Folkrörelser ur ett
tredje världen-perspektiv
Av Tord Björk
I den breda proteströrelsen mot den nuvarande
ekonomiska globaliseringen deltar ett stort antal folkrörelser
från tredje världen. Så var det i Göteborg och
vid alla de stora motmöten som arrangerats under senare år.
Men detta är lika osynligt i de vanligaste medierna som det viktiga
basarbete som dagligen utförs i den fattiga delen av världen
för bättre levnadsvillkor, bättre demokrati och större
rättvisa globalt och inom det egna landet. Och dessa folkrörelser
är inte ett nytt påfund som kopierats från oss i de
rika industriländerna utan har sin egen historia som visar att
det inte sällan är vi som inspirerats av rörelser i tredje
världen. Tord Björk, lärare i Kristianstad och aktiv
i Miljöförbundet Jordens Vänner ger en bild av detta.
Folkliga rörelser har funnits i åtminstone
2.500 år. Då startade med några års mellanrum
i Indien jainismen och buddismen i protest mot kastprivilegier och de
religiösa makthavarnas ritualer. Jainismen som har inflytande inom
indiskt samhälle och miljörörelse än idag utövade
också vegetarianism och ansåg att alla djur hade rätt
att leva. I Palestina startade 500 år senare i utkanten av det
Romerska imperiet den sociala och religiösa kristna proteströrelsen
som organiserade sig i församlingar med egendomsgemenskap och predikade
alla människors lika värde. Många folkrörelser
har uppstått på liknande sätt långt bort från
makthavare högt upp i samhället eller långt bort från
centrum för omfattande herravälden. Den vanliga föreställningen
om folkrörelser i Sverige är att de är väl organiserade
medlemsorganisationer som har uppkommit i rika industriländer för
att sedan sprida sig därifrån. I själva verket är
många av folkrörelsernas främsta metoder för organisering
uppfinningar från periferin.
Den moderna massorganisationen med många anslutna
medlemmar till låg avgift och funktionärer är en social
uppfinning från 1823. Då bildades i det kolonialt förtryckta
bondelandet Irland en intresseorganisation för katolska lekmän
i protest mot regeringen i London. Bojkotten har fått sitt namn
efter att irländsk lokalbefolkning fick nog av den engelske godsförvaltaren
Charles Cunningham Boycott i slutet av 1800-talet. Lantarbetarna övergav
honom och lokalbefolkningen upphörde med alla affärsförbindelser
med honom vilket tvingade honom att utvandra. Icke-våldsfilosofin
som spelar så stor roll för många folkrörelser
har en av sina rötter i Rysslands krig mot Tjetjenien på
1850-talet. Här fick den ryske författaren Tolstoj så
grymma erfarenheter att han formulerade en icke-våldsfilosofi.
Denna inspirerade Mahatma Gandhi när han bodde i Sydafrika i början
av 1900-talet till att starta en icke-våldsrörelse för
indier mot passtvånget och senare att föra över icke-våldsfilosofin
till den indiska befrielsekampen.
Även om situationen i tredje världen ofta varit
så förtryckt att det har varit svårt att organisera
öppet verkande folkrörelser som eftersträvar samhällsförändring
så har ändå mycket av förnyelse av den folkliga
kampen startat här. Det ofta överväldigande förtrycket
har lett till att erövrandet av statsmakten varit det främsta
folkrörelsemålet i Syd sedan slavarbetarna på Haiti
gjorde revolution i slutet av 1700-talet. Även efter avkolonialiseringen
har detta varit ett framträdande mål för många
som anti-apartheidrörelsen i Sydafrika eller för kurderna
i Mellersta östern. Utrymmet för öppet verkande folkrörelser
har varit mycket begränsat när statsmakten legat i händerna
på utländska kolonialmakter eller på en inhemsk elit
som också uppträtt förtryckande i kraft av att tidigare
kolonialmakterna återupprättat sin dominans genom förnyandet
av en orättvis politisk och ekonomisk världsordning.
Historiskt har folkrörelser i tredje världen
bestått av bonderevolter och religiösa väckelser eller
uppror där hela folk vänt sig mot inhemska eller utländska
förtryckare eller förstöring av lokalbefolkningens miljö
på liknande sätt som i Europa. När europeerna började
dominera hela världen alltmer inleddes arbetarklassens organisering
i stor skala av slavarna på Haiti som gjorde uppror i tron att
kolonialmakten Frankrikes revolution och budskap om frihet, jämlikhet
och broderskap också gällde dem. De lyckades skapa sig sin
frihet och en egen stat. Detta trots att Europas mäktigaste stater
som annars stod i ständigt krig med varandra sände stora trupper
för att slå ned dem och utsätta dem för handelsbojkott.
