• Först har vi bubbelekonomin som vacklar från den ena finanskrisen till den andra. Exakt var roten ligger kan det råda delade meningar om, men så mycket är säkert att stagnerande reallöner och höga vinster har lett till att allt mer av resurserna har kanaliserats in i finansspekulation och skuldsättning. Istället för att som brukligt motverka detta med offentliga investeringar som suger upp finansöverskottet och skapar arbete försöker staterna, eniga som en fårflock, rädda situationen genom nedskärningar, ökad arbetslöshet och ännu lägre efterfrågan. Och följaktligen uppladdning inför nästa finanskrasch.

• Sen har vi klimatkrisen. Det förefaller visserligen som om strutsarna har förvisats till en undervärld av konspirationsteoretiker men ändå ser vi få initiativ i riktning mot minskade utsläpp. Motorvägarna byggs ut som vanligt och kollektivtrafiken rustas ner i nedskärningarnas och besparingarnas namn. Jakten på att öppna nya oljefält att tömma ut i atmosfären rusar på för fullt, och i den mån vi ser några minskade utsläpp är det bara finanskrisens förtjänst.
• Dessutom verkar statsordningen skakigare än på länge. De hittills dominerande staterna runt norra Atlanten förefaller allt desperatare hålla fast vid sina privilegier genom att angripa oljerika länder med våld och slå sönder dem, rimligen för att få kontroll över den allt knappare oljan. Irak har förstörts, Afghanistan har förstörts (eller kanske snarare hindrats från att byggas upp efter det ryska kriget), Libyen har förstörts, står Syrien och Iran på tur? Och vad kommer utmanarna i form av BRIC-länderna att ta sig till när de blir alltmer utträngda?
• Under tiden blir tillvaron allt osäkrare. Maten (och därmed försörjningen för världens majoritet av småbönder) blir allt alltmer beroende av extremt volatila världsmarknader. Och anställningarna inom industri och service tenderar att hamna utanför lagstiftningen på grund av allt större andel tillfälliga och oreglerade anställningar.
• Som en extra börda i de industrialiserade länderna monteras efterkrigstidens säkerhetsnät och offentliga infrastrukturer ner genom att kommersialiseras. Delvis genom att lämpas över på privata företag för att driva enligt kommersiella principer, men i första hand genom att föra in de kommersiella principerna direkt in i stats- och kommunförvaltningar. Istället för att styra offentlig service och infrastruktur via politiska principer om rättvisa och långsiktig hålbarhet styrs de enligt lönsamhetsprinciper och kontrakt.

Kanske kan man lägga till något, men som jag ser det är detta de mest grundläggande.

Sverige skiljer sig inte på något sätt från mönstret. Även här styrs den ekonomiska politiken av ökad skuldsättning och nedskärningar. Även här domineras klimatpolitiken av motorvägsbyggen, nedskuren kollektivtrafik och, som ett originellt tillägg, satsningar på ”regionförstoring” dvs ökad pendling. Även Sverige deltar i de nordatlantiska staternas våldsexpansion i form av hjälp till ockupationen i Afghanistan och sönderslagningen av Libyen. Och Sverige är världsledande i att sälja ut den offentliga förvaltningen på marknaden – i inget annat land är t.ex. skolan helt kommersialiserad, och i få andra länder är det tillåtet att göra vinst på skola och vård.

Om nu statsledningarna är handlingsförlamade eller driver på utvecklingen, vad finns det för initiativ i andra riktningar?

I Latinamerika, Asien och Afrika har har mobiliseringarna från den globala rättviserörelsen fortsatt och tvingat sina respektive regeringar till motstånd mot en del av de destruktivaste utvecklingarna ovan. I de hårdast drabbade i-länderna i Nordamerika, Storbritannien och Sydeuropa har en del än så länge ganska oartikulerade mobiliseringar synts till; i Frankrike och Norge har etablerade fackföreningar i någon mån lyckats hindra förstörelsen. Men i synnerhet i Sverige har motståndet varit ytterligt svagt.

• Normalt borde facket ha protesterat mot den antikeyesianska krishanteringen. I Europa har de i någon mån gjort detta, men inte i Sverige. Wanja Lundby Wedin har förklarat att LO av princip inte protesterar mot någonting eftersom det känns mysigare att få sitta med vid makthavarnas bord. I brist på detta har det varit tyst.
• Mot klimatkrisen och andra miljökriser börjar så smått ett folkrörelsesamarbete att forma sig. Men jämfört med t.ex. Danmark är det ännu mycket outvecklat.
• Även om fredsrörelsen har kunnat manifestera mot eventuella framtida krig har man inte lyckats göra ett dugg mot de pågående. I brist på en pådrivare har andra politiska aktörer inte heller lyckats uppträda kraftfullt.
• Motståndet mot de tillfälliga anställningarna har fått bäras av dels dem det närmast berör, dels av SAC. Trogen sin anti-konfliktideologi har LO legat lågt. Och motståndet mot kommersialiseringen av maten har fått bäras av de mikroskopiska organisationerna Jordens Vänner och Nordbruk.
• Trots en del stora förhoppningar har Gemensam Välfärd inte kunnat fylla behovet av motstånd mot välfärdens kommersialisering utan mest agerat som opinionsbildare och debattör. Tillfälliga och alltför få lokala mobiliseringar och tillfälliga nätverk har fått ta striderna och lätt körts över.

