Folkrörelseteori

Vad skapar en folkrörelse? Hur fungerar de? Hur vinner de? Det är frågor som fått ett ökat intresse efter rörelsevågen på 60-70-talet – tyvärr utan att ha besvarats särskilt väl.

Anledningen är att folkrörelser är kaotiska, som vädret. Medan deras motståndare, stater och kapital, följer enkla regler: stater siktar på ordning, kapital siktar på vinst. Detta är lätt att bygga teorier kring. Medan teorier om kaotiska folkrörelser också tenderar att vara kaotiska.

Inte ens den enkla frågan "vad är en folklig (eller social) rörelse?" har ett självklart svar. Men redaktörerna för denna webbplats sympatiserar med tysken Joakim Raschke, som säger:

"En folkrörelse är en mobiliserande kollektiv aktör som med en viss kontinuitet och grundad i en hög symbolisk sammanhållning och svag rollspecialiering, genom olika organisations- och handlingsformer verkar för att förverkliga eller förebygga grundläggande samhällsförändringar, eller återupprätta tidigare samhällsförhållanden"

Ju mer rollspecifikation i yrken, ju mindre mobilisering och handling, och ju mindre samhällsförändring, desto mindre är det en folkrörelse.

Det finns också lite andra saker som är någorlunda säkra.

1. Folkrörelser utgår från det civila samhället: De styrs inte av över- och underordning eller vinst, utan av människors "sociala responsivitet", deras förmåga att svara på varandras vädjanden och av ömsesidighet.

2. Folkrörelser uttrycker konflikter mellan grupper och är till för att skydda människor som lider under en ojämlik relation. Om det inte finns någon konflikt – vilket naturligtvis är extremt hypotetiskt – så finns det ingen folkrörelse. Konflikterna är ekonomiska, politiska och kulturella samtidigt. Ingen folkrörelse kan reduceras till ett rent ”intresse”; det är samtidigt en världsbild och ett sätt att tänka och känna.

3. Folkrörelser är upplösbara i en successiv process, en sekvens som sträcker sig från existensen av en underordnad grupp i en ojämlikhetsrelation, genom utvecklingen av en kollektiv attityd och en habitus, utveckling av en kollektiv identitet, artikulering av sammanlänkade intressen, till bildandet av alternativ och program, organisering av mobiliseringar för dessa alternativ och program, mobiliseringar av resurser, uppbyggnad av allianser och relationer, agerande i konflikt och till hantering av resultatet av åtgärderna. Ingen av dessa är enkla att uppnå, och misstag är vanligare än framgång – vilket är ett naturligt resultat av kaoset. Det är inget att skämmas för, och det enda sättet att hantera det är att ständigt omvärdera och hålla en dörr öppen för förnyelse.

4. Folkrörelser kan urarta till något annat. Rörelser har urartat både till business och till statliga myndigheter – eftersom de har glömt någon av egenskaperna: svag rollspecifikation, mobilisering, konfliktfyllda handlingar eller samhällsförändringar. Detta är inte alltid ett fel – men det är bra att veta vad man gör och inte ljuga om det!

Litteratur
Veit Michael Bader, Kollektives Handeln, Leske & Budrich 1991
Sidney Tarrow, Power of movement – sociala rörelser, kollektiva åtgärder och politik, Cambridge University Press 1994
Charles Tilly, From mobilization to revolution, McGraw Hill 1978
Ron Eyerman & Andrew Jamison: Social movements – a cognitivt approach, Polity Press 1991
Rick Fantasia: Cultures of solidarity, University of California Press 1988
Daniel A. Foss & Ralph Larkin: Beyond revolution: a new theory of social movements, Bergin & Garvey 1986
Randall Collins: Sociological insight, Oxford University Press 1992

Och förstås Jan Wiklund: Demokratins bärare, Appendix