Ibland kan rena tillfälligheter utklassa de bäst uttänkta strategier. Som när diskussionen om genmodifierade grödor blev en allmän symbol för industrialiserat storjordbruk under livsmedelsbolagens globala kontroll. (Läs mer…)
bonderörelsen
Den verkliga nationaldagen
Många har hävdat att Sveriges rätta nationaldag är midsommar. Och det är rätt. Men det ska förstås vara gamla midsommardagen – 24 juni.
Då inträffade, 1434, Sveriges närmaste parallell till stormningen av Bastiljen. Då brändes fogdeborgen Borganäs, vilket kan sägas vara böndernas självständighetsförklaring gentemot en alltmer auktoritär kungamakt. Det var startskottet för senmedeltidens allt mer självständigt agerande bonderörelse.
Det är den vi har att tacka för att vi slapp den livegenskap resten av Europas periferi råkade in i. I Sverige tvingades ambitiösa krigarkungar förhandla med bönderna under ett par hundra år istället för att helt simpelt tvinga dom att betala sin sista styver.
Det är något att fira, tycker jag. Och dra lärdom av.
Åter till Narmada
I början av nittitalet drev indiska bönder en avancerad kampanj för att rädda Narmadadalen i västra Indien, vilket väckte stort intresse globalt. De förlorade den kampen, vilket har väckt mindre intresse. Nu har Alf Gunvald Nilsen på Bergens universitet sammanfattat erfarenheterna i boken Dispossession and resistance in India – the river and the rage, Routledge 2010.
Rädda Narmada-rörelsen hade två rötter enligt Nilsen. Den som skapade massbasen var den tioåriga lokala, mycket framgångsrika kampen mot vad han kallar vardagsdespotismen, dvs det förtryck diverse lokala småpåvar utövar mot bönderna. Det var dessa framgångar som gjorde att bönderna vågade ifrågasätta överhetens påbud och pressa den till eftergifter.
Den andra roten var de spridda rörelser i Indien mot dammar som efter framången mot Tehri-dammen i Uttarakhand samlades till ett möte och antog den s.k. Anandwan-deklarationen 1988 där höga dammar förklarades strida mot folkets intressen. Denna breda rörelse av stadsmedelklassfolk kom att fokusera på Sardar Sarovar, den största dammen i Narmadaprojektet och bidra till mycket av dess internationella genomslag.
Nerven i den lokala rörelsen var böndernas motstånd mot deportering. Enligt rörelsens egen beräkning riskerade en miljon bönder att översvämmas, och de indiska delstaternas meriter när det gällde ersättning var usla. De första åren av kampanjen handlade uteslutande om att försöka pressa dessa och den indiska centralregeringen till bindande löften om ersättning. Först när detta hade misslyckats vände sig denna rörelse mot dammprojektet som helhet.
Idag står dammarna där och kampen kan sägas vara förlorad. En orsak till detta som Nilsen framhäver är att dammarna betydde så oändligt mycket för den indiska överklassen att den inte hade råd att förlora – dammar har under hela självständighetstiden varit en nyckelstrategi i deras “ursprungliga kapitalackumulation”. Genom att låta skattebetalare och internationella biståndsgivare betala dammarna och genom att låta bönderna betala den mark som översvämmas har den industriella och agro-industriella borgerligheten kunnat bli rika på ingenting. De regeringar som har gått i deras ledband har därför satt en ära i att bedra bönderna på alla sätt de har kunnat, med och utan våld.
Narmadaböndernas “kampinfrastruktur” var inte tillräckligt stark för att stå emot, utan de gav successivt upp, by efter by. Första sprickan kom ganska snart, redan 1991 då rörelsen i Gujarat föll för ett som den trodde seriöst bud från delstatsregeringen som efter något tiotal år av harvande visade sig bestå av luft.
En annan orsak som Nilsen bara berör är att Narmadarörelsens gandhianska strategi kanske var otillräcklig med hänsyn till motståndets art. Den gandhianska strategin, eller i alla fall den strategi som Narmadarörelsen använde, fokuserar ganska starkt på att få motparten att skämmas – och det visade sig i det här fallet vara helt bortkastat. Kapitalackumulation känner ingen skam.
