Kortbeskrivning: En utkant i den europeiska kulturen som varken adeln eller staten kunde kontrollera; när staten, dvs den danska, försökte kunde bönderna mer än väl försvara sig. När staten (den svenska från 1814) försökte organisera sig på gängse sätt under 1800-talet kunde fjord- och fjällbönder, organiserade genom folkhögskolor och/eller religiös väckelse, utforma en nationell rörelse som till skillnad från alla andra nationella rörelser var antistatlig och baserades på hembygden. På 1880-talet hade en folkrörelseallians av bönder och radikal stadsmedelklass fått majoritet även i riksdagen och såg till att den stat de byggde upp gav maximalt med frihet och resurser åt bygderna.

Böndernas lokala självförtroende ärvdes av arbetarrörelsen som satte högre mål lokalt i Norge än nån annanstans -- från första världskriget hade Den nye retning övertag inom arbetarrörelsen på sitt program om direktdemokrati och politiska strejker och deltog i Kominterns arbete tills de skällde ut Stalin för toppstyrning och lämnade samarbetet 1923 (vid krisen 1929 tog välfärdsstatsprogrammet tillbaka kontrollen). När Norge ockuperades av nazisterna diskrediterade sig dock den radikala arbetarrörelsefalangen genom att strunta i vilka borgare som hade makten; motståndsrörelsen leddes av affärsmän, jurister, läkare etc och arbetarrörelsens konservativa flygel, efter kriget anslöt dessa Norge till Nato. Detta klöv nationen; en koalition av radikal arbetarrörelse och fjäll- och fjordbönder (under de senares politiska och kulturella hegemoni) ledde både 1973 och 1992 ett kortsiktigt framgångsrikt motstånd mot de EG-planer som hystes av etablissemang och övre medelklass.

 

Aktuellt: Trots en extrem NGO-ifiering av mycket av folkrörelsetraditionen från 1990 har man haft större framgång i att organisera motståndet mot det som allmänt kallas nyliberalism -- dvs ökade klassklyftor och mer makt åt köpmännen -- än i övriga nordiska länder. Fackföreningarna har krävt rättvisa andelar av det ekonomiska överskottet och gick bl.a. i generalstrejk för lika höga löneökningar som direktörernas 2001. Och fackföreningar har tagit initiativet till en generell mobilisering mot privatiseringar av den offentliga sektorn som också andra organisationer har slutit upp kring och tvingat arbeiderpartiet svänga 180 grader och faktiskt försvara välfärden; på detta vann de regeringsmakten 2005.