Folkrörelsebloggen Rotating Header Image

Sverige

Vem var Olof Palme?

Jag var skeptisk till Olof Palme redan i de tidiga tonåren på 60-talet. Det var något som inte stämde med karln, men jag kunde inte säga vad.

Efter filmen finns intrycket kvar, och det är lite lättare att säga vad det var.
Å ena sidan engagemanget och den medryckande retoriken – å andra sidan IB och de grättna reaktionerna och beskyllningarna för totalitarism så snart folk faktiskt försökte göra uppror mot diverse orättvisor. Kanske är det helt enkelt omöjligt att vara folktribun och makthavare i staten på samma gång. Kanske är det en rollkonflikt som sliter sönder den som försöker leva upp till båda.

Och det är lite synd. För det som Palme verkligen skulle kunna ha bidragit med var insikten att ett litet gäng nordatlantiska stater inte i evighet skulle kunna topprida världen, utan att det kunde vara smart att skapa goda relationer till morgondagens viktiga länder. Det försökte Palme, men tveksamheten kring hans övriga aktiviteter la ett tvivel också runt detta engagemang och bidrog förmodligen till att det inte blev något av med det på sikt. Till att Sverige år 2012 bara är ett rikt land bland andra, ”commonplace and acquiescent” och ”unthinking ally of Washington” som Times of Indias chefredaktör Shastri Ramachandaran skrev för något decennium sen.

Palmes tid som s-ledare sammanföll med folkrörelsernas kollaps, med nederlaget i folkomröstningen om kärnkraft 1980 och nederlaget i avtalskonflikten samma år. Det var förstås inte hans fel, uteslutande; det hängde ihop med att 1900-talets svenska folkrörelsestrategi inte räckte längre än så. Möjligen bidrog hans insats till att tilltron till staten och regeringsmakten blev lite större än den annars skulle ha varit, och tilltron till folks egen kollektiva förmåga lite mindre.

Om han skulle ha agerat annorlunda om han hade begripit detta vet jag inte. Kanske överklassbakgrunden hur som helst skulle ha gjort det omöjligt.

Och dessutom lät det socialdemokratiska partiet honom hållas. Så antagligen får man förutsätta att partikamraterna gillade läget. Liksom det som kom sen.

Juholt Mörestrejkens arvtagare

Kor i betesmarken i Ramsele där nästa möte för att återta makten över naturbruket hålls 15- 17 april

Hur förhåller sig de två stora folkrörelsepartierna i svensk politik, Socialdemokraterna och Centern, till de frågor som dagens folkrörelser ställer? För miljörörelsen är ökad makt åt de direkta producenterna inom jordbruk, skogsbruk, fiske och industri centralt för den rättvisa omställning av samhället som behövs i en tid av ekologisk och social kris. Så formulerade den globala klimaträttviserörelsen en konstruktiv lösning på vår tids problem på Klimaforum under klimattoppmötet i Köpenhamn.

I Sverige arbetar Miljöförbundet Jordens Vänner, NOrdbruK, Framtiden i våra händer och Latinamerikagrupperna i nära samarbete med organisationer som Förbundet Sveriges småbrukare och lokala bondekooperativ och skogsägare för ett hållbart jordbruk och skogsbruk. En utgångspunkt för arbetet är uppropet Återta makten över maten och naturbruket. Mer vidareförädling på landsbygden genom bättre villkor för de som arbetar inom naturbruket och minskad utsugning av andra länders jordar är centralt i denna framväxande allians mellan bonde-, miljö- och solidaritetsrörelsen.

Hur kan då Socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt och Centern under Maud Olofsson  stå inför denna folkrörelseallians för en produktiv landsbygd? Juholt kan ses som ett oprövat kort i landsbygdsfrågor. Ändå kan det vara värt att se på vilket sätt Juholts bakgrund kan påverka socialdemokratins politik i jordbruks-, skogsbruks- och miljöfrågor och jämföra med Centerns inriktning. I denna artikel särskådas först Juholt och socialdemokratin medan centern tas upp i nästa artikel.

Juholt har sin bakgrund i Oskarshamns arbetarkommun, i Sveriges mest kärnkraftsvänliga stad. Hans slagord för framtiden är ”Jämlikhet och tillväxt”. Av många ses han som en traditionell gråsosse om än i piggare variant än de flesta ledande socialdemokrater. Mycket tycks därför bädda för en konfrontation med miljörörelsen. Det goda med de förnyelsekrafter inom socialdemokratin som verkat för samarbete med Miljöpartiet med positiva effekter i bägge partierna inte minst för jordbruksfrågor kan man tro skulle kunna gå förlorat. Men det kan vara värt att närmare granska om det är hela sanningen. Kanske ett val av Juholt som socialdemokratisk partiordförande också kan öppna för nya möjligheter både för miljörörelsen och landsbygden.

Inför valet svarade Juholt på SVT:s valsajt, Valpejl på vilka frågor han såg som viktigast och svarade ”Stoppa utförsäljningarna av Sverige, reparera sjukförsäkringen och a-kassan och använd tillväxten till förbättrad välfärd, inte skattesänkningar.” På frågan om var han skulle placera sig själv på en politisk höger-vänsterskala svarade han ”något till vänster”. En i och för sig rimlig taktik om man anser sig ha makt att förflytta hela den politiska skalan åt det håll man önskar och därmed socialdemokratin med den.

Borgerliga tidningar lyfter fram detta starkt som något negativt och som det innebär att socialdemokratin går åt vänster. Men att säga sig i den allmänna politiken stå lite till vänster innebär inte automatiskt att man står till vänster inom Socialdemokraterna. Här missleder aktivt borgerliga tidningar läsarna alternativt menar på allvar att den enda acceptabla hållningen hos socialdemokraterna är att stå exakt i mitten av det politiska landskapet.