Därför är det kanske inte så konstigt att de utkantsbönder som idag hotas av ursprunglig kapitalackumulation i östra Indien vänder sig till andra inspirationskällor, främst maoistiska. Det är ännu högst oklart om dess fokus på våld ska visa sig mer effektiv än Narmadarörelsens fokus på att vinna sympatier. Som Medha Patkar, den mest framträdande ledaren för Narmadarörelsen uttryckte det: Om den indiska staten bestämmer sig för att använda hela sin våldsförmåga mot oss har vi ingen chans. Möjligen skulle nån form av syntes i stil med zapatisternas vara mest effektiv.
En av de faktorer som bidrog till Narmadarörelsens globala genomslag var dess fokus på alternativ utveckling. Mötet av tiotusen folkrörelseaktivister i Harsud i Narmadadalen 1989 var den största mobiliseringen någonsin för alternativ till dammar och stadsmedelklassdominerad utveckling. Men märkligt lite kom ut ur detta. Narmadarörelsens folkskolor i fattiga utkantsområden med fokus på utkantsområdenas behov har blivit beundrade, men rörelsens bondeaktivister ger enligt Nilsen mycket olika svar på vad alternativ utveckling skulle vara.
Delvis för att rörelsen är så internt heterogen. Där finns som sagt självhushållande utkantsbönder som inte ingår i det indiska kastsystemet, s.k. adivasis, men där finns också vanliga bönder som säljer mat till städerna. Och deras omedelbara behov är inte desamma. Ett särskilt problematiskt förhållande som Narmadarörelsens representanter helst talar tyst om är de interna klasskiktningarna bland aktivisterna. I de intensiva jordbruksområdena är det välbeställda bönder som bär upp rörelsen; deras arbetare ställer förvisso upp på manifestationer men har inga möjligheter att påverka rörelsens beslut.
Dock, så länge behoven skiljer sig från Indiens dominerande klassers behov kanske det kan göra detsamma.
Juholt Mörestrejkens arvtagare
Kor i betesmarken i Ramsele där nästa möte för att återta makten över naturbruket hålls 15- 17 april
Hur förhåller sig de två stora folkrörelsepartierna i svensk politik, Socialdemokraterna och Centern, till de frågor som dagens folkrörelser ställer? För miljörörelsen är ökad makt åt de direkta producenterna inom jordbruk, skogsbruk, fiske och industri centralt för den rättvisa omställning av samhället som behövs i en tid av ekologisk och social kris. Så formulerade den globala klimaträttviserörelsen en konstruktiv lösning på vår tids problem på Klimaforum under klimattoppmötet i Köpenhamn.
I Sverige arbetar Miljöförbundet Jordens Vänner, NOrdbruK, Framtiden i våra händer och Latinamerikagrupperna i nära samarbete med organisationer som Förbundet Sveriges småbrukare och lokala bondekooperativ och skogsägare för ett hållbart jordbruk och skogsbruk. En utgångspunkt för arbetet är uppropet Återta makten över maten och naturbruket. Mer vidareförädling på landsbygden genom bättre villkor för de som arbetar inom naturbruket och minskad utsugning av andra länders jordar är centralt i denna framväxande allians mellan bonde-, miljö- och solidaritetsrörelsen.
Hur kan då Socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt och Centern under Maud Olofsson stå inför denna folkrörelseallians för en produktiv landsbygd? Juholt kan ses som ett oprövat kort i landsbygdsfrågor. Ändå kan det vara värt att se på vilket sätt Juholts bakgrund kan påverka socialdemokratins politik i jordbruks-, skogsbruks- och miljöfrågor och jämföra med Centerns inriktning. I denna artikel särskådas först Juholt och socialdemokratin medan centern tas upp i nästa artikel.
