nyhetsbrev15au31

1 2 3 4 5 6 7 8 9

nyhetsbrev15au31
Printed: tisdag 23 juli 2002 20.59.49

Page 5 of 9 Printed For: Louise

"militär-industriella-politiska-komplexet."

Denna tanke marknadsfördes för allt vad den var värd och blev testad i den
freds-förhindrande hanteringen av Kosovo-problemet, som man förespeglade
världsopinionen bara kunde lösas genom en folkrättsstridig bombning av
Jugoslavien.På detta vis skall folket även i fortsättningen acceptera att stora skattemedel avsätts till upprustning och utvidgning av NATO.
Fredsbevarande är förklädd intressepolitik och imperie-byggeri.

Samma argumentation används nu för att EU skall militariseras: EU-länderna
bör inte igen stå som åskådare när Uncle Sam fixar problemen på EU:s bakgård med hela sin potens. Anna Lindh och Björn von Sydow framställer EU:s
militära uppbyggnad som minröjning och fredsbevarande insatser. Den militära EU-kapacitet som nu byggs upp pekar på helt andra än rent defensiva och
fredliga uppgifter.

Sanningen är att flera av EU:s stater gärna ser en federation med
EU-regering (senast Schröder). Alla arbetar för en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik och vapenindustri. I en sådan vision måste man också så
småningom ha något som liknar en EU-armé, som kan agera utan amerikansk
ledning och utan att Washington skall kunna ta åt sig "äran" för
operationerna.

Vi tror inte att EU kommer att genomföra militära operationer utan att Vita Huset har gett sitt godkännande; av det enkla skälet att EU:s samlade
militära kapacitet och industri är mycket liten i jämförelse med USA:s. Att vilja bli mer självständig är naturligt och änskvärt, men då får man välja
att föra politik på ett annat sätt än USA, inte att matcha en mastodont där den är enormt överlägsen. Detta kräver politisk innovation -vilken saknas i EU åtminstone på detta området.

Det går en röd tråd från början på GUSP (EUs gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik) 1991 över Kosovo till Kölnbeslutet 1999 om att ge EU
kapacitet att agera med stöd av militära styrkor och till de senaste avtalen som samordnar den europeiska vapenindustrin. På EU:s toppmöte i juni i
Göteborg ska en EU-NATO integration klubbas igenom.

Sverige har nu officiellt gett avkall på sin nationella kontroll av
vapenexporten. Vi har också slopat neutraliteten, kravet om FN-mandat och
solidariteten med små stater. Man har sagt adjö till förmågan att föra
självständig utrikespolitik. Den Stora Anpassningens Politik (SAP) rullar på för fullt. Hur kan allt detta hända utan nämnvärd debatt om vi har en fri
press?

EU:s turbo-militarisering öppnar för storskaliga offensiva militära
operationer överallt där EU:s intressen är hotade. På ungefär samma sätt som för NATO skall det nu bildas en gemensam militärallians. Romano Prodi
tillkännagav den 10 februari 2000 att "alla attacker eller angrepp mot ett
EU-medlemsland är en attack eller ett angrepp mot hela EU - detta är den
yttersta garantin." Men Sverige hävdar att vi inte har några bindningar.

De viktigaste aktörerna i denna nya allians har kärnvapen och ingår i NATO. De beslut som nu fattas under Sveriges EU-ordförandeskap har stor betydelse for Europas framtid. Såväl NATO:s östutvidgning som EU:s militarisering och den amerikansk-japanska säkerhetspakten AMPO:s militära uppbyggnad i
Ostasien, uppfattas självklart som hotfulla av länder som Ryssland, Indien
och Kina. De ingår i den långa raden av "erfarenheter" från Napoleon, Karl
XII och Hitler. Dessa militära projekt är oklok politik och får konsekvenser för generationer framåt.

