Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

Nonsenspost

Jag vill bara berätta att det här är en tillfällig nonsenspost.

Den finns här för att bloggen behöver komma bättre överens med Technorati:

MSGUF9NY2DYC

Rättelser och tillägg

En sida för rättelser och tillägg till Demokratins bärare har upprättats här. Den kommer successivt att fyllas på allteftersom nya saker kommer upp som borde ha stått i boken.

Du är självklart välkommen med kommentarer om du tycker att jag har missat eller missuppfattat något väsentligt i den globala folkrörelsehistorien.

Hur folkrörelser tvingar makten att bli seriös

För någon bloggpost sedan beskrev jag hur fokus på ideologi istället för intressen hindrade folkrörelsemobiliseringar som ur andra synvinklar borde ha det sällsynt väl förspänt just nu. Sällan har världens härskare betett sig så klantigt och själviskt, sällan har de så till den grad äventyrat villkoren för sin egen och allas vår existens.
Jag nämnde också att ungefär samma sak har hänt fyra gånger förut i modern tid. Och då var det just kraftfulla folkrörelsemobiliseringar som röjde upp och i någon mån tvingade fram ett ansvarsfullt beteende. Även om det aldrig gick fullt ut som folkrörelserna hade önskat.
Jag borde reda ut det där lite närmare.

För snart hundra år sen la en rysk ekonom märke till att den ekonomiska utvecklingen gick i femtioårscykler. Vart femtionde år gick ekonomin på för fullt, och mitt emellan rådde djup kris då det mesta av kapitalet ägnades åt pyramidspel och annan spekulation. Cyklerna kallas efter honom för Kondratievcykler.
Det rådde länge ovisshet om vad de berodde på. Den beryktade Joseph Schumpeter föreslog på 40-talet att det kanske bara var ibland som det fanns något seriöst att investera i, och den venezolanska ekonomen Carlota Pérez skrev för något tiotal år sen en spännande bok på det temat: när kapaciteten inom en sån här våg har blivit så hög att det inte finns effektiv efterfrågan på allt som produceras spekulerar kapitalisterna istället, och ur spekulationen kommer det i bästa fall fram nya produkter som man kan investera i. Varje produktionsvåg drar också med sig massor av följdinvesteringar och nya teknologier, och en omorganisering av hela samhället. Vilket skapar ”full sysselsättning” så länge det pågår.

Kondratiev, och Pérez, pekar på fyra såna här cykler i industrisamhällets historia.
Den första stora spekulationsvågen rådde 1775-1795. Sen skärpte sig de styrande och investerade i det då fräschaste teknologiska genombrottet, textilindustrimaskiner och kanaler.
1830 var det dags för nästa spekulationsvåg, som varade till 1850. Då skärpte de sig en gång till, och investerade i det då nyaste och fräschaste – järnvägar och ångmaskiner.
Det höll till 1875 då en ny tjugoårig spekulationsperiod tog vid. Den avlöstes 1895 av nya seriösa investeringar, den gången i stål, elektricitet och kemi.
Det höll man på med till ungefär 1920 då spekulationen tog över. Det gjorde den ända till andra världskriget då produktionen kom igång igen. Den här gången var det bilar och hushållsmaskiner som var det nya.

Vad varken Kondratiev, Schumpeter eller Pérez säger något om är varför gårdagens spekulanter plötsligt blir seriösa och börjar investera i materiell produktion. Pyramidspel är ju faktiskt lättare att organisera än produktion, så varför skulle de över huvud taget bry sig?
Svaret kan vi hjälpa till med, och det ligger inte så långt bort. Det räcker med att se efter varför den sista kondratievcykeln kom igång.
En del föreslår att det var krigets förtjänst. De har delvis rätt – det var delvis på grund av kriget som det blev politiskt möjligt att rikta in resurserna på materiell produktion istället för att låta kapitalisterna härja som de behagade. Men en annan faktor hjälpte också till: rädsla för mobiliserade folkrörelser.
I båda pionjärområdena för keynesiansk politik, Norden och USA, hade arbetarrörelser varit extremt militanta och välorganiserade under spekulationsperioden. Sverige var världens strejktätaste land på 20-talet, USA var det på 30-talet.
Dessutom pågick 1900-talets största antikoloniala befrielserörelse som bäst i Indien. I Kina tog en bonderörelsebaserad radikalt nationalistisk regim över alldeles i början av investeringsvågen. Och dessutom fanns, vilket många har pekat på, Ryssland där som ytterligare en radikal utmanare. Det var för att hindra ryskt inflytande som USA lånade ut pengar till återuppbyggnad i Europa efter kriget på generösa villkor istället för att använda resurserna till vinster på hemmaplan.

Med detta i bakhuvudet kan vi titta på de andra skiftena från spekulation till produktion ovan.
1795 – det var strax efter franska revolutionen, då rädsla för populistisk demokrati fortfarande plågade Europas härskare och fick dem att agera seriöst ett tag.
1850 – det var strax efter världens första organiserade arbetarrörelse, chartisterna, och strax efter revolutionerna 1848
1895 – det var just när fackföreningsrörelser hade kommit igång på allvar och börjat massorganisera i Europa.
I samtliga fall betraktade folkrörelsemobiliseringen de styrande som helt illegitima och bara värda att göra sig kvitt. Det enda sätt de styrande kunde hitta på att sitta kvar var att bli seriösa, för att om möjligt splittra folkrörelsealliansen och få de mer privilegierade att stödja dem själva istället.

