När Metoo-rörelsen höll på som mest framkastade jag i en diskussion att det kanske var dags att lämna lynchjustisen och göra sexuella trakasserier till en facklig toppfråga. När alt kommer omkring var det ju chefers trakasserier som var huvudskälet till majoriteten av de fackliga konflikterna strax efter 1900. Inte lönefrågor.
Jag hade både rätt och fel, om man får tro Peter Fleming: Sugar Daddy Capitalism*). (Läs mer…)
Något som på allvar oroar mig är den paranoida föreställningsvärld som gör sig bred i de mest olika kretsar.
Högerpopulister tror på judiska eller muslimska konspirationer för att ta över världen. Liberaler tror på ryska konspirationer för att … mest bara jävlas tycks det. Och många socialister tror på en konspiration från ”bilderberggruppen” som noga besett bara består av de vanliga makthavarna i form av regeringar och storbolag som absolut inte ens behöver träffas för att göra det dom gör. Även om det förstås är bra för själsfriden att ibland träffa meningsfränder.
Om det inte är nån annan som får framträda i skurkrollen.
Man kan tänka sig minst tre skäl till att såna här konspirationer inte finns. (Läs mer…)
Filmen Pride är ett slag i nyllet såväl på den liberala tyck-synd-om-välgörenheten som på dess kusin identitetspolitiken.
Några av de Londonhomosexuella som startar den stödkommitté för strejkande gruvarbetare som filmen handlar om har själva kommit från små samhällen liknande dem som nu, 1984, slåss för sitt liv. Och har gett sig av därifrån för att inte bli ihjälslagna. Men, som initiativtagaren säger: Har ni märkt att polisen inte trakasserar oss längre? De är borta i gruvsamhällena och trakasserar dem istället.
Alltså är gruvsamhällena våra vänner.
Och det är ju grunden för arbetarrörelsens solidaritetstanke. Inte tycka synd om. Inte nödvändigtvis gilla. Men stödja för att själv få stöd när man behöver.
Och på vägen dit upptäcka att man egentligen är rätt lika.
Och som filmen visar: stödet tillbaka får man ju.
—
Här en film gjord av stödkommittén själv.
Och här lite bakgrund och intervjuer med de verkliga deltagarna i rörelsen.
Jag var skeptisk till Olof Palme redan i de tidiga tonåren på 60-talet. Det var något som inte stämde med karln, men jag kunde inte säga vad.
Efter filmen finns intrycket kvar, och det är lite lättare att säga vad det var.
Å ena sidan engagemanget och den medryckande retoriken – å andra sidan IB och de grättna reaktionerna och beskyllningarna för totalitarism så snart folk faktiskt försökte göra uppror mot diverse orättvisor. Kanske är det helt enkelt omöjligt att vara folktribun och makthavare i staten på samma gång. Kanske är det en rollkonflikt som sliter sönder den som försöker leva upp till båda.
Och det är lite synd. För det som Palme verkligen skulle kunna ha bidragit med var insikten att ett litet gäng nordatlantiska stater inte i evighet skulle kunna topprida världen, utan att det kunde vara smart att skapa goda relationer till morgondagens viktiga länder. Det försökte Palme, men tveksamheten kring hans övriga aktiviteter la ett tvivel också runt detta engagemang och bidrog förmodligen till att det inte blev något av med det på sikt. Till att Sverige år 2012 bara är ett rikt land bland andra, ”commonplace and acquiescent” och ”unthinking ally of Washington” som Times of Indias chefredaktör Shastri Ramachandaran skrev för något decennium sen.
Palmes tid som s-ledare sammanföll med folkrörelsernas kollaps, med nederlaget i folkomröstningen om kärnkraft 1980 och nederlaget i avtalskonflikten samma år. Det var förstås inte hans fel, uteslutande; det hängde ihop med att 1900-talets svenska folkrörelsestrategi inte räckte längre än så. Möjligen bidrog hans insats till att tilltron till staten och regeringsmakten blev lite större än den annars skulle ha varit, och tilltron till folks egen kollektiva förmåga lite mindre.
