Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

Apropå Maidan

Efter de senaste årens spontana folkresningar i t.ex. Tunisien, Egypten, Syrien, Bahrein, Georgien och Ukraina (två gånger), och med utblickar mot revolutionerna i Västeuropa 1848, borde man kunna fastställa en generell Regel. Nämligen:

  • En spontan revolt i avsikt att avsätta en regering leder normalt bara till att en annan regering bildas vars främsta skillnad mot den fällda är att den är mer benägen att använda våld.

Detta är på intet sätt egendomligt. Att revolten är oförberedd och spontan är i sig ett tecken på att det inte finns mycket till demokratisk organisering i landet. Det finns alltså inte mycket till politisk bas för en regering att driva en radikalt annorlunda politik än vad den regering har gjort som folk har vänt sig mot. Nya regeringar kommer därför att tillgodose ungefär samma organiserade maktgrupper som de tidigare – näringslivet, militären – och driva ungefär samma politik, oavsett om de önskar eller ej.

Däremot kan en spontan revolt mycket väl lyckas ganska bra om den ställer väl preciserade krav på åtgärder. Detta gjorde alla de så kallade IMF-revolterna i slutet av 1900-talet. De bröt ut i skuldsatta länders fattigstadsdelar som svar på åtstramningsåtgärder som deras regering infört på uppdrag av IMF och för att kunna betala tillbaka på sina lån. Revolterna ledde oftast till att de värsta åtstramningsförslagen drogs tillbaka. Läs gärna mer om IMF-revolterna här.

Vad de också ledde till var bättre politisk organisering bland folkflertalet. De länder som hade det största antalet IMF-revolter, Argentina, Bolivia och Ecuador, har nu regeringar vars politik skiljer sig radikalt från de gamla oligarkregimerna, till folkflertalets fördel.

 

Den verkliga nationaldagen

Många har hävdat att Sveriges rätta nationaldag är midsommar. Och det är rätt. Men det ska förstås vara gamla midsommardagen – 24 juni.

Då inträffade, 1434, Sveriges närmaste parallell till stormningen av Bastiljen. Då brändes fogdeborgen Borganäs, vilket kan sägas vara böndernas självständighetsförklaring gentemot en alltmer auktoritär kungamakt. Det var startskottet för senmedeltidens allt mer självständigt agerande bonderörelse.

Det är den vi har att tacka för att vi slapp den livegenskap resten av Europas periferi råkade in i. I Sverige tvingades ambitiösa krigarkungar förhandla med bönderna under ett par hundra år istället för att helt simpelt tvinga dom att betala sin sista styver.

Det är något att fira, tycker jag. Och dra lärdom av.

Bara de konservativa kan bli revolutionärer

I början av 90-talet vållade Craig Calhoun en del rabalder genom att döma ut begreppet ”nya sociala rörelser”. Det var väl inget nytt med dem, skrev han i artikeln New social movements of the early nineteenth century. Folkrörelserna i början av artonhundratalet hade nästan exakt samma egenskaper som man försökte pådyvla dem som man då kallade nya: breda klassallianser, fokus på vad man själv kan göra här och nu istället för försök att sätta sig i riksdagen, och större intresse för existensiella frågor än för ekonomiska.

Sen dess har Calhoun utvecklat berättelsen om det tidiga artonhundratalet i en ny bok som heter The roots of radicalism. Där försöker han förklara varför en del rörelser blir revolutionära medan andra nöjer sig med gradvisa reformer. Och resultatet kanske förvånar en del: det är främst konservativa människor som blir revolutionärer. Dvs det är främst människor vars existens är bundna till det bestående – men hotade – som är beredda att satsa sina liv på stora förändringar. Stora förändringar, nämligen, av de sociala mekanismer som hotar deras livsföring. Stora förändringar, för att ingenting ska förändras.

För traditionella marxister låter detta hädelse. Var det inte den moderna arbetarklassen som skulle förändra världen. Jovisst, säger Calhoun, men just den har visat sig starkt föredra steg-för-steg-lösningar. Istället är det småbönder som hotats av utrotning som har bemannat såväl 1800-talets som 1900-talets stora revolutioner.

För den miljörörelse som jag tillhör borde inte detta vara något nytt. Vi borde veta att folk som hotas med att inte kunna leva som de har brukat blir förbannade och deltar i motstånd såväl mot motorvägar som kärnkraftverk som industriell skogsavverkning och industriellt fiske, och därvid kan utveckla en dödsföraktande militans som den vanliga strejkdeltagaren sällan kan visa upp maken till.