Just nu dröjer skiftet. Den nuvarande spekulationsperioden har redan varat dubbelt så länge som de föregående. Som jag skriver i den förra bloggposten har folkrörelsemobiliseringarna den här gången varit svaga. Under något tiotal år runt 2000 kunde vi även i vår del av världen märka av något som kallades ”den globala rättviserörelsen” – men dess bas bestod av sluminvånare och småbönder i Syd. Den kunde visserligen tvinga de styrande i Indien och Sydamerika att bli seriösa, men styrkan räckte inte ända hit. Därför drar spekulationsperioden ut på tiden och blir värre och värre.
En del talar om en nystart för den globala rättviserörelsen, med utslag som t.ex. den egyptiska revolutionen, protester mot bankstyret i Grekland och nedskärningar i Spanien och Storbritannien, och ockupationsrörelsen i USA. Men eftersom folkrörelser är som vädret och inte kan förutses kortsiktigt är det för tidigt att säga om det är rätt.

Hur som helst – i Sverige sover vi vidare. Och de protester som har varit har ännu inte hindrat de styrande från att lägga grunden för nästa spekulationsvåg.

Vi behöver institutioner

”ABF är ingenting utan människor som gör saker. Men trots detta ’finns’ ABF även på natten, när ingen gör något. Det finns i våra huvuden, som en förväntan. Det är en institution. Människan är unik på så sätt att vi kan skapa institutioner som finns i vårt kollektiva medvetande och styr våra handlingar.”

Så ungefär förklarade historikern Arne Jarrick vad som skiljer oss från de andra djuren på seminariet om Global historia på ABF i november.

Tyvärr verkar det som om denna förmåga blir alltmer monopoliserad. Medan vanligt fotfolk för hundra år sen kunde skapa institutioner som fackföreningar, konsumföreningar, hyresgästföreningar – och ABF – tycks vi idag inte i stånd till stort mer än att anpassa oss till statens och kapitalets institutioner och i övrigt skapa efemära ”nätverk” som försvinner så fort de handlingar som bär upp dem har dött ut.

Man kan fråga sig varför det är så.

Beror det på att statens och kapitalets institutioner numera är så många och så heltäckande att de på sitt låt vara auktoritära, styrande och splittrande vis täcker de flesta av våra behov? Beror det på att de institutioner våra förfäder skapade också blev auktoritära, styrande och splittrande, och att vi därför fick avsmak för hela affären?

Destruktivt är det i alla fall. Det lämnar staten och kapitalet ensamma att exploatera vårt kollektiva medvetande och styra våra handlingar långsiktigt.

Problemet ”vänstern”

Man kunde tycka att förutsättningarna för att bedriva systemkritisk oppositionspolitik aldrig har varit bättre än nu. Den nyliberalt motiverade spekulationsekonomin har havererat. Världens regeringar har utlöst en febril aktivitet för att gång på gång slänga in färska resurser i spekulanternas gap på folkmajoritetens bekostnad, med arbetslöshet och misär som resultat. Om de styrande någonsin har diskrediterat sig så är det nu.

Ett tag såg det dessutom ut som om de styrande var splittrade, på en keynesiansk falang som ville expandera sig ur krisen, och en nyliberal hardlinerfalang som ville svälta oss ur den. Men trots denna situation, som traditionellt (enligt den internationellt erkända folkrörelseforskaren Sidney Tarrow) är den som mest av allt uppmuntrar till system­kritisk folkrörelseopposition, har någon sådan vägrat materialisera sig med undantag för i de länder som drabbats hårdast, som Grekland, Italien, Spanien och nu nyligen också på ett lite tvekande vis USA. Och denna opposition har varit föga artikulerad och enligt folkrörelse­forskarnätverket Amsoc mest av karaktären “se oss – vi finns”.

Att en mer artikulerad opposition uppstår är visserligen en långvarig process. Det krävs att de som drabbas av en utveckling ska känna igen varandra, identifiera sig som “vi”, utmåla ett “dom” att opponera emot, och utforma någon form av organisering och handlingsalternativ som man kan tro på. I tidigare spekulationsperioder har detta gått bra – spekulationsperioden 1765-90 utlöste de franska och amerikanska revolutionerna, spekulations­perioden 1830-50 utlöste chartismen och revolutionerna 1848, spekulationsperioden 1880-95 utlöste stabilt organiserade arbetarrörelser och antikoloniala rörelser, och spekulationsperioden 1920-40 fanns arbetarrörelser och antikoloniala rörelser kvar att reaktivera. Den nuvarande spekulationsperioden började redan för tretti år sen och borde vid det här laget ha utlöst kraftiga motaktioner. Så har inte skett.

Det är sant att det under en period dök upp något som även spreds till den här delen av världen som “den globala rättviserörelsen”. Dess bas bestod av sluminvånare och småbönder, de senare organiserade i småbondeinternationalen Via Campesina. De är fortfarande starka exempelvis i Sydamerika och Sydasien, men har av förklarliga skäl inte lyckats göra intryck i systemets kärnländer på samma sätt som systemkritiska rörelser vid tidigare spekulationsperioder. Där har istället en restprodukt av tidigare folkrörelsevågor, den s.k. “vänstern”, behållit en form av hegemoni bland dem som vill se en annan utveckling än den som de styrande står för.