Om han skulle ha agerat annorlunda om han hade begripit detta vet jag inte. Kanske överklassbakgrunden hur som helst skulle ha gjort det omöjligt.
Och dessutom lät det socialdemokratiska partiet honom hållas. Så antagligen får man förutsätta att partikamraterna gillade läget. Liksom det som kom sen.
Häromdan läste jag i Anders L Johanssons Gunnar Sträng – landsvägsagitatorn, som jag fann hemma hos min mor. En till stor del typisk svensk politisk biografi – högar av meningslösa fakta och en nästan paranoid rädsla för att göra någon tankekombination som på något vis kunde vara diskutabel eller intressant. Men en högintressant uppgift fanns där likväl:
Bonden satt på sitt kontor och jag gick in och talade om vad jag vlle. Jag ville ha en förhandling med honom, jag ville ordna upp förhållandena med gällande avtal och jag hoppades att vi kunde resonera om det här på ett vanligt hederligt lugnt och stillsamt sätt.
- Du kan dra åt helvete! Här görs inga avtal, sade han.
Jag ilsknade till. Jag hade litet hett humör på den tiden, också. Jag tog min portfölj och gick bort till tio statare som arbetade på ett gärde en bit därifrån. Det var mitt i arbetstiden. Jag ropade på dem och berättade att jag hade varit uppe och sökt förhandla med deras arbetsgivare, som bad mej fara åt skogen.
Jag undrade om de var beredda att lägga ner arbetet? De frågade om de fick något understöd.
- Allright sa jag, jag har snackat med förbundet så det är ingen diskussion om det. Vilket var en sanning med stor modifikation. De var beredda att ta en arbetsnedläggelse. Bonden hade pryglat dem flera gånger, och un fick det vara slut, sade de. För att vara på den säkra sidan bad jag dem ställa upp sig i en lång rad efter mig. Så vi kunde ta en sväng förbi kontoret så han fick se att de hade lämnat jobbet.
Vi hann bara en bit på gärdet, så kom han springande. Han var väl i 50-årsåldern. En grov och tjock karl, ilsken så det sprutade om honom. Jag stannade och gubbarna ställde sig på respektfullt avstånd och tänkte säkert:
- Det ska bli roligt att få se den här fighten.
Det blev inget slagsmål, bonden begrep att Sträng var yngre och starkare. Däremot blev det ett avtal. Men efteråt funderade Stärng:
[..] jag har tänkt på det där efteråt. Jag berättade aldrig det hela när jag kom hem till förbundet, för jag hade order att se till att det blev avtal, men jag fick inte ta konflikter. Förbundet hade inga pengar att lämna understöd med. Så det var lite gambling med den där uppgörelsen i Bjälbo.
Så det föreföll som om den landsfaderlige Gunnar Sträng i sin ungdom inte drog sig för en och annan vild och regelvidrig strejk – och dessutom på äldre dar myste litegrann vid minnet. Naturligtvis var det så – annars hade aldrig socialdemokratin fått den styrka den fick.
Byråkratism är något man bara kan kosta på sig när man är etablerad. En rörelse som fortfarane är en rörelse skriver alltid sina egna lagar. Och den är inte rädd för konflikter. Det är konflikten som gör rörelsen till rörelse.
Kor i betesmarken i Ramsele där nästa möte för att återta makten över naturbruket hålls 15- 17 april
Hur förhåller sig de två stora folkrörelsepartierna i svensk politik, Socialdemokraterna och Centern, till de frågor som dagens folkrörelser ställer? För miljörörelsen är ökad makt åt de direkta producenterna inom jordbruk, skogsbruk, fiske och industri centralt för den rättvisa omställning av samhället som behövs i en tid av ekologisk och social kris. Så formulerade den globala klimaträttviserörelsen en konstruktiv lösning på vår tids problem på Klimaforum under klimattoppmötet i Köpenhamn.