De inspirerade de europeiska ättlingarna i Latinamerika att befria
sig från Spanien och Portugal, och de svartas medborgarrättsrörelse
i USA under 1900-talet. Men inget annat utomeuropeiskt folk lyckades
göra motstånd och befria sig från européerna
de kommande hundra åren.
Många uppror avlöste varandra som européerna
med överlägsen militärteknik kunde slå ned. Fastare
organisering börjar dock växa fram. I Latinamerika och Kina
startar fackföreningar på 1850-talet och 1885 bildas den
första nationella befrielserörelsen, Indiska nationalkongressen
som får många efterföljare.
1800-talet ser också framväxten av en solidaritetsrörelse
i industriländerna för tredje världen. Den bengaliska
religiösa renässansen på 1820-talet får förgreningar
i Europa genom teosofin som sedan dess stött indisk frigörelse.
Redan 1787 bildas den första antislaveriföreningen i London
som tillsammans med andra krafter under 1800-talet bidrar till att slaveriet
avskaffas. Sedan första början av Europas erövring av
världen har det också funnits kritik inom kyrkan där
man också gått till praktisk handling. Man startade skolor
och sjukvård i tredje världen och särskilda organisationer
redan på 1600-talet men i ökande omfattning under 1800-talet
för hjälp till länder bortom haven som blev början
till dagens biståndsorganisationer. Mest aktivt går socialistiska
partier och fackföreningar in för kritik av imperialismen
och för nationell befrielsekamp. Inom arbetarrörelsen växer
också solidariteten och redan 1872 bildas en sektion av Internationalen
i Argentina som senare snabbt följs av sektioner i Brasilien och
Japan.
Under 1900-talet sker en specialisering av folkrörelserna.
Å ena sidan frigör sig generalister ur folkrörelserna
som genom partier och parlamentarisk makt eller revolution söker
statlig makt. Å andra sidan frigör sig experter ur folkrörelserna
och bildar professionella påtryckargrupper i begränsade frågor
som genom domstolar eller massmedia vill påverka politiken. Den
främsta företrädaren för modellen med generalister
i ett parti som tar makten uppstod i och med ryska revolutionen medan
den andra modellen främst växte fram i USA. Både Sovjetunionens
och USAs ledare förde fram varsin konkurrerande modell för
frigörelse av hela världen från kolonialismen som de
gamla stormakterna i Europa försökte hålla fast vid.
Lenins program förenade proletär internationalism med krav
om jämlik fördelning av resurser med nationell befrielsekamp.
Amerikanske presidenten Wilsons program förordade nationell självständighet
och utveckling för att tillfredställa människans behov.
Stormakterna i Europa lyckas uppskjuta den befrielse av tredje världen
som de två programmen eftersträvade men efter andra världskriget
var det inte längre möjligt.
Samtidigt hade den indiska kampen för nationell befrielse
visat på en alternativ modell för folkrörelser än
generalisternas eller experternas dominans. Här kombinerades kampen
för att förändra hela samhället och driva bort engelsmännen
med att här och nu i praktiken kollektivt förändra sättet
att leva. Genom Saltmarschen 1932 började man i praktiken upphäva
engelsmännens monopol på salthandeln och folkrörelsen
lade stor vikt vid att främja självförsörjning och
egna traditioner. På så sätt växte den indiska
rörelsen i styrka och lyckades 1947 vinna självständighet
för Indien och Pakistan vilket blev det stora genombrottet för
antikolonialismen. Inom ett tiotal år hade de flesta koloniserade
länder i Asien och Afrika blivit befriade. Den indiska befrielserörelsen
integrerade åter folkrörelsemodellen och förenade handling
och tanke i en gemensam folkrörelse mot den dominans för yrkesspecialister
eller -generalister som skett på olika sätt i industriländerna.
Genom sitt exempel inspirerade den till ett nytt uppsving för folkrörelserna
även i Nord, inte minst freds- och miljörörelsen och
idag den breda folkrörelseallians som växer fram i hela världen
mot nyliberalismen där de indiska bönderna och fiskarna spelar
en central roll.