Håkan Juholt motsätter sig att socialdemokraterna delas in i vänster-höger, stad-landsbygd, förnyare-konservativa om än han påtagligt varit trött på allt tal om förnyelse. Hans  ideologiska budskap sägs handla mycket om ”back to basic”. Från centerhåll och miljöpartiet kommer positiva omdömen om en person som är bra att samarbeta med och även vänsterpartiets Ohly är positiv. Andra på vänsterkanten är negativa och ser Juholt som en stark förespråkare av svenskt militärt deltagande i ockupationen av Afghanistan vilket dessutom är hans mest centrala politiska gärning som ordförande i försvarsutskottet. Att han påstås överhuvudtaget inte ha drivit en politisk linje på ett påtagligt sätt ses som negativt av en del i vänsterfalangen.

Han kan alltså ses som ett i hög grad öppet kort. Det som finns av uttalanden säger dessutom rätt lite om de frågor som folkrörelser engagerade i landsbygd, miljö och solidaritet driver. Därför kan det också vara intressant att se närmare också på vad Juholt gör och var han kommer ifrån.

Till bilden av Juholt kan man tillägga att han har förmåga att gå till handling. Han var den förste att begära Mona Sahlins avgång efter valet och dessutom och viktigare tidigt ute med att begära att hela partistyrelsen där han själv ingick ställde sina platser till förfogande. Ett fokus på ett enat parti och pragmatisk samverkan med andra partier kombineras alltså också med förmåga att bryta med handlingsförlamning. Ur detta kan en lite mindre spretig socialdemokrati ängstlig för att inte hänga med sin tid växa fram vilket kan vara av godo.

Ett problem med socialdemokratins utveckling de senaste decennierna har varit en polarisering i motsatta falanger som bägge haft mer fokusering på ideologi än folkig mobilisering. Den ena falangen med partiledarkandidater som Thomas Eneroth eller Mikael Damberg har  utvecklat teorier om egenmakt eller sett privatisering som nya vägar för inflytande för medborgarna som snarare fungerat avpolitiserande än lagt grunden för kollektiv handling för samhällsförändring i nya former även om egenmakt till skillnad från privatisering potentiellt kan ges en mer konfrontativ hållning mot både marknad och stat. Den andra falangen menade att folkrörelserna var en myt som väg för arbetarklassen att få inflytande utan det enda som gällde var rösträtt, parti och facket. Folkrörelserna i övrigt var redskap för övre medelklassen menade man med övertygande statistik om än i stora drag. Fack som SAC, Hamnarbetarförbundet, Småbrukarna, eller arbetslöshetsrörelser gjorde sig inte besvär i den syn som denna vänster inom socialdemokraterna hade när den skåpade ut folkrörelsernas roll som samhällsförändrare. Många bland vänstersocialdemokraterna valde nu andra former för sitt engagemang än deltagande i självständiga folkrörelser. De satsade istället på rollen som självständiga intellektuella och betonade verksamheter som think tanks och forum för diskussion vars roll vara att föra en diskussion som skulle påverka andra att handla.

Juholt med en fastare förankring i att en folkrörelse fattar beslut och går till handling snarare än är ett forum för förnyande eller samhällsradikala intellektuella diskussioner kan vara negativ. Men den kan också föra ut ur handlingsförlamning och ett övermått av betoning av tjatiga utspel från så kallade höger- och vänsterfalanger, något som kan vara en utmaning för andra partier men också för folkrörelser som handlande kollektiv.

Ett annat problem för folkrörelser är den klyfta mellan landsorten och storstaden som cementerat den svenska politiska kulturen. I hög grad har denna klyfta som starkt främjats av den av näringslivet finansierade studien I framtidens kölvatten från 1985 växt sig allt större. I denna studie delas Sverige in i ett A- och ett B-samhälle där det förra består av något som kallas det högteknologiska blocket och det senare av landsorten. Landsorten med dess små städer, bruksorter och landsbygd sågs som ett hinder för Sveriges utveckling befolkad av bakåtsträvare som är fixerade vid jämlikhet. Det högteknologiska blocket var den del av Sverige nära universitet och högskolor där framtida rikedomar skapades i behov av anställda som inte bara behövde god lön utan därtill billig service. En politik för att göra stora delar av Sverige maktlöst och öka de sociala klyftorna i storstäderna med andra ord. Allt inbäddat i argumentation av denna utveckling som något opåverkbart.

Denna framtidsvision har i hög grad gått i uppfyllelse. Hur påverkar då Juholts syn och bakgrund denna situation? När två ideal ställs vid sidan av varandra brukar det som har med ekonomi att göra slå ut det andra. Juholts betoning av jämlikhet och tillväxt kan därför mycket väl sluta i kraftig uppbackning av högteknologiska blocket med åtföljande ojämlikhet både mellan olika delar av Sverige och inom storstäderna. En faktor kan tala emot den saken. Juholt kommer från Kalmar län där arbetarrörelsen växte fram sent men med en desto tydligare koppling till klasskampen på landsbygden. 1929-1931 pågick Mörestrejken när lantarbetarfacket gick i strid med storbönderna. Från Kalmar strömmade arbetarna till för att manifestera sin solidaritet med de annars ofta isolerade lantarbetarna. Konflikten fick riksintresse när lantarbetare vräktes från sina bostäder väl bevakad av den nystartade socialdemokratiska tidningen Östra Småland där Håkan Juholt senare började sin yrkeskarriär som journalist.

Mörestrejken försvann ur mångas medvetande efter skotten i Ådalen och kampförmågan hos bägge parter mattades vilket ledde till förlikning till skada för många lantarbetare och vissa eftergifter från arbetsgivarna som vägrat rätten till kollektivavtal och sökt hålla fast vid personliga avtal. Djupa konflikter fortsatte dock råda kring jordbruket. 1932 fattade den Ekmanska ministären mot socialdemokraternas vilja beslutet att ge storbönderna all makt över jordbrukspolitiken genom att ge LRF monopolställning inom jordbruksavtalet.

Väl vid makten tack vare Bondeförbundet ändrade dock Socialdemokraterna sig och lät uteslutningen av småbrukarorganisationer från jordbruksavtalet bli bestående. På samma sätt gick man in för att utestänga SAC Syndikalisterna från arbetsmarknaden och utpeka anarkister och kommunister till statsfiender i den modell för folkhem styrd genom förhandlingar mellan hierarkiska organisationer som företrädde de delar av arbetar- och bonderörelsen som var beredda att vika sig och överge avgörande makt till motparten och staten istället för att fortsätta kämpa som självständiga folkrörelser.

