Ibland kan rena tillfälligheter utklassa de bäst uttänkta strategier. Som när diskussionen om genmodifierade grödor blev en allmän symbol för industrialiserat storjordbruk under livsmedelsbolagens globala kontroll. (Läs mer…)
antinyliberal protest
Trump och Berlusconi
Donald Trumps framgångar borde inte ha kommit som en överraskning. I själva verket är han en del av en bred trend, menar Ian Buruma – nyrika, gärna från FIRE-sektorn, som känner sig sedda över axeln av det mer etablerade kapitalet och därför har lätt att kommunicera känslomässigt med andra som också känner sig föraktade. Trump, Berlusconi, Wilders, men också Erdoğan och Thaksin. FIRE-sektorn, för den är den enda som har blomstrat under kapitalets nuvarande förfallsperiod – och det skadar inte alls att den är huvudsakligen är parasitär.
Iakttagelsen har en del som talar för sig, men den ställer också frågor. Framför allt: hur kommer det sig att dagens underklass och lägre medelklass har så dåligt självförtroende att den låter sig dompteras av uppenbara skojare. (Läs mer…)
Hur folkrörelser tvingar makten att bli seriös
För någon bloggpost sedan beskrev jag hur fokus på ideologi istället för intressen hindrade folkrörelsemobiliseringar som ur andra synvinklar borde ha det sällsynt väl förspänt just nu. Sällan har världens härskare betett sig så klantigt och själviskt, sällan har de så till den grad äventyrat villkoren för sin egen och allas vår existens.
Jag nämnde också att ungefär samma sak har hänt fyra gånger förut i modern tid. Och då var det just kraftfulla folkrörelsemobiliseringar som röjde upp och i någon mån tvingade fram ett ansvarsfullt beteende. Även om det aldrig gick fullt ut som folkrörelserna hade önskat.
Jag borde reda ut det där lite närmare.
För snart hundra år sen la en rysk ekonom märke till att den ekonomiska utvecklingen gick i femtioårscykler. Vart femtionde år gick ekonomin på för fullt, och mitt emellan rådde djup kris då det mesta av kapitalet ägnades åt pyramidspel och annan spekulation. Cyklerna kallas efter honom för Kondratievcykler.
Det rådde länge ovisshet om vad de berodde på. Den beryktade Joseph Schumpeter föreslog på 40-talet att det kanske bara var ibland som det fanns något seriöst att investera i, och den venezolanska ekonomen Carlota Pérez skrev för något tiotal år sen en spännande bok på det temat: när kapaciteten inom en sån här våg har blivit så hög att det inte finns effektiv efterfrågan på allt som produceras spekulerar kapitalisterna istället, och ur spekulationen kommer det i bästa fall fram nya produkter som man kan investera i. Varje produktionsvåg drar också med sig massor av följdinvesteringar och nya teknologier, och en omorganisering av hela samhället. Vilket skapar ”full sysselsättning” så länge det pågår.
Kondratiev, och Pérez, pekar på fyra såna här cykler i industrisamhällets historia.
Den första stora spekulationsvågen rådde 1775-1795. Sen skärpte sig de styrande och investerade i det då fräschaste teknologiska genombrottet, textilindustrimaskiner och kanaler.
1830 var det dags för nästa spekulationsvåg, som varade till 1850. Då skärpte de sig en gång till, och investerade i det då nyaste och fräschaste – järnvägar och ångmaskiner.
Det höll till 1875 då en ny tjugoårig spekulationsperiod tog vid. Den avlöstes 1895 av nya seriösa investeringar, den gången i stål, elektricitet och kemi.
Det höll man på med till ungefär 1920 då spekulationen tog över. Det gjorde den ända till andra världskriget då produktionen kom igång igen. Den här gången var det bilar och hushållsmaskiner som var det nya.
Vad varken Kondratiev, Schumpeter eller Pérez säger något om är varför gårdagens spekulanter plötsligt blir seriösa och börjar investera i materiell produktion. Pyramidspel är ju faktiskt lättare att organisera än produktion, så varför skulle de över huvud taget bry sig?
Svaret kan vi hjälpa till med, och det ligger inte så långt bort. Det räcker med att se efter varför den sista kondratievcykeln kom igång.