Så hur går vi vidare?

I samband med socialdemokraternas besvär med att hitta nya partiledare har det fästs enormt mycket hopp vid ”bättre politiker” som på något vis ska frälsa oss. Vissa har talat om ”nya politiska partier”. Man hade bättre förståelse för hur världen fungerar på 1800-talet då Eugène Pottier diktade

Il n’est pas de sauveurs suprêmes
Ni Dieu, ni César, ni tribun
Producteurs, sauvons-nous nous-mêmes
Décrétons le salut commun

Tyvärr glömdes folktribunen bort i den svenska översättningen. Men att ”själva vilja vi oss frälsa” hade Henrik Menander mycket klart för sig.

Normalt brukar det inte vara de ambitiösa organisationerna med utarbetade program som startar en framgångsrik folkrörelsevåg, utan de intresseväckande aktionsinitiativen, där en grupp drabbade eller överkörda människor börjar försvara sig själva. Alltså precis den sortens organiseringar som har uppträtt på listan här ovan.

Rörelsen för att global jordreform kom inte igång för att man startade en organisation eller ett politiskt parti utan för att några byar i Mexico ockuperade jord och sådde majs i en lämplig politisk konjunktur. De vann inte förrän de började med regeringspolitik, men de hade aldrig haft kraft till detta om de inte hade sått majs.

Tjugotalets unikt kraftfulla svenska fackliga offensiv började inte för att folk organiserade sig i fackföreningar utan på grund av att fackliga aktivister i Västervik och ett tjugotal andra ställen genomförde sitt eget matuppror och handgripligen tvingade handlarna att sänka priserna. Full handlingsförmåga mot den tidens finanskris fick arbetarrörelsen inte förrän den vann valet 1932, men det hade den aldrig kunnat om den inte hade försvarat sig mot spekulationen i mat och sen, styrkta av framgångarna, slagit världsrekord i strejker.

Och miljörörelseuppsvinget på 70-talet berodde inte på starka organisationer utan på lokala strider typ almstriden i Stockholm.

Konfliktorganisering är alltid basen i varje folkrörelsevåg. Naturligtvis räcker det inte om man vill nå bestående resultat. Men det är alltid början. På detta får man sen bygga vidare, samarbetsorgan mellan konfliktorganiseringar av den typ som både LO och Jordens Vänner var från början, och i allra sista hand politiska partier som företräder folkrörelsevågen i riksdag och kommuner.

Det handlar alltså om att ta lämpliga konflikter och organisera samarbete mellan dem. Och då är det viktigare att konflikterna är verkliga och talar till hjärtat hos dem som angås än att de är teoretiskt exemplariska. Det jämförelsevis framgångsrika norska privatiseringsmotståndet började med motstånd mot nedläggning av ett lokalt sjukhus, som sen samordnades med andra liknande motstånd i hela landet. Almstriden var ett försvar av ett nattöppet fik som inte hade ett dugg med miljökrisen att göra egentligen; möjligen hade man nått längre med bättre samarbete mellan sådana lokala konfliktorganiseringar.

Problemet är inte att det är tillfälliga och små initiativ som dominerar motståndet. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Problemet är att dessa är så få, och uppenbarligen inte sprider sig.

Och det är inte helt självklart hur detta kan avhjälpas. Här beskriver till exempel Frances Tuuloskorpi hur illa det kan gå när organisationer och politiska partier sätter sig på konfliktorganiseringar och försöker trumfa igenom sina perspektiv.

Vi lider ännu ingen brist på flyhänta riksorganisationer, och ännu mindre på politiska partier. Senare kanske.

Just nu är det helt andra organiseringar och initiativ som behövs, såna som utmanar opolitiska Erik och Frida och får dom att förstå att utan deras ledning blir vi alla överkörda. Initiativ som får vanligt folk att känna sig smarta och handlingskraftiga. Initiativ som inte går utanför erfarenheten hos dem de stöder sig på, för att tala med Saul Alinsky.

Tipsa

Den finns här för att bloggen behöver komma bättre överens med Technorati:

Tipsa

Du är självklart välkommen med kommentarer om du tycker att jag har missat eller missuppfattat något väsentligt i den globala folkrörelsehistorien.

Tipsa

För snart hundra år sen la en rysk ekonom märke till att den ekonomiska utvecklingen gick i femtioårscykler. Vart femtionde år gick ekonomin på för fullt, och mitt emellan rådde djup kris då det mesta av kapitalet ägnades åt pyramidspel och annan spekulation. Cyklerna kallas efter honom för Kondratievcykler.
Det rådde länge ovisshet om vad de berodde på. Den beryktade Joseph Schumpeter föreslog på 40-talet att det kanske bara var ibland som det fanns något seriöst att investera i, och den venezolanska ekonomen Carlota Pérez skrev för något tiotal år sen en spännande bok på det temat: när kapaciteten inom en sån här våg har blivit så hög att det inte finns effektiv efterfrågan på allt som produceras spekulerar kapitalisterna istället, och ur spekulationen kommer det i bästa fall fram nya produkter som man kan investera i. Varje produktionsvåg drar också med sig massor av följdinvesteringar och nya teknologier, och en omorganisering av hela samhället. Vilket skapar ”full sysselsättning” så länge det pågår.