Min ståndpunkt är att denna hegemoni är skadlig och bidrar till att svaret på systemets kris är så svagt som det är. “Vänstern” har degenererat och kan inte längre peka ut en trovärdig kurs. Istället står den ivägen för andra att peka ut en sådan kurs. I “vänsterns” kölvatten finns massor av duktigt och intelligent folk som skulle göra större nytta om inte restprodukten låg där och förvirrade vårt strategiska tänkande med sina – jag vill inte säga gamla floskler, för en gång i tiden var vänstern trovärdig och ganska bra. Jag skulle nästan vilja säga frånvaro av rimliga handlingsalternativ över huvud taget.

Låt mig förklara:

  1. Kärnan i problemet är att “vänster” numera är identitetspolitik istället för intressepolitik, även bland dem som annars kritiserar identitetspolitik. Det står inte längre för något politiskt kollektiv som är sammansvetsat av en gemensam kamp för något. Det är en avgränsning av “oss” som har strukturerat våra analyser av samhället på ett visst sätt istället för “oss” som förtrycks av detta samhälle. En avgränsning av “oss” som har ungefär samma smak, ungefär samma referenser och ungefär samma minnen. En avgränsning som har ett par konkreta nackdelar.
  2. Dels drar det gränserna på fel ställen – man uppmanas solidarisera sig med någon enligt egen uppfattning vänsteristisk statstjänsteman eller företagare inom kulturbranschen istället för med folk som hotas av arbetslöshet, konkurs eller utförsäkring, för att inte tala om kristna eller muslimska sluminnevånare eller småbönder. Vilket försvagar motståndet mot den utplundring folkmajoriteten utsätts för. Vi får smala mobiliseringar baserade på ideologisk och/eller kulturell samstämmighet istället för breda baserade på gemensamma intressen.
  3. Dels ger den alltför mycket politisk hävstångseffekt åt dem som formulerar dessa analysstrukturer, på bekostnad av dem som deltar i eller rentav leder de konkreta försvarsstriderna för förtryckta, utsugna och/eller diskriminerade grupper och/eller klasser i dagens värld. Förutom att detta alltför mycket gör baksätespassageraren till förare (och därmed gör fordonet mer svårstyrt) har det den t.o.m. utifrån de vänsteristiska utgångspunkterna själva lite tvivelaktiga effekten att iländernas medelklass tilldelas en nyckelroll den inte förtjänar. Det är ju den som har mest tid att analysera och störst makt att sprida resultatet av sina analyser. Kanske detta är nyckeln till vänsterns politiska svaghet idag – de är “i samma position som en ung man som lever på underhåll från en far han hatar” som George Orwell uttryckte det på 30-talet, och därför egentligen inte särskilt hett önskar någon förändring?
  4. I tillägg till detta, hur viktigt det nu är, skapar ideologiskt grundade “vi”-grupperingar problem med legitimiteten. Den som för en kamp för sina intressen kan misstänkas för mycket, men aldrig för att sakna legitimitet. Medan rörelser som hålls ihop av ideologi snabbt misstänks för att vilja konstruera ett “fall” som belyser deras käpphästar så snart de engagerar sig för något, snarare än att försvara ett direkt intresse för dess egen skull. Vilket ytterligare snävar in mobiliseringen. I viss mån är detta något man alltid tvingas leva med; alla långvariga rörelser bygger upp ideologiska intressen som utsätter dem för misstankar. Kanske det är en fråga om grad. En organisering som uteslutande är ideologisk skapar mindre legitimitet för sina frågor än en som också är sakpolitisk, medan den största legitimiteten skapas av de personer saken gäller.
  5. Det finns också problem med det konkreta innehållet i vänsteretiketten. Bakgrunden från 1789, då begreppet myntades, har en bra värdegrund – jämlikheten – även om det som betonas i etiketten är placeringen i ett parlamentarisk församling snarare än organiseringen på gatorna. Sedan dess har dessutom en massa bråte hopats, ofta utifrån konkreta konflikter som gjorde bråtet logiskt då det formulerades, men som med tiden har blivit mer en samling traditioner som inte har med dagens verklighet att göra.
  6. Till de mest tvivelaktiga hör den entusiastiska uppslutningen bakom “utvecklingen” och “moderniteten”, abstrakt sett, som när den ska konkretiseras alltför ofta är identisk med kapitalismens senaste och mest effektiva utsugningsmekanismer, vars bekämpande man på det sättet har komplicerat. Man kan peka på tvåhundra års hets mot bönder som “outvecklade” och “primitiva”, man kan peka på artonhundratalets entusiastiska uppslutning bakom den som “progressiv” uppfattade kolonialpolitiken, man kan peka på decennier av stöd för 1900-talets funktionsuppdelande och därmed segregerande stads­byggnadspolitik, man kan peka på den idag tack och lov mildrade traditionen av teknikvänlighet oavsett vad tekniken har använts till och i vems händer den ligger. Grunden är förstås ett alltför okomplicerat anammande av upplysnings­traditionen med dess kapacitet för såväl egenutvecklad förståelse som auktoritärt pådyvlande av den bildade medelklassens fördomar.
  7. En annan av de tvivelaktiga traditionerna, en som kanske direkt följde ur det parlamentariska ursprunget, är den extrema och överdramatiserade betoningen av statsmakten – antingen på socialistiskt vis okomplicerat anammande eller på anarkistiskt vis lika okomplicerat avvisande. Den socialistiska traditionen är väl den dominerande (med den anarkistiska som en negativ spegelbild): kampen för det goda samhället som upprättande av den goda staten, via ett parti. Den totalt överdimensionerade roll detta ger profes­sionella eller halvprofessionella partifunktionärer och deras ur allmänhetens synpunkt obskyra köpslående om fördelar för respektive varumärke är välbekant för dem som har någon erfarenhet av folkrörelsepolitik.
  8. En ofta uppmärksammad och ofta beklagad effekt av denna strategi är just slagsmålet mellan olika varumärken, olika “partier”, med anspråk på att vara just den aktör som ska upprätta denna goda statsmakt. För de mer väletablerade partierna lurar förstås hoppet om välbetalda statstjänster som en orsak bakom copyrightstriderna, för de icke så väletablerade är bevekelsegrunderna mer svårfunna. Inom folkrörelsepolitiken är förvisso inte organisationsegoism något okänt, men vanligare är att man delar upp sig och var och en gör vad den anser sig bra på, varpå man samarbetar då båda anser sig tjäna på det. Ömsesidiga fördömanden i princip är tack och lov ovanliga; däremot regel hos vänsterns statsbyggarsekter. Det måste finnas något i organisationsformen som lockar fram sådant fokus på exkludering snarare än inkludering. Kanske att det är fråga om ett nollsummespel – de är imaginära strider om imaginära mandatfördelningar i den imaginära goda staten?