I Sverige arbetar Miljöförbundet Jordens Vänner, NOrdbruK, Framtiden i våra händer och Latinamerikagrupperna i nära samarbete med organisationer som Förbundet Sveriges småbrukare och lokala bondekooperativ och skogsägare för ett hållbart jordbruk och skogsbruk. En utgångspunkt för arbetet är uppropet Återta makten över maten och naturbruket. Mer vidareförädling på landsbygden genom bättre villkor för de som arbetar inom naturbruket och minskad utsugning av andra länders jordar är centralt i denna framväxande allians mellan bonde-, miljö- och solidaritetsrörelsen.
Hur kan då Socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt och Centern under Maud Olofsson stå inför denna folkrörelseallians för en produktiv landsbygd? Juholt kan ses som ett oprövat kort i landsbygdsfrågor. Ändå kan det vara värt att se på vilket sätt Juholts bakgrund kan påverka socialdemokratins politik i jordbruks-, skogsbruks- och miljöfrågor och jämföra med Centerns inriktning. I denna artikel särskådas först Juholt och socialdemokratin medan centern tas upp i nästa artikel.
Juholt har sin bakgrund i Oskarshamns arbetarkommun, i Sveriges mest kärnkraftsvänliga stad. Hans slagord för framtiden är ”Jämlikhet och tillväxt”. Av många ses han som en traditionell gråsosse om än i piggare variant än de flesta ledande socialdemokrater. Mycket tycks därför bädda för en konfrontation med miljörörelsen. Det goda med de förnyelsekrafter inom socialdemokratin som verkat för samarbete med Miljöpartiet med positiva effekter i bägge partierna inte minst för jordbruksfrågor kan man tro skulle kunna gå förlorat. Men det kan vara värt att närmare granska om det är hela sanningen. Kanske ett val av Juholt som socialdemokratisk partiordförande också kan öppna för nya möjligheter både för miljörörelsen och landsbygden.
Inför valet svarade Juholt på SVT:s valsajt, Valpejl på vilka frågor han såg som viktigast och svarade ”Stoppa utförsäljningarna av Sverige, reparera sjukförsäkringen och a-kassan och använd tillväxten till förbättrad välfärd, inte skattesänkningar.” På frågan om var han skulle placera sig själv på en politisk höger-vänsterskala svarade han ”något till vänster”. En i och för sig rimlig taktik om man anser sig ha makt att förflytta hela den politiska skalan åt det håll man önskar och därmed socialdemokratin med den.
Borgerliga tidningar lyfter fram detta starkt som något negativt och som det innebär att socialdemokratin går åt vänster. Men att säga sig i den allmänna politiken stå lite till vänster innebär inte automatiskt att man står till vänster inom Socialdemokraterna. Här missleder aktivt borgerliga tidningar läsarna alternativt menar på allvar att den enda acceptabla hållningen hos socialdemokraterna är att stå exakt i mitten av det politiska landskapet.
Håkan Juholt motsätter sig att socialdemokraterna delas in i vänster-höger, stad-landsbygd, förnyare-konservativa om än han påtagligt varit trött på allt tal om förnyelse. Hans ideologiska budskap sägs handla mycket om ”back to basic”. Från centerhåll och miljöpartiet kommer positiva omdömen om en person som är bra att samarbeta med och även vänsterpartiets Ohly är positiv. Andra på vänsterkanten är negativa och ser Juholt som en stark förespråkare av svenskt militärt deltagande i ockupationen av Afghanistan vilket dessutom är hans mest centrala politiska gärning som ordförande i försvarsutskottet. Att han påstås överhuvudtaget inte ha drivit en politisk linje på ett påtagligt sätt ses som negativt av en del i vänsterfalangen.
Han kan alltså ses som ett i hög grad öppet kort. Det som finns av uttalanden säger dessutom rätt lite om de frågor som folkrörelser engagerade i landsbygd, miljö och solidaritet driver. Därför kan det också vara intressant att se närmare också på vad Juholt gör och var han kommer ifrån.