När sedan näringslivet på 1980-talet övergav förhandlingsbordet, jordbrukspolitiken avskaffades av alla riksdagspartier till förmån för nyliberal anpassning till världsmarknaden eller EU och folkhemmet började monteras ned står de hierarkiska facken och LRF förvånade och tomhänta. En politisk vändning som inte minst drabbade landsändar som den Juholt kommer ifrån.

Juholt motsätter sig indelningen av socialdemokrater i stad-landsbygd. Det kan innebära att sopa problemen under mattan men det kan också innebära något helt annat än dagens situation där staden är allt och landet intet. Men har då en sådan balanserad politik för jämlikhet mellan olika delar av Sverige någon möjlighet att vinna framgångar där socialdemokraterna behöver det som bäst i storstäderna.

Det kan tyckas som en motsägelse men behöver inte vara det. Den nuvarande kapitalförstöringen i de delar av landet som avfolkas och uppskruvade förmögenhetstillväxt för de som har turen eller skickligheten att göra fastighets- och företagsinvesteringar på rätt plats kan synas omöjlig att motverka. Men det är inte givet att folkmajoriteten i storstäderna skulle motsätta sig en politik som skulle göra hela Sverige mer produktivt och jämlikt. Ett problem har varit att socialdemokraternas politik till viss del dominerats att olika åtgärder för så kallade svaga grupper. Men vad hade hänt om man också hade tagit strid för att ROT avdraget skulle gå till klimatomställning av alla bostäder, också hyresrätter i miljonprogramområden och inte bara till de som äger bostadsrätter och villor. För samma kostnad hade det kunnat bli betydligt bättre spridning och mer nytta för pengarna på ett sätt som knappast ägare av bostäder hade motsatt sig. På samma sätt kan en omställning av jordbrukssubventionerna från stöd till industrialisering av jordbruket och import av foder från andra länder till att främja utnyttjandet av svenska betesmarker kraftigt motverka kapitalförstöring och avfolkning. Sådan politik kan mycket väl gå hem också i storstäderna.

Men det kräver en självrannsakelse inom socialdemokratin som inte minst har att göra med hur småbrukarna varav många var före detta statare övergavs på 1930-talet. Om det finns någonstans i Sverige det finns lokala förutsättningar för att förstå detta är det i Kalmar län där Mörestrejken framburen av statarna markerar den senaste stora kraftmätningen inom jordbruket där lantarbetare stod mot storbönder men inte mot småbrukare. Än idag är Östra Småland med undantag av Möreslätten mer lämpligt för ett moderniserat småbruk än den totala industrialisering av jordbruket till alltmer överutnyttjad mark som nu drivs igenom av den rådande politiken.

Centern har idag helt uppslukats av det storkapital som dess föregångare Bondeförbundet en gång uttryckligen såg som en huvudfiende. Detta med socialdemokratin som påskyndare genom beslutet 1988 om nyliberalisering av svensk jordbrukspolitik i enighet med alla partier. Centern har övergivit småfolket till förmån för att enbart se bonden och hela landsbygdens befolkning som företagare inom ramen för den rådande ekonomiska ordningen där vinsterna snabbt överförs till maktcentra i storstäderna. Därmed är landsbygdens politiska organisering en öppen fråga. Det är också en avgörande fråga för miljörörelsen. Utan en social kraft som kan stå upp för miljöintresset hamnar miljöfrågan lätt i händerna på statlig förtryckande byråkrati eller kortsiktiga vinstintressen på marknaden. Att överbrygga det sociala intresset för miljön i staden och på landet är därför av avgörande strategisk vikt för miljörörelsen.

Juholt säger sig vilja stoppa utförsäljningarna av Sverige. Det är just en sådan utförsäljning av svensk mark för omvandling av skogen till plantager och jordbruk till allt färre av storkapitalet bestämd form för agroindustri, i bägge fallen med förödande konsekvenser för biologisk mångfald och accelerande avfolkning.

Arbetarrörelsen i Östra Småland kan vara en bakgrund för en vändning mot mer av kärnkraft och fortsatt industrialisering av jordbruket eller mot en politik som skapar en produktiv landsbygd och ett mer jämlikt Sverige. 1930-talets strider ligger långt tillbaka i tiden men historien är inte alltid verkningslös, särskilt när det i nutiden finns goda naturförutsättningar för en annan form för jordbruk i Småland än den som främjas av den rådande politiken. Inte minst i en tid när hela folkhemmets grundvalar är i gungning och en förnyelse av alliansen mellan stad och land behövs med de direkt producenterna inom naturbruk, industri och service i centrum.

Håkan Juholt nov 2010: Hemligheten bakom sociademokratins magiska formel

Rosenrasande (S)urgubbar

Intressant kritik om Juholts ointresse för vardagsfrågor från Kikki Liljedal s Norrköping

En proffskommunikatör s i Stockholm ger mindre intressant kritik

Medan andra sossar i Stockholm säger något helt annat: Rebella gillar Juholt

Lena Sommestad s ställer frågor om ökad tolerans för debatt i SAP och får intressanta kommentarer

Professor Ulf Bjereld: Juholt ett modigt förslag av valberedningen

Vimmerbysosse svarar på frågor hur man ser på Juholt i Kalmar län

Annika Nordgren Christensen Mp, ett vänporträtt: så är Håkan Juholt

Per Dahl, borgerlig journalist. Vi i Kalmar vet att brumbjörnen Håkan Juholt kan bitas

Tokmoderaten: Juholts och Jämtins vänstersväng

Mina moderata karameller: Folkligheten hos Håkan Juholt är det största hotet mot moderaterna..

