraderad? Kunde det bero på att rörelsen i Sverige hade något som den i Europa inte hade, nämligen egna lokaler? Lokalerna gav kanske kontinuerlighet åt rörelsen när den annars bara var ett bihang tull olika frikyrkor. Människor behöver praktiska konkreta ting för att få kontinuitet.
Det som förenar de tre olika rörelserna i Sverige frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen var att de byggde upp egna lokaler. Om människor fångas av en ide så är inte alla alltid livskraftiga, men om man har en lokal då måste någon ta hand om kåken, då tvingas folk att fortsätta, det är lättare att ge upp en idé än ett hus. Det är kanske snarare husen än idéerna som ger organisationer deras fortbestånd. Hus konkretiserar tankar och idéer.
Hur kommer det sig att det har varit så våldsamma reaktioner mot Ungdomshuset?
Äldre människor blir ofta vansinniga när det gäller engagemanget kring sådana hus. Det tvingar bort de äldre därifrån, de tvingas acceptera och se sitt främlingskap mot de unga, andra strömningar och tankar. Aktiviteten representerar en livslängd som en 70 åring inte har, de äldre tvingas inse att de ska dö. Alla människor har ett behov av att ha kontroll, både unga och gamla, och Ungdomshuset är ett exempel som utmanar den känslan och skapar då en frustration.
Jag har följt Ungdomshuset via medier och situationen är ganska symptomatisk. Sen kan jag också känna ett främlingskap, de tidigare ockupationerna var ofta främmande för mig därför att de grupperna hade en romantiserad syn på droger bland annat, vilket jag tycker var ganska obehagligt. Man kan inte utgå ifrån att ungdomar alltid har rätt för att de är unga, det måste också där finnas ett ifrågasättande. Men i Köpenhamn är situationen ganska tydligt, det finns auktoritära drag där som inte klarar av att uppskatta det icke auktoritära.
Är ett främlingskap alltid negativt?
Nej, alla måste inte vara delaktiga, men ett samhälle präglas av ett starkt behov av kontroll och då blir varje anarkistiskt drag för dem som kräver kontroll något oerhört plågsamt, för de känner att det här kontrollerar inte vi. Om de då dessutom möter ungdomar som revolterar mot den auktoritet som de har, är det klart att det blir en konflikt. Det är svårt att möta det icke auktoritära, man ska komma ihåg att den auktoritära människan alltid är en rädd människa, den som säger att jag har rätt att ge order gör det för att den inte orkar utsätta sig för ifrågasättande och har en bristande intellektuell beredskap för att testa nya tankar.
Men de unga måste lära sig att det även i deras grupper finns en hierarkisk ordning, bara för att man har ett stormöte saknas inte en ledare. Alla strukturer innehåller makt, in i de minsta grupperna.
Du har varit med i Demokratiutredningen, vad är demokrati för dig?
För många är demokrati att alla får säga vad de tycker och sen blir det som de vill. Det finns också en bild av att politiker enbart fattar beslut. Allas delaktighet och ansvar är lika viktigt som beslutsfattandet. Det räcker inte med att rösta.
Peter Esaiasson, som är professor i samhällsvetenskap i Göteborg, kritiserade Demokratiutredningen genom att påpeka att vi glömmer bort att man måste lära sig att förlora, man får inte alltid det man vill. Det handlar om att man måste ta ansvar för alla, majoriteten kan inte bara bestämma då det kan kränka en minoritet.
I mediesamhället finns det en föreställning om att alla ska få säga vad de tycker. Men en åsikt finns inte, den bildas. Opinioner bildas alltid dagen efter. Människor måste ta ansvar för sina åsikter, man kan inte bara rösta och sen låta någon annan ta hand om problemet åt dig. Man menar att det är mer demokratiskt att rösta på person än på åsiktspaket. Om du ska rösta på någon som har samma åsikter som du så går det inte, de finns ingen som kan motsvara de förväntningarna. Om man ska ha åsiktsbedömande röster så kan man bara rösta på sådant som finns på dagordningen. Demokratins samhälle ska bygga framtiden och för att det ska vara möjligt fungerar det bara om man röstar på grundläggande värderingar.