Till bilden av Juholt kan man tillägga att han har förmåga att gå till handling. Han var den förste att begära Mona Sahlins avgång efter valet och dessutom och viktigare tidigt ute med att begära att hela partistyrelsen där han själv ingick ställde sina platser till förfogande. Ett fokus på ett enat parti och pragmatisk samverkan med andra partier kombineras alltså också med förmåga att bryta med handlingsförlamning. Ur detta kan en lite mindre spretig socialdemokrati ängstlig för att inte hänga med sin tid växa fram vilket kan vara av godo.
Ett problem med socialdemokratins utveckling de senaste decennierna har varit en polarisering i motsatta falanger som bägge haft mer fokusering på ideologi än folkig mobilisering. Den ena falangen med partiledarkandidater som Thomas Eneroth eller Mikael Damberg har utvecklat teorier om egenmakt eller sett privatisering som nya vägar för inflytande för medborgarna som snarare fungerat avpolitiserande än lagt grunden för kollektiv handling för samhällsförändring i nya former även om egenmakt till skillnad från privatisering potentiellt kan ges en mer konfrontativ hållning mot både marknad och stat. Den andra falangen menade att folkrörelserna var en myt som väg för arbetarklassen att få inflytande utan det enda som gällde var rösträtt, parti och facket. Folkrörelserna i övrigt var redskap för övre medelklassen menade man med övertygande statistik om än i stora drag. Fack som SAC, Hamnarbetarförbundet, Småbrukarna, eller arbetslöshetsrörelser gjorde sig inte besvär i den syn som denna vänster inom socialdemokraterna hade när den skåpade ut folkrörelsernas roll som samhällsförändrare. Många bland vänstersocialdemokraterna valde nu andra former för sitt engagemang än deltagande i självständiga folkrörelser. De satsade istället på rollen som självständiga intellektuella och betonade verksamheter som think tanks och forum för diskussion vars roll vara att föra en diskussion som skulle påverka andra att handla.
Juholt med en fastare förankring i att en folkrörelse fattar beslut och går till handling snarare än är ett forum för förnyande eller samhällsradikala intellektuella diskussioner kan vara negativ. Men den kan också föra ut ur handlingsförlamning och ett övermått av betoning av tjatiga utspel från så kallade höger- och vänsterfalanger, något som kan vara en utmaning för andra partier men också för folkrörelser som handlande kollektiv.
Ett annat problem för folkrörelser är den klyfta mellan landsorten och storstaden som cementerat den svenska politiska kulturen. I hög grad har denna klyfta som starkt främjats av den av näringslivet finansierade studien I framtidens kölvatten från 1985 växt sig allt större. I denna studie delas Sverige in i ett A- och ett B-samhälle där det förra består av något som kallas det högteknologiska blocket och det senare av landsorten. Landsorten med dess små städer, bruksorter och landsbygd sågs som ett hinder för Sveriges utveckling befolkad av bakåtsträvare som är fixerade vid jämlikhet. Det högteknologiska blocket var den del av Sverige nära universitet och högskolor där framtida rikedomar skapades i behov av anställda som inte bara behövde god lön utan därtill billig service. En politik för att göra stora delar av Sverige maktlöst och öka de sociala klyftorna i storstäderna med andra ord. Allt inbäddat i argumentation av denna utveckling som något opåverkbart.
Denna framtidsvision har i hög grad gått i uppfyllelse. Hur påverkar då Juholts syn och bakgrund denna situation? När två ideal ställs vid sidan av varandra brukar det som har med ekonomi att göra slå ut det andra. Juholts betoning av jämlikhet och tillväxt kan därför mycket väl sluta i kraftig uppbackning av högteknologiska blocket med åtföljande ojämlikhet både mellan olika delar av Sverige och inom storstäderna. En faktor kan tala emot den saken. Juholt kommer från Kalmar län där arbetarrörelsen växte fram sent men med en desto tydligare koppling till klasskampen på landsbygden. 1929-1931 pågick Mörestrejken när lantarbetarfacket gick i strid med storbönderna. Från Kalmar strömmade arbetarna till för att manifestera sin solidaritet med de annars ofta isolerade lantarbetarna. Konflikten fick riksintresse när lantarbetare vräktes från sina bostäder väl bevakad av den nystartade socialdemokratiska tidningen Östra Småland där Håkan Juholt senare började sin yrkeskarriär som journalist.