Småbrukaren Rune Lanestrand: Juholt en solitär i politiken

Läs även fler bloggares åsikter om ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,

GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,AB1,Expr1,Expr2.SVD8.GP7,SVD9,SVD10,DN9,DN10,

Vänsterbloggare: Jinge,Kildén&Åsman, Svensson,RödaMalmö,RödaLinköping,

2c. Mer än 3 000 kräver: Sälj inte våra utsläppsrätter, 180 kräver det motsatta

Namninsamlingen för att stoppa försäljning av de utsläppsrätter som Sverige kan skaffa sig tack vare tidigare sparande har lett till många protester. Andra läder som Storbritannien har valt att avstå från denna möjlighet. Namninsamlingen börjar med # Vi protesterar mot att Finans-departementet tänker sälja ut Sveriges utsläppsminskningar, som bland annat är en följd av invånarnas klimatansträngningar! Vi kräver att regeringen nu ger besked nu om att överblivna utsläppsrätter ska annuleras!” Du hittar namninsamlingen på: http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5149

Samtidigt har en namninsamling för at vi ska sälja dessa utsläppsrätter också startat som hittills samlat 180 namn.
Denna naminsamling börjar med. ”Kyotoprotokollet, som nu snart löper ut, har varit en svår belastning för ekonomierna och i förlängningen för medborgarna i de länder som valt att vara med. … De utsläpp som eventuellt ”sparas” i Europa kompenseras av ökade utsläpp i länder som inte deltar, som t.ex. Kina, Indien och övriga tillväxtekonomier. Inte heller USA deltar. Sverige har nu i slutet av Kyotoprotokollets första period, som sannolikt inte kommer att förlängas, ett överskott på utsläppsrätter värt 8 miljarder kronor.”  Du hittar namninsamlingen på: http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5208

3b Aktion varje månad för arbetslösa mot Fas3

Aktioner i Sverige har startat i protest mot arbetstvånget som Fas3 innebär för arbetslösa. Aktionerna sker vid arbetsförmedlingar 11.00-16.00 sista måndagen i varje månad. Över tusen har anmält på aktionens facebook sida att de vill vara med.

Mer information på: http://www.facebook.com/event.php?eid=124650754269389#!/event.php?eid=124650754269389

En namninsamling i protest mot Fas3 har också startat. Över 500 har skrivit på hittills:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5210

PÅ facebook finns också Folkupproret mot utnyttjande av praktikanter med över 2 000 anslutna som stödjer frågan där det ges fortlöpande information om nyheter: http://www.facebook.com/pages/Folkupproret-mot-utnyttjande-av-praktikanter/171804629514977?v=wall

Du hittar också information om Fas 3 på http://fas3job.wordpress.com – en  blogg för arbetssökande om maktmissbruk och godtycke inom Arbetsförmedlingens så kallade Jobb- och utvecklingsgaranti.

Och på bloggen http://fasan.svenskablogg.se – en samlad blogg om Fas 1, 2 och 3

Det finns också Nätverket Vi Arbetslösa på facebook: http://www.facebook.com/pages/Natverk-Vi-Arbetslosa/118557131536197

Som bl.a. Startat kampanj för att upplysa utanför Sverige om  faran med svenska arbetsmarknadspolitik och Fas 3: på facebok – People’s uprising against the exploitation of trainees in Sweden

3c. Påskuppror mot utförsäkringen

Protest mot utförsäkringarna i Sverige planeras till 25 april På facebook finns gruppen Påskuppror mot utförsäkringarna med över 400 anslutna som samordnar protesterna. På bloggen De tysta röst finns en mycket bra sammanställning med länkar till nyhetsariklar och information i frågan samt information om hur man kan engagera sig. http://detysta.wordpress.com/2011/01/26/paskupprop-engagera-dig

Namninsamlningen Sjukuppropet motutförsökringarna som samlat över 700 underskrifter hittar du här: http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5138

Diakoer i Svenska kyrkan är så uppröda över situationen att de författat ett upprop som du hittar här:
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=662047

3d. Eniga röster mot bostadsrättskorrumptionen

Kampen för att rädda hyresrätten pågår intensivt i Sverige och särskilt i Stockholm Förra året kunde kvarteret Linjalen på Södermalm med 455 lägneheter räddas kvar i allmännyttan. En gigantisk förmögenhetsöverföring har skett från det allmänna till privata händer. Bara i Stockholm ränar DN med att privatpersoer har gjort en vinst på 50 miljarder kronor när de haft turen att bo i hyresrätter som ligger så centralt att de efter privatisering kunnat tjäna grova pengar på ombildningen. Det motsvarar två års skatteintäkter i Stockholm.

I år har Gemensam välfärd i Stockholm tillsammans med Nätverket Rädda hyresrätten, Verdandi och lokala aktionsgrupper lyckats föra upp frågan om korumptionen kring ombildningarna i massmedia. Läs slutrepliken i debatten på: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/konsulter-bor-sopa-rent-framfor-egen-dorr_5895757.svd

Mer information om kampen för hyresrätterna i Stockholm hittar du på:
http://hyresratten.blogspot.com/

3f: Sverige – Den pantsatta välfärdens land

Den gemensamma välfärden säljs ut, infrastrukturen förfaller och i arbetslivet hårdnar villkoren. Men de politiker som de senaste åren administrerat eländet får fortsatt förtroende. Hur hänger det ihop? Det har med bankerna och de svindlande bostadsaffärerna att göra, hävdar Mikael Nyberg i en längre analys i det nya numret av tidskriften Clarté. Den svenska ekonomin påminner om ett pyramidspel. Politikerna utarmar det allmänna för att hålla ruljangsen igång. Förr eller senare når svindeln sitt slut. Anders Borg talar om att spara ihop ”en krigskassa” till nästa krasch. Vi betalar med nerslitna tåg, överbelagda förskolor och urlakade pensioner.

http://www.mikaelnyberg.nu/aktuellt/akt_01.html

Intervju med Ingvar Carlsson, fd statsminister i Sverige

Intervju med Ingvar Carlsson som var f d statsminister och ordförande i Göteborgskommittén. 2007-04-13

invar-carlsson2.jpg

Kan du berätta lite om vad Göteborgsutredningen kom fram till om dagens nya rörelser?