För att förändra samhället stort måste man ta hjälp av människor som ogillar de förändringar det rådande systemet tvingar på dem. I Sverige främst kanske landsbygdsbor och lågutbildade. Ilskan kan slå åt vilket håll som helst, men den är inte ideologiskt betingad. Calhoun visar hur den som på måndan ropar på en stark man som kan reda upp situationen på tisdan kan delta i kravaller mot samma starka man. Det som är konstant är desperationen och det omöjliga i att fortsätta på den inslagna vägen. Den som är först att organisera missnöjet vinner.

Señor Bergoglios rötter

Internationellt ser man det som intressant att den nya påven Franciscus, alias Jorge Bergoglio, har uttalat sig skarpt mot spekulationsekonomin, tycker det är ohållbart med stora ekonomiska klyftor och betraktar barnarbete som folkmord. I Sverige passar den sortens resonemang inte in i den medelklassdominerade diskursen, där är det hans motstånd mot aborter och homosexuella som dominerar.

Men även motstånd mot aborter var en gång faktiskt en feministisk paradgren, en av dem som den kristna kyrkan vann på. Enligt Rodney Stark: The rise of Christianity  var det på den tiden männen som av ekonomiska skäl tvingade på kvinnorna livsfarliga aborter, och kyrkan som kom till kvinnornas undsättning. Med påföljd att kvinnorna strömmade till de kristna församlingarna och uppfostrade barnen i dess anda.

Självklart är det svårt att ge upp en vinnande strategi. Allra helst som man kan misstänka att abort ännu idag i stora delar av världen skulle bli ett livsfarligt ingrepp som män skulle tvinga på kvinnor av ekonomiska skäl – om det tilläts.

Kyrkans andra vinnande strategi för 2000 år sen var vardagssolidaritet. Det starka kravet på ömsesidig hjälp i de kristna församlingarna under 200-talets och 300-talets stora epidemier lät helt enkelt de kristna överleva där hedningarna dog, fångade i en rädde-sig-den-som-kan-mentalitet. Det var rent demografiska faktorer som låg bakom kristendomens seger.

De första, formerande ståndpunkterna, kommer en rörelse aldrig ifrån vad som än händer. Det är de som ger den dess identitet. Och den vidmakthålls av folks förväntningar. De kan förvridas och förvrängas och kompromissas omkring, på grund av funktionärers växande egenintressen, men de försvinner aldrig helt.

Vem var Olof Palme?

Jag var skeptisk till Olof Palme redan i de tidiga tonåren på 60-talet. Det var något som inte stämde med karln, men jag kunde inte säga vad.

Efter filmen finns intrycket kvar, och det är lite lättare att säga vad det var.
Å ena sidan engagemanget och den medryckande retoriken – å andra sidan IB och de grättna reaktionerna och beskyllningarna för totalitarism så snart folk faktiskt försökte göra uppror mot diverse orättvisor. Kanske är det helt enkelt omöjligt att vara folktribun och makthavare i staten på samma gång. Kanske är det en rollkonflikt som sliter sönder den som försöker leva upp till båda.

Och det är lite synd. För det som Palme verkligen skulle kunna ha bidragit med var insikten att ett litet gäng nordatlantiska stater inte i evighet skulle kunna topprida världen, utan att det kunde vara smart att skapa goda relationer till morgondagens viktiga länder. Det försökte Palme, men tveksamheten kring hans övriga aktiviteter la ett tvivel också runt detta engagemang och bidrog förmodligen till att det inte blev något av med det på sikt. Till att Sverige år 2012 bara är ett rikt land bland andra, ”commonplace and acquiescent” och ”unthinking ally of Washington” som Times of Indias chefredaktör Shastri Ramachandaran skrev för något decennium sen.

Palmes tid som s-ledare sammanföll med folkrörelsernas kollaps, med nederlaget i folkomröstningen om kärnkraft 1980 och nederlaget i avtalskonflikten samma år. Det var förstås inte hans fel, uteslutande; det hängde ihop med att 1900-talets svenska folkrörelsestrategi inte räckte längre än så. Möjligen bidrog hans insats till att tilltron till staten och regeringsmakten blev lite större än den annars skulle ha varit, och tilltron till folks egen kollektiva förmåga lite mindre.

Om han skulle ha agerat annorlunda om han hade begripit detta vet jag inte. Kanske överklassbakgrunden hur som helst skulle ha gjort det omöjligt.

