Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

folkrörelsesamarbete

En blodig illustration av ett vanligt fenomen

Trots sin dramatik skildrar Robert Gildea: Fighters in the shadows något som förekommer inom alla folkrörelser. Fast det får förstås mer dramatiska konsekvenser när det handlar om en motståndsrörelse i ett ockuperat land. I detta fall Frankrike 1940-45.

(Läs mer…)

Ett slag i nyllet på identitetspolitiken

Filmen Pride är ett slag i nyllet såväl på den liberala tyck-synd-om-välgörenheten som på dess kusin identitetspolitiken.

Några av de Londonhomosexuella som startar den stödkommitté för strejkande gruvarbetare som filmen handlar om har själva kommit från små samhällen liknande dem som nu, 1984, slåss för sitt liv. Och har gett sig av därifrån för att inte bli ihjälslagna. Men, som initiativtagaren säger: Har ni märkt att polisen inte trakasserar oss längre? De är borta i gruvsamhällena och trakasserar dem istället.

Alltså är gruvsamhällena våra vänner.

Och det är ju grunden för arbetarrörelsens solidaritetstanke. Inte tycka synd om. Inte nödvändigtvis gilla. Men stödja för att själv få stöd när man behöver.

Och på vägen dit upptäcka att man egentligen är rätt lika.

Och som filmen visar: stödet tillbaka får man ju.

Här en film gjord av stödkommittén själv.

Och här lite bakgrund och intervjuer med de verkliga deltagarna i rörelsen.

Det är inte främst organisationer som behövs nu

Ska vi försöka räkna upp alla politiska kriser som utspelar sig framför våra ögon?

  • Först har vi bubbelekonomin som vacklar från den ena finanskrisen till den andra. Exakt var roten ligger kan det råda delade meningar om, men så mycket är säkert att stagnerande reallöner och höga vinster har lett till att allt mer av resurserna har kanaliserats in i finansspekulation och skuldsättning. Istället för att som brukligt motverka detta med offentliga investeringar som suger upp finansöverskottet och skapar arbete försöker staterna, eniga som en fårflock, rädda situationen genom nedskärningar, ökad arbetslöshet och ännu lägre efterfrågan. Och följaktligen uppladdning inför nästa finanskrasch.

Kanske kan man lägga till något, men som jag ser det är detta de mest grundläggande.

Sverige skiljer sig inte på något sätt från mönstret. Även här styrs den ekonomiska politiken av ökad skuldsättning och nedskärningar. Även här domineras klimatpolitiken av motorvägsbyggen, nedskuren kollektivtrafik och, som ett originellt tillägg, satsningar på ”regionförstoring” dvs ökad pendling. Även Sverige deltar i de nordatlantiska staternas våldsexpansion i form av hjälp till ockupationen i Afghanistan och sönderslagningen av Libyen. Och Sverige är världsledande i att sälja ut den offentliga förvaltningen på marknaden – i inget annat land är t.ex. skolan helt kommersialiserad, och i få andra länder är det tillåtet att göra vinst på skola och vård.

Om nu statsledningarna är handlingsförlamade eller driver på utvecklingen, vad finns det för initiativ i andra riktningar?

I Latinamerika, Asien och Afrika har har mobiliseringarna från den globala rättviserörelsen fortsatt och tvingat sina respektive regeringar till motstånd mot en del av de destruktivaste utvecklingarna ovan. I de hårdast drabbade i-länderna i Nordamerika, Storbritannien och Sydeuropa har en del än så länge ganska oartikulerade mobiliseringar synts till; i Frankrike och Norge har etablerade fackföreningar i någon mån lyckats hindra förstörelsen. Men i synnerhet i Sverige har motståndet varit ytterligt svagt.

 

Så hur går vi vidare?

I samband med socialdemokraternas besvär med att hitta nya partiledare har det fästs enormt mycket hopp vid ”bättre politiker” som på något vis ska frälsa oss. Vissa har talat om ”nya politiska partier”. Man hade bättre förståelse för hur världen fungerar på 1800-talet då Eugène Pottier diktade

Il n’est pas de sauveurs suprêmes
Ni Dieu, ni César, ni tribun
Producteurs, sauvons-nous nous-mêmes
Décrétons le salut commun

Tyvärr glömdes folktribunen bort i den svenska översättningen. Men att ”själva vilja vi oss frälsa” hade Henrik Menander mycket klart för sig.