Rörelserna runt 1968 hade en helt annan elitistisk och toppstyrd organisering och var disciplinerade på ett annat sätt. Nu är rörelser mer uppdelade i olika frågor och ideologier och om det finns en centralledning så fungerar den snarare som ett paraplyorgan. Grupper idag vill inte släppa sin självständighet till någon central ledning. Inställningen till våld har också förändrats, spridningen går från allt mellan icke-våld till mer militant.
Den här förändringen och kunskapen har politiska beslutsfattare och polisen inte tillräckligt kunskap av idag vilket skapar en problematik både när det förs en dialog och när de agerar. Ska man förstå det som är nu, ska man ha klart för sig att det inte handlar om en kollektiv rörelse utan många olika grupper.

I en debatt 1968 efter Båstadskravallerna samlades fem ministrar och ett antal olika ungdomsorganisationer, en av utgångspunkterna var frågan om att behöva begära tillstånd för en demonstration. Från samhällets sida ska vi kunna värna om demonstrationerna och då måste vi ha information om, så att den ena inte ska krocka med den andre, men den frågan dog ganska snart efter det. Det var lugnt och relativt avspänt från 1968 fram till 2001 med Göteborgskravallerna. Jag kan koppla min erfarenhet till konflikten i Köpenhamn med att demonstrationer används som ett medel mot orättvisor och att protestera.
Under händelsen i Göteborg såg också militanta grupper en chans att agera och det skapade problem. Nuförtiden är det lättare att hantera sådana här grupper, vilket jag inte kan påstå att polisen eller politikerna var särskilt bra på i Göteborg, och jag kan gissa mig till att de inte var det i Köpenhamn heller. Det är viktigt att starta en dialog tidigt i en sådan här situation för att kunna föra fram krav och synpunkter, men med respekt för mötesfriheten.

Finns det en öppenhet och vilja att föra fram en sådan dialog i den politiska situationen som är nu i Sverige?

Jag hoppas det, men risken är att man efter en sådan här sak med Göteborg går vidare och lägger det här bakom sig. Det saknas en debatt om ideologier och värderingar i Sverige idag och det behövs för att förstå vad som händer bland olika ungdomsgrupper och i samhället för övrigt.

Vad tror du att de olika parterna har lärt sig av det som kom fram i utredningen?

Vi har en avdelning i utredningen som beskriver de olika fenomenen och meningen är att både myndigheter och polis ska försöka använda informationen om vad som händer med olika grupper och rörelser. Och genom det ta till sig och lära sig att ta till sig stämningar och lyssna på krav som de olika grupperna har. Ett sätt som man kan jobba på för att skapa diversitet är att ha alternativa möten och seminarium samtidigt som toppmötena, jag var själv delaktig i sådana i Vancouver och i Köpenhamn under mötena där.

Är det bara från aktivisternas sida som ska vara öppna för en dialog eller ska det också vara från politiker och polisers sida?

Det ska absolut vara från polisen och politikernas sida också. Polisen har förhoppningsvis lärt sig något, de har börjat med en dialoggrupp, som visserligen kom igång sent. Det fodras att det är poliser som kan och förstår de olika grupperna och vet vad det handlar när de ska rycka in i sådana lägen. I Göteborg var det poliser som kom som inte hade en aning om situationen.

Vad anser du om gränsöverskridande polissamarbete?

Det är varken på gott eller ont. Att man har det i Europa är naturligt. Men såklart är det viktigt att följa landets principer och regler för de insatta. Polisen i Göteborg var med på möten i andra länder för att lära sig och det var bra.

I en jämförelse med hur man hanterade Modskravellerna 1965 med Göteborgskravallerna och Båstadskravellerna och nu med Ungdomshuset. Vad gjorde man bra och dåligt då och vad gör man bra och dåligt nu?

Man kan ju önska att man undan för undan lär sig, jag tycker att Göteborg visade på väldiga brister från polisens sida. Precis som om vi måste lära oss läxan för varje ny generation. Man kan hoppas att polisutbildningen blir betydligt bättre på att ta vara på erfarenheterna och att man är bättre förberedd till nästa gång.

Kan man se Ungdomshuset som en symbol för något som pågår i samhället idag?

Absolut, jag är inte alls säker på att det bara handlar om ett hus, det handlar om en frustration över att människor tycker att samhällsutveckling är på väg åt fel håll. Att samhället inte är tillräckligt öppet eller lyssnande mot vad olika folkgrupper vill ha, deras krav och önskan. Man upplever en elit som styr och inte når ut med sitt budskap, och det blir väldigt farligt när det blir ett stort gap mellan beslutsfattare och stora folkgrupper. Grundvalen för demokrati blir i fara.
Men jag tror inte att det är så svårt att komma tillrätta med, kan jag säga av min erfarenhet. När vi började med Göteborgsutredningen möttes vi av stor misstänksamhet, det var jag då som f d statsminister och den dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn, men när vi satte oss ner i samtal visade vi att vi menade allvar och att vi var beredda att lyssna på alla grupperna, fick vi mer respekt. Vår kritik av polisen gav oss större trovärdighet.

Känner du att utredningen skapade en diskussion efteråt?

Jag trodde att det skulle vara mer. När jag hörde om Köpenhamn tänker man att de borde ha lärt sig av tidigare. Det är lätt att det blir en bok som man ställer in i bokhyllan, vilket både skapar hopp och förtvivlan. Visst blev det en diskussion men inte så mycket jag hade önskat.

Varför tror du det, fanns det inget intresse för en diskussion?

Media tappade intresset, först var de ensidiga till polisens fördel och sen när det blev en allmän kritik publicerade de lite av det men sen slutade bevakningen. Och om det inte når ut i media är det svårt att få ut det i andra forum.

Hur blev den mottagen i politiska forum?

Mycket positivt i en liten grupp, men nu kretsar politiken kring nya frågor. Kanske kan Köpenhamn bli en liten väckarklocka som kan få någon att ta tag i det här. Kanske polisen har tagit till sig materialet och ser vikten av att snabbt lösa det här med en dialog och föra en diskussion istället.

Vad har du för råd till den nordiska socialdemokratin och det ”nordiska folkhemmet” som vi är kända för?

Förr var det ett nära nordiskt samarbete som tydligt har försämrats de sista tio femton åren. Det är då risk att man hanterar sådana här frågor annorlunda när det inte blir någon gemensam diskussion i samråd.