Har socialdemokratin förändrats och hur kommer det sig att Socialdemokraterna i Danmark höll sig bakom hela konflikten?
Det handlar om att försvara sina egna positioner, en oppositionell ungdomsgrupp kan inte förvänta sig att bli sluten i en famn.
Det danska samhället visar nu många obehagliga drag. Socialdemokratin har inte så stor makt i Danmark idag och de är tvungna att välja sina strider och inte gå in på saker som de är dömda i att förlora i som t.ex. ungdomshusfrågan. Av min egen bedömning kan inte huset ha så stort stöd bland befolkningen och det var en taktisk bedömning som Socialdemokraterna gjorde och de passade snarare i frågan.
Gatudemonstrationer är det mest introverta som finns. Man gör det inte för att visa sina åsikter utan för sin egen uppbyggelse skull. Till exempel kan man ställa sig frågan om varför socialdemokraterna fortsatte att demonstrera första maj i Sverige när de redan hade makten? Det blir en inre gemenskap och bekräftelse. Men demonstrationer är också oerhört sårbara för yttre påverkan och det kan man se tydligt under Göteborgskravallerna. Det är genom den händelsen som min övertygelse stärktes mest. Det räcker med att det kommer åtta stycken personer som kommer i avsikt att kasta sten på polisen så kan de ta över hela demonstrationen. Om så polisen är korkade att de tror att alla demonstranterna kom för att kasta sten och låter bli att isolera de här åtta personerna, så blir det en katastrof.
Du är kritisk mot nya rörelser, varför då?
Nej, inte mot rörelserna i sig, men mot påståendet att de skulle vara mer demokratiska med motiveringen att de genom att utesluta till exempel en viss formell ordning och struktur i gemensamma sammanhang. Dagordning och ordförande är ett skydd för mötet mot övergrepp från överheten. Exempelvis organisationen Greenpeace som när de tappade hälften av sina medlemmar för at de höjde avgiften sa att det inte gör något för att vi drar in lika mycket pengar för det. Medlemmarna blir inte intressanta som tänkande individer utan bara som finansiärer. De är en medieföreteelse då deras aktioner bara existerade om de syns i media och bildar där ett beroende. Det blir ingen rörelse.
Ungdomshuset kan jag inte kalla en rörelse. Den är snarare en företeelse. Rörelser är bara sådana som strävar efter att expandera, att växa. Rörelser blir man medlem i därför att man vill odla och utveckla sina idéer. Det finns en annan typ av organisationer som man blir medlem i för att bevaka sina intressen, t ex Skattebetalarnas förening, där blir man inte medlem för att utvecklas som skattebetalare.
Är Socialdemokraterna generösa mot främmande aktiviteter och de som inte befinner sig inom den socialdemokratiska normen?
Organisationer är sällan generösa mot andra, det ligger i en organisations karaktär och natur, man blir inte generös mot dem som hotar en.
Problemet med socialdemokratin är inte ledningen, de är ofta oerhört toleranta, det är de lokala organisationerna där tio femton personer har en stark personlig gemenskap, de kan bli svårt antagonistiska mot nya saker. Det är ett typiskt schablontänkande på basplanet att det är de däruppe som säger att vi inte får vara generösa, och de som opponerar mot stora organisationer brukar inte själva vara särskilt generösa.
En av era böcker från Demokratiutredningen handlar om unga och nya rörelser, berätta lite om det.
Ja, vi diskuterade bland annat om civil olydnad var acceptabelt. Jag anser själv att det är det, men att den som utför det måste ta ansvar för konsekvenserna som till exempel böter. Man ska inte legalisera handlandet. En i miljöpartiet gjorde ett uttalande där hon sa att planka.nu som uppmuntrar folk att smita från avgiften i tunnelbanan var ett tjusigt uttryck för civil olydnad. Det gjorde mig upprörd. Tänk om vi skulle protestera mot de höga matpriserna genom att starta nätverket snatta.nu. Medborgare har själva ett ansvar över sina val. När grupper och medborgare protesterar, gör de det uteslutande mot makten och glömmer bort påverkan i närområdet. Den högsta maktpositionen ska lösa problemet, punkt! Det viktiga är att alla människor tar del av framtidsbygget.