Juholt har sin bakgrund i Oskarshamns arbetarkommun, i Sveriges mest kärnkraftsvänliga stad. Hans slagord för framtiden är ”Jämlikhet och tillväxt”. Av många ses han som en traditionell gråsosse om än i piggare variant än de flesta ledande socialdemokrater. Mycket tycks därför bädda för en konfrontation med miljörörelsen. Det goda med de förnyelsekrafter inom socialdemokratin som verkat för samarbete med Miljöpartiet med positiva effekter i bägge partierna inte minst för jordbruksfrågor kan man tro skulle kunna gå förlorat. Men det kan vara värt att närmare granska om det är hela sanningen. Kanske ett val av Juholt som socialdemokratisk partiordförande också kan öppna för nya möjligheter både för miljörörelsen och landsbygden.
Inför valet svarade Juholt på SVT:s valsajt, Valpejl på vilka frågor han såg som viktigast och svarade ”Stoppa utförsäljningarna av Sverige, reparera sjukförsäkringen och a-kassan och använd tillväxten till förbättrad välfärd, inte skattesänkningar.” På frågan om var han skulle placera sig själv på en politisk höger-vänsterskala svarade han ”något till vänster”. En i och för sig rimlig taktik om man anser sig ha makt att förflytta hela den politiska skalan åt det håll man önskar och därmed socialdemokratin med den.
Borgerliga tidningar lyfter fram detta starkt som något negativt och som det innebär att socialdemokratin går åt vänster. Men att säga sig i den allmänna politiken stå lite till vänster innebär inte automatiskt att man står till vänster inom Socialdemokraterna. Här missleder aktivt borgerliga tidningar läsarna alternativt menar på allvar att den enda acceptabla hållningen hos socialdemokraterna är att stå exakt i mitten av det politiska landskapet.
Håkan Juholt motsätter sig att socialdemokraterna delas in i vänster-höger, stad-landsbygd, förnyare-konservativa om än han påtagligt varit trött på allt tal om förnyelse. Hans ideologiska budskap sägs handla mycket om ”back to basic”. Från centerhåll och miljöpartiet kommer positiva omdömen om en person som är bra att samarbeta med och även vänsterpartiets Ohly är positiv. Andra på vänsterkanten är negativa och ser Juholt som en stark förespråkare av svenskt militärt deltagande i ockupationen av Afghanistan vilket dessutom är hans mest centrala politiska gärning som ordförande i försvarsutskottet. Att han påstås överhuvudtaget inte ha drivit en politisk linje på ett påtagligt sätt ses som negativt av en del i vänsterfalangen.
Han kan alltså ses som ett i hög grad öppet kort. Det som finns av uttalanden säger dessutom rätt lite om de frågor som folkrörelser engagerade i landsbygd, miljö och solidaritet driver. Därför kan det också vara intressant att se närmare också på vad Juholt gör och var han kommer ifrån.
Till bilden av Juholt kan man tillägga att han har förmåga att gå till handling. Han var den förste att begära Mona Sahlins avgång efter valet och dessutom och viktigare tidigt ute med att begära att hela partistyrelsen där han själv ingick ställde sina platser till förfogande. Ett fokus på ett enat parti och pragmatisk samverkan med andra partier kombineras alltså också med förmåga att bryta med handlingsförlamning. Ur detta kan en lite mindre spretig socialdemokrati ängstlig för att inte hänga med sin tid växa fram vilket kan vara av godo.
Ett problem med socialdemokratins utveckling de senaste decennierna har varit en polarisering i motsatta falanger som bägge haft mer fokusering på ideologi än folkig mobilisering. Den ena falangen med partiledarkandidater som Thomas Eneroth eller Mikael Damberg har utvecklat teorier om egenmakt eller sett privatisering som nya vägar för inflytande för medborgarna som snarare fungerat avpolitiserande än lagt grunden för kollektiv handling för samhällsförändring i nya former även om egenmakt till skillnad från privatisering potentiellt kan ges en mer konfrontativ hållning mot både marknad och stat. Den andra falangen menade att folkrörelserna var en myt som väg för arbetarklassen att få inflytande utan det enda som gällde var rösträtt, parti och facket. Folkrörelserna i övrigt var redskap för övre medelklassen menade man med övertygande statistik om än i stora drag. Fack som SAC, Hamnarbetarförbundet, Småbrukarna, eller arbetslöshetsrörelser gjorde sig inte besvär i den syn som denna vänster inom socialdemokraterna hade när den skåpade ut folkrörelsernas roll som samhällsförändrare. Många bland vänstersocialdemokraterna valde nu andra former för sitt engagemang än deltagande i självständiga folkrörelser. De satsade istället på rollen som självständiga intellektuella och betonade verksamheter som think tanks och forum för diskussion vars roll vara att föra en diskussion som skulle påverka andra att handla.
