Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

fredsrörelsen

Civilmotståndets problem

Det är kanske synd att Pelle Strindlund är aktiv i djurrättsrörelsen och Stellan Vinthagen är aktiv i fredsrörelsen. Det gör att deras ständiga varningar i Motståndets väg (Karneval 2011) för “ställföreträdande aktivism” inte riktigt når fram. Men annars är det en utmärkt bok som borde höra till varje aktivists standardbibliotek. I förhållande till klassiker som norska Ikkevoldsaksjon är den ett steg framåt på grund av sitt obönhörligt närsynta fokus på dagens svenska aktivisters verklighet.
Författarna vet precis hur det känns att ge sig in i gapet på en polispatrull och skäms inte för att erkänna att det är obehagligt – men inte outhärdligt. De vet precis vad som är det värsta med att råka in i den rättsliga papperskvarnen – tristessen och kronofogden – och att det kan vara något av en kick att veta att man har klarat av det. De är också belästa nog att kunna ge utblickar till andra länders och tiders motståndsrörelser, som illustrationer, för att det inte ska bli för närsynt.

Det man måste sätta frågetecknet för är precis problemet med den ställföreträdande aktivism som författarna är så medvetna om men inte riktigt ser någon väg ur.
För Motståndets väg handlar om motstånd som kostar. En typ av motstånd som tvingar sig på för jordlösa brasilianska bönder som bara har svält som alternativ – men som för i-landsinvånaren är ett frivilligt val och en livsstil. Och därmed bara är ett val för en liten mikroskopisk minoritet. Och frågan är då: vad gör alla vi andra?
Faran är ju alltid att folkrörelsen – som Frances Tuuloskorpi uttrycker det – tänjs ut som ett gummiband och går av. Att de som går i täten rusar på utan att se till att de som är längre bak följer efter. Istället för att utforma motståndet så att de som går sist skjuter alla andra framför sig.
Men det finns det annat skrivet om, inte minst av Frances.

Något jag gillar starkt i Motståndets väg är den hårdkokt pragmatiska argumentationen för varför det författarna kallar civil olydnad är att föredra framför både våldsamheter och verbala angrepp. Griper man till våld väljer man precis den konfliktnivå som ger motparten den största relativa fördelen, och som därför mer än något annat inbjuder till nederlag. Och nöjer man sig med ord lämnar man motpartens maktutövning intakt och skänker honom samtidigt en gloria som tolerant och demokratisk. Om man strör grus i maskineriet, och vågar stå för det publikt och i ständig dialog med andra, är det vad makthavarna allra minst önskar – inte minst för att det tvingar dem att förhandla, vilket de med all rätt avskyr.
Och grus i maskineriet måste inte åstadkommas på illegal eller farlig väg. Ett lokalsamhälle, eller en arbetsgemenskap, kan exempelvis tillåta sig regelbrott som en “grund” rörelse som dem författarna tillhör bara kan drömma om. Det har också inte minst Frances Tuuloskorpi skrivit om.
Och faktiskt också Strindlund och Vinthagen, även om det naturligt nog med hänsyn till författarnas bakgrund inte är där bokens fokus ligger.

Slutligen innehåller Motståndets väg ett avsnitt om det civila motståndets värsta fiende – aktivistgrupperna själva och deras inneboende svagheter. Den högspända aktivism som har sin bas i en vald grupp och inte en naturlig förtryckt grupp eller klass riskerar alltid att trigga sådana interna konflikter att gruppen exploderar. Det finns metoder att hantera detta med, säger författarna, men de är inga mirakelmetoder. Ibland fungerar de, ibland inte. Och allt det stöd en naturlig förtryckt grupp har i form av vänner, familjer och likar måste en vald grupp bygga upp medvetet och mödosamt, med risk för att allt rasar ihop av någon trivial anledning.

Även om Motståndets väg handlar om en mycket speciell form av motstånd går mycket att generalisera om man bara tänker på hur speciell den är. Köp och läs den! Men kopiera inte rakt av – läs den kritiskt med eftertanke. Kanske går det att utveckla det civila motståndet till något som vem som helst kan använda?
Som författarna själva säger i sin summering: “Det geniala med den tidiga arbetarrörelsen var kombinationen av strejkvapnet, ett effektivt motstånd mot kapitalägarnas intressen, och förhandlingsviljan, beredskapen att sätta sig ner med kapitalisterna och söka överenskommelser. Den globala rättviserörelsen behöver en motsvarighet till strejken för att förhandlingar med globala eliter ska kunna bli meningsfulla.”  

