Mohandas K. Gandhi

1869-1948

Advokat från Porbander, Gujarat. Studerade i England likt andra indiska akademiker och flyttade därefter till Sydafrika där han utvecklade sin politiska metod i syfte att motarbeta diskrimineringen av indier. Metoden innebar främst att skilja på sak och person och att agera fullt öppet i syfte att även motparten skulle få ett förtroende för en. Gandhi ansåg nämligen att en sådan metod var effektivare än en taktik av hat och oärlighet, inte minst för att den minimerade motpartens vilja till motstånd samtidigt som den maximerade den egna sidans mobiliseringsbredd och möjlighet till allianser.

Under kriget flyttade han tillbaka till Indien där han etablerade sig som advokat för bönder -- främst lite rikare bönder. I två omgångar ledde han mobiliseringar av bönder som vägrade betala höjda skatter, med avsevärd framgång. Framgången vann Nationalkongressens uppmärksamhet och han erbjöds att leda dess proteststrejk 1919, inte minst för att de fann hans måttfulla uppträdande mot motparten så oemotståndlig. Strejken blev en lysande framgång och i fortsättningen var Gandhis makt över Nationalkongressen närmast absolut.

Makten använde han till att starta kampanjer och till att avblåsa dem när motparten hade gjort eftergifter. Ty det var också en del av hans metod: att aldrig trappa upp kraven efterhand. Varje kampanj hade ett syfte. Inte minst var baktanken bakom detta att folk i gemen inte orkade med långa mobiliseringsperioder och behövde vila emellan.

Detta innebar naturligtvis inte makt över hela det indiska motståndet mot engelsmännen. Andra var radikalare, men just på grund av Gandhis och Nationalkongressens måttfullhet var det möjligt för engelsmännen att ge efter för dem i avsikt att ta vinden ur seglen för de radikala. Ändå: Englands överbollande av makten i Indien 1948 signalerade för hela världen att nu var kolonialepoken slut. Kanske var Gandhis antiradikalism radikal nog? Den innebar ju inget förbud för andra att agera med andra metoder.