Juholt med en fastare förankring i att en folkrörelse fattar beslut och går till handling snarare än är ett forum för förnyande eller samhällsradikala intellektuella diskussioner kan vara negativ. Men den kan också föra ut ur handlingsförlamning och ett övermått av betoning av tjatiga utspel från så kallade höger- och vänsterfalanger, något som kan vara en utmaning för andra partier men också för folkrörelser som handlande kollektiv.
Ett annat problem för folkrörelser är den klyfta mellan landsorten och storstaden som cementerat den svenska politiska kulturen. I hög grad har denna klyfta som starkt främjats av den av näringslivet finansierade studien I framtidens kölvatten från 1985 växt sig allt större. I denna studie delas Sverige in i ett A- och ett B-samhälle där det förra består av något som kallas det högteknologiska blocket och det senare av landsorten. Landsorten med dess små städer, bruksorter och landsbygd sågs som ett hinder för Sveriges utveckling befolkad av bakåtsträvare som är fixerade vid jämlikhet. Det högteknologiska blocket var den del av Sverige nära universitet och högskolor där framtida rikedomar skapades i behov av anställda som inte bara behövde god lön utan därtill billig service. En politik för att göra stora delar av Sverige maktlöst och öka de sociala klyftorna i storstäderna med andra ord. Allt inbäddat i argumentation av denna utveckling som något opåverkbart.
Denna framtidsvision har i hög grad gått i uppfyllelse. Hur påverkar då Juholts syn och bakgrund denna situation? När två ideal ställs vid sidan av varandra brukar det som har med ekonomi att göra slå ut det andra. Juholts betoning av jämlikhet och tillväxt kan därför mycket väl sluta i kraftig uppbackning av högteknologiska blocket med åtföljande ojämlikhet både mellan olika delar av Sverige och inom storstäderna. En faktor kan tala emot den saken. Juholt kommer från Kalmar län där arbetarrörelsen växte fram sent men med en desto tydligare koppling till klasskampen på landsbygden. 1929-1931 pågick Mörestrejken när lantarbetarfacket gick i strid med storbönderna. Från Kalmar strömmade arbetarna till för att manifestera sin solidaritet med de annars ofta isolerade lantarbetarna. Konflikten fick riksintresse när lantarbetare vräktes från sina bostäder väl bevakad av den nystartade socialdemokratiska tidningen Östra Småland där Håkan Juholt senare började sin yrkeskarriär som journalist.
Mörestrejken försvann ur mångas medvetande efter skotten i Ådalen och kampförmågan hos bägge parter mattades vilket ledde till förlikning till skada för många lantarbetare och vissa eftergifter från arbetsgivarna som vägrat rätten till kollektivavtal och sökt hålla fast vid personliga avtal. Djupa konflikter fortsatte dock råda kring jordbruket. 1932 fattade den Ekmanska ministären mot socialdemokraternas vilja beslutet att ge storbönderna all makt över jordbrukspolitiken genom att ge LRF monopolställning inom jordbruksavtalet.
Väl vid makten tack vare Bondeförbundet ändrade dock Socialdemokraterna sig och lät uteslutningen av småbrukarorganisationer från jordbruksavtalet bli bestående. På samma sätt gick man in för att utestänga SAC Syndikalisterna från arbetsmarknaden och utpeka anarkister och kommunister till statsfiender i den modell för folkhem styrd genom förhandlingar mellan hierarkiska organisationer som företrädde de delar av arbetar- och bonderörelsen som var beredda att vika sig och överge avgörande makt till motparten och staten istället för att fortsätta kämpa som självständiga folkrörelser.
När sedan näringslivet på 1980-talet övergav förhandlingsbordet, jordbrukspolitiken avskaffades av alla riksdagspartier till förmån för nyliberal anpassning till världsmarknaden eller EU och folkhemmet började monteras ned står de hierarkiska facken och LRF förvånade och tomhänta. En politisk vändning som inte minst drabbade landsändar som den Juholt kommer ifrån.
