Det är kanske synd att Pelle Strindlund är aktiv i djurrättsrörelsen och Stellan Vinthagen är aktiv i fredsrörelsen. Det gör att deras ständiga varningar i Motståndets väg (Karneval 2011) för “ställföreträdande aktivism” inte riktigt når fram. Men annars är det en utmärkt bok som borde höra till varje aktivists standardbibliotek. I förhållande till klassiker som norska Ikkevoldsaksjon är den ett steg framåt på grund av sitt obönhörligt närsynta fokus på dagens svenska aktivisters verklighet.
Författarna vet precis hur det känns att ge sig in i gapet på en polispatrull och skäms inte för att erkänna att det är obehagligt – men inte outhärdligt. De vet precis vad som är det värsta med att råka in i den rättsliga papperskvarnen – tristessen och kronofogden – och att det kan vara något av en kick att veta att man har klarat av det. De är också belästa nog att kunna ge utblickar till andra länders och tiders motståndsrörelser, som illustrationer, för att det inte ska bli för närsynt.
Det man måste sätta frågetecknet för är precis problemet med den ställföreträdande aktivism som författarna är så medvetna om men inte riktigt ser någon väg ur.
För Motståndets väg handlar om motstånd som kostar. En typ av motstånd som tvingar sig på för jordlösa brasilianska bönder som bara har svält som alternativ – men som för i-landsinvånaren är ett frivilligt val och en livsstil. Och därmed bara är ett val för en liten mikroskopisk minoritet. Och frågan är då: vad gör alla vi andra?
Faran är ju alltid att folkrörelsen – som Frances Tuuloskorpi uttrycker det – tänjs ut som ett gummiband och går av. Att de som går i täten rusar på utan att se till att de som är längre bak följer efter. Istället för att utforma motståndet så att de som går sist skjuter alla andra framför sig.
Men det finns det annat skrivet om, inte minst av Frances.
Något jag gillar starkt i Motståndets väg är den hårdkokt pragmatiska argumentationen för varför det författarna kallar civil olydnad är att föredra framför både våldsamheter och verbala angrepp. Griper man till våld väljer man precis den konfliktnivå som ger motparten den största relativa fördelen, och som därför mer än något annat inbjuder till nederlag. Och nöjer man sig med ord lämnar man motpartens maktutövning intakt och skänker honom samtidigt en gloria som tolerant och demokratisk. Om man strör grus i maskineriet, och vågar stå för det publikt och i ständig dialog med andra, är det vad makthavarna allra minst önskar – inte minst för att det tvingar dem att förhandla, vilket de med all rätt avskyr.
Och grus i maskineriet måste inte åstadkommas på illegal eller farlig väg. Ett lokalsamhälle, eller en arbetsgemenskap, kan exempelvis tillåta sig regelbrott som en “grund” rörelse som dem författarna tillhör bara kan drömma om. Det har också inte minst Frances Tuuloskorpi skrivit om.
Och faktiskt också Strindlund och Vinthagen, även om det naturligt nog med hänsyn till författarnas bakgrund inte är där bokens fokus ligger.
Slutligen innehåller Motståndets väg ett avsnitt om det civila motståndets värsta fiende – aktivistgrupperna själva och deras inneboende svagheter. Den högspända aktivism som har sin bas i en vald grupp och inte en naturlig förtryckt grupp eller klass riskerar alltid att trigga sådana interna konflikter att gruppen exploderar. Det finns metoder att hantera detta med, säger författarna, men de är inga mirakelmetoder. Ibland fungerar de, ibland inte. Och allt det stöd en naturlig förtryckt grupp har i form av vänner, familjer och likar måste en vald grupp bygga upp medvetet och mödosamt, med risk för att allt rasar ihop av någon trivial anledning.
Även om Motståndets väg handlar om en mycket speciell form av motstånd går mycket att generalisera om man bara tänker på hur speciell den är. Köp och läs den! Men kopiera inte rakt av – läs den kritiskt med eftertanke. Kanske går det att utveckla det civila motståndet till något som vem som helst kan använda?
Som författarna själva säger i sin summering: “Det geniala med den tidiga arbetarrörelsen var kombinationen av strejkvapnet, ett effektivt motstånd mot kapitalägarnas intressen, och förhandlingsviljan, beredskapen att sätta sig ner med kapitalisterna och söka överenskommelser. Den globala rättviserörelsen behöver en motsvarighet till strejken för att förhandlingar med globala eliter ska kunna bli meningsfulla.”