Kondratiev, och Pérez, pekar på fyra såna här cykler i industrisamhällets historia.
Den första stora spekulationsvågen rådde 1775-1795. Sen skärpte sig de styrande och investerade i det då fräschaste teknologiska genombrottet, textilindustrimaskiner och kanaler.
1830 var det dags för nästa spekulationsvåg, som varade till 1850. Då skärpte de sig en gång till, och investerade i det då nyaste och fräschaste – järnvägar och ångmaskiner.
Det höll till 1875 då en ny tjugoårig spekulationsperiod tog vid. Den avlöstes 1895 av nya seriösa investeringar, den gången i stål, elektricitet och kemi.
Det höll man på med till ungefär 1920 då spekulationen tog över. Det gjorde den ända till andra världskriget då produktionen kom igång igen. Den här gången var det bilar och hushållsmaskiner som var det nya.

Vad varken Kondratiev, Schumpeter eller Pérez säger något om är varför gårdagens spekulanter plötsligt blir seriösa och börjar investera i materiell produktion. Pyramidspel är ju faktiskt lättare att organisera än produktion, så varför skulle de över huvud taget bry sig?
Svaret kan vi hjälpa till med, och det ligger inte så långt bort. Det räcker med att se efter varför den sista kondratievcykeln kom igång.
En del föreslår att det var krigets förtjänst. De har delvis rätt – det var delvis på grund av kriget som det blev politiskt möjligt att rikta in resurserna på materiell produktion istället för att låta kapitalisterna härja som de behagade. Men en annan faktor hjälpte också till: rädsla för mobiliserade folkrörelser.
I båda pionjärområdena för keynesiansk politik, Norden och USA, hade arbetarrörelser varit extremt militanta och välorganiserade under spekulationsperioden. Sverige var världens strejktätaste land på 20-talet, USA var det på 30-talet.
Dessutom pågick 1900-talets största antikoloniala befrielserörelse som bäst i Indien. I Kina tog en bonderörelsebaserad radikalt nationalistisk regim över alldeles i början av investeringsvågen. Och dessutom fanns, vilket många har pekat på, Ryssland där som ytterligare en radikal utmanare. Det var för att hindra ryskt inflytande som USA lånade ut pengar till återuppbyggnad i Europa efter kriget på generösa villkor istället för att använda resurserna till vinster på hemmaplan.

Med detta i bakhuvudet kan vi titta på de andra skiftena från spekulation till produktion ovan.
1795 – det var strax efter franska revolutionen, då rädsla för populistisk demokrati fortfarande plågade Europas härskare och fick dem att agera seriöst ett tag.
1850 – det var strax efter världens första organiserade arbetarrörelse, chartisterna, och strax efter revolutionerna 1848
1895 – det var just när fackföreningsrörelser hade kommit igång på allvar och börjat massorganisera i Europa.
I samtliga fall betraktade folkrörelsemobiliseringen de styrande som helt illegitima och bara värda att göra sig kvitt. Det enda sätt de styrande kunde hitta på att sitta kvar var att bli seriösa, för att om möjligt splittra folkrörelsealliansen och få de mer privilegierade att stödja dem själva istället.

Just nu dröjer skiftet. Den nuvarande spekulationsperioden har redan varat dubbelt så länge som de föregående. Som jag skriver i den förra bloggposten har folkrörelsemobiliseringarna den här gången varit svaga. Under något tiotal år runt 2000 kunde vi även i vår del av världen märka av något som kallades ”den globala rättviserörelsen” – men dess bas bestod av sluminvånare och småbönder i Syd. Den kunde visserligen tvinga de styrande i Indien och Sydamerika att bli seriösa, men styrkan räckte inte ända hit. Därför drar spekulationsperioden ut på tiden och blir värre och värre.
En del talar om en nystart för den globala rättviserörelsen, med utslag som t.ex. den egyptiska revolutionen, protester mot bankstyret i Grekland och nedskärningar i Spanien och Storbritannien, och ockupationsrörelsen i USA. Men eftersom folkrörelser är som vädret och inte kan förutses kortsiktigt är det för tidigt att säga om det är rätt.

Hur som helst – i Sverige sover vi vidare. Och de protester som har varit har ännu inte hindrat de styrande från att lägga grunden för nästa spekulationsvåg.

Tipsa

Så ungefär förklarade historikern Arne Jarrick vad som skiljer oss från de andra djuren på seminariet om Global historia på ABF i november.

Tyvärr verkar det som om denna förmåga blir alltmer monopoliserad. Medan vanligt fotfolk för hundra år sen kunde skapa institutioner som fackföreningar, konsumföreningar, hyresgästföreningar – och ABF – tycks vi idag inte i stånd till stort mer än att anpassa oss till statens och kapitalets institutioner och i övrigt skapa efemära ”nätverk” som försvinner så fort de handlingar som bär upp dem har dött ut.

Man kan fråga sig varför det är så.

Beror det på att statens och kapitalets institutioner numera är så många och så heltäckande att de på sitt låt vara auktoritära, styrande och splittrande vis täcker de flesta av våra behov? Beror det på att de institutioner våra förfäder skapade också blev auktoritära, styrande och splittrande, och att vi därför fick avsmak för hela affären?