Normalt brukar det inte vara de ambitiösa organisationerna med utarbetade program som startar en framgångsrik folkrörelsevåg, utan de intresseväckande aktionsinitiativen, där en grupp drabbade eller överkörda människor börjar försvara sig själva. Alltså precis den sortens organiseringar som har uppträtt på listan här ovan.

Rörelsen för att global jordreform kom inte igång för att man startade en organisation eller ett politiskt parti utan för att några byar i Mexico ockuperade jord och sådde majs i en lämplig politisk konjunktur. De vann inte förrän de började med regeringspolitik, men de hade aldrig haft kraft till detta om de inte hade sått majs.

Tjugotalets unikt kraftfulla svenska fackliga offensiv började inte för att folk organiserade sig i fackföreningar utan på grund av att fackliga aktivister i Västervik och ett tjugotal andra ställen genomförde sitt eget matuppror och handgripligen tvingade handlarna att sänka priserna. Full handlingsförmåga mot den tidens finanskris fick arbetarrörelsen inte förrän den vann valet 1932, men det hade den aldrig kunnat om den inte hade försvarat sig mot spekulationen i mat och sen, styrkta av framgångarna, slagit världsrekord i strejker.

Och miljörörelseuppsvinget på 70-talet berodde inte på starka organisationer utan på lokala strider typ almstriden i Stockholm.

Konfliktorganisering är alltid basen i varje folkrörelsevåg. Naturligtvis räcker det inte om man vill nå bestående resultat. Men det är alltid början. På detta får man sen bygga vidare, samarbetsorgan mellan konfliktorganiseringar av den typ som både LO och Jordens Vänner var från början, och i allra sista hand politiska partier som företräder folkrörelsevågen i riksdag och kommuner.

Det handlar alltså om att ta lämpliga konflikter och organisera samarbete mellan dem. Och då är det viktigare att konflikterna är verkliga och talar till hjärtat hos dem som angås än att de är teoretiskt exemplariska. Det jämförelsevis framgångsrika norska privatiseringsmotståndet började med motstånd mot nedläggning av ett lokalt sjukhus, som sen samordnades med andra liknande motstånd i hela landet. Almstriden var ett försvar av ett nattöppet fik som inte hade ett dugg med miljökrisen att göra egentligen; möjligen hade man nått längre med bättre samarbete mellan sådana lokala konfliktorganiseringar.

Problemet är inte att det är tillfälliga och små initiativ som dominerar motståndet. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Problemet är att dessa är så få, och uppenbarligen inte sprider sig.

Och det är inte helt självklart hur detta kan avhjälpas. Här beskriver till exempel Frances Tuuloskorpi hur illa det kan gå när organisationer och politiska partier sätter sig på konfliktorganiseringar och försöker trumfa igenom sina perspektiv.

Vi lider ännu ingen brist på flyhänta riksorganisationer, och ännu mindre på politiska partier. Senare kanske.

Just nu är det helt andra organiseringar och initiativ som behövs, såna som utmanar opolitiska Erik och Frida och får dom att förstå att utan deras ledning blir vi alla överkörda. Initiativ som får vanligt folk att känna sig smarta och handlingskraftiga. Initiativ som inte går utanför erfarenheten hos dem de stöder sig på, för att tala med Saul Alinsky.

1a. Göteborg+10

Hej!

Föreningen aktivism.info som samlar och sprider erfarenheter mellan folkrörelser i Norden vill med detta brev föreslå samarbete kring tioårsminnet av Göteborgshändelserna i juni 2001 under beteckningen GBG+10. Då samlade tre demonstrationsnätverk och ett flertal folkrörelsekonferenser och möten i Göteborg närmar 50 000 deltagare vid EU-toppmötet.

GBG+10: Motstånd ger möjligheter

Vi föreslår att helgen 11-12 juni blir en helg med utåtriktade aktiviteter i Göteborg på temat motstånd ger möjligheter. I bifogade wordfil med skiss till iden ges exempel på olika aktiviteter som kan vara del av denna helg.

Vi ser det som särskilt viktigt att lyfta fram det politiska sammanhanget för de krav och de lösningar som de folkrörelser som samlades i Göteborg för fram, gärna med sikte framåt med erfarenheter som konflikterna kring EU-toppmötet gav.

Ett sätt att föra fram folkrörelsernas konstruktiva lösningar på den rådande sociala och ekologiska krisen är att ordna en traktorparad med början på Hvitfeldtska gymnasiet där Göteborgsaktionen onsdagen 13 juni 2001 började sin motkonferens på temat samarbete mellan arbetar-, bonde och miljörörelsen för alternativ som motsätter sig den ohållbara samhällsordningen – en konferens som sedan avbröts men med ett tema som är väl värt att återuppta.