Och dessutom lät det socialdemokratiska partiet honom hållas. Så antagligen får man förutsätta att partikamraterna gillade läget. Liksom det som kom sen.

Det som räknas är framgång

 

Den här artikeln skrev ursprungligen på yelah 2009, som ett inlägg i en debatt om våld och politik. Men eftersom den webbplatsen verkar ha råkat ut för något som skapar varningssignaler när man försöker läsa där lägger jag in en kopia här:

Vi måste sluta upp med att diskutera frågor om våld och icke-våld utifrån nån sorts moraliserande termer. I politiken finns det bara en moral: att ha framgång. Alla handlingar som leder till att motparten får framgång är om inte omoraliska så i alla fall hycklande, dvs man verkar objektivt för mål som man säger sig inte ha.

Alltså måste vi acceptera att våld är acceptabel strategi eller taktik om det leder till att våra politiska mål främjas, men icke-acceptabel om det leder till att motpartens politiska mål främjas.

Och då är kanske första steget att göra klart för sig vem man själv är och vilka intressen man vill främja. Betraktar man sig som representant för folkmajoriteten eller underklassen gentemot olika slags eliter och överklasser måste man vara försiktig med vad man gör för då har man ett ansvar. Smågrupper som vill etablera sig som maffior har däremot förstås stort intresse av våld eftersom det ger dem ett slags status. Men det står utanför vår diskussion.

Rent generellt betalar sig sällan våld för den folkliga sidan i en konflikt. Undantag finns naturligtvis. Men i de flesta fall är motparten, dvs staten, bättre på våld än vi, och vinner oftast en konflikt om den trappas upp till en våldsam nivå. Å andra sidan är den folkliga sidan ofta bättre på politik. Man bör alltså tänka sig noga för om man ska ta till våld. Det lönar sig bara i väldigt speciella situationer.

Eftersom jag själv har använt politiskt våld (Almstriden -71), och är stolt över det, antar jag att jag kan diskutera det här utan att få nån sorts pacifiststämpel på mig.

För det första kan man vinna på våld bara om staten hindras att använda hela sin våldspotential, eller i alla fall mer våld än man kan själv.

För det andra kan man vinna på våld bara om man kan få staten att framstå som ”The Bad Guy”, både före och under konfrontationen. Och den ska inte bara framstå som ond för dem som deltar i konfrontationen utan för hela publiken för det är den som avgör de politiska kostnaderna för staten.

I verkligheten är förstås de här två intimt sammankopplade. Det är bara när staten framstår som The Bad Guy och inte anser sig ha råd med det som den frivilligt avstår från att använda hela sin våldspotential.

Detta lyckliga sammanträffande rådde under Almstriden, men det rådde t.ex. inte i Göteborg 2001. Inte minst för att våldet i det första fallet men inte i det andra hade förberetts av ett års fredligt opinionsmässigt och parlamentariskt fotarbete. Men också för att aktivisterna i det första fallet under detta år av politiskt förarbete hade lyckats etablera sig i opinionen som fredliga, hyggliga människor. Det allmänna politiska klimatet var förstås också gynnsammare 1971, tack vare den globala folkrörelsevåg som inleddes av de antikoloniala rörelserna och fylldes på av 60-70-talens europeiska arbetarrörelsemobilisering, vilket gjorde det lättare att lyckas.

Det finns också ett tredje fall där våldsanvändning kan vara legitim: om den genom olika lyckliga omständigheter kan verka sammansvetsande för en hel klass och inte bara för ett litet gäng. Typ vad som äger rum i ett bondekrig. Men då är det dynamit man använder; det kan lika gärna slå åt motsatt håll. En av efterkrigstidens största enskilda politiska mobiliseringar, mot Naritaflygfältet i Tokyo under Vietnamkriget, föll ihop på ett par timmar för att en aktivist dödade en polis. Majoriteten av deltagarna tyckte detta var så motbjudande att de gav upp. Eller ett ännu mer belysande exempel: De svarta i USA har förlorat en hel generation för att några av dem använde våld i slutet av sextitalet, vilket skapade en massbas för Nixons lag-och-ordning-retorik och sjutti-åtti-talens konservativa valmajoriteter.

Antagligen hänger framgången samman med hur legitim majoriteten anser staten vara. I Irak, för att använda vänsterpartisternas exempel, är statens legitimitet försumbar och aktivistvåld alltså mer användbart. I Sverige är statens legitimitet, tack vare ett rimligt anständigt socialförsäkringssystem, ännu ganska hög och våld därför mycket svårare att använda.