Destruktivt är det i alla fall. Det lämnar staten och kapitalet ensamma att exploatera vårt kollektiva medvetande och styra våra handlingar långsiktigt.

Tipsa

Ett tag såg det dessutom ut som om de styrande var splittrade, på en keynesiansk falang som ville expandera sig ur krisen, och en nyliberal hardlinerfalang som ville svälta oss ur den. Men trots denna situation, som traditionellt (enligt den internationellt erkända folkrörelseforskaren Sidney Tarrow) är den som mest av allt uppmuntrar till system­kritisk folkrörelseopposition, har någon sådan vägrat materialisera sig med undantag för i de länder som drabbats hårdast, som Grekland, Italien, Spanien och nu nyligen också på ett lite tvekande vis USA. Och denna opposition har varit föga artikulerad och enligt folkrörelse­forskarnätverket Amsoc mest av karaktären “se oss – vi finns”.

Att en mer artikulerad opposition uppstår är visserligen en långvarig process. Det krävs att de som drabbas av en utveckling ska känna igen varandra, identifiera sig som “vi”, utmåla ett “dom” att opponera emot, och utforma någon form av organisering och handlingsalternativ som man kan tro på. I tidigare spekulationsperioder har detta gått bra – spekulationsperioden 1765-90 utlöste de franska och amerikanska revolutionerna, spekulations­perioden 1830-50 utlöste chartismen och revolutionerna 1848, spekulationsperioden 1880-95 utlöste stabilt organiserade arbetarrörelser och antikoloniala rörelser, och spekulationsperioden 1920-40 fanns arbetarrörelser och antikoloniala rörelser kvar att reaktivera. Den nuvarande spekulationsperioden började redan för tretti år sen och borde vid det här laget ha utlöst kraftiga motaktioner. Så har inte skett.

Det är sant att det under en period dök upp något som även spreds till den här delen av världen som “den globala rättviserörelsen”. Dess bas bestod av sluminvånare och småbönder, de senare organiserade i småbondeinternationalen Via Campesina. De är fortfarande starka exempelvis i Sydamerika och Sydasien, men har av förklarliga skäl inte lyckats göra intryck i systemets kärnländer på samma sätt som systemkritiska rörelser vid tidigare spekulationsperioder. Där har istället en restprodukt av tidigare folkrörelsevågor, den s.k. “vänstern”, behållit en form av hegemoni bland dem som vill se en annan utveckling än den som de styrande står för.

Min ståndpunkt är att denna hegemoni är skadlig och bidrar till att svaret på systemets kris är så svagt som det är. “Vänstern” har degenererat och kan inte längre peka ut en trovärdig kurs. Istället står den ivägen för andra att peka ut en sådan kurs. I “vänsterns” kölvatten finns massor av duktigt och intelligent folk som skulle göra större nytta om inte restprodukten låg där och förvirrade vårt strategiska tänkande med sina – jag vill inte säga gamla floskler, för en gång i tiden var vänstern trovärdig och ganska bra. Jag skulle nästan vilja säga frånvaro av rimliga handlingsalternativ över huvud taget.

Låt mig förklara:

