nyhetsbrev13bu28
Printed: tisdag 23 juli 200221.00.04
skulle inte längre få ställas. Det
här är krav som de flesta idag rika länder
tidigare har ställt på
investerande företag, som en "gentjänst" mot att
de tillåtits investera i
landet. Nu vill de rika länderna dock inte att andra
länder ställer liknande krav, eftersom det skulle
drabba företagen från just deras länder.
Föga
överraskande är det här något som
många länder i Syd mycket bestämt har
motsatt sig.
handeln med tjänster (inom ramen för det s.k.
GATS-avtalet). Definitionen av en tjänst är mycket
vid i avtalstexten, och inkluderar mycket som
traditionellt tillhör den offentliga sektorn;
sjukvård, utbildning,
"miljötjänster", vattenförsörjning m.m.
Avtalet talar om att
tjänsteproduktionen inom dessa områden bör
fungera på marknadens villkor och följa WTO:s
normala regler om frihandel och icke-diskriminering.
Även om
privatiseringar inte är ett explicit krav i de
föreslagna avtalstexterna så är det
något som underförstått genomsyrar
förslagen. Grundläggande mänskliga
rättigheter, som rätten till en god utbildning
eller rätten till sjukvård
eller en god miljö, riskerar därmed att bli en
handelsvara.
effektivare sätt än vad som annars kanske hade
varit fallet. Men ökad
internationell handel har också sitt pris; den
ökade effektiviteten i
produktionen kan snabbt ätas upp om konsumtionen i sin
helhet ökar. Istället för att totalt sett
konsumera mindre naturresurser, producerar vi
istället
mer produkter, med stadigt ökat uttag av naturresurser
som följd. Ökad
handel leder i princip alltid också till ökade
transporter (vilket fallet
med allt friare marknad inom EU visar tydligt), något
som i sin tur leder
till allt mer utsläpp av bland annat koldioxid. Den
ökade effektiviteten kan dessutom ske till priset av
att lokal arbetskraft förlorar sina
arbetstillfällen, eller leda till att så kallade
"externa effekter"
(exempelvis utsläpp av miljöfarliga ämnen)
gör att befolkning i närheten av
produktionsanläggningar förlorar sina
inkomstmöjligheter. Exemplen är många, till
exempel då det gäller gruvbrytning eller
oljeutvinning, där utvinningen har lett till att
många floder dött, med katastrofala följder
för
ursprungsbefolkning, fiskare och jordbrukare i
närområdet.
Situationerna där alla vinner är i verkligheten
tämligen få. Det krävs
därför att man verkligen utreder vilka som kommer
att vinna respektive
förlora på en åtgärd, innan nya
handelsavtal förhandlas fram. Att konstatera att BNP
kanske har ökat (som WTO ofta anför till sitt
försvar) bevisar
ganska lite, eftersom det inom varje land kan finnas
både vinnare och
förlorare. Utredningar som gjorts på
mikronivå i länder i Syd visar tyvärr
på att en ökad frihandel snarast ökar
klyftorna mellan fattiga och rika, och leder till allt
högre påfrestningar på miljön.
Frihandel betyder allt för ofta frihet för de
stora företagen att göra
vinst, utan att behöva bry sig om konsekvenserna
för andra. Principen om att "förorenaren betalar"
är fortfarande inte långt mer än en
dröm.
försvarar dock EU många av sina egna skydd. Att
EU försvarar sin
subventionerade, och därtill mycket ohållbara,
jordbrukspolitik är nog väl
känt för de flesta vid det här laget. Mindre
känt är dock förmodligen att EU och andra
länder har fått igenom liknande undantag för
sin protektionism på flera andra områden. Ett
exempel är exportkrediter och -garantier; en
statlig subvention som rika länder ger till sina
exportbolag. Det här
accepteras enligt WTO-reglerna enbart för de
länder som redan har dylik
verksamhet igång (läs: de rika länderna i
Nord), medan andra länder inte
längre får starta upp något liknande.
Hyckleriet har ett ganska tydligt
mönster; EU har kvar skydd för de områden
där Syd annars skulle ha en god
chans att konkurrera, medan man inför frihandel
på andra områden där
konkurrensen från Syd ofta är
försumbar.