Jag vet att vissa aktivister försvarar sin våldsanvändning med att de är chanslösa hur som helst och att motståndarna är ännu större skurkar än de själva. Det är intellektuell lättja. Politisk kamp för vi för att vinna, inte för att skaffa oss gott samvete. Och den som anser sig vara förlorad på förhand gör bäst i att stiga åt sidan så att mer uthålliga aktivister kan inta scenen.

Det är inte främst organisationer som behövs nu

Ska vi försöka räkna upp alla politiska kriser som utspelar sig framför våra ögon?

  • Först har vi bubbelekonomin som vacklar från den ena finanskrisen till den andra. Exakt var roten ligger kan det råda delade meningar om, men så mycket är säkert att stagnerande reallöner och höga vinster har lett till att allt mer av resurserna har kanaliserats in i finansspekulation och skuldsättning. Istället för att som brukligt motverka detta med offentliga investeringar som suger upp finansöverskottet och skapar arbete försöker staterna, eniga som en fårflock, rädda situationen genom nedskärningar, ökad arbetslöshet och ännu lägre efterfrågan. Och följaktligen uppladdning inför nästa finanskrasch.

Kanske kan man lägga till något, men som jag ser det är detta de mest grundläggande.

Sverige skiljer sig inte på något sätt från mönstret. Även här styrs den ekonomiska politiken av ökad skuldsättning och nedskärningar. Även här domineras klimatpolitiken av motorvägsbyggen, nedskuren kollektivtrafik och, som ett originellt tillägg, satsningar på ”regionförstoring” dvs ökad pendling. Även Sverige deltar i de nordatlantiska staternas våldsexpansion i form av hjälp till ockupationen i Afghanistan och sönderslagningen av Libyen. Och Sverige är världsledande i att sälja ut den offentliga förvaltningen på marknaden – i inget annat land är t.ex. skolan helt kommersialiserad, och i få andra länder är det tillåtet att göra vinst på skola och vård.

Om nu statsledningarna är handlingsförlamade eller driver på utvecklingen, vad finns det för initiativ i andra riktningar?

I Latinamerika, Asien och Afrika har har mobiliseringarna från den globala rättviserörelsen fortsatt och tvingat sina respektive regeringar till motstånd mot en del av de destruktivaste utvecklingarna ovan. I de hårdast drabbade i-länderna i Nordamerika, Storbritannien och Sydeuropa har en del än så länge ganska oartikulerade mobiliseringar synts till; i Frankrike och Norge har etablerade fackföreningar i någon mån lyckats hindra förstörelsen. Men i synnerhet i Sverige har motståndet varit ytterligt svagt.

 

Så hur går vi vidare?

I samband med socialdemokraternas besvär med att hitta nya partiledare har det fästs enormt mycket hopp vid ”bättre politiker” som på något vis ska frälsa oss. Vissa har talat om ”nya politiska partier”. Man hade bättre förståelse för hur världen fungerar på 1800-talet då Eugène Pottier diktade

Il n’est pas de sauveurs suprêmes
Ni Dieu, ni César, ni tribun
Producteurs, sauvons-nous nous-mêmes
Décrétons le salut commun

Tyvärr glömdes folktribunen bort i den svenska översättningen. Men att ”själva vilja vi oss frälsa” hade Henrik Menander mycket klart för sig.

Normalt brukar det inte vara de ambitiösa organisationerna med utarbetade program som startar en framgångsrik folkrörelsevåg, utan de intresseväckande aktionsinitiativen, där en grupp drabbade eller överkörda människor börjar försvara sig själva. Alltså precis den sortens organiseringar som har uppträtt på listan här ovan.

Rörelsen för att global jordreform kom inte igång för att man startade en organisation eller ett politiskt parti utan för att några byar i Mexico ockuperade jord och sådde majs i en lämplig politisk konjunktur. De vann inte förrän de började med regeringspolitik, men de hade aldrig haft kraft till detta om de inte hade sått majs.

Tjugotalets unikt kraftfulla svenska fackliga offensiv började inte för att folk organiserade sig i fackföreningar utan på grund av att fackliga aktivister i Västervik och ett tjugotal andra ställen genomförde sitt eget matuppror och handgripligen tvingade handlarna att sänka priserna. Full handlingsförmåga mot den tidens finanskris fick arbetarrörelsen inte förrän den vann valet 1932, men det hade den aldrig kunnat om den inte hade försvarat sig mot spekulationen i mat och sen, styrkta av framgångarna, slagit världsrekord i strejker.