6. Folkrörelsenyheter: 6a. Kvinder for Fred lukker og slukker

Inget intresse för fred bland Danmarks unga kvinnor:

Fredsorganisationen Kvinder for Fred nedlægger sig selv. Årsag: Alderdom. »Det er tid til, at en ny generation må tage over« siger Anita Petersen fra organisationen. Ikke kun Kvinder for Fred, men også Women’s International League for Peace and Freedom har problemer med at tiltrække unge til feministisk fredsarbejde. …

Problemet med at mobilisere unge danske kvinder, kender Annelise Ebbe. Hun oplever det både fra sit arbejde som international præsident i fredsorganisation Women’s International League for Peace and Freedom (WILPF) og fra det internationale fredsnetværk Kvinder i Sort.

– Vi har ingen aktive unge. Hverken WILPF eller Kvinder i Sort har åbenbart appel til de danske unge, siger Annelise Ebbe til Modkraft.

Til gengæld oplever man en stigende tilslutning i WILPF sektioner rundt om i verden, fortæller hun. Blandt andet har flere af de nyere sektioner, f.eks. i Congo og USA, mange unge og voksende medlemstal.

Från Modkraft.dk, hela artikeln på: http://www.modkraft.dk/nyheder/article/kvinder-for-fred-lukker-og-slukker

Kvinder for freds hemsida http://www.kvinderforfred.dk

Women’s International League for Peace and Freedom hemsida http://www.wilpf.org

Kvinnor för fred i Danmark var en gång drivande i en massrörelse och fick sitt upprop mot atomvapen och för att använda militärens resurser till att avhjälpa svälten i världen undertecknat av långt över var tionde dansk. Hur det kommer sig att ett folk som var så mycket emot krig och dess orsaker kom att bli det mest krigshetsande i hela västvärlden som stödde bombningarna av Serbien och kriget mot Irak mer än någon annanstans i västvärlden är värt att undersöka. Det fredsälskande Norden är inte längre så fredsälskande.

6b. Ole Kopreitan in memoriam

Vaktmästaren är död och ingen är längre til stede

Han fanns där alltid, stående på Karl Johan med sin barnvagn för försäljning av knappar och politiska pamfletter när man kom från tåget på väg mot någon bokhandel eller möte i centrala Oslo. Att han med många stora folkrörelser i ryggen inte längre står där kan inte vara sant. På Nei til atomvåpens kontor infann han sig alltid halv sju sex dagar i veckan. Där ser det ut som det alltid gjort på aktivistkontor de senaste hundra åren, massor med banderoller, flygblad, affischer, tidningar och kontorsmaterial och många besökare i nedslitna lokaler, men mannen sim alltid var på plats, alltid var til stede finns inte längre.

Det var i Ole Kopreitans tidigare kontor på mejeriet på Grünerlökka som jag gick i folkrörelseskola på 1970-talet. Här verkade han tillsammans med sin ständiga kamrat i folkrörelsekulturen och trätobroder Kjell Haaland vars Miljøloftet också håller stånd på Karl Johan än idag och sprider miljörörelsens propaganda. Tillsammans var de oslagbara komplement i det som behövs för att skapa folklig mobilisering genom samtidiga uppror i en rad frågor och med stor politisk bredd bakom ofta systemkritiska krav. Nei til EF (idag EU), nei till Atomkraft, Nei til IEA (Oljeklubben), Aksjon Kyst Norge och Aksjon Bygde Norge och så för Ole Kopretians del det som kom att bli flera decenniers kampanj med stor uppslutning, Nei til Atomvåpen.

Tillsammans bildade paret på mejeriet grundbulten under höjdpunkten av det norska folkrörelseuppsvinget efter samförståndsåren efter kriget, det uppsving som kom att kallas grasrotsbevegelsen i Norge och fick sitt främsta uttryck i Grasrothandboka också översatt till svenska. Mer politiskt avgörande i segern för Nej-sidan i folkomröstningen om medlemskap i EU 1972 och segern i kampen mot atomkraften.

Ole Kopreitan hade en organisationsförmåga som är svår att efterlikna. Den sträckte sig från att stå i främsta ledet under direkta aktioner mot tyska ministerbesök eller ockupera tennisbanan i protest mot en match mot apartheidregimen 1964, en aktion som fick internationellt genomslag inte bara i nyheterna utan fick också den internationella anti apartheidrörelse att förstå bättre nödvändiogheten av att gå från ord till handling. Han var också ordförande för Sosialistisk Ungdom och långa tider illa sedd av det stridbara maoistiska AKP(ml).

