Rörelsemobiliseringens ABC

Från häftet Bygg landet – igen

Av Jan Wiklund

Som jag betonade i kapitlet om kriser och långa vågor, s.k. kondratievcykler, är kanalisering av resurser till något nyttigt inget som går av sig självt (se också här). Ingen regering sätter igång ett sånt vittsyftande projekt utan att vara tvungen. Det behövs något i stil med franska revolutionen, revolutionerna 1848, den gryende fackföreningsrörelsen eller de antikoloniala rörelserna för att det ska bli av på allvar. Politiker är ungefär lika bekväma som vi andra och behöver en ordentlig blåslampa i häcken för att röra sig.

På 30-talet hörde Sverige till pionjärerna för keynesiansk politik. För den som vill bidra till omställning idag kan det därför vara av intresse att påminna sig hur det kom sig att detta lilla avlägsna land kunde bli föredöme för en hel värld och tillsammans med USA inspirera till efterkrigstidens kondratievcykel och den radikala reform- och omstruktureringspolitik som följde med denna.

Vi hade vissa fördelar. Den sociala pyramiden var ganska bred och låg; sedan senmedeltidens framgångsrika bondeuppror hade bönderna en inteckning i makten, och både aristokratin och borgerskapet var fattiga med europeiska mått. Folkliga initiativ mötte därför inte lika stort motstånd som i många andra länder. Läskunnigheten var hög liksom böndernas relativa köpkraft vilket gav upphov till en högteknologisk industri runt 1900 där det var relativt lätt att organisera fackföreningar.

Bönder och lägre medelklass tenderade att vara organiserade i folkrörelser för folknykterhet och fritänkeri sedan mitten av 1800-talet och den arbetarörelse som kom igång med industrialiseringen hade därför gott om tänkbara allierade, bland annat materialiserat genom fredsrörelsen och rörelsen för allmän rösträtt. Man vande sig att ställa kraven högt.

Det tidiga 1900-talets mobilisering

Ändå var början svår. Den första riktigt stora kaftmätningen, storstrejken 1909, förlorades av arbetarna. Fackföreningarna överlevde nätt och jämnt, och arbetarpartiet blev för några år framåt ytterst försiktigt.
I första världskrigets slutskede blev detta en omöjlig politik. Matbrist uppstod i de krigförande länderna och det blev lönsammare att exportera mat dit än att sälja den till den svenska stadsbefolkningen. Matbrist började därför uppstå även i Sverige, samtidigt som lönsamheten hos den krigsexporterande industrin steg. Fackföreningarna började följaktligen mobilisera för att inte hamna för långt efter.

De första som gjorde slag i saken var arbetarna i Västervik. Efter att stenarbetarna gått i strejk och krävt högre brödransoner beslöt ett allmänt folkmöte den 17 april 1917 att på egen hand ransonera maten i staden och fördela den rättvist. På gott svenskt kompromissmaner bjöd man dock in de reguljära myndigheterna till aktionerna och all planering ägde rum fullständigt öppet. Till aktionskommitté valdes förtroendemän från stadens viktigaste fackföreningar. Bland de krav som snabbt uppfylldes fanns såväl ökade ransoner som gratis kolonilotter.

Exemplet från Västervik väckte anklang och liknande aktioner genomfördes på ett hundratal platser i landet, med ett beräknat deltagande på runt en kvarts miljon. På en del orter gick det betydligt tuffare till än i Västervik. I både Göteborg och Stockholm utbröt gatustrider mellan arbetare och polis. I Ådalen och Härnösand höll det på att bli strider mellan militär och dynamitbeväpnade arbetare, men socialdemokratiska ledare lyckades lugna ner stämningen. I Västerås anslöt sig värnpliktiga soldater till rörelsen. I Seskarö nära Haparanda ockuperades hela samhället under några dagar sedan ett bageri plundrats som en gemensamt planerad aktion och polisen häktat enskilda personer på måfå.