Juholt motsätter sig indelningen av socialdemokrater i stad-landsbygd. Det kan innebära att sopa problemen under mattan men det kan också innebära något helt annat än dagens situation där staden är allt och landet intet. Men har då en sådan balanserad politik för jämlikhet mellan olika delar av Sverige någon möjlighet att vinna framgångar där socialdemokraterna behöver det som bäst i storstäderna.
Det kan tyckas som en motsägelse men behöver inte vara det. Den nuvarande kapitalförstöringen i de delar av landet som avfolkas och uppskruvade förmögenhetstillväxt för de som har turen eller skickligheten att göra fastighets- och företagsinvesteringar på rätt plats kan synas omöjlig att motverka. Men det är inte givet att folkmajoriteten i storstäderna skulle motsätta sig en politik som skulle göra hela Sverige mer produktivt och jämlikt. Ett problem har varit att socialdemokraternas politik till viss del dominerats att olika åtgärder för så kallade svaga grupper. Men vad hade hänt om man också hade tagit strid för att ROT avdraget skulle gå till klimatomställning av alla bostäder, också hyresrätter i miljonprogramområden och inte bara till de som äger bostadsrätter och villor. För samma kostnad hade det kunnat bli betydligt bättre spridning och mer nytta för pengarna på ett sätt som knappast ägare av bostäder hade motsatt sig. På samma sätt kan en omställning av jordbrukssubventionerna från stöd till industrialisering av jordbruket och import av foder från andra länder till att främja utnyttjandet av svenska betesmarker kraftigt motverka kapitalförstöring och avfolkning. Sådan politik kan mycket väl gå hem också i storstäderna.
Men det kräver en självrannsakelse inom socialdemokratin som inte minst har att göra med hur småbrukarna varav många var före detta statare övergavs på 1930-talet. Om det finns någonstans i Sverige det finns lokala förutsättningar för att förstå detta är det i Kalmar län där Mörestrejken framburen av statarna markerar den senaste stora kraftmätningen inom jordbruket där lantarbetare stod mot storbönder men inte mot småbrukare. Än idag är Östra Småland med undantag av Möreslätten mer lämpligt för ett moderniserat småbruk än den totala industrialisering av jordbruket till alltmer överutnyttjad mark som nu drivs igenom av den rådande politiken.
Centern har idag helt uppslukats av det storkapital som dess föregångare Bondeförbundet en gång uttryckligen såg som en huvudfiende. Detta med socialdemokratin som påskyndare genom beslutet 1988 om nyliberalisering av svensk jordbrukspolitik i enighet med alla partier. Centern har övergivit småfolket till förmån för att enbart se bonden och hela landsbygdens befolkning som företagare inom ramen för den rådande ekonomiska ordningen där vinsterna snabbt överförs till maktcentra i storstäderna. Därmed är landsbygdens politiska organisering en öppen fråga. Det är också en avgörande fråga för miljörörelsen. Utan en social kraft som kan stå upp för miljöintresset hamnar miljöfrågan lätt i händerna på statlig förtryckande byråkrati eller kortsiktiga vinstintressen på marknaden. Att överbrygga det sociala intresset för miljön i staden och på landet är därför av avgörande strategisk vikt för miljörörelsen.
Juholt säger sig vilja stoppa utförsäljningarna av Sverige. Det är just en sådan utförsäljning av svensk mark för omvandling av skogen till plantager och jordbruk till allt färre av storkapitalet bestämd form för agroindustri, i bägge fallen med förödande konsekvenser för biologisk mångfald och accelerande avfolkning.
Arbetarrörelsen i Östra Småland kan vara en bakgrund för en vändning mot mer av kärnkraft och fortsatt industrialisering av jordbruket eller mot en politik som skapar en produktiv landsbygd och ett mer jämlikt Sverige. 1930-talets strider ligger långt tillbaka i tiden men historien är inte alltid verkningslös, särskilt när det i nutiden finns goda naturförutsättningar för en annan form för jordbruk i Småland än den som främjas av den rådande politiken. Inte minst i en tid när hela folkhemmets grundvalar är i gungning och en förnyelse av alliansen mellan stad och land behövs med de direkt producenterna inom naturbruk, industri och service i centrum.