Tredje världens folkrörelser idag
I tredje världen kämpar dagens folkrörelser
under hårda villkor men lyckas ändå få genomslag.
Kvinnorna i Östafrika har de senaste decennierna startat en massrörelse
för trädplantering. Resultatet har blivit ett bidrag till
att ett land som Kenya nu ökar sin vegetation. Det avviker från
den trend mot ökenspridning och avskogning som dominerar i övriga
Afrika. Dessutom har kvinnornas miljörörelse blivit en spjutspets
i kampen för demokrati och mot korruption. När presidenten
skänkte bort skog i närheten av Nairobi till sina nära
vänner ockuperades skogen 1999 när den skulle huggas ner.
Studenter protesterade mot skövlingen och korruptionen med Wangari
Maathai, ledaren för kvinnornas trädplanterarrörelse,
i spetsen.
Mellan 1951 och 1985 beräknas 10 till 20 miljoner
människor i världen ha blivit tvångsförflyttade
på grund av dammbyggen utan att den drabbade lokalbefolkningen
lyckades göra sina röster hörda. Men 1988 bytte folkrörelsen
Narmada Bachoa Andolan i Indien taktik. Dittills hade denna massrörelse
bland den berörda befolkningen krävt att tvångsförflyttningen
av en miljon människor skulle ske på bättre villkor.
När de upptäckte att detta inte var möjligt vände
de sig istället mot hela projektet. Deras kamp fick stort stöd
i hela världen och 1993 tvingades Världsbanken, som fram till
dess stött utbyggnaden, att dra sig ur projektet. Kampen har fortsatt
då inhemska finansiärer och myndigheter lyckats påbörja
delar av utbyggnaden. Över 20.000 familjer skrev under på
att de vägrade flytta även om dammarna byggdes. Under kampropet
"Vi drunknar, men vi flyttar inte" blev de kvar i sina hus när
dammarna fylldes och blev med våld dragna ur sina hem och greps
av polisen. Även under 1999 har närmare hundra personer gripits
när de stått halvvägs i vatten i sina ockuperade byar
medan dammarna fylldes på. De mest omfattande utbyggnadsplanerna
längs Narmadafloden har blivit stoppade hittills. I Nepal blev
det planlagda dammprojektet Arun III också stoppat efter lokala
och internationella protester som ledde till att Världsbanken drog
sig ur finansieringen. Segrar har man också kunnat uppnå
i Thailand och Bangla Desh.
Påfallande många grupper i tredje världen
som tidigare varit förbisedda har de senaste åren börjat
lägga sig i världspolitiken i kamp för sina intressen.
Den första lyckade aktionen mot Världsbanken startades av
gummitappare i det inre av Amazonas. Skövlingen av regnskogen hade
tagit fart efter att vägbyggen med Världsbankens hjälp
öppnat stora nya områden för att avverkas eller brännas
ner för att röja mark för boskapsrancher eller odling.
Gummitapparna svarade med att omringa hotade träd för att
försvara dem mot arbetare som beordrats att hugga ner träden.
De allierade sig med arbetarrörelsen i industrialiserade delar
av Brasilien som börjat bygga ett starkt arbetarparti. De byggde
en gemensam organisation kallad skogsfolkens allians med indianerna
och bröt därmed sekler av fientlighet mellan indianer och
andra fattiga grupper. De skaffade sig också stöd från
den internationella miljörörelsen och tillsammans med den
stoppades Världsbanken stöd till ett nytt stort vägbygge
i delstaten Acre i det inre av Amazonas. Istället kunde gummitapparna
och andra skogsfolk få stöd för reservat där träden
skyddades men det var öppet för hållbart skördande
av gummi, nötter och annan frukt och för varsam odling. Ranchägarna
svarade med att fortsätta mörda gummitapparnas ledare och
många andra som öppet stod mot deras intressen. Men gummitapparna
lyckades ändå, de hållbara reservaten utvidgades, och
multilaterala finansiärer som Världsbanken började intressera
sig för stödja projekt för att bevara regnskog. Exemplen
kan göras betydligt fler.