  9. Ett annat praktiskt problem med statsmakt/partistrategin är att om man föreställer sig sitta inne med den exklusiva Nyckeln till det Goda Samhället tenderar man att uppträda lite föraktfullt och besserwissrigt gentemot andra politiska aktörer, som den enda som egentligen har full legitimitet. Överlägset värst är givetvis de som har nått någon sorts framgång i egenskap av regeringsparti, men egendomligt nog uppträder gärna också de som inte har haft någon framgång över huvud taget någonsin på det viset. Detta är givetvis något som hindrar gott samarbete till gemensam fördel; i ett politiskt samarbete kan det inte finnas någon statusskillnad utom kanske den som bygger på vad var och en faktiskt bidrar med.
  10. För den som invänder att även denna text utmärks av besserwisseri vill jag svara att jag inte riktar mig mot någon organisation utan mot en strategi (eller kanske resterna av en strategi…) som har visat sig vara ofruktbar. Dels på lång sikt: frukten av tvåhundra års vänsterpolitik i form av iländernas välfärdsstat är klart på retur, och i form av uländernas socialistiska statsbyggande är frukten ännu mer maskäten. Och dels på kort sikt: nytändningen av vänsterpolitiken från 1965 och framåt har inte uppnått något som helst bestående, utom kanske lite roliga kampminnen. Den stora uppslutningen kring traditionell vänsterpolitik som råder på rörelsescenen och framför allt bland dess mest engagerade och aktiva deltagare är därför dysfunktionell.
  11. Det värdefullaste kan behållas. Jag talar förstås om 1789 års försvar för jämlikheten. Resten bör ses som historiskt förklarliga men ofta föråldrade positioneringar, som kräver god argumentation för att tillämpas idag. Det är givetvis fullt acceptabelt att också behålla till exempel den marxistiska teorin – om man också accepterar andra teoretiska ramar som fullt likvärdiga.

  12. Men framför allt: kan man inte sluta upp med den tröttsamma identitetspolitiken – “vi inom vänstern” (på sitt sätt lika tröttsamt som “vi muslimer”, och ganska likt) – och utgå från den sociala identitet som man råkar tillhöra istället? Bidra till en folklig politik mot den nyliberala utplundringen? Som utgår från att alla som vill kämpa har samma legitimitet och begriper lika mycket? Som rymmer alla drabbade, oavsett vilka tolkningsstrukturer de hänger sig åt nu innan vi har börjat? Och förlita oss på att den gemensamma tolkningsstruktur som utvecklas efterhand kommer att vara god nog?

—–

- Här utvecklar Frances Tuuloskorpi ytterligare samma fenomen ur arbetarrörelsesynvinkel

- Socialdemokraterna har jag hyvlat av tidigare

Civilmotståndets problem

Det är kanske synd att Pelle Strindlund är aktiv i djurrättsrörelsen och Stellan Vinthagen är aktiv i fredsrörelsen. Det gör att deras ständiga varningar i Motståndets väg (Karneval 2011) för “ställföreträdande aktivism” inte riktigt når fram. Men annars är det en utmärkt bok som borde höra till varje aktivists standardbibliotek. I förhållande till klassiker som norska Ikkevoldsaksjon är den ett steg framåt på grund av sitt obönhörligt närsynta fokus på dagens svenska aktivisters verklighet.
Författarna vet precis hur det känns att ge sig in i gapet på en polispatrull och skäms inte för att erkänna att det är obehagligt – men inte outhärdligt. De vet precis vad som är det värsta med att råka in i den rättsliga papperskvarnen – tristessen och kronofogden – och att det kan vara något av en kick att veta att man har klarat av det. De är också belästa nog att kunna ge utblickar till andra länders och tiders motståndsrörelser, som illustrationer, för att det inte ska bli för närsynt.