En del föreslår att det var krigets förtjänst. De har delvis rätt – det var delvis på grund av kriget som det blev politiskt möjligt att rikta in resurserna på materiell produktion istället för att låta kapitalisterna härja som de behagade. Men en annan faktor hjälpte också till: rädsla för mobiliserade folkrörelser.
I båda pionjärområdena för keynesiansk politik, Norden och USA, hade arbetarrörelser varit extremt militanta och välorganiserade under spekulationsperioden. Sverige var världens strejktätaste land på 20-talet, USA var det på 30-talet.
Dessutom pågick 1900-talets största antikoloniala befrielserörelse som bäst i Indien. I Kina tog en bonderörelsebaserad radikalt nationalistisk regim över alldeles i början av investeringsvågen. Och dessutom fanns, vilket många har pekat på, Ryssland där som ytterligare en radikal utmanare. Det var för att hindra ryskt inflytande som USA lånade ut pengar till återuppbyggnad i Europa efter kriget på generösa villkor istället för att använda resurserna till vinster på hemmaplan.
Med detta i bakhuvudet kan vi titta på de andra skiftena från spekulation till produktion ovan.
1795 – det var strax efter franska revolutionen, då rädsla för populistisk demokrati fortfarande plågade Europas härskare och fick dem att agera seriöst ett tag.
1850 – det var strax efter världens första organiserade arbetarrörelse, chartisterna, och strax efter revolutionerna 1848
1895 – det var just när fackföreningsrörelser hade kommit igång på allvar och börjat massorganisera i Europa.
I samtliga fall betraktade folkrörelsemobiliseringen de styrande som helt illegitima och bara värda att göra sig kvitt. Det enda sätt de styrande kunde hitta på att sitta kvar var att bli seriösa, för att om möjligt splittra folkrörelsealliansen och få de mer privilegierade att stödja dem själva istället.
Just nu dröjer skiftet. Den nuvarande spekulationsperioden har redan varat dubbelt så länge som de föregående. Som jag skriver i den förra bloggposten har folkrörelsemobiliseringarna den här gången varit svaga. Under något tiotal år runt 2000 kunde vi även i vår del av världen märka av något som kallades ”den globala rättviserörelsen” – men dess bas bestod av sluminvånare och småbönder i Syd. Den kunde visserligen tvinga de styrande i Indien och Sydamerika att bli seriösa, men styrkan räckte inte ända hit. Därför drar spekulationsperioden ut på tiden och blir värre och värre.
En del talar om en nystart för den globala rättviserörelsen, med utslag som t.ex. den egyptiska revolutionen, protester mot bankstyret i Grekland och nedskärningar i Spanien och Storbritannien, och ockupationsrörelsen i USA. Men eftersom folkrörelser är som vädret och inte kan förutses kortsiktigt är det för tidigt att säga om det är rätt.
Hur som helst – i Sverige sover vi vidare. Och de protester som har varit har ännu inte hindrat de styrande från att lägga grunden för nästa spekulationsvåg.
Åter till Narmada
I början av nittitalet drev indiska bönder en avancerad kampanj för att rädda Narmadadalen i västra Indien, vilket väckte stort intresse globalt. De förlorade den kampen, vilket har väckt mindre intresse. Nu har Alf Gunvald Nilsen på Bergens universitet sammanfattat erfarenheterna i boken Dispossession and resistance in India – the river and the rage, Routledge 2010.
Rädda Narmada-rörelsen hade två rötter enligt Nilsen. Den som skapade massbasen var den tioåriga lokala, mycket framgångsrika kampen mot vad han kallar vardagsdespotismen, dvs det förtryck diverse lokala småpåvar utövar mot bönderna. Det var dessa framgångar som gjorde att bönderna vågade ifrågasätta överhetens påbud och pressa den till eftergifter.
Den andra roten var de spridda rörelser i Indien mot dammar som efter framången mot Tehri-dammen i Uttarakhand samlades till ett möte och antog den s.k. Anandwan-deklarationen 1988 där höga dammar förklarades strida mot folkets intressen. Denna breda rörelse av stadsmedelklassfolk kom att fokusera på Sardar Sarovar, den största dammen i Narmadaprojektet och bidra till mycket av dess internationella genomslag.