1. Kärnan i problemet är att “vänster” numera är identitetspolitik istället för intressepolitik, även bland dem som annars kritiserar identitetspolitik. Det står inte längre för något politiskt kollektiv som är sammansvetsat av en gemensam kamp för något. Det är en avgränsning av “oss” som har strukturerat våra analyser av samhället på ett visst sätt istället för “oss” som förtrycks av detta samhälle. En avgränsning av “oss” som har ungefär samma smak, ungefär samma referenser och ungefär samma minnen. En avgränsning som har ett par konkreta nackdelar.
2. Dels drar det gränserna på fel ställen – man uppmanas solidarisera sig med någon enligt egen uppfattning vänsteristisk statstjänsteman eller företagare inom kulturbranschen istället för med folk som hotas av arbetslöshet, konkurs eller utförsäkring, för att inte tala om kristna eller muslimska sluminnevånare eller småbönder. Vilket försvagar motståndet mot den utplundring folkmajoriteten utsätts för. Vi får smala mobiliseringar baserade på ideologisk och/eller kulturell samstämmighet istället för breda baserade på gemensamma intressen.
3. Dels ger den alltför mycket politisk hävstångseffekt åt dem som formulerar dessa analysstrukturer, på bekostnad av dem som deltar i eller rentav leder de konkreta försvarsstriderna för förtryckta, utsugna och/eller diskriminerade grupper och/eller klasser i dagens värld. Förutom att detta alltför mycket gör baksätespassageraren till förare (och därmed gör fordonet mer svårstyrt) har det den t.o.m. utifrån de vänsteristiska utgångspunkterna själva lite tvivelaktiga effekten att iländernas medelklass tilldelas en nyckelroll den inte förtjänar. Det är ju den som har mest tid att analysera och störst makt att sprida resultatet av sina analyser. Kanske detta är nyckeln till vänsterns politiska svaghet idag – de är “i samma position som en ung man som lever på underhåll från en far han hatar” som George Orwell uttryckte det på 30-talet, och därför egentligen inte särskilt hett önskar någon förändring?
4. I tillägg till detta, hur viktigt det nu är, skapar ideologiskt grundade “vi”-grupperingar problem med legitimiteten. Den som för en kamp för sina intressen kan misstänkas för mycket, men aldrig för att sakna legitimitet. Medan rörelser som hålls ihop av ideologi snabbt misstänks för att vilja konstruera ett “fall” som belyser deras käpphästar så snart de engagerar sig för något, snarare än att försvara ett direkt intresse för dess egen skull. Vilket ytterligare snävar in mobiliseringen. I viss mån är detta något man alltid tvingas leva med; alla långvariga rörelser bygger upp ideologiska intressen som utsätter dem för misstankar. Kanske det är en fråga om grad. En organisering som uteslutande är ideologisk skapar mindre legitimitet för sina frågor än en som också är sakpolitisk, medan den största legitimiteten skapas av de personer saken gäller.
5. Det finns också problem med det konkreta innehållet i vänsteretiketten. Bakgrunden från 1789, då begreppet myntades, har en bra värdegrund – jämlikheten – även om det som betonas i etiketten är placeringen i ett parlamentarisk församling snarare än organiseringen på gatorna. Sedan dess har dessutom en massa bråte hopats, ofta utifrån konkreta konflikter som gjorde bråtet logiskt då det formulerades, men som med tiden har blivit mer en samling traditioner som inte har med dagens verklighet att göra.
6. Till de mest tvivelaktiga hör den entusiastiska uppslutningen bakom “utvecklingen” och “moderniteten”, abstrakt sett, som när den ska konkretiseras alltför ofta är identisk med kapitalismens senaste och mest effektiva utsugningsmekanismer, vars bekämpande man på det sättet har komplicerat. Man kan peka på tvåhundra års hets mot bönder som “outvecklade” och “primitiva”, man kan peka på artonhundratalets entusiastiska uppslutning bakom den som “progressiv” uppfattade kolonialpolitiken, man kan peka på decennier av stöd för 1900-talets funktionsuppdelande och därmed segregerande stads­byggnadspolitik, man kan peka på den idag tack och lov mildrade traditionen av teknikvänlighet oavsett vad tekniken har använts till och i vems händer den ligger. Grunden är förstås ett alltför okomplicerat anammande av upplysnings­traditionen med dess kapacitet för såväl egenutvecklad förståelse som auktoritärt pådyvlande av den bildade medelklassens fördomar.
7. En annan av de tvivelaktiga traditionerna, en som kanske direkt följde ur det parlamentariska ursprunget, är den extrema och överdramatiserade betoningen av statsmakten – antingen på socialistiskt vis okomplicerat anammande eller på anarkistiskt vis lika okomplicerat avvisande. Den socialistiska traditionen är väl den dominerande (med den anarkistiska som en negativ spegelbild): kampen för det goda samhället som upprättande av den goda staten, via ett parti. Den totalt överdimensionerade roll detta ger profes­sionella eller halvprofessionella partifunktionärer och deras ur allmänhetens synpunkt obskyra köpslående om fördelar för respektive varumärke är välbekant för dem som har någon erfarenhet av folkrörelsepolitik.

8. En ofta uppmärksammad och ofta beklagad effekt av denna strategi är just slagsmålet mellan olika varumärken, olika “partier”, med anspråk på att vara just den aktör som ska upprätta denna goda statsmakt. För de mer väletablerade partierna lurar förstås hoppet om välbetalda statstjänster som en orsak bakom copyrightstriderna, för de icke så väletablerade är bevekelsegrunderna mer svårfunna. Inom folkrörelsepolitiken är förvisso inte organisationsegoism något okänt, men vanligare är att man delar upp sig och var och en gör vad den anser sig bra på, varpå man samarbetar då båda anser sig tjäna på det. Ömsesidiga fördömanden i princip är tack och lov ovanliga; däremot regel hos vänsterns statsbyggarsekter. Det måste finnas något i organisationsformen som lockar fram sådant fokus på exkludering snarare än inkludering. Kanske att det är fråga om ett nollsummespel – de är imaginära strider om imaginära mandatfördelningar i den imaginära goda staten?

9. Ett annat praktiskt problem med statsmakt/partistrategin är att om man föreställer sig sitta inne med den exklusiva Nyckeln till det Goda Samhället tenderar man att uppträda lite föraktfullt och besserwissrigt gentemot andra politiska aktörer, som den enda som egentligen har full legitimitet. Överlägset värst är givetvis de som har nått någon sorts framgång i egenskap av regeringsparti, men egendomligt nog uppträder gärna också de som inte har haft någon framgång över huvud taget någonsin på det viset. Detta är givetvis något som hindrar gott samarbete till gemensam fördel; i ett politiskt samarbete kan det inte finnas någon statusskillnad utom kanske den som bygger på vad var och en faktiskt bidrar med.
10. För den som invänder att även denna text utmärks av besserwisseri vill jag svara att jag inte riktar mig mot någon organisation utan mot en strategi (eller kanske resterna av en strategi…) som har visat sig vara ofruktbar. Dels på lång sikt: frukten av tvåhundra års vänsterpolitik i form av iländernas välfärdsstat är klart på retur, och i form av uländernas socialistiska statsbyggande är frukten ännu mer maskäten. Och dels på kort sikt: nytändningen av vänsterpolitiken från 1965 och framåt har inte uppnått något som helst bestående, utom kanske lite roliga kampminnen. Den stora uppslutningen kring traditionell vänsterpolitik som råder på rörelsescenen och framför allt bland dess mest engagerade och aktiva deltagare är därför dysfunktionell.