I början av år 2000 marscherade 30.000 indianer
i Ecuador till huvudstaden Quito och ockuperade riksdagen och gatorna
runtomkring. De protesterade mot presidenten och införandet av
US dollar som valuta istället för landets egen valuta. Indianerna
fick stöd av andra folkrörelser, delar av militären och
funktionärer i staten och bildade ny regering. Presidenten avsattes
och ytterligare höga militärer anslöt sig till den nya
regeringen. Dessa höga militärer visade sig snabbt ha dolda
avsikter och arresterade de militärer som deltagit i upproret från
början. Den nya regeringen avsattes och den gamla nyliberala politiken
ska genomföras men med en ny president medan indianerna tillfälligt
har dragit sig tillbaka inför vad de tror är kommande hårda
strider i ett allt fattigare land. Allt fler indianer runtom i Sydamerika
upprättar sina egna reservat med egen vakthållning och egna
skolor. När det officiella 500-årsjubileet för Columbus
"möte" med Amerika skulle ordnas 1992 togs firandet i hög
grad över av indianerna. De organiserade långa marscher i
både Syd- och Nordamerika i protest mot fem hundra år av
förtryck och organiserade tillsammans med folkrörelser i många
delar av världen en kampanj för global rättvisa.
Rörelsen för jordlösa, MST, i Brasilien
är landets inflytelserikaste folkrörelse som med hjälp
av jordockupationer och allianser lyckats framtvinga början av
en jordreform. Anti-apartheidrörelsen lyckades efter ett halvt
sekels kamp till slut vinna i Sydafrika 1994. I Indonesien störtades
en diktatur av folkliga protester.
Tredje världens folkrörelser börjar också
ta ledningen i de stora globala kamperna mot avtal om investeringar
och handel i storföretagens intresse och vidare mot nyliberal politik
som sätter vinstintresset före sociala och ekologiska värden.
Segern för den folkliga mobiliseringen i hela världen 1998
mot det multilaterala investeringsavtalet MAI berodde inte minst på
att tredje världens rörelser drev fram ett totalt avståndstagande
istället för den mer reformistiska syn som dominerar bland
större organisationer i industriländerna. Framgången
har fortsatt under 1999 med den starka alliansen mellan 1.500 folkrörelser
i hela världen mot en utvidgning av WTO avtalet. Här var också
folkrörelser och organisationer som Third World Network från
tredje världen drivande bakom krav som också tredje världens
länder ställde om att inte utvidga storföretagens makt
över jordbruk, servicenäringar, kultur och investeringar.
Nu börjar också tredje världens folkrörelser
flytta sin kamp mot storföretagen och globala institutioner från
sina hemländer till de platser i industriländerna där
besluten fattas. De har bekämpat storföretagen och globaliseringen
med massprotester och aktioner mot storföretagen i sina hemländer
med ibland lyckade resultat. 1994 demonstrerade en halv miljon bönder
i Bangalore i Indien mot den ökade makten för storföretagen
genom frihandelsavtalet GATT och dess efterföljare Världshandelsorganisationen
WTO. De brände också ner det amerikanska multinationella
jordbruksföretaget Cargills kontor i protest mot hur storföretagen
tvingar fram patenträttigheter till sig själva på den
odlingskunskap som bönderna kollektivt har byggt upp under lång
tid. 1994 startade också ett uppror bland indianbefolkningen i
Chiapas som ligger i södra Mexiko. Det skedde samtidigt som den
nyliberala politiken stärktes genom att Mexiko tillsammans med
USA och Kanada började genomföra det Nordamerikanska frihandelsavtalet
NAFTA.
I en värld med allt större klyftor har dessa
folkrörelser nu bildat PGA (Peoples Global Action) mot "fri" handel
och WTO. Den främsta kampmetoden man förordar är icke-våldslig
civil olydnad och att ta konfrontation med den nyliberala politiken,
patriarkala system och kapitalismen. Deltar gör tredje världens
massrörelser som indianerna i Ecuador, zapatisterna från
Chiapas, fiskarna i Indien, jordlösa i Brasilien, lärarna
i Argentina, Maoris från Nya Zealand, Ogonifolket från Nigeria
men också studenter från Ukraina, bönder och fackföreningar
från Asien, Latinamerika, Nordamerika och Europa och miljörörelser
från Ryssland, Norden, England och Uruguay.
Det började med ett massmöte med 4.000 deltagare
från hela världen 1996 i djungeln i Chiapas. Här hade
zapatisternas uppror mot NAFTA lett till ett självstyrt område
i bergen dit alla folkrörelser bjöds in för att bekämpa
nyliberalismen. Ur detta växte en kampanj mot globaliseringen som
formellt ledde till bildandet av PGA 1998. Tredje världens folkrörelser
organiserade i PGA har nu börjat komma till Europa och i allt större
skala protestera framför storföretagens och de globala institutionernas
huvudkontor och där stormakternas regeringar träffas för
att bestämma över världspolitiken.