Mörestrejken försvann ur mångas medvetande efter skotten i Ådalen och kampförmågan hos bägge parter mattades vilket ledde till förlikning till skada för många lantarbetare och vissa eftergifter från arbetsgivarna som vägrat rätten till kollektivavtal och sökt hålla fast vid personliga avtal. Djupa konflikter fortsatte dock råda kring jordbruket. 1932 fattade den Ekmanska ministären mot socialdemokraternas vilja beslutet att ge storbönderna all makt över jordbrukspolitiken genom att ge LRF monopolställning inom jordbruksavtalet.
Väl vid makten tack vare Bondeförbundet ändrade dock Socialdemokraterna sig och lät uteslutningen av småbrukarorganisationer från jordbruksavtalet bli bestående. På samma sätt gick man in för att utestänga SAC Syndikalisterna från arbetsmarknaden och utpeka anarkister och kommunister till statsfiender i den modell för folkhem styrd genom förhandlingar mellan hierarkiska organisationer som företrädde de delar av arbetar- och bonderörelsen som var beredda att vika sig och överge avgörande makt till motparten och staten istället för att fortsätta kämpa som självständiga folkrörelser.
När sedan näringslivet på 1980-talet övergav förhandlingsbordet, jordbrukspolitiken avskaffades av alla riksdagspartier till förmån för nyliberal anpassning till världsmarknaden eller EU och folkhemmet började monteras ned står de hierarkiska facken och LRF förvånade och tomhänta. En politisk vändning som inte minst drabbade landsändar som den Juholt kommer ifrån.
Juholt motsätter sig indelningen av socialdemokrater i stad-landsbygd. Det kan innebära att sopa problemen under mattan men det kan också innebära något helt annat än dagens situation där staden är allt och landet intet. Men har då en sådan balanserad politik för jämlikhet mellan olika delar av Sverige någon möjlighet att vinna framgångar där socialdemokraterna behöver det som bäst i storstäderna.
Det kan tyckas som en motsägelse men behöver inte vara det. Den nuvarande kapitalförstöringen i de delar av landet som avfolkas och uppskruvade förmögenhetstillväxt för de som har turen eller skickligheten att göra fastighets- och företagsinvesteringar på rätt plats kan synas omöjlig att motverka. Men det är inte givet att folkmajoriteten i storstäderna skulle motsätta sig en politik som skulle göra hela Sverige mer produktivt och jämlikt. Ett problem har varit att socialdemokraternas politik till viss del dominerats att olika åtgärder för så kallade svaga grupper. Men vad hade hänt om man också hade tagit strid för att ROT avdraget skulle gå till klimatomställning av alla bostäder, också hyresrätter i miljonprogramområden och inte bara till de som äger bostadsrätter och villor. För samma kostnad hade det kunnat bli betydligt bättre spridning och mer nytta för pengarna på ett sätt som knappast ägare av bostäder hade motsatt sig. På samma sätt kan en omställning av jordbrukssubventionerna från stöd till industrialisering av jordbruket och import av foder från andra länder till att främja utnyttjandet av svenska betesmarker kraftigt motverka kapitalförstöring och avfolkning. Sådan politik kan mycket väl gå hem också i storstäderna.
Men det kräver en självrannsakelse inom socialdemokratin som inte minst har att göra med hur småbrukarna varav många var före detta statare övergavs på 1930-talet. Om det finns någonstans i Sverige det finns lokala förutsättningar för att förstå detta är det i Kalmar län där Mörestrejken framburen av statarna markerar den senaste stora kraftmätningen inom jordbruket där lantarbetare stod mot storbönder men inte mot småbrukare. Än idag är Östra Småland med undantag av Möreslätten mer lämpligt för ett moderniserat småbruk än den totala industrialisering av jordbruket till alltmer överutnyttjad mark som nu drivs igenom av den rådande politiken.