11. Det värdefullaste kan behållas. Jag talar förstås om 1789 års försvar för jämlikheten. Resten bör ses som historiskt förklarliga men ofta föråldrade positioneringar, som kräver god argumentation för att tillämpas idag. Det är givetvis fullt acceptabelt att också behålla till exempel den marxistiska teorin – om man också accepterar andra teoretiska ramar som fullt likvärdiga.

12. Men framför allt: kan man inte sluta upp med den tröttsamma identitetspolitiken – “vi inom vänstern” (på sitt sätt lika tröttsamt som “vi muslimer”, och ganska likt) – och utgå från den sociala identitet som man råkar tillhöra istället? Bidra till en folklig politik mot den nyliberala utplundringen? Som utgår från att alla som vill kämpa har samma legitimitet och begriper lika mycket? Som rymmer alla drabbade, oavsett vilka tolkningsstrukturer de hänger sig åt nu innan vi har börjat? Och förlita oss på att den gemensamma tolkningsstruktur som utvecklas efterhand kommer att vara god nog?

—–

- Här utvecklar Frances Tuuloskorpi ytterligare samma fenomen ur arbetarrörelsesynvinkel

- Socialdemokraterna har jag hyvlat av tidigare

Tipsa

Det man måste sätta frågetecknet för är precis problemet med den ställföreträdande aktivism som författarna är så medvetna om men inte riktigt ser någon väg ur.
För Motståndets väg handlar om motstånd som kostar. En typ av motstånd som tvingar sig på för jordlösa brasilianska bönder som bara har svält som alternativ – men som för i-landsinvånaren är ett frivilligt val och en livsstil. Och därmed bara är ett val för en liten mikroskopisk minoritet. Och frågan är då: vad gör alla vi andra?
Faran är ju alltid att folkrörelsen – som Frances Tuuloskorpi uttrycker det – tänjs ut som ett gummiband och går av. Att de som går i täten rusar på utan att se till att de som är längre bak följer efter. Istället för att utforma motståndet så att de som går sist skjuter alla andra framför sig.
Men det finns det annat skrivet om, inte minst av Frances.

Något jag gillar starkt i Motståndets väg är den hårdkokt pragmatiska argumentationen för varför det författarna kallar civil olydnad är att föredra framför både våldsamheter och verbala angrepp. Griper man till våld väljer man precis den konfliktnivå som ger motparten den största relativa fördelen, och som därför mer än något annat inbjuder till nederlag. Och nöjer man sig med ord lämnar man motpartens maktutövning intakt och skänker honom samtidigt en gloria som tolerant och demokratisk. Om man strör grus i maskineriet, och vågar stå för det publikt och i ständig dialog med andra, är det vad makthavarna allra minst önskar – inte minst för att det tvingar dem att förhandla, vilket de med all rätt avskyr.
Och grus i maskineriet måste inte åstadkommas på illegal eller farlig väg. Ett lokalsamhälle, eller en arbetsgemenskap, kan exempelvis tillåta sig regelbrott som en “grund” rörelse som dem författarna tillhör bara kan drömma om. Det har också inte minst Frances Tuuloskorpi skrivit om.
Och faktiskt också Strindlund och Vinthagen, även om det naturligt nog med hänsyn till författarnas bakgrund inte är där bokens fokus ligger.

Slutligen innehåller Motståndets väg ett avsnitt om det civila motståndets värsta fiende – aktivistgrupperna själva och deras inneboende svagheter. Den högspända aktivism som har sin bas i en vald grupp och inte en naturlig förtryckt grupp eller klass riskerar alltid att trigga sådana interna konflikter att gruppen exploderar. Det finns metoder att hantera detta med, säger författarna, men de är inga mirakelmetoder. Ibland fungerar de, ibland inte. Och allt det stöd en naturlig förtryckt grupp har i form av vänner, familjer och likar måste en vald grupp bygga upp medvetet och mödosamt, med risk för att allt rasar ihop av någon trivial anledning.

Även om Motståndets väg handlar om en mycket speciell form av motstånd går mycket att generalisera om man bara tänker på hur speciell den är. Köp och läs den! Men kopiera inte rakt av – läs den kritiskt med eftertanke. Kanske går det att utveckla det civila motståndet till något som vem som helst kan använda?
Som författarna själva säger i sin summering: “Det geniala med den tidiga arbetarrörelsen var kombinationen av strejkvapnet, ett effektivt motstånd mot kapitalägarnas intressen, och förhandlingsviljan, beredskapen att sätta sig ner med kapitalisterna och söka överenskommelser. Den globala rättviserörelsen behöver en motsvarighet till strejken för att förhandlingar med globala eliter ska kunna bli meningsfulla.”  

