Periferitetens betydelse

Av Stein Rokkan och Derek Urwin

Ur Economy, territory, identity, Sage 1983

I geografiska termer kan en "periferi" definieras formellt som en beståndsdel i en rumslig arketyp där periferin är underordnad ett centrums auktoritet. Inom denna arketyp representerar centrum auktoritetens säte och periferin de geografiska lokaliteter som ligger längst bort från centrumet, men fortfarande ligger inom det territorium som kontrolleras av detta.

En sådan definition ger underförstått periferin vissa egenskaper. Mer konkret kan vi säga att en periferi är beroende, har liten kontroll över sitt eget öde och har minimala resurser för försvaret av sin säregenhet gentemot påtrycknigar utifrån. Den är ofta erövrat land, som om den vore en sorts koloni, den styrs av ämbetsmän som är ansvariga mindre inför periferins önskningar än inför instruktioner från ett geografiskt avlägset centrum. Den tenderar också att ha en dåligt utvecklad ekonomi, i värsta fall antingen en självhushållsekonomi utanför territoriets nätverk av ekonomiskt utbyte och handel, eller annars beroende av en enda vara som säljs på avlägsna marknader och är därmed ett av hjälplöst offer för fluktuationer både i efterfrågan och pris. Slutligen tenderar periferin att ha en marginell kultur: utan enade och säregna institutioner blir dess kultur fragmenterad och provinsiell. Fastän den inte är helt integrerad i det totala systemet av kommunikation och identitet som dominerar över det politiskt definierade territoriet är dess förmåga att stå emot uppsugning från denna svag och osäker. Dessa är förstås idealtyper som kanske inte alltid gäller. Men de drar ändå uppmärksamheten till det faktum att periferitet kan finnas på tre distinkta områden i samhällslivet: i politik, ekonomi och kultur. Men oavsett område är det viktiga att periferin är beroende av ett eller flera centrum och dess läge, att dess tillstånd inte kan förstås skilt från det senare.

Men om vi betraktar en periferi i bara geografiska termer, som ett avlägset område i ett territorium dominerat av ett centrum (som själv definieras som en konkret plats i rummet) talar vi bara om en horisontell dimension av periferiteten. Med andra ord kontrasterar vi bara ett område och dess befolkning mot ett annat område och dess befolkning. Vi kan också tänka på denna rumsliga arketyp som bestämd främst av människor snarare än av territurium och avstånd. I denna bemärkelse kan vi definiera rummet som en interaktionssystemets totalitet, inom vilken centrum består av ett antal beslutsfattare medan periferin består av de deltagare i interaktionssystemet som har det minsta inflytandet på den centrala gruppen och på dess beslut. Vi kan beskriva denna alternativa syn på rummet som vertikal periferitet, där det är möjligt att jämföra aktörsgrupper både mellan och inom centrum och periferi. Både horisontell och vertikal periferitet måste beaktas i en analys av centrum-periferistrukturer. Vi kan inte studera territoriella skillnader utan att beakta skillnaden inom befolkningarna i varje område, inte heller kan vi studera eliter eller beslutsfattare utan att beakta deras territoriella band.

Medan det kan vara möjligt att undvika åtminstone någon terminologisk förvirring genom att reservera begrepp som centrum och periferi åt att beskriva territorier skulle inte detta vara helt tillfredsställande. Vad som är viktigt är interaktionen mellan periferitetens två dimensioner. När vi säger att ett område är perifert i förhållande till ett annat är detta inte bara en abstrakt fråga om geografisk belägenhet: periferiteten uttrycks konkret i det dagliga livet av områdets befolkning och i arten av deras länkar med grupper i centrum. I korthet är en fysiskt definierad periferi inte en isolerad sådan utan egen karaktär. Den består av ett antal befolkade orter som erbjuder skilda möjligheter, eller begränsar andra möjligheter, för sina invånare. I denna bemärkelse kan en periferi också beskrivas som en möjlighetsstruktur, dvs ett utrymme som ger de människor som bor och arbetar där olika handlingsmöjligheter. Men dessa möjligheters attraktivitet beror också i hög grad på sådana faktorer som avgörs utanför periferin. De viktigaste av dessa härrör från centrum; och i sin interaktion med detta tar vissa av periferins invånare mer aktiv del än andra.

Periferins nyckelegenskaper är alltså avstånd, skillnad och beroende. En periferi finns på något avstånd från ett eller flera dominerande centrum, och dess transaktioner med centrum belastas av kostnader. En periferi är också olik centrum i ett eller flera avseenden: medan graden av olikhet varierar och i viss grad är en funktion av avstånd och beroende finns det alltid någon viss grad av särskild identitet. Slutligen är en periferi beroende av ett eller flera centrum i åtminstone en av tre av de mänskliga beteendefält som nämnts tidigare: politiskt beslutsfattande, kulturell standardisering och ekonomiskt liv. Tillsammans kan periferins tre egenskaper samverka för att skapa osäkerhet, ambivalens och konflikter bland dess befolkning. Dessa människor är del av ett system men ändå marginella i det. De har i något avseende en särskild identitet men denna hotas ständigt av centrums verktyg. Deras medvetande om rumslig särskildhet motverkas av bristen av eller svagheten i etablerade procedurer för att försvara eller kontrollera de gränser som skiljer dem från världen utanför.