Nerven i den lokala rörelsen var böndernas motstånd mot deportering. Enligt rörelsens egen beräkning riskerade en miljon bönder att översvämmas, och de indiska delstaternas meriter när det gällde ersättning var usla. De första åren av kampanjen handlade uteslutande om att försöka pressa dessa och den indiska centralregeringen till bindande löften om ersättning. Först när detta hade misslyckats vände sig denna rörelse mot dammprojektet som helhet.
Idag står dammarna där och kampen kan sägas vara förlorad. En orsak till detta som Nilsen framhäver är att dammarna betydde så oändligt mycket för den indiska överklassen att den inte hade råd att förlora – dammar har under hela självständighetstiden varit en nyckelstrategi i deras “ursprungliga kapitalackumulation”. Genom att låta skattebetalare och internationella biståndsgivare betala dammarna och genom att låta bönderna betala den mark som översvämmas har den industriella och agro-industriella borgerligheten kunnat bli rika på ingenting. De regeringar som har gått i deras ledband har därför satt en ära i att bedra bönderna på alla sätt de har kunnat, med och utan våld.
Narmadaböndernas “kampinfrastruktur” var inte tillräckligt stark för att stå emot, utan de gav successivt upp, by efter by. Första sprickan kom ganska snart, redan 1991 då rörelsen i Gujarat föll för ett som den trodde seriöst bud från delstatsregeringen som efter något tiotal år av harvande visade sig bestå av luft.
En annan orsak som Nilsen bara berör är att Narmadarörelsens gandhianska strategi kanske var otillräcklig med hänsyn till motståndets art. Den gandhianska strategin, eller i alla fall den strategi som Narmadarörelsen använde, fokuserar ganska starkt på att få motparten att skämmas – och det visade sig i det här fallet vara helt bortkastat. Kapitalackumulation känner ingen skam.
Därför är det kanske inte så konstigt att de utkantsbönder som idag hotas av ursprunglig kapitalackumulation i östra Indien vänder sig till andra inspirationskällor, främst maoistiska. Det är ännu högst oklart om dess fokus på våld ska visa sig mer effektiv än Narmadarörelsens fokus på att vinna sympatier. Som Medha Patkar, den mest framträdande ledaren för Narmadarörelsen uttryckte det: Om den indiska staten bestämmer sig för att använda hela sin våldsförmåga mot oss har vi ingen chans. Möjligen skulle nån form av syntes i stil med zapatisternas vara mest effektiv.
En av de faktorer som bidrog till Narmadarörelsens globala genomslag var dess fokus på alternativ utveckling. Mötet av tiotusen folkrörelseaktivister i Harsud i Narmadadalen 1989 var den största mobiliseringen någonsin för alternativ till dammar och stadsmedelklassdominerad utveckling. Men märkligt lite kom ut ur detta. Narmadarörelsens folkskolor i fattiga utkantsområden med fokus på utkantsområdenas behov har blivit beundrade, men rörelsens bondeaktivister ger enligt Nilsen mycket olika svar på vad alternativ utveckling skulle vara.
Delvis för att rörelsen är så internt heterogen. Där finns som sagt självhushållande utkantsbönder som inte ingår i det indiska kastsystemet, s.k. adivasis, men där finns också vanliga bönder som säljer mat till städerna. Och deras omedelbara behov är inte desamma. Ett särskilt problematiskt förhållande som Narmadarörelsens representanter helst talar tyst om är de interna klasskiktningarna bland aktivisterna. I de intensiva jordbruksområdena är det välbeställda bönder som bär upp rörelsen; deras arbetare ställer förvisso upp på manifestationer men har inga möjligheter att påverka rörelsens beslut.
Dock, så länge behoven skiljer sig från Indiens dominerande klassers behov kanske det kan göra detsamma.
Folkrörelserna politiserade Göteborg 2001+10
Med två initiativ kunde folkrörelser politisera uppföljningen 10 år efter protesterna under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Attac, Folkrörelsen Nej till EU, Jordens Vänner, Miljömagasinet, NOrdbruk, Ofog och Stödföreningen för European Social Forum i Norden kunde på initiativ av Föreningen Aktivism.info samla 30 deltagare på Arbetarrörelsen Folkhögskola vid Järntorget. Den relativt nybildade utomparlamentariska vänsterorganisationen Allt åt alla kunde samla 150-200 deltagare på Hvitfeldtska gymnasiet.