Att politikerna bara är beslutsfattande medverkar till en avintellektualisering och den är allvarlig. Politiken behöver intellektualiseras.
Kan du se ett samband mellan utvecklingen inom politiken i Danmark och Sverige?
Man kan se motsvarande tendenser här och i Danmark, men där har det påskyndats och de driver en linje som vädjar till låga intressen hos folk. Vi i Sverige skäms fortfarande för invandrarfientlighet medan många i Danmark satsar på den. Som Mark Twain sa; ”Människan är den ende varelsen som skäms och har anledning att göra det”. Så länge människor skäms för att ha taskiga åsikter ska man vara glad.
Men man ska vara på sin vakt mot parollen Satsa på dig själv! Eftersom den också har en negativ betydelse – Strunta i andra.
Skriven av Katarina Lind
Intervju med Drude Dahlerup prof. i statsvetenskap
Intervju med Drude Dahlerup, professor i Statsvetenskap på Stockholms Universitet, har forskat i sociala rörelser och danska kvinnorörelser. 2007-04-11
Hur ser du på situationen kring Ungdomshuset?
Konflikten är väldigt komplicerad. För det första måste jag ta avstånd från alla våldshandlingar i samband med konflikten.
Jag tycker att det är oerhört viktigt med kulturella oaser, det ger ett utrymme för nytänkande i samhället underifrån och det var Ungdomshuset en plats för, de var självstyrande och hade en flat struktur i sin uppbyggnad som rörelse.
Hanteringen kring ungdomshuset tyder på ett dåligt politiskt hantverk av Köpenhamns kommun, det var förutbestämt att det skulle bli en konflikt, de ville slänga ut ungdomarna men inte göra det själva.
Under 90-talet ville Brugsen (livsmedelkedja i Danmark, liknade Konsum i Sverige) köpa huset för att riva det och bygga en ny butik men fick ett nej från kommunen då det var förbjudet att riva eftersom det var en så gammal, historisk byggnad. Det tyder på att det är mer en bara att de vill sälja ett hus för att det ska generera pengar.
Även aktivisterna i ungdomshuset hanterade det i vissa fall på fel sätt, då de kunde ha använt en fantasifull civil olydnad och de hade tjänat på att få skrattet på sin sida.
AlloTria som var ett ockuperat ungdomshus under 80-talet som blev stormat av polisen, där hade ungdomarna grävt en tunnel ut och det var helt tomt då polisen kom in och journalisterna som stod utanför skrattade åt polisen.
Har ungdomshuset interna problem? Togs våldet och kastningen av gatsten upp på deras dagordning eller vem höll i det? Fanns det en dialog för den aktionen och vem bar huvudansvaret?
Kan man definiera ungdomshuset som en rörelse?
Ja, det är en politisk protest och ett projekt i ett europeiskt sammanhang. Det kan också definieras som en anarkistisk rörelse som protesterar mot det etablerade i samhället. Det har en identifiering och ett engagemang som bygger på deltagarna själva och de har inte några resurser i form av till exempel finansiärer eller kontakter med makthavarna, vilket är typiska kännetecken för en gräsrotsrörelse.
Kan man se konflikten som en symbol för något som pågår i samhället idag?
Det är inget nytt fenomen att gräsrötter reser sig mot det etablerade och att det bildas en konflikt, den har alltid funnits och är klassisk företeelse mellan unga och etablerade, men varje konflikt har sin dynamik.
Det är förenklat att förklara det med att titulera det som en normaliseringsprocess, men det är klart att ungdomshuset ingår i en debatt om antirasism, även om debatten i Danmark har stagnerat.
Men det blir fortfarande en för enkel förklaring, det man kan diskutera är den nästan McCarthy’istisk stämning i det danska samhället som skapar svårigheter för diversitet och allt som är kritiskt blir automatiskt anti-Danmark.
Nya generationer behöver klart nya rum. Även om detta är en klassisk konflikt så är det en skillnad på att det Danske Folkeparti har makten i nuläget och de är delaktiga i att pusta på elden.