Samtidigt spred sig strejker bland grupper som tidigare stått på långt avstånd från arbetarrörelsen, som t.ex. lantarbetare och kvinnliga textilarbetare.

Arbetskonflikter i Sverige 1903-2005. Tjugotalets strejkvåg syns som ett stort block till vänster. Källa wikipedia.

Rörelsevågen blev ganska framgångsrik. Under intryck av denna, samt av revolutionen i Ryssland, och senare under vintern också i hela Centraleuropa, accepterade regeringen åtskilliga krav arbetarrörelsen hade fört fram i åratal, t.ex. allmän lika rösträtt och åttatimmarsdag. Fackföreningarna fick plötsligt en enorm prestige. Anslutningsgraden som hade legat på 10-20 procent ökade snabbt.

Och den aktivistiska andan från Västervik höll i sig under hela tjugotalet. Tjugotalets strejkvåg är den mäktigaste i svensk historia.

Den längsta strejken ägde rum i sju år, 1924-1931, och genomfördes av skogsarbetare i Burträsk i Västerbotten som höll ut tack vare att de samtidigt hade småbruk. Strejkbrytare uthärdade inte länge på orten. Det hela slutade med att bolaget accepterade arbetarnas krav. Nästan lika långvarig var strejken vid Skyllbergs bruk nära Askersund 1925-30.

De flesta aktioner var förstås kortare men kunde ändå vara nog så dramatiska.

Kanske mest notorisk har gruvkonflikten i Stripa vid Lindesberg 1925-27 blivit. Den välte till och med en regering som inte ville gå med på att dåtidens arbetsförmedling förmedlade arbete under pågående strejk men fick stryk av riksdagen i frågan. Emellertid slutade strejken med att arbetarnas krav på löneökning tillgodosågs till en del.

Mer okända för eftervärlden är till exempel gruvstrejken i Malmberget 1920 som vanns av arbetarna, en strejk vid Scania-Vabis i Södertälje samma år som dessvärre ledde till att företaget gick i konkurs, och en serie strejker bland kommunalarbetarna i Sundsvall under första hälften av tjugotalet som inte ledde till någonting på grund av ett förbittrat användande av strejkbrytare från stadens sida. Byggnadsarbetarna vid bygget av centrallasarettet i Västerås gick i strejk i juli 1924, en strejk som varade in på nästa år. En strejk som ledde till kravaller i Malmö inleddes 1926 på A W Nilssons barnvagnsfabrik och pågick i två år och slutade med kompromiss. Och 1921 strejkade bagare och servitörer på Bräutigams lyxkonditori i Göteborg. Totalt organiserades 885 strejker under perioden 1915-1930 med sammanlagt 182.000 deltagare .

Denna strejkaktivitet var ändå bara motorn i och det mest synliga exemplet på en folkrörelsekultur som präglade hela samhället. Kooperativa företag ägnade sig åt allt mellan mataffärer och kraftverk. Nykterhetsloger organiserade nöjes- och ungdomsverksamheten i mindre samhällen. De flesta av epokens politiker hade fått sin utbildning på folkhögskolor av vilka många drevs av ideella och intressepolitiska organisationer och karaktäriserades av en populistisk anda. Och aldrig har så många självlärda människor från arbetar- och småbrukarhem dominerat i kulturen.

Som den norske fackaktivisten Asbjørn Wahl har konstaterat berodde inte socialdemokraternas långvariga maktställning efter 1932 på att man snällt bad näringslivet att “få sitta med vid bordet” – den berodde på att arbetarrörelsen hade satt sig i respekt genom mobilisering och kamp. Som har visats på annat håll behöver arbetarnas strejker inte ens löna sig i direkta termer för att de ska ge politiskt positiva resultat – det räcker med att arbetarna sätter sig i respekt. Näringslivet och de tidigare eliterna insåg att det var bättre att försöka komma överens än att fortsätta med den högsta konfliktnivån i världen.