Håkan Juholt nov 2010: Hemligheten bakom sociademokratins magiska formel
Intressant kritik om Juholts ointresse för vardagsfrågor från Kikki Liljedal s Norrköping
En proffskommunikatör s i Stockholm ger mindre intressant kritik
Medan andra sossar i Stockholm säger något helt annat: Rebella gillar Juholt
Lena Sommestad s ställer frågor om ökad tolerans för debatt i SAP och får intressanta kommentarer
Professor Ulf Bjereld: Juholt ett modigt förslag av valberedningen
Vimmerbysosse svarar på frågor hur man ser på Juholt i Kalmar län
Annika Nordgren Christensen Mp, ett vänporträtt: så är Håkan Juholt
Per Dahl, borgerlig journalist. Vi i Kalmar vet att brumbjörnen Håkan Juholt kan bitas
Tokmoderaten: Juholts och Jämtins vänstersväng
Mina moderata karameller: Folkligheten hos Håkan Juholt är det största hotet mot moderaterna..
Småbrukaren Rune Lanestrand: Juholt en solitär i politiken
Läs även fler bloggares åsikter om Håkan Juholt,
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,
GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,AB1,Expr1,Expr2.SVD8.GP7,SVD9,SVD10,DN9,DN10,
Vänsterbloggare: Jinge,Kildén&Åsman, Svensson,RödaMalmö,RödaLinköping,
1a. Göteborg+10
Hej!
Föreningen aktivism.info som samlar och sprider erfarenheter mellan folkrörelser i Norden vill med detta brev föreslå samarbete kring tioårsminnet av Göteborgshändelserna i juni 2001 under beteckningen GBG+10. Då samlade tre demonstrationsnätverk och ett flertal folkrörelsekonferenser och möten i Göteborg närmar 50 000 deltagare vid EU-toppmötet.
GBG+10: Motstånd ger möjligheter
Vi föreslår att helgen 11-12 juni blir en helg med utåtriktade aktiviteter i Göteborg på temat motstånd ger möjligheter. I bifogade wordfil med skiss till iden ges exempel på olika aktiviteter som kan vara del av denna helg.
Vi ser det som särskilt viktigt att lyfta fram det politiska sammanhanget för de krav och de lösningar som de folkrörelser som samlades i Göteborg för fram, gärna med sikte framåt med erfarenheter som konflikterna kring EU-toppmötet gav.
Ett sätt att föra fram folkrörelsernas konstruktiva lösningar på den rådande sociala och ekologiska krisen är att ordna en traktorparad med början på Hvitfeldtska gymnasiet där Göteborgsaktionen onsdagen 13 juni 2001 började sin motkonferens på temat samarbete mellan arbetar-, bonde och miljörörelsen för alternativ som motsätter sig den ohållbara samhällsordningen – en konferens som sedan avbröts men med ett tema som är väl värt att återuppta.
Men detta är bara ett förslag och det finns säkert flera där det som får tillräckligt gensvar kan genomföras.
Föreningen Aktivism.info genomförde redan på ettårsdagen 2002 ett kritiskt seminarium om Göteborgshändelserna med brett deltagande av aktivister från olika folkrörelser, polisen, regeringskansliet, forskare och andra. På vår hemsida www.folkrorelser.org finns en omfattande dokumentation av Göteborgshändelsrna och flera andra toppmötesprotester och även folkrörelsernas utveckling i Norden och globalt. Det har sedan denna dokumentation gjordes tillkommit en del material men grunden finns för att kunna ge en bakgrund till det som hände ur ett brett perspektiv.
Om tillräckligt många visar intresse så återkommer vi med kallelse till samordningsmöte. Kom ihåg att synpunkter även från organisationer som inte har lokal verksamhet i Göteborg är värdefulla.
För Föreningen Aktivism.info
Tord Björk
tord.bjork(at)mjv.se
tel +46 (0)738 44 68 50