Centern har idag helt uppslukats av det storkapital som dess föregångare Bondeförbundet en gång uttryckligen såg som en huvudfiende. Detta med socialdemokratin som påskyndare genom beslutet 1988 om nyliberalisering av svensk jordbrukspolitik i enighet med alla partier. Centern har övergivit småfolket till förmån för att enbart se bonden och hela landsbygdens befolkning som företagare inom ramen för den rådande ekonomiska ordningen där vinsterna snabbt överförs till maktcentra i storstäderna. Därmed är landsbygdens politiska organisering en öppen fråga. Det är också en avgörande fråga för miljörörelsen. Utan en social kraft som kan stå upp för miljöintresset hamnar miljöfrågan lätt i händerna på statlig förtryckande byråkrati eller kortsiktiga vinstintressen på marknaden. Att överbrygga det sociala intresset för miljön i staden och på landet är därför av avgörande strategisk vikt för miljörörelsen.
Juholt säger sig vilja stoppa utförsäljningarna av Sverige. Det är just en sådan utförsäljning av svensk mark för omvandling av skogen till plantager och jordbruk till allt färre av storkapitalet bestämd form för agroindustri, i bägge fallen med förödande konsekvenser för biologisk mångfald och accelerande avfolkning.
Arbetarrörelsen i Östra Småland kan vara en bakgrund för en vändning mot mer av kärnkraft och fortsatt industrialisering av jordbruket eller mot en politik som skapar en produktiv landsbygd och ett mer jämlikt Sverige. 1930-talets strider ligger långt tillbaka i tiden men historien är inte alltid verkningslös, särskilt när det i nutiden finns goda naturförutsättningar för en annan form för jordbruk i Småland än den som främjas av den rådande politiken. Inte minst i en tid när hela folkhemmets grundvalar är i gungning och en förnyelse av alliansen mellan stad och land behövs med de direkt producenterna inom naturbruk, industri och service i centrum.
Håkan Juholt nov 2010: Hemligheten bakom sociademokratins magiska formel
Intressant kritik om Juholts ointresse för vardagsfrågor från Kikki Liljedal s Norrköping
En proffskommunikatör s i Stockholm ger mindre intressant kritik
Medan andra sossar i Stockholm säger något helt annat: Rebella gillar Juholt
Lena Sommestad s ställer frågor om ökad tolerans för debatt i SAP och får intressanta kommentarer
Professor Ulf Bjereld: Juholt ett modigt förslag av valberedningen
Vimmerbysosse svarar på frågor hur man ser på Juholt i Kalmar län
Annika Nordgren Christensen Mp, ett vänporträtt: så är Håkan Juholt
Per Dahl, borgerlig journalist. Vi i Kalmar vet att brumbjörnen Håkan Juholt kan bitas
Tokmoderaten: Juholts och Jämtins vänstersväng
Mina moderata karameller: Folkligheten hos Håkan Juholt är det största hotet mot moderaterna..
Småbrukaren Rune Lanestrand: Juholt en solitär i politiken
Läs även fler bloggares åsikter om Håkan Juholt,
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,
GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,AB1,Expr1,Expr2.SVD8.GP7,SVD9,SVD10,DN9,DN10,
Vänsterbloggare: Jinge,Kildén&Åsman, Svensson,RödaMalmö,RödaLinköping,
Hej!
Föreningen aktivism.info som samlar och sprider erfarenheter mellan folkrörelser i Norden vill med detta brev föreslå samarbete kring tioårsminnet av Göteborgshändelserna i juni 2001 under beteckningen GBG+10. Då samlade tre demonstrationsnätverk och ett flertal folkrörelsekonferenser och möten i Göteborg närmar 50 000 deltagare vid EU-toppmötet.