“Överens” betydde i det här fallet att arbetarrörelsen och näringslivet kom överens om en ekonomisk modell där det offentliga främjade full ekonomisk aktivitet via keynesiansk ekonomi, att näringslivet skötte sig självt inom ramen för detta, att lönerna ökade parallellt med produktiviteten – och att regeringen och arbetarrörelsens ledning hänsynslöst slog ner på dem som ifrågasatte överenskommelsen. Att de på detta vis långsiktigt urholkade sin egen maktställning bekymrade dem inte; att få fart på ekonomin efter 20-talets spekulationsvåg var det överordnade målet, allt annat kom i andra hand.

Lite folkrörelseteori

Går något liknande att genomföra idag? Förhoppningsvis på ett långsiktigt mindre ödeläggande vis?

Först: en allmän ny kondratievcykel grundad på radikal minskning av energi- och råvaruförbrukningen måste vara global. Detta inte minst eftersom energi- och råvarumarknaderna är globala. Men som redan antytts i inledningen är låtgåpolitiken och den brist på folklig mobilisering som är dess förutsättning mest koncentrerad till Europa och Nordamerika. Det är i Europa och Nordamerika regeringar mest hänsynslöst stöder finansekonomin gentemot realekonomin. Det är i Europa och Nordamerika fackliga organisationer verkar ur stånd att samla sig till något mer drastiskt än endagars demonstrationsstrejker, och det är också där som andra mobiliseringar mest verkar ta sig formen av “se oss – vi finns”. Det är alltså där det är mest angeläget med en förändring.

Nu är fackliga centralorganisationers handlande eller icke-handlande inte det avgörande. Såväl tjugotalets strejkrörelse i Sverige som trettitalets strejkrörelse i USA initierades lokalt, ofta i strid mot vad de fackliga centralorganisationerna önskade. Både i Sverige och USA var de senare så överväldigade av sin teoretiska kunskap om att lågkonjunktur och arbetslöshet satte arbetarna i underläge att de inte vågade ta strid. De meniga medlemmarna hade inte denna kunskap, tog striden och vann – i alla fall på sikt.

De var därvid representativa för en stark global tendens. De stora förändringarna har aldrig genomförts av stora väletablerade organisationer, utan av lokala initiativ. Jordreformen som global nittonhundratalspolicy initierades år 1910 av några bönder i den mexikanska byn Anenecuilco som sådde majs på en åker som sockerplantagen hade stulit från dem och mobiliserade andra byar att göra detsamma. Den moderna arbetarrörelsen i Europa startades av en bronsgjutarstrejk i Paris 1867 som mobiliserade en kampanj mot internationellt strejkbryteri till sitt skydd. Den indiska självständighetsrörelsen, nyckeln till nittonhundratalets avkolonisering, startade på allvar som en leveransstrejk av några bönder i Champaran i Bihar 1917. Sen har det krävts organisationer för att hålla ut i en livskraftig rörelse, men initiativet har alltid tagits i en lokal fråga som haft bäring på ett generellt problem, och av relativt få.

Detta håller även för modern tid. Sidney Tarrow sluter sig till i sin avhandling om den italienska folkrörelsevågen runt 1970 att alla viktiga initiativ togs av folk lokalt. Sen kunde nybildade organisationer ta vid, i första hand som samarbeten mellan sådana lokala initiativ. Dessa knuffade sen de stora, väletablerade organisationerna framför sig, i första hand för att dessa var rädda att bli förbisprungna av de nya organisationerna och/eller för att medlemsinitiativ bröt igenom tröghetens självförsvar av “så här har vi alltid gjort” och energiserade organisationerna.

Och den relativt välorganiserade norska rörelsen mot privatisering av välfärden startade som ett lokalt uppror för att rädda ett nedläggningshotat sjukhus vilket spreds över landet till skydd för andra nedläggningshotade lokala sjukhus, efterhand stött av alltfler gamla väletablerade organisationer.