Men detta är bara ett förslag och det finns säkert flera där det som får tillräckligt gensvar kan genomföras.

Föreningen Aktivism.info genomförde redan på ettårsdagen 2002 ett kritiskt seminarium om Göteborgshändelserna med brett deltagande av aktivister från olika folkrörelser, polisen, regeringskansliet, forskare och andra. På vår hemsida www.folkrorelser.org finns en omfattande dokumentation av Göteborgshändelsrna och flera andra toppmötesprotester och även folkrörelsernas utveckling i Norden och globalt. Det har sedan denna dokumentation gjordes tillkommit en del material men grunden finns för att kunna ge en bakgrund till det som hände ur ett brett perspektiv.

Om tillräckligt många visar intresse så återkommer vi med kallelse till samordningsmöte. Kom ihåg att synpunkter även från organisationer som inte har lokal verksamhet i Göteborg är värdefulla.

För Föreningen Aktivism.info

Tord Björk

tord.bjork(at)mjv.se
tel +46 (0)738 44 68 50

3d. Eniga röster mot bostadsrättskorrumptionen

Kampen för att rädda hyresrätten pågår intensivt i Sverige och särskilt i Stockholm Förra året kunde kvarteret Linjalen på Södermalm med 455 lägneheter räddas kvar i allmännyttan. En gigantisk förmögenhetsöverföring har skett från det allmänna till privata händer. Bara i Stockholm ränar DN med att privatpersoer har gjort en vinst på 50 miljarder kronor när de haft turen att bo i hyresrätter som ligger så centralt att de efter privatisering kunnat tjäna grova pengar på ombildningen. Det motsvarar två års skatteintäkter i Stockholm.

I år har Gemensam välfärd i Stockholm tillsammans med Nätverket Rädda hyresrätten, Verdandi och lokala aktionsgrupper lyckats föra upp frågan om korumptionen kring ombildningarna i massmedia. Läs slutrepliken i debatten på: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/konsulter-bor-sopa-rent-framfor-egen-dorr_5895757.svd

Mer information om kampen för hyresrätterna i Stockholm hittar du på:
http://hyresratten.blogspot.com/

6b. Ole Kopreitan in memoriam

Vaktmästaren är död och ingen är längre til stede

Han fanns där alltid, stående på Karl Johan med sin barnvagn för försäljning av knappar och politiska pamfletter när man kom från tåget på väg mot någon bokhandel eller möte i centrala Oslo. Att han med många stora folkrörelser i ryggen inte längre står där kan inte vara sant. På Nei til atomvåpens kontor infann han sig alltid halv sju sex dagar i veckan. Där ser det ut som det alltid gjort på aktivistkontor de senaste hundra åren, massor med banderoller, flygblad, affischer, tidningar och kontorsmaterial och många besökare i nedslitna lokaler, men mannen sim alltid var på plats, alltid var til stede finns inte längre.

Det var i Ole Kopreitans tidigare kontor på mejeriet på Grünerlökka som jag gick i folkrörelseskola på 1970-talet. Här verkade han tillsammans med sin ständiga kamrat i folkrörelsekulturen och trätobroder Kjell Haaland vars Miljøloftet också håller stånd på Karl Johan än idag och sprider miljörörelsens propaganda. Tillsammans var de oslagbara komplement i det som behövs för att skapa folklig mobilisering genom samtidiga uppror i en rad frågor och med stor politisk bredd bakom ofta systemkritiska krav. Nei til EF (idag EU), nei till Atomkraft, Nei til IEA (Oljeklubben), Aksjon Kyst Norge och Aksjon Bygde Norge och så för Ole Kopretians del det som kom att bli flera decenniers kampanj med stor uppslutning, Nei til Atomvåpen.

Tillsammans bildade paret på mejeriet grundbulten under höjdpunkten av det norska folkrörelseuppsvinget efter samförståndsåren efter kriget, det uppsving som kom att kallas grasrotsbevegelsen i Norge och fick sitt främsta uttryck i Grasrothandboka också översatt till svenska. Mer politiskt avgörande i segern för Nej-sidan i folkomröstningen om medlemskap i EU 1972 och segern i kampen mot atomkraften.