På folkhögskolan stod fredsaktiviströrelsen Ofog, bönder och en bilarbetare för nya inslag i politiseringen av kampen efter Göteborg. Ofog genom att driva kamp för att med icke-våld tränga in i sommar på NATO:s övningsfält i Norrbotten i en militant kampform som knyter an till Almstriden och annan lyckad form för direkt aktion begriplig för allmänheten. Bönder och bilarbetare med visioner om rättvis omställning av industrin och naturbruket som kan lösa både klimatkris och finanskris.
Klyftan mellan rödgröna riksdagspartier och folkrörelserna blev påtaglig. På folkhögskolan kunde folkrörelser samfällt visa hur EU:s politik är än mer förödande för social rättvisa och miljö än den var 2001 samtidigt som inget rödgrönt parti numera är motståndare till EU. Inget parti ville heller vara med i diskussionerna på folkhögskolan om de demokratiska problem som följt av att alltmer politik beslutas i slutna internationella förhandlingar medan repressionen mot folkrörelser ökar. När partierna inte går att lita på växer samarbetet mellan folkrörelser alltmer mot privatiseringar och en spirande rörelse för rättvis omställning av jordbruk, skogsbruk och hela samhället för gemensam välfärd.
På Hvitfeldtska gymnasiet visade utomparlamentariska vänstern än mer självständighet gentemot partierna och tilltro till att rädda vårdcentraler i stadsdelskamp, på arbetsplatser mot brutaliseringen av arbetslivet och husockupationer som når framgångar i småstäder där politikerna inser att de inte bör driva engagerade ungdomar till storstäderna.
Tord Björk
Några länkar.
Vi har fått en del men mycket lite genomslag för vårt politiska perspektiv. Det mest är inriktat på våldet, mer om polisvåld än tidigare men likafullt ingen politisk syn på varför detta våld. Utom Alliansen-politiker som tar upp den större bilden mer än vänstern och massmedia allmänt.
Elin Grelsson: För vem skrivs historien?
Cecilia Verdinelli: Våldet började vid Hvitfeldtska
Stefan Sundström: Jag har blivit väldigt desillusionerad
Petter Larsson: Katastrofen som förvandlade vänstervind till högervåg
Christina Hansen: Jag springer, torkar tårarna
Martin Halldin (etc-blogg): Liberal historierevisionism
Malin Ullgren, DN: När Göteborg förlorade sin oskuld
Per Gudmundsson, SvD ledare: Vänstern startade Götebogskravallerna med öppna ögon
Per Gudmundsson, SvD ledarblogg: Godzilla i Göteborg
Björn Malmström, SvD: Ärren kvar tio år efter Göteborgskravallerna
Rolf Gustavsson, SvD: Fatala missar följde på Göteborgsmötet
Fredrik Ekelund, Sydsvenskan: När drömmen krossades
Sveriges radio: Tio år sen Göteborgskravallerna
Love Lidén, Uppsala Fria: Frihet och demokrati till salu
Arbetaren: Hannes Westberg tio år efter skotten: Jag tänker inte ta emot stryk
Salka Sandén, Arbetaren Zenit: Vems var oskulden
Jonas Ulfvarsson, Arbetaren Zenit: Snutvåld och demokrati
Anne-Li Lehnberg, Flamman: Polisvåldet det starkaste minnet
Fria Tidningen: Hallå där, Tord Björk
Magnus Wennerhag (Fria Tidningen): Den globala rättviserörelsen är inte död
Pia Emanuelsson, Kvinnohögskolan (Fria Tidningen): Kvinnoaktivistveckan har gett många ringar på vattnet
Per Plüschke (Fria Tidningen): Polisen sa att jag var en uppviglare
America Vera-Zavala (Fria tidningen): Attac har spelat ut sin roll
Anders Svensson, sp (Fria Tidningen): Jag trodde att de skulle döda mig
Ola Mattson, f.d. Attac (Fria Tidningen): Polis och aktivister slog sönder möjligheterna
Ursula Egidius (Fria Tidningen): Jag anmälde polisen och fick rätt
Karin Dalborg, Fritt Forum (Fria Tidningen): Fritt Forum försvarade demokratin