Vad pågår i Sverige på det sättet idag?

Jag önskar att man inom socialdemokratin ägnade mer intresse åt ideologiska frågor. Och att man nu i oppositionen inte har det dagliga ansvaret och att man då diskuterar värderingar runt de stora förändringar som sker nu i form av globalisering av kapitalet, miljöfrågor och nationalstatens nya roll.

Kan du utveckla lite mer om nya rörelsers kännetecken och funktion?

Förr var det bokstavstroget och disciplinerat på ett annat sätt, nu är det nya strategier, olika dagordningar och mer diversierat i sitt arbete, det är mer en flora av åsikter. Dessa rörelser ska inte behöva bli politiska partier eller täcka in allting, jag ser dem mer som påtryckningsgrupper på politiska partier. De tar frågor och skapar opinion. De är en tillgång för demokratin och bildar en folkrörelsedemokrati och det är en fördel med att det inte är för hårt disciplinerat.

Kan inte det splittra den kollektiva kraften?

Jo det är en nackdel. Men för samlingsbedömning ska vi ha partierna, det är deras roll. Stora rörelser hade en disciplin som stötte bort folk och kvar blev en liten hård kärna. Det är ett problem att samordna flera olika viljor och frågor och då kan man se att de nya rörelserna har en längre uthållighet. Det är viktigt med stora sociala möten men att varje grupp har sin egen politiska dagordning, fackliga, fredliga, militanta går inte att sammanföra till ett program. Ett exempel är universiteten som de blev ett bakslag för efter 1968 då det var en sjudande politiks aktivitet och nu är det helt tyst.

Finns det ett förtroende att lämna över de stora frågorna till de politiska partierna vi har idag?

Nu finns det en stark misstro. Men min tro är att vi måste ha partier i en demokrati, partier är fria staters liv, för att citera högtidligt. Jag önskar att partierna är mer lyssnade och kan skapa ett förtroende. Öppenhet och lyhördhet är det som behövs och att vara intresserad av de behov som förs fram, möjligt för alla. Min tro är att man kan lösa 90 % av alla konflikter.

Många betecknar det som händer nu som en normaliseringsprocess, är det ett bra sätt att uttrycka det?

Jag tycker inte att det är bra med lugn och ordning och ser att det är viktigt med revolter, kritiska debatter och diskussioner och protester. Ordet får mig att rygga tillbaka och ger mig dåliga associationer eftersom det ofta används av auktoritära personer. Den typen av disciplin leder till förtryck av resten, vissa inslag av det kan synas i Det Danske Folkparti, men jag vill inte generalisera.

Om man ska ta bort något av ett eller annat skäl ska man ge ett alternativ och om det inte går att ordna det så har det hela skötts väldigt dåligt och gjorts ett misstag. Det blev en utlösande faktor som har lett till en explosion, de rev huset och trodde sedan att problemet var borta, men det fortsätter vilket tyder på att det är mer en ett hus. Om det inte finns några kanaler så är det en tidsfråga innan det smäller någon annanstans. Det viktigaste är att föra en dialog med alla berörda parter.

Katarina Lind

Intervju med f d kulturministern Bengt Göransson

bengt-goransson2.jpg

Bengt Göransson, f d kulturminister och ordförande i Demokratiutredningen. 2007-04-04

Varför är det viktigt med ett hus för en rörelse?

Min folkrörelseuppfostran grundar sig i nykterhetsrörelsen och vi hade en föreningslokal som samlade oss. Under min tid som chef för Folkets hus rörelsen fram till att jag blev minister fick jag en övertygelse av värdet av en lokal. Så småningom fick jag en teori för det. Gunnar Nelker var chef för försäkringsbolaget Ansvar som tillhörde nykterhetsrörelsen och skrev inom ramen för ett projekt som hette ”Ide på sikt”. I boken Inflytande på en tråd (1973) ställer Nelker frågan om hur det kunde komma sig att nykterhetsrörelsen i Sverige hade överlevt och klarat sig när den på den europeiska kontinenten var helt utraderad? Kunde det bero på att rörelsen i Sverige hade något som den i Europa inte hade, nämligen egna lokaler? Lokalerna gav kanske kontinuerlighet åt rörelsen när den annars bara var ett bihang tull olika frikyrkor. Människor behöver praktiska konkreta ting för att få kontinuitet.

Det som förenar de tre olika rörelserna i Sverige frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen var att de byggde upp egna lokaler. Om människor fångas av en ide så är inte alla alltid livskraftiga, men om man har en lokal då måste någon ta hand om kåken, då tvingas folk att fortsätta, det är lättare att ge upp en idé än ett hus. Det är kanske snarare husen än idéerna som ger organisationer deras fortbestånd. Hus konkretiserar tankar och idéer.

Hur kommer det sig att det har varit så våldsamma reaktioner mot Ungdomshuset?

Äldre människor blir ofta vansinniga när det gäller engagemanget kring sådana hus. Det tvingar bort de äldre därifrån, de tvingas acceptera och se sitt främlingskap mot de unga, andra strömningar och tankar. Aktiviteten representerar en livslängd som en 70 åring inte har, de äldre tvingas inse att de ska dö. Alla människor har ett behov av att ha kontroll, både unga och gamla, och Ungdomshuset är ett exempel som utmanar den känslan och skapar då en frustration.

Jag har följt Ungdomshuset via medier och situationen är ganska symptomatisk. Sen kan jag också känna ett främlingskap, de tidigare ockupationerna var ofta främmande för mig därför att de grupperna hade en romantiserad syn på droger bland annat, vilket jag tycker var ganska obehagligt. Man kan inte utgå ifrån att ungdomar alltid har rätt för att de är unga, det måste också där finnas ett ifrågasättande. Men i Köpenhamn är situationen ganska tydligt, det finns auktoritära drag där som inte klarar av att uppskatta det icke auktoritära.

Är ett främlingskap alltid negativt?

