antinyliberal protest

Donald Trumps framgångar borde inte ha kommit som en överraskning. I själva verket är han en del av en bred trend, menar Ian Buruma – nyrika, gärna från FIRE-sektorn, som känner sig sedda över axeln av det mer etablerade kapitalet och därför har lätt att kommunicera känslomässigt med andra som också känner sig föraktade. Trump, Berlusconi, Wilders, men också Erdoğan och Thaksin. FIRE-sektorn, för den är den enda som har blomstrat under kapitalets nuvarande förfallsperiod – och det skadar inte alls att den är huvudsakligen är parasitär.

Iakttagelsen har en del som talar för sig, men den ställer också frågor. Framför allt: hur kommer det sig att dagens underklass och lägre medelklass har så dåligt självförtroende att den låter sig dompteras av uppenbara skojare. (Läs mer…)

Tipsa

För någon bloggpost sedan beskrev jag hur fokus på ideologi istället för intressen hindrade folkrörelsemobiliseringar som ur andra synvinklar borde ha det sällsynt väl förspänt just nu. Sällan har världens härskare betett sig så klantigt och själviskt, sällan har de så till den grad äventyrat villkoren för sin egen och allas vår existens.
Jag nämnde också att ungefär samma sak har hänt fyra gånger förut i modern tid. Och då var det just kraftfulla folkrörelsemobiliseringar som röjde upp och i någon mån tvingade fram ett ansvarsfullt beteende. Även om det aldrig gick fullt ut som folkrörelserna hade önskat.
Jag borde reda ut det där lite närmare.

För snart hundra år sen la en rysk ekonom märke till att den ekonomiska utvecklingen gick i femtioårscykler. Vart femtionde år gick ekonomin på för fullt, och mitt emellan rådde djup kris då det mesta av kapitalet ägnades åt pyramidspel och annan spekulation. Cyklerna kallas efter honom för Kondratievcykler.
Det rådde länge ovisshet om vad de berodde på. Den beryktade Joseph Schumpeter föreslog på 40-talet att det kanske bara var ibland som det fanns något seriöst att investera i, och den venezolanska ekonomen Carlota Pérez skrev för något tiotal år sen en spännande bok på det temat: när kapaciteten inom en sån här våg har blivit så hög att det inte finns effektiv efterfrågan på allt som produceras spekulerar kapitalisterna istället, och ur spekulationen kommer det i bästa fall fram nya produkter som man kan investera i. Varje produktionsvåg drar också med sig massor av följdinvesteringar och nya teknologier, och en omorganisering av hela samhället. Vilket skapar ”full sysselsättning” så länge det pågår.

Kondratiev, och Pérez, pekar på fyra såna här cykler i industrisamhällets historia.
Den första stora spekulationsvågen rådde 1775-1795. Sen skärpte sig de styrande och investerade i det då fräschaste teknologiska genombrottet, textilindustrimaskiner och kanaler.
1830 var det dags för nästa spekulationsvåg, som varade till 1850. Då skärpte de sig en gång till, och investerade i det då nyaste och fräschaste – järnvägar och ångmaskiner.
Det höll till 1875 då en ny tjugoårig spekulationsperiod tog vid. Den avlöstes 1895 av nya seriösa investeringar, den gången i stål, elektricitet och kemi.
Det höll man på med till ungefär 1920 då spekulationen tog över. Det gjorde den ända till andra världskriget då produktionen kom igång igen. Den här gången var det bilar och hushållsmaskiner som var det nya.

Vad varken Kondratiev, Schumpeter eller Pérez säger något om är varför gårdagens spekulanter plötsligt blir seriösa och börjar investera i materiell produktion. Pyramidspel är ju faktiskt lättare att organisera än produktion, så varför skulle de över huvud taget bry sig?
Svaret kan vi hjälpa till med, och det ligger inte så långt bort. Det räcker med att se efter varför den sista kondratievcykeln kom igång.
En del föreslår att det var krigets förtjänst. De har delvis rätt – det var delvis på grund av kriget som det blev politiskt möjligt att rikta in resurserna på materiell produktion istället för att låta kapitalisterna härja som de behagade. Men en annan faktor hjälpte också till: rädsla för mobiliserade folkrörelser.
I båda pionjärområdena för keynesiansk politik, Norden och USA, hade arbetarrörelser varit extremt militanta och välorganiserade under spekulationsperioden. Sverige var världens strejktätaste land på 20-talet, USA var det på 30-talet.
Dessutom pågick 1900-talets största antikoloniala befrielserörelse som bäst i Indien. I Kina tog en bonderörelsebaserad radikalt nationalistisk regim över alldeles i början av investeringsvågen. Och dessutom fanns, vilket många har pekat på, Ryssland där som ytterligare en radikal utmanare. Det var för att hindra ryskt inflytande som USA lånade ut pengar till återuppbyggnad i Europa efter kriget på generösa villkor istället för att använda resurserna till vinster på hemmaplan.

Med detta i bakhuvudet kan vi titta på de andra skiftena från spekulation till produktion ovan.
1795 – det var strax efter franska revolutionen, då rädsla för populistisk demokrati fortfarande plågade Europas härskare och fick dem att agera seriöst ett tag.
1850 – det var strax efter världens första organiserade arbetarrörelse, chartisterna, och strax efter revolutionerna 1848
1895 – det var just när fackföreningsrörelser hade kommit igång på allvar och börjat massorganisera i Europa.
I samtliga fall betraktade folkrörelsemobiliseringen de styrande som helt illegitima och bara värda att göra sig kvitt. Det enda sätt de styrande kunde hitta på att sitta kvar var att bli seriösa, för att om möjligt splittra folkrörelsealliansen och få de mer privilegierade att stödja dem själva istället.

Just nu dröjer skiftet. Den nuvarande spekulationsperioden har redan varat dubbelt så länge som de föregående. Som jag skriver i den förra bloggposten har folkrörelsemobiliseringarna den här gången varit svaga. Under något tiotal år runt 2000 kunde vi även i vår del av världen märka av något som kallades ”den globala rättviserörelsen” – men dess bas bestod av sluminvånare och småbönder i Syd. Den kunde visserligen tvinga de styrande i Indien och Sydamerika att bli seriösa, men styrkan räckte inte ända hit. Därför drar spekulationsperioden ut på tiden och blir värre och värre.
En del talar om en nystart för den globala rättviserörelsen, med utslag som t.ex. den egyptiska revolutionen, protester mot bankstyret i Grekland och nedskärningar i Spanien och Storbritannien, och ockupationsrörelsen i USA. Men eftersom folkrörelser är som vädret och inte kan förutses kortsiktigt är det för tidigt att säga om det är rätt.

Hur som helst – i Sverige sover vi vidare. Och de protester som har varit har ännu inte hindrat de styrande från att lägga grunden för nästa spekulationsvåg.

Tipsa