Och så fungerade även de strejkrörelser som resulterade i efterkrigstidens kondratievcykel. I Sverige var det den mycket lilla arbetarorganisationen SAC som samordnade minst en tredjedel av strejkerna och fick ett motvilligt LO att ställa upp. I USA var det den nybildade Congress of Industrial Organization, CIO, som samordnade strejkerna och först i efterhand fick den gamla fackcentralen AFL att välkomna initiativet.

Så bristen på initiativ idag kan inte tillskrivas gamla tröga, byråkratiserade organisationer hur nära till hands än detta kan ligga. Utan den ligger i svaga initiativ från basen, och dålig konfliktorganisering när initiativen ändå tas och skulle kunna ge upphov till något bestående.

Dåligheten kan vara av tre slag.

Den första är elitism. Organiseringen genomförs, eller försöker genomföras, av folk som är övertygade att de vet bättre än de genomsnittliga deltagarna i rörelsefröet. Frances Tuuloskorpi har berättat om hur ett möjligt fackligt uppror mot den nyliberala modellen i slutet av åttitalet kom av sig sedan det översvämmats av människor från övervintrade vänstersekter som alla försökte pracka på deltagarna sina (olika) teorier och strategier. Det hela kändes lika toppstyrt som den LO-modell man försökte överskrida, och folk vände sig bort i avsmak.

Den andra, spontanism, är nog vanligare och skulle kunna beskrivas som “det ordnar sig nog”, dvs ingen organiserar någonting alls, ibland av lättja, ibland av överdrivna förhoppningar att det löser sig spontant. Sedan de gamla ombudsmannastyrda organisationerna diskrediterades av sjuttitalets folkrörelsevåg har systemkritiska människor tenderat att ta för givet att all organisering är av ondo och automatiskt leder till förtryck och förkvävning av alla initiativ. Stora mobiliseringar som Occupyrörelsen i USA, Indignados i Spanien och mobiliseringarna mot den grekiska utförsäljningen till EU:s torpeder har därför tenderat att komma av sig, eller i alla fall att uppträda vida mindre kraftfullt än motsvarigheterna i Sverige på tjugotalet och i USA på trettitalet – eller motsvarande rörelser i Syd. Och därför lättare för makten att negligera.

Den tredje är den kanske allra vanligaste, klientmodellen, eller “gå hem, och rösta rätt i nästa val”, eller, ännu värre, “köp rätt varor” eller “skänk en slant”. Den vore inte värt att nämna om den inte hade varit så internaliserad bland oss lekmän själva, som alltsomoftast förnekar vår egen handlingskraft och påhittighet och nöjer oss med att hänvisa problemen till de myndigheter och företag som en gång har bidragit till att skapa dem. Det kan ta sig uttryck i att vi inskränker oss till att köpa miljömärkt, eller skriva brev till myndigheterna, eller genomför en uppvaktning eller utfrågning av partierna. Inget fel med att göra det, men i det läge vi är nu behövs dessutom något som uppfattas som ett hot. Någonting som sammantaget i det globala systemet är jämförbart med de folkrörelser som ledde till slut på spekulationen och början på en produktionsperiod under tidigare epoker – någonting jämförbart med franska revolutionen, revolutionerna 1848, arbetarrörelsernas uppkomst eller de antikoloniala rörelserna.

Det är att märka att klientmodellen är lika kontraproduktiv oavsett om vi tror politikerna om ont eller gott. Inte heller trettitalets socialdemokrater skulle ha kunnat åstadkomma något utan handgriplig hjälp från sin egen bas. De strukturella krafter som måste övervinnas är nämligen så stora att ett litet antal parlamentariker inte förmår göra någonting ensamma ens om de önskade. Internationalens ord “nej själva vilja vi oss frälsa” är inte uttryck för revolutionsromantik utan
för jordnära realism. På annat sätt går det inte.

Vad kan då uppfattas som ett hot? Allt som bryter mot ordningen.