Kan du se några problem med att polisen samarbetar gränsöverskridande mellan Sverige och Danmark?
Ja, när man kan bli stoppad att resa mellan Danmark och Sverige och vice versa som till exempel under Göteborgskravallerna och nu under den här konflikten så är det ett skrämmande sätt att försvara demokratin med odemokratiska medel, som att till exempel gripa en person utan anledningen eller på en lös grund.
Hur ser du på Socialdemokraternas roll i det hela?
Man kan dela upp Socialdemokraterna i två grupper, den ena som hatar unga, anarkism och feminism, de så kallade betong socialdemokrater eller traditionalisterna. Den andra gruppen är den som är öppen för nya strömmingar. Jag trodde att Ritt Bjerregaard var av den andre sorten, då hon stödde Grevinde Danner, ett kvinnohus som startade i Köpenhamn under 80-talet, och drev igenom att de fick köpa det från början ockuperade huset, efter hand.
Satt på sin spets kan man säga att Socialdemokraterna i Sverige ständigt försöker att inkludera nytänkande medan de i Danmark reagerar med att exkluderar dem. De ser nytänkande och i det här fallet Ungdomshuset som ett hot och är rädda. Det finns en klar linje genom Socialdemokraterna som delar dem i en höger och vänstergrupp och det speglas tydligt i deras agerande i den här frågan.
Kan man se konflikten ur ett köns, etniskt, klass eller generationsperspektiv?
Ur mitt empiriska perspektiv så var det bara män som uttalade sig om ungdomshuset. Var kvinnorna lika aktiva? På bilderna av våldsutövarna var det bara män, hur delaktiga var kvinnorna i besluten? Var någonstans var invandrarna? Hur hade det sett ut om alla eller hälften var invandrare? Man ska komma ihåg att Nørrebro är ett invandrartätt område.
Att prata om konflikten ur ett ungdomsperspektiv är att avpolitisera det hela, vilket är fel, men det finns en positiv dynamik i generationskonflikter som skapar mycket nytänkande.
Det är viktigt att bryta igenom etablerade murar om och om igen.
Skriven av Katarina Lind
Intervju med Martin Geertsen
Kultur och fritidsminister i Köpenhamns Kommun för Venstreparti
1. Hur ser ni på situationen kring ungdomshuset?
Ejerne af Jagtvej 69, Faderhuset, har rettens ord for, at brugerne skulle ud af bygningen. Det var en ulovlig besættelse af anden mands ejendom. Københavns Kommune har en række andre steder, hvor de unge har mulighed for at spille musik og lave andre former for kulturelle arrangementer.
2. Var ungdomshuset i sig en protest mot samhället?
Ja, jeg tror, de unge i en vis grad forenes i en fælles modstand mod det eksisterende samfunds normer og værdier.
3. Är den fortsatta konflikten kring rivningen av huset motsvarande
eller har den en annan karaktär?
Ja, det tror jeg da givetvis er en del af problematikken.
4. Vad är problemet anser du med konflikten?
Et af problemerne er, at de unge på Jagtvej 69 ikke har villet acceptere rettens ord. De følte, at de havde ret til bygningen. Men om de voldsomme reaktioner udelukkende skyldtes huset, eller der også stak en anden dagsorden under, kan man jo kun gisne om.
5. Kunde er organisation agerat på något annat sätt?
Nej. Københavns Kommune har en række andre steder, hvor de unge har mulighed for at spille musik og lave andre former for kulturelle arrangementer. Disse unge kan henvende sig til kommunen på fredelig vis ligesom alle andre unge i byen.
6. Fanns det en annan lösning?
De unge valgte ikke at flytte ud af bygningen på Jagtvej 69, efter Retten havde tilkendegivet, at det var en ulovlig besættelse af anden mands ejendom. Derfor var det, som I alle andre fogedsager, til sidst en opgave for politiet.
7. Om ni varit medvetna om konsekvenserna hade ni agerat annorlunda?
Faderhuset fik rettes ord for, at Jagtvej 69 tilhørte dem. De unge skulle dermed flytte ud. Da de unge ikke flyttede ud, blev det en fogedsag og dermed en sag i sidste ende for politiet, som måtte rydde huset.