Den grad i vilken en periferis politiska, ekonomiska och kulturella gränser kan genomträngas har viktiga konsekvenser för periferibefolkningens interna strukturering. Sådana gränser mot resten av territoriet som kontrolleras av centrum trängs lätt igenom av åtminstone några centrala auktoriteter medan frågan om kontroll över de gränser som fortfarande har någon betydelse kan skapa konflikter både inom periferins eliter och folk. Vi kan skilja mellan tre huvudtyper av transaktioner över gränser, som motsvarar de tre områdena som identifierades ovan: 1. ekonomiska (import/export av varor, tjänster, arbete, krediter, investeringar, subventioner), 2. kulturella (överföring av meddelanden, normer, livsstilar, ideologier, myter, rituella system), och 3. politiska (konflikter om territoriella rättigheter, krig, invasioner, blockader, allianser och oppgörelser mellan elitgrupper). Dessa tre transaktionstyper utgör de viktigaste dimensionerna i centrum-periferirelationer. För var och en av dem kan vi ställa frågor om centrum-periferi-gränsens styrka och distinkthet. Att ställa sådana frågor är i verkligheten att bevisa periferitetens mening. Vi vill veta hur beroende varje sektor av periferin är av centrum. Vi vill identifiera fall av direkt beroende. Och vi vill särskilja de sektorer och grupper som gör det mest envetna motståndet mot avlägsnande av gränser och mot mer långt gående integration av periferin i det territoriella system som kontrolleras av centrum.

I varje sådan undersökning måste vi skilja mellan gränsöppnande och gränsförstärkande grupper eller aktörer i periferin. För att illustrera vad vi menar med denna distinktion kan vi hänvisa till en klassisk studie av Daniel Lerner (1958) av turkiskt byliv. Lerner jämförde handlarens med byhövdingens attityd till byns gränser. Handlaren var beroende för sin försörjning av att gränserna till staden och världen utanför öppnades. Som kontrast stod byhövdingen för byns traditionella värden och var rädd för de förändringar som kunde följa från ökad handel och monetarisering. Handlaren ville hålla gränserna så öppna som möjligt, hövdingen ville stärka dem. Denna konflikt om gräns kontroll återspeglade en djup skillnad i ekonomiskt intresse. Om handlaren förlorade kampen kunde han, som hade exporterbara kunskaper, lätt kunna flytta någon annanstans utan att förlora så mycket i ekonomiska termer. I kontrast var hövdingen bunden till byn, till jorden och rotad i lokala nätverk av allianser och rättigheter och kunde inte föreställa sig att flytta.

Vi kan bygga upp liknande motsatser genom Europas periferier. Men eftersom detta är temat för kommande kapitel kan vi för ögonblicket helt enkelt illustrera frågan genom att beakta det franska fallet. Franska revolutionen hade satt upp den jordägande adeln och prästerskapet mot en mängd all-territoriella institutioners agenter. I en eller annan form har denna konflikt fortsatt i Frankrike ända till idag. Efter 1870 återspeglade oppositionen i Tredje republiken mellan högern och de radikala republikanerna en konflikt om gränskontroll mellan periferi och centrum; den förra hävdade lokal särskillnad, men den senare monopoliserade kommunikationskanalerna med centrum. Senare, i den mer färska debatten i Frankrike om decentralisering och regionalisering har mycket vikt fästs vid olika periferinotablers makt; de har antagits varit så beroende av stöd från sina lokala nätverk att man inte har kunnat betvivla deras lojalitet mot periferin. Samtidigt har de nått avsevärd kontroll över interaktionskanalerna med centrummakten. Notablerna har därför använt sin makt för att bevara sin kontroll över gränserna mellan centrum och periferi. Mer exakt har de inte nödvändigtvis opponerat mot att gränserna öppnats så länge de kan kontrollera de kulturella och politiska transaktionerna med centrum. Som kontrast representerar "funktionären" en alternativ strategi för att kontrollera gränserna: ökad centrum-periferi-integration genom spridning av offentliga och privata byråkratier. Deras främsta intresse är fortsatt expansion av all-territoriella system som skapar möjligheter för befordran och andra förmåner. Slutligen finns det i Frankrike en tredje grupp som har förordat viss stängning av gränserna. De är typiskt sett lärare, journalister och publicister som har investerat mycket tid och energi i att få kontroll över de föremål och symboler som ingår i periferiernas kulturella arv och som både vill maximera dess särskildhet och dra egen nytta av denna.

Denna översikt över Frankrike låter ana att de problem som hänger ihop med periferigränser består över tiden. Eftersom detta är teman vi ska återvända till i kommande kapitel räcker det för ögonblicket att dra slutsatsen att även om periferin har dåligt definierade gränser beror det på omständigheterna och den ifrågavarande transaktionens art hur mycket gränserna kan genomträngas. Vårt förslag att det finns tre huvudtyper av transaktioner &endash; politiska, ekonomiska och kulturella &endash; innebär att vi på ett fruktbart sätt kan skilja mellan ekonomiskt, kulturellt och politiskt skilda periferier. I varje fall skulle kriteriet vara gränsens genomtränglighet. Men eftersom periferier är beroende av centra måste vi också bedöma centralitetens mening innan vi kan avgöra hur vi kan bygga upp en typologi av centrum-periferistrukturer.