Som Johan Asplund har konstaterat uppfattas det inom privatlivet till och med som ett hot om någon vägrar hälsa, ty det bryter mot den etablerade ordningen. Inom den offentlighet där frågan om samhällets resursanvändning avgörs behövs det brott mot den offentliga ordningen för att det ska räknas. Det är en fördel att samtidigt visa i handling på nya, bättre ordningar – det skapar mer respekt.

Folkrörelsers ordningsbrott i syfte att sätta sig i respekt ändrar form ganska långsamt genom historien. Vid varje tid håller man sig till en viss repertoar. Detta är praktiskt, eftersom det är bra att man kan ta ett samfällt beslut om saken utan stor förvirring, och att var och en vet vad som bör göras. Möjligen är det denna mekanism som är orsak till det lama försvaret för sociala rättigheter i Sverige – det finns ingen gängse repertoar att följa, gamla repertoarer är bortglömda, nya har ännu inte utvecklat sig.

Invanda repertoarer är således bra. Men det är ofta då folk uppfinner nya repertoarer som man är mest framgångsrik – förutsatt att de vinner anklang bland dem som antas bidra till dem. Ty gamla repertoarer inkluderas så småningom i “ordningen” och blir mindre verkningsfulla.

Vid början av den nya tiden, då byråkratiska statsorganisationer konsoliderades och förde krig med varandra för stora kostnader var den gängse handlingsmodellen skatteuppror. Bygderna överföll samfällt skattmasen och brände hans hus och tågade i allvarliga fall samfällt mot huvudstaden. Oftast fick de stryk, men lika ofta sänktes skatten likafullt. Den metoden förföll i Västeuropa i slutet av 1600-talet, dels för att krigen faktiskt blev mindre förödande, dels för att bygderna splittrades och de välbeställda fick statliga tjänster. Det sista upproret efter det mönstret i Sverige ägde rum 1743. I europeiska kolonier fortsatte de in på 1900-talet.

Istället blev bröduppror vanligare. Bakgrunden till detta var att priserna på mat började följa “marknaden” och därför ibland tenderade att stiga snabbare än folks inkomster. Brödupproren gick till så att stadens folk konfiskerade allt bröd och sålde det på torget för ett fastställt traditionellt och lågt pris. Denna metod höll i sig i Västeuropa till ca 1850. I Sverige var den, som visats tidigare i det här kapitlet, levande till 1917 och i t.ex. Sydamerika är den det ännu i den dag som är. Metoden är strikt lokal, men när många bröduppror inträffar samtidigt kan de välta regimer som i Frankrike 1789, i Ryssland 1917, och i
Argentina 2001.

I mitten av 1800-talet blir strejk vanligare än bröduppror i Västeuropa, eftersom det visar sig gå lättare att höja sin lön än att sänka priserna. Strejken som metod blir riktigt populär först med storindustrin och det löpande bandet, som gör den lätt att organisera och utföra – i princip behöver man bara slå av strömmen. I USA ägde detta rum på 1930-talet, i Västeuropa på 1960-talet, i Brasilien på 1970-talet, i Sydkorea på 1980-talet etc. I Kina äger det rum idag, och mycket riktigt har strejkerna där slagit rekord efter 2005.

Det finns också gott om under- och sidoordnade repertoarer.

Bojkotter av verksamheter för att driva ut dem från verksamheten är förmodligen urgammalt men fick sitt nuvarande namn i samband med den stora kampen för jordreform på Irland på 1880-talet, då den för övrigt spelade en underordnad roll i förhållande till maskning med arrendet. Bojkotter av segregerade verksamheter var den amerikanska medborgarrättsrörelsens viktigaste inledande repertoar, och bojkotten av sydafrikanska varor på åttitalet var den kanske geografiskt mest spridda politiska aktionen någonsin, och kompletterde framgångrikt de strejker som ägde rum inne i Sydafrika.