8. Hur tror ni framtiden kommer se ut?
Jeg håber, at de unge, som holdt til på Jagtvej 69, bruger det rige og brede kultur- og fritidstilbud i København, hvor en lang række kommunale og ikke-kommunale institutioner hver dag åbner dørene for nye oplevelser og muligheder. Der kommer ikke et nyt ungdomshus i den form, som bygningen på Jagtvej 69 havde.
9. Vem bär ansvaret?
De, som deltog i demonstrationerne efter bygningen Jagtvej 69 blev ryddet, bærer ansvaret for den uro og ballade der opstod. Københavns Kommune har ansvaret for at stille tilbud og faciliteter til rådighed for kommunens indbyggere. Det ansvar har kommunen fuldt ud levet op til.
10. Har ni förståelse för de andra parterna?
Det afhænger af, hvad der ligger i at have forståelse for den anden part. Jeg har forståelse for, at de ønsker et sted at udfolde sig, og det mener jeg også, Københavns Kommune kan tilbyde, som jeg tidligere har nævnt. Men jeg kan ikke acceptere, at de ikke overholder landets love, og det netop skal medvirke til, at de får særrettigheder i forhold til andre unge i kommunen.
11. Vilka sätt att formulera problemet som konflikten omkring ungdomshuset är ett uttryck för ser ni att det finns?
En af konflikterne handler om, hvorvidt loven og rettens ord skal følges versus de unges opfattelse af at
have en ubetinget ret til et Ungdomshus på Jagtvej 69.
12. Hur kan man se på konflikten ur social, klass, kultur, generations, genus, etniskt, (folke)bevægelse i förhållande till partisystemet och normeringsperspektiv?
Jeg forstår desværre stadig ikke jeres spørgsmål.
13. Vad tycker du/er organisation att den Nordiska ungdomshusutredningen utredningsgruppen bör ta upp?
Jeg har ikke stort kendskab til organisationen.
Intervju med två aktiviser från 80-talet
Fd användare av ungdomshuset som återigen har engagerat sig i ungdomshuset pga konflikten. De vill varken ha sina namn eller bilder publicerade på hemsidan. Därför har vi döpt de till R och I.
Hur ser ni på situationen kring ungdomshuset?
De tycker att konflikten inte bara grundar sig i att ungdomshuset har rivits ner utan det politiska klimatet som finns i Danmark.
I menar att i media handlar konflikten bara om våld och det är sällan det blir en politisk debatt.
Var ungdomshuset i sig en protest mot samhället?
I säger att ungdomshuset var en samlingsplats för diksussion och interaktion kring väldigt många småfrågor i det danska samhället så som invandring, assyl, klassfrågor, arbete, osv. I tror också det är därför Ungdomshuset har ett sånt stort stöd i den här konflikten.
Kunde er organisation agerat på något annat sätt?
I tror att om fler hade stått upp på samma sätt när det blev klart att huset skulle säljas 1997 som folket har gjort i samband med rivningen av Ungdomshuset på jagtvej 69 så hade politikerna kanske inte sålt huset från första böjan och då hade det inte lett till den situationen vi har i dag.
Fanns det en annan lösning?
De tror inte det finns en direkt lösning och att det var en naturlig utveckling att hela partipolitiken har blivit mer högervriden
Om ni varit medvetna om konsekvenserna hade ni agerat annorlunda?
R tror att politikerna var mycket väl medvetna om vilka konsekvenserna skulle bli och att dom då hade agerat på exkat samma sätt.
Hur tror ni framtiden kommer se ut?
R är helt övertygad om att det kommer bli ett nytt ungdomshus inom en snar framtid, I är skeptisk till det. Folk måste ha det ännu sämre för att börja engagera sig politisk och verkligen bry sig. R tror att politikerna kommer ge med sig pga allt stöd som finns för ungdomshuset, tex demonstrationen sista mars tillsammans med Christiania för fler fristäder då ca 17 000 pers demonstrerade.
Vem bär ansvaret?
