Folkrörelser och Protester Start | Om oss | Forum | Nordiskt
nyhetsbrev | Kampanjer | Datum |
Uppslagsverk | Folkrorelser
| Arbetare | Allmänningar
| Bönder | Fred
| Kvinnor
| Miljö | Övriga | |
Mobiliseringar- gudsfreden och kommunen- det tidiga 1900-talets krigsmotstånd- algerietrörelsen i Frankrike- 50-60-talens kärnvapenmotstånd- vietnamkrigsmotstånd i USA- 80-talets kärnvapenmotstånd- mobiliseringar mot afrikanska inbördeskrigAdresserBibliografiDito, kommenteradExterna länkar- Transnational Foundation- Peacenet
Läs fulltext om folkrörelser här!
|
Fredsrörelser
Fredsrörelser är folkrörelser som hävdar det civila samhällets rätt att leva i fred från maktsträvande stater och andra maktgrupper. Den första kända fredsrörelsen i Europa var den som franska präster startade år 989 på ett möte för att värna det fredliga livet mot riddarnas våld, den s.k. Gudsfreden. Den splittrades snart på en auktoritär fraktion som ville förlita sig till kungens övermakt, och en demokratisk som ville organisera folk i gemen. Den senare gav upphov till den s.k. kommunrörelsen när folket i Cambrai år 1077 gick samman för att försvara sin stad mot riddarna i omgivningen. Dessa två förhållningssätt har fortsatt att klyva fredsrörelser i två. Å ena sidan bondefreder, värnpliktsvägran och annat folkligt sabotage av pågående krig, å andra sidan förlitande till att nya hierarkier och ännu mäktigare makthavare (FN, EU, till och med NATO) ska hålla de gamla i schack. I mitten av 1800-talet växte en pacifistisk rörelse fram bland den liberala och filantropiska borgerligheten. Intresset låg på skiljedomsförfarande. Den fortfarande verksamma Internationella Fredsbyrån, IPB, bildades 1892 och strax därefter hölls den första mellanstatliga nedrustningskonferensen. Samtidigt växte det också fram en antimilitaristisk strömning inom arbetarrörelsen, i början i misstro mot den liberala rörelsen men snart i samarbete då många fackföreningar anslöt sig till IPB. En tredje miljö för krigsmotstånd var kvinnorörelsen. Då första världskriget bröt ut visade sig alla dessa rörelser kraftlösa och både liberala politiker och arbetarrörelseledare stödde sina respektive krigförande stater. Bara en radikal minoritet gjorde motstånd, en minoritet vars inflytande växte ju mer destruktivt kriget blev. 1917 gjorde de revolution i Ryssland och Tyskland, och de var nära att knäcka militären i Frankrike. Efter kriget splittrades fredsrörelsen både genom sitt nederlag och sina segrar. Den liberala fredsrörelsens dröm om en internationell organisation gick i uppfyllelse genom Nationernas Förbund, och en stor grupp av rörelsen bildade föreningar för att stödja denna. Antimilitaristerna startade War Resisters International, WRI, som alltsedan dess spelat stor roll. Arbetarrörelsen i stort föll ur som organiserad kraft. När andra världskriget bröt ut var fredsrörelsen lika impotent som inför det första. Efterkrigstidens fredsrörelser i centrumländerna inspirerades istället från ett amerikanskt och ett indiskt initiativ. I USA startade s.k. socialkristna Fellowship of Reconciliation, som betonde rättvisa och organiserade svarta till bojkottaktioner mot diskrimineringen redan på fyrtitalet. Och i Indien införde självständighetsrörelsen ett nytt sätt att handla politiskt, genom sina proaktiva aktioner. Den har haft två fokus: motståndet mot kärnvapenupprustningen och motståndet mot två kolonialkrig, i Algeriet och Vietnam. Tillsammans inspirerade de mycket stora delar av efterkrigstidens folkrörelser på gott och ont. På ont mest för att de främst varit fokuserade på gott samvete och så lite har fokuserat på intresse. I periferiländerna alias Syd har fredsrörelsemobiliseringar varit svagare och i första hand riktats mot mer näraliggande våldsverkare, t.ex. krigsherrar liknande dem som plågade Europa för 1000 år sen. De har också varit mindre ideologiskt präglade än de i Nord och mer angelägna än dessa om praktiska resultat här och nu. Litt:
|