Lika väl som Ole Kopreitan organiserade direkta aktioner och ungdomsförbund kunde han få människor i hela Norge att köpa det unika uppslagsverket Pax leksikon, ett stordådigt projekt i slutet av 1970-talet där hundratals personer skrev olika uppslagsord ur ett socialt rättviseperpektiv och mycket om folkrörelser av alla de slag.

Den speciella formen för samarbete i Norge där alla eller nästan alla ungdomsorganisationer kunde ena sig i kampanjer, ofta i strid med sina moderpartier, var han en mästare i att sköta kontoret åt. Denna modell började med antipartheidsaken och fördes senare vidare mot atomkraften där även högerns ungdomsförbund var med och andra frågor. Ole Kopreitan kunde osvikligt formulera politik som enade och förde dessa samarbeten framåt, något han var berättigat stolt över. Som han sa en gång, jag har författat 150 pressreleaser åt samarbetsnätverken och alltid har de blivit godkända.

Ole Kopreitan var en praktisk man som utvecklade folkrörelsernas metoder på flera sätt. Hans informationsvagn på Karl Johan är så berömd redan i Norge att en tidigare variant av den hamnat på museum. Finansiering och distribution var andra av hans specialiteter. Under uppsvinget för folkrörelserna under 1970-talet i Norge handlade det inte om statsbidrag utan välorganiserad självfinansiering. Det kunde gå till så att alla lokalorganisationer i de olika nätverket fick en beställningssedel på hur många masstidningar de var villiga att beställa om nästa kampfråga. Det kom då in 500 000 beställningar. Anledningen kunde vara att tidningen i tider när massmobiliseringen var liten kunde vara ett tekniskt samarbete mellan flera olika kampanjer som Nei till oljeklubben, nei til atomkraft och nei til EU där inte alla delade synsätten hos de andra nätverken men ändå respekterade behovet av tekniskt samarbete. Därefter trycktes 600 000 och kampanjen var på så sätt självfinansierande. Lite buffert had Kopreitan alltid sett till att det fanns från tidigare kampanjer för at betala tryckningen innan betalningen för de beställda tidningarna kom in. En annan metod var stafettbrevet. Ett brev formulerades som motiverade enskilda att ge pengar till en kampanj samt att skicka adresser till andra personer som denne utmanade att göra samma sak. Det kunde ge miljoner. Det var dessa metoder som sedan blev grunden för massmobiliseringen mot atomkraft i Sverige som ledde till bildandet av Folkkampanjen mot atomkraft som sedan tappade styrfart när partioerna och väntan på statsbidrga satte kamplusten åt sidan.

I samband med Ole Kopreitans 70-årdag gavs boken Det er for sent å være pessimist nå ut till hans ära på Emilia förlag. Det är en rik bok om alla de rörelser där Kopreitan varit aktiv med bidrag från hela världen, också från säkerhetspolisens rapportering om Kopreitan. Den kanske mest talande beskrivningen av Kopreitan och hans roll ges av Odd Einar Dörum, folkpartist som när det begav sig under EU-kampen 1972 var ordförande för norska folkpartiets ungdomsförbund som heter Unge Venstre med ett språkbruk från 1800-talet. Dørum blev senare Justitieminister. Han skriver om den roll Kopreitan hade i Folkebevegelsen mot EF, en roll som kan behövas i alla rörelser som inte bara vill kämpa väl men också segra:

”Folkebevegelsen hade sin vaktmester i Ole Kopreitan. Han sto på, organiserte, stimulerte og holdt ut. Vaktmester må her opfattes som den ikke alltid anerkjente altmuligperson som knyter sammen og reparerer, og som ved sitt gemytt og romslige og praktiske sinnelag får hverdagen til å fungere i smått og stort i en stor organisasjon. Ole Kopreitan hade en slik rolle i Folkebevegelsen. Den kan i ettertid ikke verdisettes høyt nok. Noen må alltid være tilstede for å følje opp fotfolket og aktivistene. Senere har han fortsatt med slikt vaktmester- og folkeoplysningsarbeid med sin faste ‘barnevogn’ på Karl Johan. Jeg ønsker å hedre en slik optimismens og slitets innsats.”

Vem gör inte det.

Tord Björk