GBG+10: Motstånd ger möjligheter
Vi föreslår att helgen 11-12 juni blir en helg med utåtriktade aktiviteter i Göteborg på temat motstånd ger möjligheter. I bifogade wordfil med skiss till iden ges exempel på olika aktiviteter som kan vara del av denna helg.
Vi ser det som särskilt viktigt att lyfta fram det politiska sammanhanget för de krav och de lösningar som de folkrörelser som samlades i Göteborg för fram, gärna med sikte framåt med erfarenheter som konflikterna kring EU-toppmötet gav.
Ett sätt att föra fram folkrörelsernas konstruktiva lösningar på den rådande sociala och ekologiska krisen är att ordna en traktorparad med början på Hvitfeldtska gymnasiet där Göteborgsaktionen onsdagen 13 juni 2001 började sin motkonferens på temat samarbete mellan arbetar-, bonde och miljörörelsen för alternativ som motsätter sig den ohållbara samhällsordningen – en konferens som sedan avbröts men med ett tema som är väl värt att återuppta.
Men detta är bara ett förslag och det finns säkert flera där det som får tillräckligt gensvar kan genomföras.
Föreningen Aktivism.info genomförde redan på ettårsdagen 2002 ett kritiskt seminarium om Göteborgshändelserna med brett deltagande av aktivister från olika folkrörelser, polisen, regeringskansliet, forskare och andra. På vår hemsida www.folkrorelser.org finns en omfattande dokumentation av Göteborgshändelsrna och flera andra toppmötesprotester och även folkrörelsernas utveckling i Norden och globalt. Det har sedan denna dokumentation gjordes tillkommit en del material men grunden finns för att kunna ge en bakgrund till det som hände ur ett brett perspektiv.
Om tillräckligt många visar intresse så återkommer vi med kallelse till samordningsmöte. Kom ihåg att synpunkter även från organisationer som inte har lokal verksamhet i Göteborg är värdefulla.
För Föreningen Aktivism.info
Tord Björk
tord.bjork(at)mjv.se
tel +46 (0)738 44 68 50
Medlemmer af GNBO har netop igangsat et projekt, der skal være med til at tydeliggøre sammenhængen mellem miljø og klima tiltag og øget beskæftigelse.
Følgende områder vil blive afdækket landbrug, transport, byggeri og vedvarende energi!
Klima og energi rapporterne, der indgår i arbejdet, og resultatet vil til april, 2011 blive præsenteret her: http://gnbo.klimaforum.org
Planen er, at vi præsenterer udkastet til en samlet klima- og beskæftigelsesplan på GNBOs årsmøde d. 2.april
Från GNBO:s hemsida.
De rapporter och annat material som ligger till grund för arbetet med den ambitiösa sysselsättningsplanen genom klimatomställning har följande organisationer gjort: Klimakommissionen, tænketanken CONCITO, Energi-konsulent Klaus Illum, Energinet.dk (statslig), Den statslige energi-distributør, Dansk Fjernvarme & Rambøll, Greenpeace, NOAH, IDA, Ingeniørforeningen, OVE, Landsorganisation LO, Enhedslisten, Byggefagens Samvirke, Arbejderbevægelsens Erhvervsråd, SF.
Det finns länkar till flera av dessa rapporter på http://gnbo.klimaforum.org/gnbo/gnbo-og-beskaeftigelsen
2b. Ny bok om klimatomställning av bilindustrin
Om en månad kommer boken Slutkört av bilarbetaren Lars Henriksson. Delar av boken finns redan som smakprov på nätet.
Författaren menar att att det behövs en omställning av bilindustrin därför att massbilismen inte är hållbar. 30 procent av världens bilindustri ligger idag i Europa men är hårt ansatt då det finns en stor överkapacitet och både marknaderna och kapaciteten att bygga bilar växer på annat håll. Särskilt utsatt är Sverige.
Författaren menar att bilindustrin har två stora fördelar i den omställning av samhället som behövs idag av ekologiska och sociala skäl. Den ena fördelen är att bilindustrin är bra på att tillverka i masskala. Den andra att man är bra på snabba omställningar, två faktorer som behövs inför framtiden och som är svåra att finna på andra håll.