De mycket omfattande konsekvenserna av allt detta förnekas systematiskt av
svenska myndigheter. Minimalt med information släpps ut. Det är oacceptabelt att ingen demokratisk diskussion kan fortgå. Alla relevanta dokument måste
offentliggöras. Därnäst måste centrala aktörer ställa upp på debatter. Media måste börja gräva och inte bara förmedla de försäljningsargument som
presenteras på presskonferenser.



	nyhetsbrev15au31 Printed: tisdag 23 juli 2002 20.59.49		Page 5 of 9 Printed For: Louise
	"militär-industriella-politiska-komplexet." Denna tanke marknadsfördes för allt vad den var värd och blev testad i den freds-förhindrande hanteringen av Kosovo-problemet, som man förespeglade världsopinionen bara kunde lösas genom en folkrättsstridig bombning av Jugoslavien.På detta vis skall folket även i fortsättningen acceptera att stora skattemedel avsätts till upprustning och utvidgning av NATO. Fredsbevarande är förklädd intressepolitik och imperie-byggeri. Samma argumentation används nu för att EU skall militariseras: EU-länderna bör inte igen stå som åskådare när Uncle Sam fixar problemen på EU:s bakgård med hela sin potens. Anna Lindh och Björn von Sydow framställer EU:s militära uppbyggnad som minröjning och fredsbevarande insatser. Den militära EU-kapacitet som nu byggs upp pekar på helt andra än rent defensiva och fredliga uppgifter. Sanningen är att flera av EU:s stater gärna ser en federation med EU-regering (senast Schröder). Alla arbetar för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och vapenindustri. I en sådan vision måste man också så småningom ha något som liknar en EU-armé, som kan agera utan amerikansk ledning och utan att Washington skall kunna ta åt sig "äran" för operationerna. Vi tror inte att EU kommer att genomföra militära operationer utan att Vita Huset har gett sitt godkännande; av det enkla skälet att EU:s samlade militära kapacitet och industri är mycket liten i jämförelse med USA:s. Att vilja bli mer självständig är naturligt och änskvärt, men då får man välja att föra politik på ett annat sätt än USA, inte att matcha en mastodont där den är enormt överlägsen. Detta kräver politisk innovation -vilken saknas i EU åtminstone på detta området. Det går en röd tråd från början på GUSP (EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik) 1991 över Kosovo till Kölnbeslutet 1999 om att ge EU kapacitet att agera med stöd av militära styrkor och till de senaste avtalen som samordnar den europeiska vapenindustrin. På EU:s toppmöte i juni i Göteborg ska en EU-NATO integration klubbas igenom. Sverige har nu officiellt gett avkall på sin nationella kontroll av vapenexporten. Vi har också slopat neutraliteten, kravet om FN-mandat och solidariteten med små stater. Man har sagt adjö till förmågan att föra självständig utrikespolitik. Den Stora Anpassningens Politik (SAP) rullar på för fullt. Hur kan allt detta hända utan nämnvärd debatt om vi har en fri press? EU:s turbo-militarisering öppnar för storskaliga offensiva militära operationer överallt där EU:s intressen är hotade. På ungefär samma sätt som för NATO skall det nu bildas en gemensam militärallians. Romano Prodi tillkännagav den 10 februari 2000 att "alla attacker eller angrepp mot ett EU-medlemsland är en attack eller ett angrepp mot hela EU - detta är den yttersta garantin." Men Sverige hävdar att vi inte har några bindningar. De viktigaste aktörerna i denna nya allians har kärnvapen och ingår i NATO. De beslut som nu fattas under Sveriges EU-ordförandeskap har stor betydelse for Europas framtid. Såväl NATO:s östutvidgning som EU:s militarisering och den amerikansk-japanska säkerhetspakten AMPO:s militära uppbyggnad i Ostasien, uppfattas självklart som hotfulla av länder som Ryssland, Indien och Kina. De ingår i den långa raden av "erfarenheter" från Napoleon, Karl XII och Hitler. Dessa militära projekt är oklok politik och får konsekvenser för generationer framåt. De mycket omfattande konsekvenserna av allt detta förnekas systematiskt av svenska myndigheter. Minimalt med information släpps ut. Det är oacceptabelt att ingen demokratisk diskussion kan fortgå. Alla relevanta dokument måste offentliggöras. Därnäst måste centrala aktörer ställa upp på debatter. Media måste börja gräva och inte bara förmedla de försäljningsargument som presenteras på presskonferenser.