Det började med civil olydnadsaktion framför
WTO-högkvarteret i Genève och fortsatte med en bondekaravan
med 500 deltagare från främst Indien som träffade folkrörelser
i Europa och protesterade mot G-7 mötet där världens
sju rikaste industriländer träffas. Från början
hade tredje världens folkrörelser mest stöd hos vad det
verkade marginella grupper bland radikala ungdomar i Europa men fler
har anslutit sig. På internationella aktionsdagar initierade av
PGA under 1999 slöt hela schweiziska bonderörelsen upp med
3.000 företrädare för både småbrukarorganisationen
och det större bondefacket inspirerade av de 500 indiska böndernas
besök. Tillsammans med 2.000 från främst de offentliganställdas
fackföreningar och unga aktivister protesterade de i Genève
mot utvidgningen av WTO.
Protester med liknande breda allianser mellan olika grupper
som går emot privatiseringar, miljögrupper, fackföreningar,
bönder och andra organiserades också på andra håll
i världen samtidigt som 100.000 demonstranter omringade politikerkonferensen
under WTO mötet i Seattle 1999. Med hjälp av civil olydnad
i stor skala bidrog den brokiga skaran av demonstranter till att hindra
den utvidgning av WTO som storföretagen önskade på tredje
världens bekostnad.
Inflytandet från tredje världen har ökat
i många folkrörelser internationellt. Inom kyrkan har latinamerikansk
befrielseteologi och socialt engagemang inspirerat kristna också
i industriländerna.
Uppsvinget för freds- och miljörörelsen
i industriländerna efter andra världskriget har från
början varit influerat av Gandhis icke-våldsfilosofi. "Operation
Gandhi" hette de stora massprotesterna mot atombomben i London 1952
som senare mynnade ut i långa pingstmarscher mot kärnvapen
runtom i världen. Den norska miljörörelsens första
stora ockupation 1970 vid Mardøla mot utbyggnaden av världens
näst högsta vattenfall organiserades av en kurs i Gandhis
filosofi vid Oslo universitetet tillsammans med lokalbefolkningen, och
den finska marschen mot det planerade motorvägsbygget mellan Åbo
och Helsingfors 1990 var inspirerat av de indiska folkrörelsernas
padyatras och hade deltagare från Indien i täten hela vägen
mellan de två städerna.
Med tiden har också miljöorganisationer från
tredje världens länder ökat sitt inflytande i Jordens
Vänner som är världens största demokratiska miljöorganisation
som 1999 fick Ricardo Navarro från El Salvador som ordförande.
Småbrukarorganisationer i Europa deltar i den internationella
alliansen Via Campesina med högkvarter i Honduras och tredje världens
bönder i hög grad som ledande krafter. Även inom den
internationella fackföreningsrörelsen börjar nu tredje
världens inflytande stärkas genom deltagande i att bygga nya
allianser och en radikalare politik än den som facket i industriländerna
står för. Argentinska lärarfacket som deltog vid bildandet
av PGA har hungerstrejkat i en rullande stafett mellan olika skolor
på samma plats i huvudstaden Buenos Aires i över två
och ett halvt år mot sänkta löner och nyliberala försök
att privatisera undervisningen. En särskild allians har bildats
mellan tredje världens mest stridbara och stora fackföreningar,
CUT i Brasilien, COSATU i Sydafrika och KCTU i Sydkorea.
I takt med att arbetarklassen växer i tredje världen
samtidigt som den står stilla eller minskar i rika länder
ökar förutsättningarna för facken i Syd att få
mer inflytande över den internationella arbetarrörelsen. Det
som händer är att flera folkrörelser som tidigare under
1900-talet varit dominerade av ett parti eller som strävat efter
att erövra statsmakten börjat bli mer kritiska och självständiga.
COSATU i Sydafrika var tidigare tätt knutet till ANC men nu när
ANC bildar regering samtidigt som alltfler offentliganställda kvinnor
blir medlemmar ökar en kritisk hållning till regeringens
politik.