Verklighetens smolk: 10 år efter Göteborgskravallerna
Nyheterna direkt: Göteborgskravallerna kunde ha tagit hans liv
Eva Cooper, Timbro (SVT Debatt): Kapitalismen segrade när stenkastarna slog sönder Göteborg
Anders Svensson (SVT Debatt) Dagbok från kravallerna
Hans Abrahamsson (SVT Debatt) Göteborgsprotesterna en föregångare till den arabiska våren
Bonkmonkey: Min bror med i Sveriges Radio 10 år efter Göteborgskravallerna
Stefan Bergmark: Tio år sen Göteborgskravallerna
Annie Johansson, c: En globaliserad arbetsmarknad kräver ny politik
Thomas Böhlmark, MUF: Göteborgskravalerna och globaliseringsmotståndarnas nederlag
Surgubben: Då vänsterns räta ansikte kom i dagen
Håkan Rombe, VK-bloggen: Göteborgskravallerna 10 år
Sörmlands Museum: Göteborgskravallerna
Humlan: Inget nytt om Göteborgskravallerna
Emil Schön (HD): När samhället tappade balansen
Norrköpings Tidningar, ledare: Lärdomar av kravallkaoset
Smålandsposten, ledare: Vem var det som kasta
Mikael Hermansson, Borås Tidning: Tio år sedan kravallerna
Magnus Linton: Tack America
Jonas Sjöstedt: Tio år sedan EUs toppmöte skakade Göteborg
Elin Grelsson: Ni dansar på graven under vår minnesstund
Helena Sandklef: Mina Göteborgskravaller
Pettersson: Göteborgskravallerna 2001
Champagne: Du slog sönder min stad och jag grät
Robsten: Hannes Westberg var kriminell
Polisens hemsida: Särskild polistaktik
1a. Göteborg+10
Hej!
Föreningen aktivism.info som samlar och sprider erfarenheter mellan folkrörelser i Norden vill med detta brev föreslå samarbete kring tioårsminnet av Göteborgshändelserna i juni 2001 under beteckningen GBG+10. Då samlade tre demonstrationsnätverk och ett flertal folkrörelsekonferenser och möten i Göteborg närmar 50 000 deltagare vid EU-toppmötet.
GBG+10: Motstånd ger möjligheter
Vi föreslår att helgen 11-12 juni blir en helg med utåtriktade aktiviteter i Göteborg på temat motstånd ger möjligheter. I bifogade wordfil med skiss till iden ges exempel på olika aktiviteter som kan vara del av denna helg.
Vi ser det som särskilt viktigt att lyfta fram det politiska sammanhanget för de krav och de lösningar som de folkrörelser som samlades i Göteborg för fram, gärna med sikte framåt med erfarenheter som konflikterna kring EU-toppmötet gav.
Ett sätt att föra fram folkrörelsernas konstruktiva lösningar på den rådande sociala och ekologiska krisen är att ordna en traktorparad med början på Hvitfeldtska gymnasiet där Göteborgsaktionen onsdagen 13 juni 2001 började sin motkonferens på temat samarbete mellan arbetar-, bonde och miljörörelsen för alternativ som motsätter sig den ohållbara samhällsordningen – en konferens som sedan avbröts men med ett tema som är väl värt att återuppta.
Men detta är bara ett förslag och det finns säkert flera där det som får tillräckligt gensvar kan genomföras.
Föreningen Aktivism.info genomförde redan på ettårsdagen 2002 ett kritiskt seminarium om Göteborgshändelserna med brett deltagande av aktivister från olika folkrörelser, polisen, regeringskansliet, forskare och andra. På vår hemsida www.folkrorelser.org finns en omfattande dokumentation av Göteborgshändelsrna och flera andra toppmötesprotester och även folkrörelsernas utveckling i Norden och globalt. Det har sedan denna dokumentation gjordes tillkommit en del material men grunden finns för att kunna ge en bakgrund till det som hände ur ett brett perspektiv.
Om tillräckligt många visar intresse så återkommer vi med kallelse till samordningsmöte. Kom ihåg att synpunkter även från organisationer som inte har lokal verksamhet i Göteborg är värdefulla.