Tipsa

I sin urbaniserade form kallades de barrikader och var en senare företeelse. De första barrikaderna som finns dokumenterade restes i den lilla sydfranska staden Mont-de-Marsan den 20 september 1569 och tjänade stadsborna till skydd mot kungens arméer under det inbördeskrig som rasade mellan olika feodalherrar och lokala pampar vid den här tiden. Men berömda blev de först nitton år senare, när de restes i Paris den 12 maj 1588 – den första barrikaddagen som den kallas i historieskrivningen. De utnyttjades av det katolska partiet i dess kamp mot det kungliga centralstyret som parisarna fruktade skulle göra slut på deras lokala självstyre.

Ordet kommer av det franska ordet för tunna, barrique, vilket beskriver hur de första barrikaderna byggdes. Tunnor, som fanns i alla butiker på den tiden, fylldes med jord och rullades till lämpliga gatusträckor där stadsborna kunde ta betäckning när de ridande soldaterna anföll.

Men skydd var inte det enda syftet med en barrikad, berättar Mark Traugott som har skrivit en bok om barrikadernas historia, The insurgent barricade, University of California Press 2010.

• De kunde användas precis som svenska bönder använde sina bråtar, som en fälla för ridande soldater. Man lät soldaterna passera en barrikad varpå de fastnade bakom nästa. Stadsborna reste då den första barrikaden bakom dem igen så att de fastnade, och gjorde slut på dem genom att skjuta eller kasta gatsten från hustaken
• De kunde användas som opinionsundersökning. Oppositionella kunde vid en politisk kris börja resa barrikader – och om stadsbor i gemen hjälpte till var det ett tillräckligt bevis för att upproret hade stöd nog. Gjorde de inte detta fick man lägga av och se tiden an.
• De kunde användas som en organisationshjälp vid ett uppror. Kring varje barrikad samlades en lös hop stadsbor – men i bygget uppstod ofrånkomligen en arbetsfördelning där det snart visade sig vilka som hade de andras förtroende. Dessa kunde sen användas som upprorets organisatörer på basnivå.
• De kunde användas som ett slags tullsystem, som stadsbornas kontroll över vem som fick passera och vem som inte fick. Detta kanske var huvudsaken när de en gång uppstod, och riktat lika mycket mot kriminella som mot kungens soldater i tider av kris för centralmakten.
• De kunde förstås också användas som ett handgripligt bevis för motmakt, för att de styrande hade förlorat kontrollen över gatan, vilket sen blev ett lysande bevis för att de hade förlorat förmågan att styra landet. Det hände mer än en gång att soldater som kom för att avväpna en barrikad gick över till andra sidan eftersom de ansåg detta vara rätt häst att satsa på. Vilket sedan blev självuppfyllande – inte minst vid de två mest berömda barrikadtillfällena, revolutionerna 1830 och 1848.

I barrikadernas tidiga historia dominerade dessa praktiska hänsyn, säger Traugott. Men ungefär vid samma tidpunkt som de blev ineffektiva (på grund av allt kraftigare kanoner) fick de också mytiska egenskaper. Konstnärer började måla barrikadstrider. Romanförfattare började skriva böcker om dem. Folk började använda barrikader som språkliga figurer – ”vilken sida (av barrikaden) står du på?”

Frågan är vilket bruk man kan göra av barrikader idag. Vid det senaste stora folkupproret spelade de ingen särskilt framträdande roll. Men visst fanns de. Vi tycks inte klara oss utan dem.

Tipsa

Bonden satt på sitt kontor och jag gick in och talade om vad jag vlle. Jag ville ha en förhandling med honom, jag ville ordna upp förhållandena med gällande avtal och jag hoppades att vi kunde resonera om det här på ett vanligt hederligt lugnt och stillsamt sätt.

- Du kan dra åt helvete! Här görs inga avtal, sade han.

Jag ilsknade till. Jag hade litet hett humör på den tiden, också. Jag tog min portfölj och gick bort till tio statare som arbetade på ett gärde en bit därifrån. Det var mitt i arbetstiden. Jag ropade på dem och berättade att jag hade varit uppe och sökt förhandla med deras arbetsgivare, som bad mej fara åt skogen.

Jag undrade om de var beredda att lägga ner arbetet? De frågade om de fick något understöd.

- Allright sa jag, jag har snackat med förbundet så det är ingen diskussion om det. Vilket var en sanning med stor modifikation. De var beredda att ta en arbetsnedläggelse. Bonden hade pryglat dem flera gånger, och un fick det vara slut, sade de. För att vara på den säkra sidan bad jag dem ställa upp sig i en lång rad efter mig. Så vi kunde ta en sväng förbi kontoret så han fick se att de hade lämnat jobbet.

Vi hann bara en bit på gärdet, så kom han springande. Han var väl i 50-årsåldern. En grov och tjock karl, ilsken så det sprutade om honom. Jag stannade och gubbarna ställde sig på respektfullt avstånd och tänkte säkert:

- Det ska bli roligt att få se den här fighten. 

Det blev inget slagsmål, bonden begrep att Sträng var yngre och starkare. Däremot blev det ett avtal. Men efteråt funderade Stärng:

 [..] jag har tänkt på det där efteråt. Jag berättade aldrig det hela när jag kom hem till förbundet, för jag hade order att se till att det blev avtal, men jag fick inte ta konflikter. Förbundet hade inga pengar att lämna understöd med. Så det var lite gambling med den där uppgörelsen i Bjälbo.