Det man måste sätta frågetecknet för är precis problemet med den ställföreträdande aktivism som författarna är så medvetna om men inte riktigt ser någon väg ur.
För Motståndets väg handlar om motstånd som kostar. En typ av motstånd som tvingar sig på för jordlösa brasilianska bönder som bara har svält som alternativ – men som för i-landsinvånaren är ett frivilligt val och en livsstil. Och därmed bara är ett val för en liten mikroskopisk minoritet. Och frågan är då: vad gör alla vi andra?
Faran är ju alltid att folkrörelsen – som Frances Tuuloskorpi uttrycker det – tänjs ut som ett gummiband och går av. Att de som går i täten rusar på utan att se till att de som är längre bak följer efter. Istället för att utforma motståndet så att de som går sist skjuter alla andra framför sig.
Men det finns det annat skrivet om, inte minst av Frances.

Något jag gillar starkt i Motståndets väg är den hårdkokt pragmatiska argumentationen för varför det författarna kallar civil olydnad är att föredra framför både våldsamheter och verbala angrepp. Griper man till våld väljer man precis den konfliktnivå som ger motparten den största relativa fördelen, och som därför mer än något annat inbjuder till nederlag. Och nöjer man sig med ord lämnar man motpartens maktutövning intakt och skänker honom samtidigt en gloria som tolerant och demokratisk. Om man strör grus i maskineriet, och vågar stå för det publikt och i ständig dialog med andra, är det vad makthavarna allra minst önskar – inte minst för att det tvingar dem att förhandla, vilket de med all rätt avskyr.
Och grus i maskineriet måste inte åstadkommas på illegal eller farlig väg. Ett lokalsamhälle, eller en arbetsgemenskap, kan exempelvis tillåta sig regelbrott som en “grund” rörelse som dem författarna tillhör bara kan drömma om. Det har också inte minst Frances Tuuloskorpi skrivit om.
Och faktiskt också Strindlund och Vinthagen, även om det naturligt nog med hänsyn till författarnas bakgrund inte är där bokens fokus ligger.

Slutligen innehåller Motståndets väg ett avsnitt om det civila motståndets värsta fiende – aktivistgrupperna själva och deras inneboende svagheter. Den högspända aktivism som har sin bas i en vald grupp och inte en naturlig förtryckt grupp eller klass riskerar alltid att trigga sådana interna konflikter att gruppen exploderar. Det finns metoder att hantera detta med, säger författarna, men de är inga mirakelmetoder. Ibland fungerar de, ibland inte. Och allt det stöd en naturlig förtryckt grupp har i form av vänner, familjer och likar måste en vald grupp bygga upp medvetet och mödosamt, med risk för att allt rasar ihop av någon trivial anledning.

Även om Motståndets väg handlar om en mycket speciell form av motstånd går mycket att generalisera om man bara tänker på hur speciell den är. Köp och läs den! Men kopiera inte rakt av – läs den kritiskt med eftertanke. Kanske går det att utveckla det civila motståndet till något som vem som helst kan använda?
Som författarna själva säger i sin summering: “Det geniala med den tidiga arbetarrörelsen var kombinationen av strejkvapnet, ett effektivt motstånd mot kapitalägarnas intressen, och förhandlingsviljan, beredskapen att sätta sig ner med kapitalisterna och söka överenskommelser. Den globala rättviserörelsen behöver en motsvarighet till strejken för att förhandlingar med globala eliter ska kunna bli meningsfulla.”  

Om ett omstritt byggnadsverk

I Sverige kallades de bråtar. När fogdens hantlangare kom ridande hade bönderna sågat igenom träden såpass att de kunde dras omkull med några kraftiga ryck i rep som var fästa vid dem. På detta sätt fångades fogdens ryttare i en fälla av fällda träd där de inte hade någon glädje av sina hästar, och bönderna kunde göra slut på dem. Bråtar var hemligheten bakom de framgångar bönderna i Småland hade mot Gustav Vasas soldater hösten 1541 till våren 1543. Först när Gustav hade mobiliserat hela statens kapacitet kunde han samla så många soldater att de blev bönderna övermäktiga.

I sin urbaniserade form kallades de barrikader och var en senare företeelse. De första barrikaderna som finns dokumenterade restes i den lilla sydfranska staden Mont-de-Marsan den 20 september 1569 och tjänade stadsborna till skydd mot kungens arméer under det inbördeskrig som rasade mellan olika feodalherrar och lokala pampar vid den här tiden. Men berömda blev de först nitton år senare, när de restes i Paris den 12 maj 1588 – den första barrikaddagen som den kallas i historieskrivningen. De utnyttjades av det katolska partiet i dess kamp mot det kungliga centralstyret som parisarna fruktade skulle göra slut på deras lokala självstyre.

Ordet kommer av det franska ordet för tunna, barrique, vilket beskriver hur de första barrikaderna byggdes. Tunnor, som fanns i alla butiker på den tiden, fylldes med jord och rullades till lämpliga gatusträckor där stadsborna kunde ta betäckning när de ridande soldaterna anföll.

Men skydd var inte det enda syftet med en barrikad, berättar Mark Traugott som har skrivit en bok om barrikadernas historia, The insurgent barricade, University of California Press 2010.