Författaren skriver om sin bok: ”I vårt samhälle är transporter, liksom det mesta annat, inte främst en nyttighet utan en vara att tjäna pengar på. Och liksom för andra varor vill de som säljer den sälja så mycket som möjligt. Men dessutom ökar transporterna sedan några årtionden snabbare än BNP i de flesta länder och det är de klimatmässigt sämsta typerna, väg- och flygtransporter som ökar mest. En direkt följd av den företagsstyrda globaliseringen. En omställning måste göras bort från dagens transportsystem (och en hel del andra omställningar också… ) inte för att någon tycker det utan för att vi inte har något val om vi vill kunna leva ett gott liv i framtiden. Ett sådant transportsystem måste bygga på en samhällsplanering som inte tvingar människor att resa och eller flytta gods i onödan och de transporter som genomförs måste ske energisnålt och drivas av förnybar energi. En sådan omställning är inte alls tekniskt eller praktiskt omöjligt. Problemet är istället politiskt.”
Författaren ser det som viktigt i en sådan politik med en defensiv försvarslinje som går emot privatiseringar i transportsektorn och argumenterar också i sin bok för en underifrån framdriven omställning av bilindustrin som en viktig offensiv metod.
Boken inleds med en framtidsvision om hur Göteborg kunde ha sett ut med regnskyddade cykelbanor över Älvsborgssbron med ett världsledande förnyelsebar teknikindustri under sig som bredde ut sig i de gamla varvs- och bilindustriområdena ut mot havet på Hisingen. Han tar utgångspunkt i att föreningarna Vindkraftens vänner bildad av ingenjörer, Göteborgs miljögrupp och en grupp med fackligt aktiva på varven som alla fanns i verkligheten hade lyckats få med sig de stora facken och partierna på att omvandla de nedläggninshitade varven till produktion av förnyelsebar energiteknik. Med det sor intresse som finns idag i Kina för svensk miljöteknik och de behov som en omställning av samällen i hela världen för anpassning till att minska klimatpåverkan är ine visione om omställning av bilindustrin utopiska. Det kan snarare vara så att tro på att bilindustrin kan fortsätta som inget har hänt kan vara utopiska.
Boken Slutkört är tillägnad Björn Eriksson mångårig veteran i svenska och iternationella miljörörelsen och revolutionär marxist. Som knappast någon annan förmådde Björn Eriksson förena ett engagemang i folkrörelser, den akademiska vetenskapen och partiverksamhet. Från FN-konferensen om miljö i Stockholm 1972 till sin död 1998 förmådde han visa på alternativa vägar ut ur den sociala och ekoloigiskakris som har rått det senaste halvseklet på det sätt som Nhenriksson nu bygger vidare på. Det är kanske ingen tillfällighet att boken slutkört av det som framgår av smakprovet och Lars Henrikssons synsätt är betydligt bredare än mycket av det som förs fram av andra bilarbetare i Europa om klimatomställning av bilindustrin. I Göteboirg fanns ett samarbete mellan miljörörelse, industriarbetare, universitet ic särskilt då Humanekoloiska institionen samt flera partier som öppnade för ett bredare synsätt om vikten av förändring av hela samhället med konkreta förslag förolika industrier. Denna tradition som inte bara ser till enskilda frågor och förmår ställa en demokratiskt förändrande kraft som längtar efter ett annat samhälle i centrum behövs idag och boken Slutkört är därför varmt välkommen.
Smakprov ur boken Slutkört hittar du på: http://www.ordfront.se/www.ordfront.se/Bocker/PolitikoDebatt/Slutkort.aspx
Mer synpunkter från Lars Henriksson hittar du på: http://bilpolitik.wordpress.com
Föredrag på engelska under European Social Forum av Uwe Fritsch, faclig företrädare för Volkswagenfabriken i Braunschweig om samma problematik hittar du på:
http://www.transform-network.net/uploads/media/Fritsch_Analysis_of_the_car_industry_crisis.doc