Nej, alla måste inte vara delaktiga, men ett samhälle präglas av ett starkt behov av kontroll och då blir varje anarkistiskt drag för dem som kräver kontroll något oerhört plågsamt, för de känner att det här kontrollerar inte vi. Om de då dessutom möter ungdomar som revolterar mot den auktoritet som de har, är det klart att det blir en konflikt. Det är svårt att möta det icke auktoritära, man ska komma ihåg att den auktoritära människan alltid är en rädd människa, den som säger att jag har rätt att ge order gör det för att den inte orkar utsätta sig för ifrågasättande och har en bristande intellektuell beredskap för att testa nya tankar.
Men de unga måste lära sig att det även i deras grupper finns en hierarkisk ordning, bara för att man har ett stormöte saknas inte en ledare. Alla strukturer innehåller makt, in i de minsta grupperna.

Du har varit med i Demokratiutredningen, vad är demokrati för dig?

För många är demokrati att alla får säga vad de tycker och sen blir det som de vill. Det finns också en bild av att politiker enbart fattar beslut. Allas delaktighet och ansvar är lika viktigt som beslutsfattandet. Det räcker inte med att rösta.
Peter Esaiasson, som är professor i samhällsvetenskap i Göteborg, kritiserade Demokratiutredningen genom att påpeka att vi glömmer bort att man måste lära sig att förlora, man får inte alltid det man vill. Det handlar om att man måste ta ansvar för alla, majoriteten kan inte bara bestämma då det kan kränka en minoritet.

I mediesamhället finns det en föreställning om att alla ska få säga vad de tycker. Men en åsikt finns inte, den bildas. Opinioner bildas alltid dagen efter. Människor måste ta ansvar för sina åsikter, man kan inte bara rösta och sen låta någon annan ta hand om problemet åt dig. Man menar att det är mer demokratiskt att rösta på person än på åsiktspaket. Om du ska rösta på någon som har samma åsikter som du så går det inte, de finns ingen som kan motsvara de förväntningarna. Om man ska ha åsiktsbedömande röster så kan man bara rösta på sådant som finns på dagordningen. Demokratins samhälle ska bygga framtiden och för att det ska vara möjligt fungerar det bara om man röstar på grundläggande värderingar.

Har socialdemokratin förändrats och hur kommer det sig att Socialdemokraterna i Danmark höll sig bakom hela konflikten?

Det handlar om att försvara sina egna positioner, en oppositionell ungdomsgrupp kan inte förvänta sig att bli sluten i en famn.
Det danska samhället visar nu många obehagliga drag. Socialdemokratin har inte så stor makt i Danmark idag och de är tvungna att välja sina strider och inte gå in på saker som de är dömda i att förlora i som t.ex. ungdomshusfrågan. Av min egen bedömning kan inte huset ha så stort stöd bland befolkningen och det var en taktisk bedömning som Socialdemokraterna gjorde och de passade snarare i frågan.

Gatudemonstrationer är det mest introverta som finns. Man gör det inte för att visa sina åsikter utan för sin egen uppbyggelse skull. Till exempel kan man ställa sig frågan om varför socialdemokraterna fortsatte att demonstrera första maj i Sverige när de redan hade makten? Det blir en inre gemenskap och bekräftelse. Men demonstrationer är också oerhört sårbara för yttre påverkan och det kan man se tydligt under Göteborgskravallerna. Det är genom den händelsen som min övertygelse stärktes mest. Det räcker med att det kommer åtta stycken personer som kommer i avsikt att kasta sten på polisen så kan de ta över hela demonstrationen. Om så polisen är korkade att de tror att alla demonstranterna kom för att kasta sten och låter bli att isolera de här åtta personerna, så blir det en katastrof.

Du är kritisk mot nya rörelser, varför då?

Nej, inte mot rörelserna i sig, men mot påståendet att de skulle vara mer demokratiska med motiveringen att de genom att utesluta till exempel en viss formell ordning och struktur i gemensamma sammanhang. Dagordning och ordförande är ett skydd för mötet mot övergrepp från överheten. Exempelvis organisationen Greenpeace som när de tappade hälften av sina medlemmar för at de höjde avgiften sa att det inte gör något för att vi drar in lika mycket pengar för det. Medlemmarna blir inte intressanta som tänkande individer utan bara som finansiärer. De är en medieföreteelse då deras aktioner bara existerade om de syns i media och bildar där ett beroende. Det blir ingen rörelse.

Ungdomshuset kan jag inte kalla en rörelse. Den är snarare en företeelse. Rörelser är bara sådana som strävar efter att expandera, att växa. Rörelser blir man medlem i därför att man vill odla och utveckla sina idéer. Det finns en annan typ av organisationer som man blir medlem i för att bevaka sina intressen, t ex Skattebetalarnas förening, där blir man inte medlem för att utvecklas som skattebetalare.

Är Socialdemokraterna generösa mot främmande aktiviteter och de som inte befinner sig inom den socialdemokratiska normen?

Organisationer är sällan generösa mot andra, det ligger i en organisations karaktär och natur, man blir inte generös mot dem som hotar en.
Problemet med socialdemokratin är inte ledningen, de är ofta oerhört toleranta, det är de lokala organisationerna där tio femton personer har en stark personlig gemenskap, de kan bli svårt antagonistiska mot nya saker. Det är ett typiskt schablontänkande på basplanet att det är de däruppe som säger att vi inte får vara generösa, och de som opponerar mot stora organisationer brukar inte själva vara särskilt generösa.

En av era böcker från Demokratiutredningen handlar om unga och nya rörelser, berätta lite om det.

Ja, vi diskuterade bland annat om civil olydnad var acceptabelt. Jag anser själv att det är det, men att den som utför det måste ta ansvar för konsekvenserna som till exempel böter. Man ska inte legalisera handlandet. En i miljöpartiet gjorde ett uttalande där hon sa att planka.nu som uppmuntrar folk att smita från avgiften i tunnelbanan var ett tjusigt uttryck för civil olydnad. Det gjorde mig upprörd. Tänk om vi skulle protestera mot de höga matpriserna genom att starta nätverket snatta.nu. Medborgare har själva ett ansvar över sina val. När grupper och medborgare protesterar, gör de det uteslutande mot makten och glömmer bort påverkan i närområdet. Den högsta maktpositionen ska lösa problemet, punkt! Det viktiga är att alla människor tar del av framtidsbygget.
Att politikerna bara är beslutsfattande medverkar till en avintellektualisering och den är allvarlig. Politiken behöver intellektualiseras.