  • De kunde användas precis som svenska bönder använde sina bråtar, som en fälla för ridande soldater. Man lät soldaterna passera en barrikad varpå de fastnade bakom nästa. Stadsborna reste då den första barrikaden bakom dem igen så att de fastnade, och gjorde slut på dem genom att skjuta eller kasta gatsten från hustaken
  • De kunde användas som opinionsundersökning. Oppositionella kunde vid en politisk kris börja resa barrikader – och om stadsbor i gemen hjälpte till var det ett tillräckligt bevis för att upproret hade stöd nog. Gjorde de inte detta fick man lägga av och se tiden an.
  • De kunde användas som en organisationshjälp vid ett uppror. Kring varje barrikad samlades en lös hop stadsbor – men i bygget uppstod ofrånkomligen en arbetsfördelning där det snart visade sig vilka som hade de andras förtroende. Dessa kunde sen användas som upprorets organisatörer på basnivå.
  • De kunde användas som ett slags tullsystem, som stadsbornas kontroll över vem som fick passera och vem som inte fick. Detta kanske var huvudsaken när de en gång uppstod, och riktat lika mycket mot kriminella som mot kungens soldater i tider av kris för centralmakten.
  • De kunde förstås också användas som ett handgripligt bevis för motmakt, för att de styrande hade förlorat kontrollen över gatan, vilket sen blev ett lysande bevis för att de hade förlorat förmågan att styra landet. Det hände mer än en gång att soldater som kom för att avväpna en barrikad gick över till andra sidan eftersom de ansåg detta vara rätt häst att satsa på. Vilket sedan blev självuppfyllande – inte minst vid de två mest berömda barrikadtillfällena, revolutionerna 1830 och 1848.

I barrikadernas tidiga historia dominerade dessa praktiska hänsyn, säger Traugott. Men ungefär vid samma tidpunkt som de blev ineffektiva (på grund av allt kraftigare kanoner) fick de också mytiska egenskaper. Konstnärer började måla barrikadstrider. Romanförfattare började skriva böcker om dem. Folk började använda barrikader som språkliga figurer – ”vilken sida (av barrikaden) står du på?”

Frågan är vilket bruk man kan göra av barrikader idag. Vid det senaste stora folkupproret spelade de ingen särskilt framträdande roll. Men visst fanns de. Vi tycks inte klara oss utan dem.

Gunnar Sträng och de vilda strejkerna

Häromdan läste jag i Anders L Johanssons Gunnar Sträng – landsvägsagitatorn, som jag fann hemma hos min mor. En till stor del typisk svensk politisk biografi – högar av meningslösa fakta och en nästan paranoid rädsla för att göra någon tankekombination som på något vis kunde vara diskutabel eller intressant. Men en högintressant uppgift fanns där likväl:

Bonden satt på sitt kontor och jag gick in och talade om vad jag vlle. Jag ville ha en förhandling med honom, jag ville ordna upp förhållandena med gällande avtal och jag hoppades att vi kunde resonera om det här på ett vanligt hederligt lugnt och stillsamt sätt.

- Du kan dra åt helvete! Här görs inga avtal, sade han.

Jag ilsknade till. Jag hade litet hett humör på den tiden, också. Jag tog min portfölj och gick bort till tio statare som arbetade på ett gärde en bit därifrån. Det var mitt i arbetstiden. Jag ropade på dem och berättade att jag hade varit uppe och sökt förhandla med deras arbetsgivare, som bad mej fara åt skogen.

Jag undrade om de var beredda att lägga ner arbetet? De frågade om de fick något understöd.

- Allright sa jag, jag har snackat med förbundet så det är ingen diskussion om det. Vilket var en sanning med stor modifikation. De var beredda att ta en arbetsnedläggelse. Bonden hade pryglat dem flera gånger, och un fick det vara slut, sade de. För att vara på den säkra sidan bad jag dem ställa upp sig i en lång rad efter mig. Så vi kunde ta en sväng förbi kontoret så han fick se att de hade lämnat jobbet.

Vi hann bara en bit på gärdet, så kom han springande. Han var väl i 50-årsåldern. En grov och tjock karl, ilsken så det sprutade om honom. Jag stannade och gubbarna ställde sig på respektfullt avstånd och tänkte säkert:

- Det ska bli roligt att få se den här fighten. 

Det blev inget slagsmål, bonden begrep att Sträng var yngre och starkare. Däremot blev det ett avtal. Men efteråt funderade Stärng:

 [..] jag har tänkt på det där efteråt. Jag berättade aldrig det hela när jag kom hem till förbundet, för jag hade order att se till att det blev avtal, men jag fick inte ta konflikter. Förbundet hade inga pengar att lämna understöd med. Så det var lite gambling med den där uppgörelsen i Bjälbo.

Så det föreföll som om den landsfaderlige Gunnar Sträng i sin ungdom inte drog sig för en och annan vild och regelvidrig strejk – och dessutom på äldre dar myste litegrann vid minnet. Naturligtvis var det så – annars hade aldrig socialdemokratin fått den styrka den fick.

Byråkratism är något man bara kan kosta på sig när man är etablerad. En rörelse som fortfarane är en rörelse skriver alltid sina egna lagar. Och den är inte rädd för konflikter. Det är konflikten som gör rörelsen till rörelse.

Åter till Narmada

I början av nittitalet drev indiska bönder en avancerad kampanj för att rädda Narmadadalen i västra Indien, vilket väckte stort intresse globalt. De förlorade den kampen, vilket har väckt mindre intresse. Nu har Alf Gunvald Nilsen på Bergens universitet sammanfattat erfarenheterna i boken Dispossession and resistance in India – the river and the rage, Routledge 2010.

Rädda Narmada-rörelsen hade två rötter enligt Nilsen. Den som skapade massbasen var den tioåriga lokala, mycket framgångsrika kampen mot vad han kallar vardagsdespotismen, dvs det förtryck diverse lokala småpåvar utövar mot bönderna. Det var dessa framgångar som gjorde att bönderna vågade ifrågasätta överhetens påbud och pressa den till eftergifter.