Ockupationer av platser har visat sig vara kraftfullt som tillägg till strejk, exempelvis under USAs arbetarrörelses trettital, som ett sätt att hindra strejkbryteri och ta det dyra maskineriet som gisslan. Ockupation har också utnyttjats flitigt av miljö- och ungdomsrörelser, men då främst som ett sätt att skaffa sig en fysisk plattform i en kampanj. Lantarbetarrörelser har också utnyttjat ockupationer för att lägga beslag på jord som hellre borde föda dem än ligga obrukad, och bostadslösa har gjort det för att göra vettigt bruk av hus som står tomma av spekulativa skäl. Ett specialfall av ockupation är tillfälliga sådana för att hindra tjänstemän och politiker att lämna eller komma in i en lokal; pionjärer här var den indiska självständighetsrörelsen som kallade företeelsen inringning, eller gherao på hindi.

Och i samband med detta kan påpekas att också standardrepertoarer kan varieras i det oändliga. Strejker kan vara ”rullande” dvs flytta från den ena avdelningen till den andra, de kan vara begränsade till övertid eller vissa typer av handlingar som t.ex. att ta betalt, eller fylla i formulär, de kan till och med vara ”omvända” dvs man gör sånt som företagsledningen förbjuder en att göra, i extrema fall att driva ett företag vidare när ägaren vill lägga ner som i Argentina åren runt 2000. Bojkotter och ockupationer kan kombineras, liksom bröduppror och strejker.

Var och en av repertoarerna har ett dubbelt syfte. Dels att genomföra sitt program – sänka skatten, sänka brödpriset, höja lönen. Men dels också att sätta sig i respekt och etablera sig som seriös förhandlingspart. Repertoarerna är dyra för motparten, både i termer av pengar och i termer av anseende; helst vill han undvika dem i fortsättningen och kan därför tänkas gå en till mötes. Men viktigare är att de stärker deltagarna som handlande aktörer på samhällsnivå, allteftersom de ser vad de klarar av. I bästa fall får detta dem också att gå vidare och ställa högre och vidare mål – medan de tidigare förmodligen inte ens tänkt på sig själva som samhällsaktörer.

Som i Anenecuilco, Champaran och Västervik, där lokala aktioner blev bestämmande för mycket av nittonhundratalets historia.

Men sådan vidgning av målen är knappast möjlig utan att de lokala aktionerna samordnas av en rörelseoffentlighet. Händelser är bara damm som snabbt sjunker undan. De måste ackumuleras i institutioner för att bli slagkraftiga
En institution är något bestående som genom att finnas styr våra förväntningar, våra handlingar och vårt tänkande i en viss riktning, även när inget särskilt händer. ABF finns t.ex. genom att arrangera kurser och program, men ABF “finns” även på natten då ingen verk- samhet pågår där. Våra förfäder för hundra år sen var duktiga på att skapa institutioner. Idag är vi dåliga på det; idag tycks det nästan bara vara stat och näringsliv som klarar av den saken.

Vilket försvagar oss, eftersom det styr våra handlingar och vårt tänkande i de riktningar som stat och näringsliv vill.

Även rörelseoffentligheter och rörelseinstitutioner kräver aktiva initiativ för att bli av.

Den enklaste typen av rörelseoffentlighet är den permanenta organisationen, vanligen en riksorganisation med lokala grupper. En permanent organisation kan ha olika fokus.

De tidigaste tog form av vad vi numera kallar kampanjer, dvs de ägnade sig helt åt att samordna utåtriktad verksamhet som demonstrationer, massmöten, publicering osv i en viss fråga. Sådana kampanjorganisationer uppkom i mitten av 1700-talet i Västeuropa som komplement till bojkotter; en av de allra första var den nordamerikanska Continental Association 1774 i kamp mot vad som uppfattades som olaglig beskattning från den engelska regeringens sida; tidiga exempel var också the Committee for Abolition of Slave Trade i England 1787 samt Catholic Association på Irland 1823 som drev igenom katolikers jämställdhet och som uppfann det betalda massmedlemskapet.