Kan du se ett samband mellan utvecklingen inom politiken i Danmark och Sverige?

Man kan se motsvarande tendenser här och i Danmark, men där har det påskyndats och de driver en linje som vädjar till låga intressen hos folk. Vi i Sverige skäms fortfarande för invandrarfientlighet medan många i Danmark satsar på den. Som Mark Twain sa; ”Människan är den ende varelsen som skäms och har anledning att göra det”. Så länge människor skäms för att ha taskiga åsikter ska man vara glad.

Men man ska vara på sin vakt mot parollen Satsa på dig själv! Eftersom den också har en negativ betydelse – Strunta i andra.

Skriven av Katarina Lind

Intervju med Drude Dahlerup prof. i statsvetenskap

drude-dahlerup2.jpg

Intervju med Drude Dahlerup, professor i Statsvetenskap på Stockholms Universitet, har forskat i sociala rörelser och danska kvinnorörelser. 2007-04-11

Hur ser du på situationen kring Ungdomshuset?

Konflikten är väldigt komplicerad. För det första måste jag ta avstånd från alla våldshandlingar i samband med konflikten.
Jag tycker att det är oerhört viktigt med kulturella oaser, det ger ett utrymme för nytänkande i samhället underifrån och det var Ungdomshuset en plats för, de var självstyrande och hade en flat struktur i sin uppbyggnad som rörelse.
Hanteringen kring ungdomshuset tyder på ett dåligt politiskt hantverk av Köpenhamns kommun, det var förutbestämt att det skulle bli en konflikt, de ville slänga ut ungdomarna men inte göra det själva.

Under 90-talet ville Brugsen (livsmedelkedja i Danmark, liknade Konsum i Sverige) köpa huset för att riva det och bygga en ny butik men fick ett nej från kommunen då det var förbjudet att riva eftersom det var en så gammal, historisk byggnad. Det tyder på att det är mer en bara att de vill sälja ett hus för att det ska generera pengar.

Även aktivisterna i ungdomshuset hanterade det i vissa fall på fel sätt, då de kunde ha använt en fantasifull civil olydnad och de hade tjänat på att få skrattet på sin sida.
AlloTria som var ett ockuperat ungdomshus under 80-talet som blev stormat av polisen, där hade ungdomarna grävt en tunnel ut och det var helt tomt då polisen kom in och journalisterna som stod utanför skrattade åt polisen.
Har ungdomshuset interna problem? Togs våldet och kastningen av gatsten upp på deras dagordning eller vem höll i det? Fanns det en dialog för den aktionen och vem bar huvudansvaret?

Kan man definiera ungdomshuset som en rörelse?

Ja, det är en politisk protest och ett projekt i ett europeiskt sammanhang. Det kan också definieras som en anarkistisk rörelse som protesterar mot det etablerade i samhället. Det har en identifiering och ett engagemang som bygger på deltagarna själva och de har inte några resurser i form av till exempel finansiärer eller kontakter med makthavarna, vilket är typiska kännetecken för en gräsrotsrörelse.

Kan man se konflikten som en symbol för något som pågår i samhället idag?

Det är inget nytt fenomen att gräsrötter reser sig mot det etablerade och att det bildas en konflikt, den har alltid funnits och är klassisk företeelse mellan unga och etablerade, men varje konflikt har sin dynamik.
Det är förenklat att förklara det med att titulera det som en normaliseringsprocess, men det är klart att ungdomshuset ingår i en debatt om antirasism, även om debatten i Danmark har stagnerat.
Men det blir fortfarande en för enkel förklaring, det man kan diskutera är den nästan McCarthy’istisk stämning i det danska samhället som skapar svårigheter för diversitet och allt som är kritiskt blir automatiskt anti-Danmark.
Nya generationer behöver klart nya rum. Även om detta är en klassisk konflikt så är det en skillnad på att det Danske Folkeparti har makten i nuläget och de är delaktiga i att pusta på elden.

Kan du se några problem med att polisen samarbetar gränsöverskridande mellan Sverige och Danmark?

Ja, när man kan bli stoppad att resa mellan Danmark och Sverige och vice versa som till exempel under Göteborgskravallerna och nu under den här konflikten så är det ett skrämmande sätt att försvara demokratin med odemokratiska medel, som att till exempel gripa en person utan anledningen eller på en lös grund.

Hur ser du på Socialdemokraternas roll i det hela?

Man kan dela upp Socialdemokraterna i två grupper, den ena som hatar unga, anarkism och feminism, de så kallade betong socialdemokrater eller traditionalisterna. Den andra gruppen är den som är öppen för nya strömmingar. Jag trodde att Ritt Bjerregaard var av den andre sorten, då hon stödde Grevinde Danner, ett kvinnohus som startade i Köpenhamn under 80-talet, och drev igenom att de fick köpa det från början ockuperade huset, efter hand.
Satt på sin spets kan man säga att Socialdemokraterna i Sverige ständigt försöker att inkludera nytänkande medan de i Danmark reagerar med att exkluderar dem. De ser nytänkande och i det här fallet Ungdomshuset som ett hot och är rädda. Det finns en klar linje genom Socialdemokraterna som delar dem i en höger och vänstergrupp och det speglas tydligt i deras agerande i den här frågan.

Kan man se konflikten ur ett köns, etniskt, klass eller generationsperspektiv?

Ur mitt empiriska perspektiv så var det bara män som uttalade sig om ungdomshuset. Var kvinnorna lika aktiva? På bilderna av våldsutövarna var det bara män, hur delaktiga var kvinnorna i besluten? Var någonstans var invandrarna? Hur hade det sett ut om alla eller hälften var invandrare? Man ska komma ihåg att Nørrebro är ett invandrartätt område.

Att prata om konflikten ur ett ungdomsperspektiv är att avpolitisera det hela, vilket är fel, men det finns en positiv dynamik i generationskonflikter som skapar mycket nytänkande.

Det är viktigt att bryta igenom etablerade murar om och om igen.

Skriven av Katarina Lind