50-60-talens kärnvapenmotstånd

Den folkrörelse som lyckades bryta USAs och Sovjets statsledningars totala dominans över den offentliga debatten i centrumländerna var rörelsen mot kärnvapen mellan 1957 och 1962. Den hade rötter i två traditioner med var sina styrkor och svagheter.

Den ena var det brittiska Labour-partiets periferi av kvinnorörelse, kooperation och idealistiskt färgade kyrkor. Det var det kooperativa kvinnogillet i Londonförorten Golders Green som först drog igång diskussionen om huruvida det var rimligt att hålla på med ett vapen som spred höggiftiga utsläpp även i fredstid. Det var inom denna tradition Campaign for Nuclear Disarmament (CND) bildades 1958 -- det var en rätt elitistisk kommitté av självutnämnda och självförnyande celebriteter som förutsatte att det sen bildades självständiga men underordnade kommittéer lokalt. CND såg som sitt syfte att föra diskussioner med Labourpartiet för att få detta att avskaffa de brittiska kärnvapnen.

Motsvarande miljö i USA formade något senare National Committee for a Sane Nuclear Policy med det mer "måttfulla" kravet att stoppa bombproven.

Den andra traditionen var den lilla subkulturen av radikala pacifister i USA som påverkats starkt av Gandhi. Den hade under 30- och 40-talen sin främsta organisatoriska hemvist i det kristna Fellowship of Reconciliation (FOR), en aktivistkultur som knutit samman bland annat sit-ins mot rassegregation och protester mot tvångsarbete för fängelsedömda pacifister under kriget. Den kulturen spreds efter kriget till England, och det var den som började traditionen med påskdemonstrationer mot kärnvapenbaser som sedan också CND hakade på.

Demonstrationerna blev snabbt spektakulära framgångar med tiotusentals på Trafalgar Square och med spridningseffekter i många länder i Europa (bland annat till Sverige, där en CND-liknande mobilisering -- Aktionsgruppen mot svensk atombomb -- faktiskt stoppade ett pågående kränvapenprogram). En aktivistkultur spreds över hela centrumvärlden, vars för- och nackdelar vi ser ännu idag. Och, som sagt, kallakrigsideologin föll i vanrykte, mycket tack vare kärnvapenmotståndet. Ändå var rörelsen inte särskilt framgångsrik i sina egna termer: sedan USA och Sovjet väl hade kommit överens om att sluta med kärnvapenprov i atmosfären och börjat en tradition att diskutera om upprustningar sinsemellan innan de beslutade om dem vande sig folk vid kärnvapnen och rörelsen somnade in i mitten av sextitalet.

Richard Taylor har fångat in rörelsens svaghet i begreppet "medelklassradikalism" med vilket han menar fokus på individuell moral, okänslighet för ekonomiska realiteter och inte minst oförmåga att knyta an till redan existerande oppositionella underklass-subkulturer. Det är ett arv vi dras med fortfarande.

Litt: Richard Taylor: Against the bomb, Clarendon Press 1988; Lawrence Wittner: Rebels against war, Columbia University Press 1969.