Den andra roten var de spridda rörelser i Indien mot dammar som efter framången mot Tehri-dammen i Uttarakhand samlades till ett möte och antog den s.k. Anandwan-deklarationen 1988 där höga dammar förklarades strida mot folkets intressen. Denna breda rörelse av stadsmedelklassfolk kom att fokusera på Sardar Sarovar, den största dammen i Narmadaprojektet och bidra till mycket av dess internationella genomslag.

Nerven i den lokala rörelsen var böndernas motstånd mot deportering. Enligt rörelsens egen beräkning riskerade en miljon bönder att översvämmas, och de indiska delstaternas meriter när det gällde ersättning var usla. De första åren av kampanjen handlade uteslutande om att försöka pressa dessa och den indiska centralregeringen till bindande löften om ersättning. Först när detta hade misslyckats vände sig denna rörelse mot dammprojektet som helhet.

Idag står dammarna där och kampen kan sägas vara förlorad. En orsak till detta som Nilsen framhäver är att dammarna betydde så oändligt mycket för den indiska överklassen att den inte hade råd att förlora – dammar har under hela självständighetstiden varit en nyckelstrategi i deras “ursprungliga kapitalackumulation”. Genom att låta skattebetalare och internationella biståndsgivare betala dammarna och genom att låta bönderna betala den mark som översvämmas har den industriella och agro-industriella borgerligheten kunnat bli rika på ingenting. De regeringar som har gått i deras ledband har därför satt en ära i att bedra bönderna på alla sätt de har kunnat, med och utan våld.

Narmadaböndernas “kampinfrastruktur” var inte tillräckligt stark för att stå emot, utan de gav successivt upp, by efter by. Första sprickan kom ganska snart, redan 1991 då rörelsen i Gujarat föll för ett som den trodde seriöst bud från delstatsregeringen som efter något tiotal år av harvande visade sig bestå av luft.

En annan orsak som Nilsen bara berör är att Narmadarörelsens gandhianska strategi kanske var otillräcklig med hänsyn till motståndets art. Den gandhianska strategin, eller i alla fall den strategi som Narmadarörelsen använde, fokuserar ganska starkt på att få motparten att skämmas – och det visade sig i det här fallet vara helt bortkastat. Kapitalackumulation känner ingen skam.

Därför är det kanske inte så konstigt att de utkantsbönder som idag hotas av ursprunglig kapitalackumulation i östra Indien vänder sig till andra inspirationskällor, främst maoistiska. Det är ännu högst oklart om dess fokus på våld ska visa sig mer effektiv än Narmadarörelsens fokus på att vinna sympatier. Som Medha Patkar, den mest framträdande ledaren för Narmadarörelsen uttryckte det: Om den indiska staten bestämmer sig för att använda hela sin våldsförmåga mot oss har vi ingen chans. Möjligen skulle nån form av syntes i stil med zapatisternas vara mest effektiv.

En av de faktorer som bidrog till Narmadarörelsens globala genomslag var dess fokus på alternativ utveckling. Mötet av tiotusen folkrörelseaktivister i Harsud i Narmadadalen 1989 var den största mobiliseringen någonsin för alternativ till dammar och stadsmedelklassdominerad utveckling. Men märkligt lite kom ut ur detta. Narmadarörelsens folkskolor i fattiga utkantsområden med fokus på utkantsområdenas behov har blivit beundrade, men rörelsens bondeaktivister ger enligt Nilsen mycket olika svar på vad alternativ utveckling skulle vara.

Delvis för att rörelsen är så internt heterogen. Där finns som sagt självhushållande utkantsbönder som inte ingår i det indiska kastsystemet, s.k. adivasis, men där finns också vanliga bönder som säljer mat till städerna. Och deras omedelbara behov är inte desamma. Ett särskilt problematiskt förhållande som Narmadarörelsens representanter helst talar tyst om är de interna klasskiktningarna bland aktivisterna. I de intensiva jordbruksområdena är det välbeställda bönder som bär upp rörelsen; deras arbetare ställer förvisso upp på manifestationer men har inga möjligheter att påverka rörelsens beslut.

Dock, så länge behoven skiljer sig från Indiens dominerande klassers behov kanske det kan göra detsamma.

Folkrörelserna politiserade Göteborg 2001+10

Med två initiativ kunde folkrörelser politisera uppföljningen 10 år efter protesterna under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Attac, Folkrörelsen Nej till EU, Jordens Vänner, Miljömagasinet, NOrdbruk, Ofog och Stödföreningen för European Social Forum i Norden kunde på initiativ av Föreningen Aktivism.info samla 30 deltagare på Arbetarrörelsen Folkhögskola vid Järntorget. Den relativt nybildade utomparlamentariska vänsterorganisationen Allt åt alla kunde samla 150-200 deltagare på Hvitfeldtska gymnasiet.

På folkhögskolan stod fredsaktiviströrelsen Ofog, bönder och en bilarbetare för nya inslag i politiseringen av kampen efter Göteborg. Ofog genom att driva kamp för att med icke-våld tränga in i sommar på NATO:s övningsfält i Norrbotten i en militant kampform som knyter an till Almstriden och annan lyckad form för direkt aktion begriplig för allmänheten. Bönder och bilarbetare med visioner om rättvis omställning av industrin och naturbruket som kan lösa både klimatkris och finanskris.