Det är inte längre erövrandet av statsmakt
som är det omedelbara målet. Istället önskar man
segrar i bestämda frågor och att folkrörelser i andra
länder samtidigt kämpar på sitt sätt så att
man tillsammans kan stärka kampen mot regeringarnas och storföretagens
nyliberala politik. Tidigare var solidaritetsrörelser i industriländer
för tredje världen nästan enbart inriktade på att
stödja en befrielserörelse så att statsmakten kunde
erövras och det utländska förtrycket upphävas. Solidaritetsrörelsen
med zapatisterna i Chiapas handlar lika mycket om att bidra till organiseringen
av arbetslösa, flyktingars rättigheter eller mot privatisering
i det egna landet som att stödja kampen i Mexiko. Flera folkrörelser
i tredje världen förmår både vara radikala och
samtidigt ena mycket breda folkliga allianser i både Syd och Nord.
Den oförmåga som specialiserade folkrörelser
i industriländerna haft att skapa breda allianser och mötesplatser
för alla folkrörelser har nu tredje världen brutit. Först
med PGA och dess förordande av nej till samförståndspolitik
med nyliberalismens internationella institutioner, civil olydnad, internationella
aktionsdagar och toppmötesprotester. Därefter med World Social
Forum i Porto Alegre som år 2002 samlade 60.000 deltagare i möten
för att bekämpa nyliberalismen, något mindre aktionsinriktat
och radikalt än PGA och med partier och många intellektuella
som deltagare men med en massuppslutning som folkrörelser i industriländer
aldrig lyckats få på ett internationellt folkrörelsemöte.
Tredje världen håller på att förnya folkrörelsernas
möjligheter i hela världen.
Vad är folkrörelser?
Folkrörelser beskrivs i den internationella litteraturen
som kollektiva aktiviteter där deltagarna med viss varaktighet
kämpar mot vissa gemensamma mål med ifrågasättande
av sociala roller och för att genomföra eller hindra sociala
förändringar. Med denna syn kan en folkrörelse bestå
av både fasta organisationer och mer lösa strukturer som
gör att många till synes plötsligt kan delta i folkrörelseaktiviteter.
Akademiker använder ofta begreppet sociala rörelser
istället för folkrörelser. Ibland delar man också
in sociala rörelser i gamla och nya. De gamla folkrörelserna
är enligt denna syn främst arbetarrörelsen och nationella
folkrörelser där klassfrågor, fördelningspolitik
och produktionen sägs stå i centrum, ofta med indirekt demokratisk
styrning genom representanter och stark koppling till partier som form
för rörelsens samordning. Nya folkrörelser är t
ex miljö-, djurrätts- och kvinnorörelser som sägs
vara fokuserade på natur, konsumtion och människans sociala
roll också utanför produktionen, ofta med direkt deltagande
i aktionsgrupper, byggande av nätverk och förändring
av den egna livsstilen som form för rörelsens samordning.
I Sverige är en utbredd tolkning att folkrörelser
är detsamma som organisationer med stor medlemsanslutning, som
konsumentkooperationen, LO eller frikyrkorna. Om de ifrågasätter
makten i stat eller näringsliv ses som mindre viktigt. De senaste
åren märks dock ett skifte i språkbruket i takt med
att demonstranter på gatan och radikala rörelser börjar
kalla sig folkrörelser och utmanar etablerade organisationer som
LO vilka tycks allt mindre kunna tänka sig att röra på
sig och demonstrera tillsammans med andra på gatorna för
politiska förändringar.
I tredje världen är denna typ av indelningar
av folkrörelser ofta mindre användbara. En folkrörelse
kan ha svårt att ha en stor formell medlemsanslutning men ändå
genomföra kollektiva aktiviteter med så småningom stort
deltagande som förändrar samhället. Ofta är de indelningar
som görs i industriländerna mellan olika folkrörelser
också ett resultat av en organisatorisk specialisering som man
varken har råd till eller behöver i tredje världen.
Ett exempel är den omfattande trädkramarrörelsen som
började i den nykterhetsrörelse som drevs av kvinnor i Himalaya
mot deras supande män. Denna rörelse som vi skulle kalla miljörörelse
skulle också kunna kallas kvinnorörelse eftersom den domineras
av kvinnor. Men den handlar också inte minst om ekonomisk kamp
om resurser där lokalbefolkningen kämpar mot exploatörer
utifrån. Rörelsen knyter dessutom an till en religiös
väckelse. Själv kallar sig trädkramarrörelsen en
fredsrörelse. Den internationella beskrivningen av folkrörelser
med betoning på rörelse mer än organisation och en kollektiv
gemenskap som formas i konflikt med rådande förhållanden
passar alltså bra på många folkrörelser i tredje
världen.
|