Kampanjorganisationer finns förstås fortfarande och har expanderat sin närvaro våldsamt sedan sjuttitalet. Deras problem är russinplockarsyndromet, dvs de ägnar sig gärna åt det som drar mest uppmärksamhet för stunden, tenderar att förhålla sig snålt till andra rörelseinitiativ, och bryr sig ofta inte om vad som behövs på längre sikt och vad som är viktigast.

Ett större fokus på verklig permanent närvaro och allsidighet i form av ett slags parallellsamhälle kom först med arbetarrörelsen och de antikoloniala rörelserna, även om jag misstänker att de står i en del tankeskuld till frimureriet, direkt eller via radikala republikanska grupper som Carboneri i Italien i början av 1800-talet, och kanske också till kyrkor, religiösa sekter och i Kinas fall till de traditionella kinesiska hemliga sällskapen. Det var dock först i kombination med mass- medlemskapet som de blev effektiva och kunde samordna stora kampanjer, förvalta framgångar och överleva motgångar i större skala. Sådana organisationer har större förmåga att agera rörelseoffentlighet än vad kampanjorganisationerna har, men har samtidigt en stark tendens till byråkratisering, dvs ägna sig åt det som är mest fördelaktigt för de betalda ombudsmännen och deras anställningstrygghet och åt att sabotera, medvetet och omedvetet, alla initiativ från medlemmarna som går i annan riktning.

Det senare har, åtminstone tillfälligt, diskrediterat den sortens organisationer och de är inte längre lika kraftfulla som förr.

Effektiva rörelseoffentligheter kan också byggas som små institutioner. Under rörelsevågen 1832-48 i England tjänstgjorde den privatägda tidningen Northern Star som sådan genom att ge generös täckning till allt som hände inom rörelsen; detta berodde dock på ägaren Feargus O’Connors engagemang och försvann med hans förändrade intressen. Såna miniinstitutioner tillägnar sig också gärna NGO-ismens allra värsta olater.

Kraftfulla aktioner brukar kunna fungera som offentlighet under den tid de pågår. Såväl almstriden som Occupy Wall Steet blev centra för folkrörelsevärlden på sina håll. Och ockupationer av hus kan pågå så lång tid att de hinner sätta spår, t.ex. Amsterdams ockuperade hus på 70-talet och den arkipelag av ockuperade kulturhus som finns i många italienska städer.
Sedan FN-konferensen i Stockholm 1972 har parallella toppmöten agerat rörelseoffentlighet, till exempel Cúpula dos Povos i Rio de Janeiro 2012; sådana möten är dock kanske alltför sporadiska för att vara riktigt effektiva.

Oavsett form behövs permanenta rörelseoffentligheter där diskussioner kan föras och initiativ tas. De brister som finns hos alla deras former är problem man måste leva med; om de inte var för sig och tillsammans uppfyller alla krav får man skapa nya organisationer som fyller ut. Rörelseoffentligheten i form av “Den Enda Permanenta Organisationen” som fixar allt är förmodligen föråldrad; vad som behövs är kanske en flora av halvpermanenta som klarar både samarbete och konflikt, och som kan kompletteras av nya då de slappnar av. Men även sådana organiseringar måste byggas, aktivt.

Och de måste byggas i syfte att inkludera. Den nyliberala impulsen, som tyvärr omfattar även oppositionen mot det nyliberala programmet, är att skapa varumärken och att konkurrera. På så vis samlar man bara minoriteter och sätter dessa mot varandra i en allas kamp mot alla om uppmärksamhet och prestige. Och på så vis uppnår man inga nödvändiga samhällsförändringar. Sådana kan man bara nå med hjälp av majoriteter.

Något om identitetspolitik och majoriteter

Både behovet av att inkludera majoriteter och behovet av samarbete och konflikt talar emot politiska partier som rörelseoffentligheter. Partier må vara oundgängliga när det gäller att förvandla rörelsemobiliseringar till regeringspolitik – men dit är det lång väg. Fetischiseringen av partier som den ultimata formen för rörelseorganisering och rörelseoffentlighet har nog mer att göra med att det tidiga nittonhundratalets framgångar har lagt sig som ett filter mellan oss och dagens politiska värld än med seriös reflexion över vad vi behöver. Det fins inget mer förledande än gamla framgångar.

