Filmen Pride är ett slag i nyllet såväl på den liberala tyck-synd-om-välgörenheten som på dess kusin identitetspolitiken.
Några av de Londonhomosexuella som startar den stödkommitté för strejkande gruvarbetare som filmen handlar om har själva kommit från små samhällen liknande dem som nu, 1984, slåss för sitt liv. Och har gett sig av därifrån för att inte bli ihjälslagna. Men, som initiativtagaren säger: Har ni märkt att polisen inte trakasserar oss längre? De är borta i gruvsamhällena och trakasserar dem istället.
Alltså är gruvsamhällena våra vänner.
Och det är ju grunden för arbetarrörelsens solidaritetstanke. Inte tycka synd om. Inte nödvändigtvis gilla. Men stödja för att själv få stöd när man behöver.
Och på vägen dit upptäcka att man egentligen är rätt lika.
Och som filmen visar: stödet tillbaka får man ju.
—
Här en film gjord av stödkommittén själv.
Och här lite bakgrund och intervjuer med de verkliga deltagarna i rörelsen.