I säger att det helt klart är SF och Radikale Venstres ansvar. För att de gick till val med löften om välfärd, mångfald och ställde sig bakom motkulturen för att sedan svika dom när det väl behövdes stöd.
Har ni förståelse för de andra parterna?
De förstår den politiska taktiken men det är absolut inget dom vill ställa sig bakom.
Hur kan man se på konflikten ur social, klass, kultur, generations,
genus, etniskt, (folke)bevægelse i förhållande till partisystemet och
normeringsperspektiv?
De pratade mycket om olika perspektiv i konflikten och framförallt de stora klasskillnaderna som bliver allt större och tydligare i det danska samhället. I menar att dagens ungdomar har mer stöd från sina föräldrar till skillnad från hennes föräldrar uppfattning. Därför bliver det även en generationsfråga.
Vad tycker du/er organisation att den Nordiska ungdomshusutredningen
utredningsgruppen bör ta upp?
De tycker att vi ska prata med ungdomar och grupper som varit organiserade i/på ungdomshuset.
Ungdomshuset och Norge
Rapport från folkrörelseresa till Oslo 12-13 april 2007
I Norge finns flera ungdomshus. För att undersöka intresset för en nordisk utredning om konflikten kring ungdomshuset i Köpenhamn gav jag mig iväg på en resa till Oslo som kanske slutar med ett möte i Trondheim.
Min bas för besöket var kontoret för Idébanken placerat på Akersgata 34 mitt i centrum. Idébanken är Norges och kanske även Nordens främsta experter på paktiska alternativ för miljö, granngemenskap och solidaritet med tredje världen. Här finns kunskap om hur betydelsefulla danska exempel varit för att inspirera övriga Norden för att människor lokalt ska sätta igång olika alternativa lösningar på ekologiska och sociala problem. Här finns också telefon, datorer, människor att fråga och allt annat man kan behöva när man ska få kontakter med folk i en stad.
Blitz ligger på Pilestredet inte långt därifrån. På långt håll syns Munchs målning Skriet uppförstorat på en tegelbrandvägg med budskapet riv inte Blitz undertecknat Arkitekthøyskolen bredvid. Blitz är en autonomt center i centrala Oslo bestående av tre hus och en bakgård väl inhägnad. Fasaderna är täckta av väggmålningar. Action speaks louder than words står målat i bästa grafittistil. Bilder hyllar kampen för Palestina, mot polisen och mot nazismen. Inne i lokalerna är det lika intensivt målat. Maskerade kvinnor i Chiapas är mest framträdande.
På en annan vägg med urklipp ur tidningar är det striden om Ungdomshuset i Köpenhamn som är helt dominerande. Stora bilder på aktivister som pressas till marken av stora poliser. I baren får man kunniga svar om vad som hände i Köpenhamn. Han som serverar de goda lunchmackorna med ett tjockt lager omelett på för 10 kronor var själv med därnere. Norrmännen höll på att inte komma hem. Det danska rederiet DFDS vägrade låta dem resa hem efter att de släppts ur häktet. Norska flygbolaget Braaten hade till slut förbarmat sig. Att åka igenom Sverige hade på något sett varit ett problem.
24 norrmän hade gripits under händelserna i Köpenhamn. Nästan lika många som de 26 svenskar som greps. Det märks på Blitz att de är tagna av det hela. Nu är vi enda ungdomshuset kvar i Norden menar barmannen. Jag invänder att UFFA i Trondheim och Kafe 44 i Stockholm finns också och jovisst det erkänner han. Men känslan av att stå ensam mot en fientlig omvärld finns där. Även Blitz har fått sin fortsatta existens ifrågasatt efter händelserna i Köpenhamn av Fremskrittspartiet som har en fjärdedel av väljarna bakom sig enligt flera opinionsmätningar.
Jag avnjuter min omelettmacka och får besked om ett namn på en person som är den som vet mer om ungdomshuset i Köpenhamn och lämnar mitt telefonnummer och en lapp om den nordiska utredningen. Foton kan jag efter ett tag ta av köket och väggarna men inte gästerna.