För Föreningen Aktivism.info
Tord Björk
tord.bjork(at)mjv.se
tel +46 (0)738 44 68 50
3. Gemensam välfärd: 3a. Det stormer i sykehus-Norge
I høst har det stormet mer enn på lenge i sykehus-Norge . I lokalsamfunn etter lokalsamfunn aksjonerer befolkningen for å forsvare sitt lokalsykehus. Nylig samlet de seg til felles protest foran Stortinget. Mange lokalsykehus er allerede nedlagt, andre har mistet, eller står i fare for å miste, fødeavdeling eller akuttberedskap. Forsvinner disse, vet de fleste at det knapt kan kalles et sykehus lenger. Regjeringen anklages for løftebrudd, medlemmer og lokallag melder seg ut av, eller truer med å melde seg ut av, Arbeiderpartiet.
Från For velferdstatens hemsida. Läs mer:
For velferdsstatens temasider om sykehus http://www.velferdsstaten.no/tema/sykehus
Folkrörelsen för att rädda sjukhusen:
http://lokalsykehus.blogspot.com
3b Aktion varje månad för arbetslösa mot Fas3
Aktioner i Sverige har startat i protest mot arbetstvånget som Fas3 innebär för arbetslösa. Aktionerna sker vid arbetsförmedlingar 11.00-16.00 sista måndagen i varje månad. Över tusen har anmält på aktionens facebook sida att de vill vara med.
Mer information på: http://www.facebook.com/event.php?eid=124650754269389#!/event.php?eid=124650754269389
En namninsamling i protest mot Fas3 har också startat. Över 500 har skrivit på hittills:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5210
PÅ facebook finns också Folkupproret mot utnyttjande av praktikanter med över 2 000 anslutna som stödjer frågan där det ges fortlöpande information om nyheter: http://www.facebook.com/pages/Folkupproret-mot-utnyttjande-av-praktikanter/171804629514977?v=wall
Du hittar också information om Fas 3 på http://fas3job.wordpress.com – en blogg för arbetssökande om maktmissbruk och godtycke inom Arbetsförmedlingens så kallade Jobb- och utvecklingsgaranti.
Och på bloggen http://fasan.svenskablogg.se – en samlad blogg om Fas 1, 2 och 3
Det finns också Nätverket Vi Arbetslösa på facebook: http://www.facebook.com/pages/Natverk-Vi-Arbetslosa/118557131536197
Som bl.a. Startat kampanj för att upplysa utanför Sverige om faran med svenska arbetsmarknadspolitik och Fas 3: på facebok – People’s uprising against the exploitation of trainees in Sweden
3c. Påskuppror mot utförsäkringen
Protest mot utförsäkringarna i Sverige planeras till 25 april På facebook finns gruppen Påskuppror mot utförsäkringarna med över 400 anslutna som samordnar protesterna. På bloggen De tysta röst finns en mycket bra sammanställning med länkar till nyhetsariklar och information i frågan samt information om hur man kan engagera sig. http://detysta.wordpress.com/2011/01/26/paskupprop-engagera-dig
Namninsamlningen Sjukuppropet motutförsökringarna som samlat över 700 underskrifter hittar du här: http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5138
Diakoer i Svenska kyrkan är så uppröda över situationen att de författat ett upprop som du hittar här:
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=662047
3d. Eniga röster mot bostadsrättskorrumptionen
Kampen för att rädda hyresrätten pågår intensivt i Sverige och särskilt i Stockholm Förra året kunde kvarteret Linjalen på Södermalm med 455 lägneheter räddas kvar i allmännyttan. En gigantisk förmögenhetsöverföring har skett från det allmänna till privata händer. Bara i Stockholm ränar DN med att privatpersoer har gjort en vinst på 50 miljarder kronor när de haft turen att bo i hyresrätter som ligger så centralt att de efter privatisering kunnat tjäna grova pengar på ombildningen. Det motsvarar två års skatteintäkter i Stockholm.
I år har Gemensam välfärd i Stockholm tillsammans med Nätverket Rädda hyresrätten, Verdandi och lokala aktionsgrupper lyckats föra upp frågan om korumptionen kring ombildningarna i massmedia. Läs slutrepliken i debatten på: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/konsulter-bor-sopa-rent-framfor-egen-dorr_5895757.svd
Mer information om kampen för hyresrätterna i Stockholm hittar du på:
http://hyresratten.blogspot.com/