Och miljörörelseuppsvinget på 70-talet berodde inte på starka organisationer utan på lokala strider typ almstriden i Stockholm.

Konfliktorganisering är alltid basen i varje folkrörelsevåg. Naturligtvis räcker det inte om man vill nå bestående resultat. Men det är alltid början. På detta får man sen bygga vidare, samarbetsorgan mellan konfliktorganiseringar av den typ som både LO och Jordens Vänner var från början, och i allra sista hand politiska partier som företräder folkrörelsevågen i riksdag och kommuner.

Det handlar alltså om att ta lämpliga konflikter och organisera samarbete mellan dem. Och då är det viktigare att konflikterna är verkliga och talar till hjärtat hos dem som angås än att de är teoretiskt exemplariska. Det jämförelsevis framgångsrika norska privatiseringsmotståndet började med motstånd mot nedläggning av ett lokalt sjukhus, som sen samordnades med andra liknande motstånd i hela landet. Almstriden var ett försvar av ett nattöppet fik som inte hade ett dugg med miljökrisen att göra egentligen; möjligen hade man nått längre med bättre samarbete mellan sådana lokala konfliktorganiseringar.

Problemet är inte att det är tillfälliga och små initiativ som dominerar motståndet. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Problemet är att dessa är så få, och uppenbarligen inte sprider sig.

Och det är inte helt självklart hur detta kan avhjälpas. Här beskriver till exempel Frances Tuuloskorpi hur illa det kan gå när organisationer och politiska partier sätter sig på konfliktorganiseringar och försöker trumfa igenom sina perspektiv.

Vi lider ännu ingen brist på flyhänta riksorganisationer, och ännu mindre på politiska partier. Senare kanske.

Just nu är det helt andra organiseringar och initiativ som behövs, såna som utmanar opolitiska Erik och Frida och får dom att förstå att utan deras ledning blir vi alla överkörda. Initiativ som får vanligt folk att känna sig smarta och handlingskraftiga. Initiativ som inte går utanför erfarenheten hos dem de stöder sig på, för att tala med Saul Alinsky.

Nonsenspost

Jag vill bara berätta att det här är en tillfällig nonsenspost.

Den finns här för att bloggen behöver komma bättre överens med Technorati:

MSGUF9NY2DYC

Rättelser och tillägg

En sida för rättelser och tillägg till Demokratins bärare har upprättats här. Den kommer successivt att fyllas på allteftersom nya saker kommer upp som borde ha stått i boken.

Du är självklart välkommen med kommentarer om du tycker att jag har missat eller missuppfattat något väsentligt i den globala folkrörelsehistorien.

Hur folkrörelser tvingar makten att bli seriös

För någon bloggpost sedan beskrev jag hur fokus på ideologi istället för intressen hindrade folkrörelsemobiliseringar som ur andra synvinklar borde ha det sällsynt väl förspänt just nu. Sällan har världens härskare betett sig så klantigt och själviskt, sällan har de så till den grad äventyrat villkoren för sin egen och allas vår existens.
Jag nämnde också att ungefär samma sak har hänt fyra gånger förut i modern tid. Och då var det just kraftfulla folkrörelsemobiliseringar som röjde upp och i någon mån tvingade fram ett ansvarsfullt beteende. Även om det aldrig gick fullt ut som folkrörelserna hade önskat.
Jag borde reda ut det där lite närmare.

För snart hundra år sen la en rysk ekonom märke till att den ekonomiska utvecklingen gick i femtioårscykler. Vart femtionde år gick ekonomin på för fullt, och mitt emellan rådde djup kris då det mesta av kapitalet ägnades åt pyramidspel och annan spekulation. Cyklerna kallas efter honom för Kondratievcykler.
Det rådde länge ovisshet om vad de berodde på. Den beryktade Joseph Schumpeter föreslog på 40-talet att det kanske bara var ibland som det fanns något seriöst att investera i, och den venezolanska ekonomen Carlota Pérez skrev för något tiotal år sen en spännande bok på det temat: när kapaciteten inom en sån här våg har blivit så hög att det inte finns effektiv efterfrågan på allt som produceras spekulerar kapitalisterna istället, och ur spekulationen kommer det i bästa fall fram nya produkter som man kan investera i. Varje produktionsvåg drar också med sig massor av följdinvesteringar och nya teknologier, och en omorganisering av hela samhället. Vilket skapar ”full sysselsättning” så länge det pågår.