Hausmania är nästa anhalt för att undersöka norska intresset för Ungdomshuskonflikten. Här möts jag också av en välmålad brandvägg, denna gång i regnbågens alla färger som leder blickarna ner mot en öppen bakgård. Där högt över myllret reser sig en ställning med en svart fana överst som vajar lojt i vinden. Den jag är på jakt efter är Sjur Papazian som jag fått kontakt med i förväg via epost. Nu vill jag försöka se om han kan komma tidigare till ett möte på Idebanken som jag inbjudit till på sen eftermiddag. Jag söker mig ner på bakgården tillsammans med en tjej som också för första gången är här. Vi hamnar i en labyrint av irrgångar med prång på en bakgård med många smala vinklar i vrår och fullt med grafitti. Till slut vågar vi oss på att fråga och får svaret att kontoret inte är så lätt att hitta så det är bäst att den vi frågat följer med oss. Nu hittar vi äntligen in i huset, kommer upp genom olika trappor, förbi ett bibliotek och ytterligare vinklar och vrår för att så hamna på ett rökigt kontor. Här sitter tre tjejer och sköter ruljansen framför datorer och telefoner.
Sjur är uppenbarligen en person som inte är lätt att få tag på. Kunskapen om Sjurs förmåga att aktivt engagera sig för det han gör för stunden och glömma annat tycks vara utbredd. Men under tiden fixar tjejerna andra som kommer och frågar om vad saken gäller. Det blir snabbt ingående diskussioner om både ungdomshuset i Köpenhamn, i Norge och hur fel tilltron till tillväxt är som lösning på miljöproblemen. Min epost visar sig också var känd av andra på stället eftersom Sjur har spritt den. Hausmania tycks vara en plats där det kan finnas människor som kan bidra till att öka kunskapen om konflikter kring ungdomshus.
Med akademikerna har jag inte sån tur. Thomas Hylland Eriksen, professor i Socialantropologi är ute och reser men han har redan ställt upp i rådet för Nordiska ungdomshusutredningen och är ett namn flera jag träffar i Oslo ser positivt på. Hakon Lorentzen som också ställt upp i rådet får jag inte tag på under min korta visit. Men Knut Kjeldstadli tar emot på universitetet på Blindern. Han är framstående inom folkrörelseforskningen i Norge och ger många goda tips om var man kan få mer kunskap men är själv för upptagen för att hinna engagera sig i ungdomshusutredningen.
På Tronsmo bokhandel hittar jag en nyutkommen bok om ungdomshuset UFFA i Trondheim av Morten Haugdahl. Den är påkostad med många bilder och ett omfattande researcharbete bakom texten. Boken visar tydligt hur ett ungdomshus har upp- och nedgångsperioder och hur andan av att göra saker själv för verksamheten framåt både kulturellt och politiskt. Här finns tragiska händelser som en mordbrand, kök med god mat, replokaler och konserter, kontor för nyhetstjänster och olika föreningar för djurrätt. När det är kultur som dominerar är pressen lite nedlåtande positiva, när det är politisk kamp mot rasism, utvisning av kosovoalbaner och sociala nedskärningar med invasion av kommunfullmäktige som gäller är pressen upprört negativ. Efter många nedläggningshot och svåra tider har UFFA överlevt och mer därtill. Idag har UFFA varit en viktig motor i omvandlingen av en hel stadsdel dömd att bli industriområde och förslummat men nu förvandlat till en ekologisk och kulturell berikning av Trondheim. Kanske det är i Trondheim ett norskt seminarium om ungdomshuskonflikten i Köpenhamn och dess vidare sammanhang kan vara lämplig att ordna.
Tord Björk
Länklista
www.idebanken.no
www.blitz.no
www.hausmania.org
www.uffahus.org
Panorama från Ungdsomhusaktion på Rådhuspladsen
Framför Rådhuset genomför Ungdomshusets supportrar en stödaktion 20 mars.
Här är ungdomshusutredningesn intervjugrupp på plats längst till vänster framför aktionstältet för Jagtvej 69. Mitt i bilden syns medias närvaro i form av Politikens hus och sedan till höger mellan de två tornen sticker Ströget med sin kommers in. Bilden avlsutas längst till höger med Rådhuset där besluten om försöljning av Ungdomshuset fattades.