Klyftan mellan rödgröna riksdagspartier och folkrörelserna blev påtaglig. På folkhögskolan kunde folkrörelser samfällt visa hur EU:s politik är än mer förödande för social rättvisa och miljö än den var 2001 samtidigt som inget rödgrönt parti numera är motståndare till EU. Inget parti ville heller vara med i diskussionerna på folkhögskolan om de demokratiska problem som följt av att alltmer politik beslutas i slutna internationella förhandlingar medan repressionen mot folkrörelser ökar.  När partierna inte går att lita på växer samarbetet mellan folkrörelser alltmer mot privatiseringar och en spirande rörelse för rättvis omställning av jordbruk, skogsbruk och hela samhället för gemensam välfärd.

På Hvitfeldtska gymnasiet visade utomparlamentariska vänstern än mer självständighet gentemot partierna och tilltro till att rädda vårdcentraler i stadsdelskamp, på arbetsplatser mot brutaliseringen av arbetslivet och husockupationer som når framgångar i småstäder där politikerna inser att de inte bör driva engagerade ungdomar till storstäderna.

Tord Björk

Några länkar.

Vi har fått en del men mycket lite genomslag för vårt politiska perspektiv. Det mest är inriktat på våldet, mer om polisvåld än tidigare men likafullt ingen politisk syn på varför detta våld. Utom Alliansen-politiker som tar upp den större bilden mer än vänstern och massmedia allmänt.

Elin Grelsson: För vem skrivs historien?
Cecilia Verdinelli: Våldet började vid Hvitfeldtska
Stefan Sundström: Jag har blivit väldigt desillusionerad
Petter Larsson: Katastrofen som förvandlade vänstervind till högervåg
Christina Hansen: Jag springer, torkar tårarna
Martin Halldin (etc-blogg): Liberal historierevisionism
Malin Ullgren, DN: När Göteborg förlorade sin oskuld
Per Gudmundsson, SvD ledare: Vänstern startade Götebogskravallerna med öppna ögon
Per Gudmundsson, SvD ledarblogg: Godzilla i Göteborg
Björn Malmström, SvD: Ärren kvar tio år efter Göteborgskravallerna
Rolf Gustavsson, SvD: Fatala missar följde på Göteborgsmötet
Fredrik Ekelund, Sydsvenskan: När drömmen krossades
Sveriges radio: Tio år sen Göteborgskravallerna
Love Lidén, Uppsala Fria: Frihet och demokrati till salu
Arbetaren: Hannes Westberg tio år efter skotten: Jag tänker inte ta emot stryk
Salka Sandén, Arbetaren Zenit: Vems var oskulden
Jonas Ulfvarsson, Arbetaren Zenit: Snutvåld och demokrati
Anne-Li Lehnberg, Flamman: Polisvåldet det starkaste minnet
Fria Tidningen: Hallå där, Tord Björk
Magnus Wennerhag (Fria Tidningen): Den globala rättviserörelsen är inte död
Pia Emanuelsson, Kvinnohögskolan (Fria Tidningen): Kvinnoaktivistveckan har gett många ringar på vattnet
Per Plüschke (Fria Tidningen): Polisen sa att jag var en uppviglare
America Vera-Zavala (Fria tidningen): Attac har spelat ut sin roll
Anders Svensson, sp (Fria Tidningen): Jag trodde att de skulle döda mig
Ola Mattson, f.d. Attac (Fria Tidningen): Polis och aktivister slog sönder möjligheterna
Ursula Egidius (Fria Tidningen): Jag anmälde polisen och fick rätt
Karin Dalborg, Fritt Forum (Fria Tidningen): Fritt Forum försvarade demokratin
Verklighetens smolk: 10 år efter Göteborgskravallerna 
Nyheterna direkt: Göteborgskravallerna kunde ha tagit hans liv
Eva Cooper, Timbro (SVT Debatt): Kapitalismen segrade när stenkastarna slog sönder Göteborg
Anders Svensson (SVT Debatt) Dagbok från kravallerna
Hans Abrahamsson (SVT Debatt) Göteborgsprotesterna en föregångare till den arabiska våren
Bonkmonkey: Min bror med i Sveriges Radio 10 år efter Göteborgskravallerna
Stefan Bergmark: Tio år sen Göteborgskravallerna
Annie Johansson, c: En globaliserad arbetsmarknad kräver ny politik
Thomas Böhlmark, MUF: Göteborgskravalerna och globaliseringsmotståndarnas nederlag
Surgubben: Då vänsterns räta ansikte kom i dagen
Håkan Rombe, VK-bloggen: Göteborgskravallerna 10 år
Sörmlands Museum: Göteborgskravallerna
Humlan: Inget nytt om Göteborgskravallerna
Emil Schön (HD): När samhället tappade balansen
Norrköpings Tidningar, ledare: Lärdomar av kravallkaoset
Smålandsposten, ledare: Vem var det som kasta
Mikael Hermansson, Borås Tidning: Tio år sedan kravallerna
Magnus Linton: Tack America
Jonas Sjöstedt: Tio år sedan EUs toppmöte skakade Göteborg
Elin Grelsson: Ni dansar på graven under vår minnesstund
Helena Sandklef: Mina Göteborgskravaller
Pettersson: Göteborgskravallerna 2001
Champagne: Du slog sönder min stad och jag grät
Robsten: Hannes Westberg var kriminell
Polisens hemsida: Särskild polistaktik