Så det föreföll som om den landsfaderlige Gunnar Sträng i sin ungdom inte drog sig för en och annan vild och regelvidrig strejk – och dessutom på äldre dar myste litegrann vid minnet. Naturligtvis var det så – annars hade aldrig socialdemokratin fått den styrka den fick.

Byråkratism är något man bara kan kosta på sig när man är etablerad. En rörelse som fortfarane är en rörelse skriver alltid sina egna lagar. Och den är inte rädd för konflikter. Det är konflikten som gör rörelsen till rörelse.

Tipsa

Rädda Narmada-rörelsen hade två rötter enligt Nilsen. Den som skapade massbasen var den tioåriga lokala, mycket framgångsrika kampen mot vad han kallar vardagsdespotismen, dvs det förtryck diverse lokala småpåvar utövar mot bönderna. Det var dessa framgångar som gjorde att bönderna vågade ifrågasätta överhetens påbud och pressa den till eftergifter.

Den andra roten var de spridda rörelser i Indien mot dammar som efter framången mot Tehri-dammen i Uttarakhand samlades till ett möte och antog den s.k. Anandwan-deklarationen 1988 där höga dammar förklarades strida mot folkets intressen. Denna breda rörelse av stadsmedelklassfolk kom att fokusera på Sardar Sarovar, den största dammen i Narmadaprojektet och bidra till mycket av dess internationella genomslag.

Nerven i den lokala rörelsen var böndernas motstånd mot deportering. Enligt rörelsens egen beräkning riskerade en miljon bönder att översvämmas, och de indiska delstaternas meriter när det gällde ersättning var usla. De första åren av kampanjen handlade uteslutande om att försöka pressa dessa och den indiska centralregeringen till bindande löften om ersättning. Först när detta hade misslyckats vände sig denna rörelse mot dammprojektet som helhet.

Idag står dammarna där och kampen kan sägas vara förlorad. En orsak till detta som Nilsen framhäver är att dammarna betydde så oändligt mycket för den indiska överklassen att den inte hade råd att förlora – dammar har under hela självständighetstiden varit en nyckelstrategi i deras “ursprungliga kapitalackumulation”. Genom att låta skattebetalare och internationella biståndsgivare betala dammarna och genom att låta bönderna betala den mark som översvämmas har den industriella och agro-industriella borgerligheten kunnat bli rika på ingenting. De regeringar som har gått i deras ledband har därför satt en ära i att bedra bönderna på alla sätt de har kunnat, med och utan våld.

Narmadaböndernas “kampinfrastruktur” var inte tillräckligt stark för att stå emot, utan de gav successivt upp, by efter by. Första sprickan kom ganska snart, redan 1991 då rörelsen i Gujarat föll för ett som den trodde seriöst bud från delstatsregeringen som efter något tiotal år av harvande visade sig bestå av luft.

En annan orsak som Nilsen bara berör är att Narmadarörelsens gandhianska strategi kanske var otillräcklig med hänsyn till motståndets art. Den gandhianska strategin, eller i alla fall den strategi som Narmadarörelsen använde, fokuserar ganska starkt på att få motparten att skämmas – och det visade sig i det här fallet vara helt bortkastat. Kapitalackumulation känner ingen skam.

Därför är det kanske inte så konstigt att de utkantsbönder som idag hotas av ursprunglig kapitalackumulation i östra Indien vänder sig till andra inspirationskällor, främst maoistiska. Det är ännu högst oklart om dess fokus på våld ska visa sig mer effektiv än Narmadarörelsens fokus på att vinna sympatier. Som Medha Patkar, den mest framträdande ledaren för Narmadarörelsen uttryckte det: Om den indiska staten bestämmer sig för att använda hela sin våldsförmåga mot oss har vi ingen chans. Möjligen skulle nån form av syntes i stil med zapatisternas vara mest effektiv.

En av de faktorer som bidrog till Narmadarörelsens globala genomslag var dess fokus på alternativ utveckling. Mötet av tiotusen folkrörelseaktivister i Harsud i Narmadadalen 1989 var den största mobiliseringen någonsin för alternativ till dammar och stadsmedelklassdominerad utveckling. Men märkligt lite kom ut ur detta. Narmadarörelsens folkskolor i fattiga utkantsområden med fokus på utkantsområdenas behov har blivit beundrade, men rörelsens bondeaktivister ger enligt Nilsen mycket olika svar på vad alternativ utveckling skulle vara.

Delvis för att rörelsen är så internt heterogen. Där finns som sagt självhushållande utkantsbönder som inte ingår i det indiska kastsystemet, s.k. adivasis, men där finns också vanliga bönder som säljer mat till städerna. Och deras omedelbara behov är inte desamma. Ett särskilt problematiskt förhållande som Narmadarörelsens representanter helst talar tyst om är de interna klasskiktningarna bland aktivisterna. I de intensiva jordbruksområdena är det välbeställda bönder som bär upp rörelsen; deras arbetare ställer förvisso upp på manifestationer men har inga möjligheter att påverka rörelsens beslut.

Dock, så länge behoven skiljer sig från Indiens dominerande klassers behov kanske det kan göra detsamma.

Tipsa