Ole Kopreitan hade en organisationsförmåga som är svår att efterlikna. Den sträckte sig från att stå i främsta ledet under direkta aktioner mot tyska ministerbesök eller ockupera tennisbanan i protest mot en match mot apartheidregimen 1964, en aktion som fick internationellt genomslag inte bara i nyheterna utan fick också den internationella anti apartheidrörelse att förstå bättre nödvändiogheten av att gå från ord till handling. Han var också ordförande för Sosialistisk Ungdom och långa tider illa sedd av det stridbara maoistiska AKP(ml).

Lika väl som Ole Kopreitan organiserade direkta aktioner och ungdomsförbund kunde han få människor i hela Norge att köpa det unika uppslagsverket Pax leksikon, ett stordådigt projekt i slutet av 1970-talet där hundratals personer skrev olika uppslagsord ur ett socialt rättviseperpektiv och mycket om folkrörelser av alla de slag.

Den speciella formen för samarbete i Norge där alla eller nästan alla ungdomsorganisationer kunde ena sig i kampanjer, ofta i strid med sina moderpartier, var han en mästare i att sköta kontoret åt. Denna modell började med antipartheidsaken och fördes senare vidare mot atomkraften där även högerns ungdomsförbund var med och andra frågor. Ole Kopreitan kunde osvikligt formulera politik som enade och förde dessa samarbeten framåt, något han var berättigat stolt över. Som han sa en gång, jag har författat 150 pressreleaser åt samarbetsnätverken och alltid har de blivit godkända.

Ole Kopreitan var en praktisk man som utvecklade folkrörelsernas metoder på flera sätt. Hans informationsvagn på Karl Johan är så berömd redan i Norge att en tidigare variant av den hamnat på museum. Finansiering och distribution var andra av hans specialiteter. Under uppsvinget för folkrörelserna under 1970-talet i Norge handlade det inte om statsbidrag utan välorganiserad självfinansiering. Det kunde gå till så att alla lokalorganisationer i de olika nätverket fick en beställningssedel på hur många masstidningar de var villiga att beställa om nästa kampfråga. Det kom då in 500 000 beställningar. Anledningen kunde vara att tidningen i tider när massmobiliseringen var liten kunde vara ett tekniskt samarbete mellan flera olika kampanjer som Nei till oljeklubben, nei til atomkraft och nei til EU där inte alla delade synsätten hos de andra nätverken men ändå respekterade behovet av tekniskt samarbete. Därefter trycktes 600 000 och kampanjen var på så sätt självfinansierande. Lite buffert had Kopreitan alltid sett till att det fanns från tidigare kampanjer för at betala tryckningen innan betalningen för de beställda tidningarna kom in. En annan metod var stafettbrevet. Ett brev formulerades som motiverade enskilda att ge pengar till en kampanj samt att skicka adresser till andra personer som denne utmanade att göra samma sak. Det kunde ge miljoner. Det var dessa metoder som sedan blev grunden för massmobiliseringen mot atomkraft i Sverige som ledde till bildandet av Folkkampanjen mot atomkraft som sedan tappade styrfart när partioerna och väntan på statsbidrga satte kamplusten åt sidan.

I samband med Ole Kopreitans 70-årdag gavs boken Det er for sent å være pessimist nå ut till hans ära på Emilia förlag. Det är en rik bok om alla de rörelser där Kopreitan varit aktiv med bidrag från hela världen, också från säkerhetspolisens rapportering om Kopreitan. Den kanske mest talande beskrivningen av Kopreitan och hans roll ges av Odd Einar Dörum, folkpartist som när det begav sig under EU-kampen 1972 var ordförande för norska folkpartiets ungdomsförbund som heter Unge Venstre med ett språkbruk från 1800-talet. Dørum blev senare Justitieminister. Han skriver om den roll Kopreitan hade i Folkebevegelsen mot EF, en roll som kan behövas i alla rörelser som inte bara vill kämpa väl men också segra:

”Folkebevegelsen hade sin vaktmester i Ole Kopreitan. Han sto på, organiserte, stimulerte og holdt ut. Vaktmester må her opfattes som den ikke alltid anerkjente altmuligperson som knyter sammen og reparerer, og som ved sitt gemytt og romslige og praktiske sinnelag får hverdagen til å fungere i smått og stort i en stor organisasjon. Ole Kopreitan hade en slik rolle i Folkebevegelsen. Den kan i ettertid ikke verdisettes høyt nok. Noen må alltid være tilstede for å følje opp fotfolket og aktivistene. Senere har han fortsatt med slikt vaktmester- og folkeoplysningsarbeid med sin faste ‘barnevogn’ på Karl Johan. Jeg ønsker å hedre en slik optimismens og slitets innsats.”

Vem gör inte det.

Tord Björk