Kjell Östberg skrev nyligen en bok om den svenska socialdemokratins fall, men för 25 år sen skrev Sheri Berman en om dess uppgång. Hon jämförde dess lysande framgång med det katastrofala misslyckandet för de tyska socialdemokraterna, och drog en del slutsatser.

Medan de svenska socialdemokraterna framgångsrikt ställde sig i spetsen för demokratiseringsrörelsen och sen kunde bekämpa 30-talets ekonomiska kris med keynesianska metoder lät sig de tyska gå båda tillfällena ur händerna. Faktiskt gjorde de ingenting. Berman berättar att under åren 1918-20, då socialister av olika schatteringar hade egen majoritet lät de liberaler driva igenom sina reformer men låg för övrigt lågt – förutom att de bussade militär på sina egna anhängare för att dessa vågade bilda egna beväpnade maktorgan som regeringen/partiledningen inte behärskade.

Berman föreslår att handlingsförlamningen berodde på de tyska socialdemokraterna var stenhårt bundna vid ett superradikalt program där hela det bestående samhället dömdes ut. Varje befattande med detta sågs som ”omarxistiskt” och som ett förräderi mot ”saken”. Politik gjorde man av agitatoriska skäl, punkt. Vid ett givet tillfälle skulle ”kapitalismen” falla samman av sig själv. När den nästan gjorde detta 1929 stod socialdemokraterna vid sidan om och applåderade. Medan nazisterna tog på sig rollen som systemets – och samhällets, och, faktiskt, arbetarklassens – räddare.

De svenska socialdemokraterna var däremot pragmatiker som tog varje tillfälle att avancera arbetarrörelsens maktpositioner, hur små de än var. De övade därför upp sin talang i att göra detta ända från början, och fick förtroende för den skull. Och det låter ju bra.

Berman nöjer sig med att följa med historien så långt. Men vad hände sedan?

För det kan inte råda någon tvivel om att efter en spurt för keynesianska (som likaväl skulle kunna kallas socialdemokratiska) reformer under 30-talet så stannade det hela av i en stilla lunk nån gång runt 1950. Vad var det som hände? Och kanske detta var en följd av de metoder de tidigare framgångarna hade köpts med?

Östberg menar ju det. Att det dels handlade om den parlamentariska fixeringen, dels om att alla initiativ fanns hos anställda politiska ombudsmän. Den folkrörelse som burit partiet till framgång monterades ner för att inte störa det lugna administrerandet – och därför fanns ingen styrka kvar som kunde driva på.

Den här webbplatsen menar ungefär samma sak. Reformerna byggde på en kompromiss med näringslivet, och inget fick störa den kompromissen.

Och frågan är om inte Per Nyström, Gustav Möllers statssekreterare, håller med också. När partiet satt någotsånär säkert vid makten tenderade politikerna att tillsättas inte på grund av duglighet och driftighet utan efter reglerad befordringsgång, menade han. Efter några generationer hade de glömt varför de satt där.

Det är förstås nästan meningslöst att spekulera i hur de borde ha gjort för att lyckas både på kort sikt och på lång. Skulle det t.ex. ha varit möjligt att hålla isär parlamentarism och folkrörelse så att det fanns likvärdig drivkraft på båda ställena? Och kommer det att vara möjligt i en framtid när det återigen finns starka reformrörelser?

Hur som helst är det ett säkert recept på misslyckande när representanterna kan säga till de representerade att hålla käften – och bli åtlydda. Borgerliga politiker skulle aldrig göra något så dumt.

Förhandlare behöver hårt bundna mandat att hänvisa till för att inte ge efter för mycket. Trycket från den egna basen måste vara minst så stort som trycket från motparten. Det skämmer Bermans tolkning lite att hon inte frågar sig varför de pragmatiska svenska socialdemokraterna inte begrep en så enkel princip.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org