Kondratiev, och Pérez, pekar på fyra såna här cykler i industrisamhällets historia.
Den första stora spekulationsvågen rådde 1775-1795. Sen skärpte sig de styrande och investerade i det då fräschaste teknologiska genombrottet, textilindustrimaskiner och kanaler.
1830 var det dags för nästa spekulationsvåg, som varade till 1850. Då skärpte de sig en gång till, och investerade i det då nyaste och fräschaste – järnvägar och ångmaskiner.
Det höll till 1875 då en ny tjugoårig spekulationsperiod tog vid. Den avlöstes 1895 av nya seriösa investeringar, den gången i stål, elektricitet och kemi.
Det höll man på med till ungefär 1920 då spekulationen tog över. Det gjorde den ända till andra världskriget då produktionen kom igång igen. Den här gången var det bilar och hushållsmaskiner som var det nya.

Vad varken Kondratiev, Schumpeter eller Pérez säger något om är varför gårdagens spekulanter plötsligt blir seriösa och börjar investera i materiell produktion. Pyramidspel är ju faktiskt lättare att organisera än produktion, så varför skulle de över huvud taget bry sig?
Svaret kan vi hjälpa till med, och det ligger inte så långt bort. Det räcker med att se efter varför den sista kondratievcykeln kom igång.
En del föreslår att det var krigets förtjänst. De har delvis rätt – det var delvis på grund av kriget som det blev politiskt möjligt att rikta in resurserna på materiell produktion istället för att låta kapitalisterna härja som de behagade. Men en annan faktor hjälpte också till: rädsla för mobiliserade folkrörelser.
I båda pionjärområdena för keynesiansk politik, Norden och USA, hade arbetarrörelser varit extremt militanta och välorganiserade under spekulationsperioden. Sverige var världens strejktätaste land på 20-talet, USA var det på 30-talet.
Dessutom pågick 1900-talets största antikoloniala befrielserörelse som bäst i Indien. I Kina tog en bonderörelsebaserad radikalt nationalistisk regim över alldeles i början av investeringsvågen. Och dessutom fanns, vilket många har pekat på, Ryssland där som ytterligare en radikal utmanare. Det var för att hindra ryskt inflytande som USA lånade ut pengar till återuppbyggnad i Europa efter kriget på generösa villkor istället för att använda resurserna till vinster på hemmaplan.

Med detta i bakhuvudet kan vi titta på de andra skiftena från spekulation till produktion ovan.
1795 – det var strax efter franska revolutionen, då rädsla för populistisk demokrati fortfarande plågade Europas härskare och fick dem att agera seriöst ett tag.
1850 – det var strax efter världens första organiserade arbetarrörelse, chartisterna, och strax efter revolutionerna 1848
1895 – det var just när fackföreningsrörelser hade kommit igång på allvar och börjat massorganisera i Europa.
I samtliga fall betraktade folkrörelsemobiliseringen de styrande som helt illegitima och bara värda att göra sig kvitt. Det enda sätt de styrande kunde hitta på att sitta kvar var att bli seriösa, för att om möjligt splittra folkrörelsealliansen och få de mer privilegierade att stödja dem själva istället.

Just nu dröjer skiftet. Den nuvarande spekulationsperioden har redan varat dubbelt så länge som de föregående. Som jag skriver i den förra bloggposten har folkrörelsemobiliseringarna den här gången varit svaga. Under något tiotal år runt 2000 kunde vi även i vår del av världen märka av något som kallades ”den globala rättviserörelsen” – men dess bas bestod av sluminvånare och småbönder i Syd. Den kunde visserligen tvinga de styrande i Indien och Sydamerika att bli seriösa, men styrkan räckte inte ända hit. Därför drar spekulationsperioden ut på tiden och blir värre och värre.
En del talar om en nystart för den globala rättviserörelsen, med utslag som t.ex. den egyptiska revolutionen, protester mot bankstyret i Grekland och nedskärningar i Spanien och Storbritannien, och ockupationsrörelsen i USA. Men eftersom folkrörelser är som vädret och inte kan förutses kortsiktigt är det för tidigt att säga om det är rätt.

Hur som helst – i Sverige sover vi vidare. Och de protester som har varit har ännu inte hindrat de styrande från att lägga grunden för nästa spekulationsvåg.