Från slutet av 1800-talet fram till runt 1968 dominerades folkrörelsevärlden av breda massrörelser med i stort sett ett övergripande mål. I i-länderna i nord var arbetarrörelsen hegemonisk, i u-länderna i syd var de nationella befrielserörelserna detta. I och med deras anpassning till statsmakten och världsmarknaden, och upproret mot detta från stora delar av deras bas, har de förlorat sin hegemoniska ställning och tillvaron blivit mer “normal” – många rörelser med ibland diametralt motsatta mål uppträder utan att någon kan få övertag. Därmed kan de lätt spelas ut mot varandra och överheten sitta i orubbat bo.

Kring detta fenomen har det ideologiserats mycket. Det beståendes anhängare har förstås applåderat och förklarat utvecklingen oundviklig. Men även företrädare för många folkrörelser har begripligt nog värnat om sin rörelses snävare intressen och hävdat sin “identitets” överhöghet och därmed underförstått alla “identiteters” renhet och oförenlighet.
Särskilt gäller detta de nordatlantiska länderna, där läget hittills inte har varit helt desperat, och där rörelser har tenderat att företrädas av ideologer. I sydländerna, där praktiska hänsyn och intressen har dominerat och rörelserna mer företrätts av massorganisatörer, har det ofta gått lättare att förena dessa intressen, och fokuset på “identiteter” har varit mindre. Exempelvis var det inte svårt att komma fram till rimligt gemensamma handlingsprogram på Cúpula dos povos i Rio de Janeiro juni 2012.

Fokus på intressen och inte på identiteter skulle hjälpa även här i Sverige. Intressen kan formuleras så de gagnar många, ja en stor majoritet; identiteter måste med nödvändighet särskilja i allt mindre kotterier. Vad vi är kan vi inte göra något åt, och är följaktligen meningslöst att bråka om. Vad vi gör går däremot att påverka, och göra politik av. Och såsom varande oprivilegierad underklass är det bara mängd man har att sätta bakom orden. Allt annat än majoritet – och en ganska stor majoritet, dessutom – är otillräckligt.

Att bygga majoriteter är därför enda sättet att tillgodose den man är.

***

De folkliga mobiliseringar som ledde fram till tidigare kondratievcykler av full sysselsättning och ökad välfärd hade knappast dessa i åtanke när de mobiliserade. De kämpade för rättvisa och bröd. Kondratievcyklerna var ett resultat, ett som berodde av eliters respons på dessa mobiliseringar, och syftade till att locka rörelsemobiliseringens mer väletablerade medlemmar att avfalla, eller var i bästa fall kompromisser.

Så kommer det att vara nu också.

Det finns oändligt mycket orättvisor att mobilisera mot, oändligt många berövanden. Alltifrån snåla löneavtal kontrasterade mot vad direktörerna beviljar sig, över utförsäljningar av kommunalägda bostäder och malmfyndigheter till s.k. riskkapitalister, till institutionaliserad förnedring av en när man söker arbete eller blir sjuk. Mobiliseringarna kommer att gälla sådant. Runt detta kommer det att bildas halvpermanenta organisationer, stora och små, som tillsammans kommer att bidra till en folkrörelsekultur som skapar en hegemoni, som tvingar överheten att förhandla. Förhandla om de sakfrågor mobiliseringarna handlar om, men också om samhällets långsiktiga rörelseriktning.

Rent allmänt kan man säga att underklassernas förmåga att utvinna något av dessa förhandlingar har växt över tid. Den första vågen, den runt 1800 som byggde på kanaler och textilmaskiner, gav medborgarskap åt medelklassen men ytterst lite åt vanligt folk. Det var först nästa, den runt 1850 som började släppa in även yrkesutbildade arbetare i värmen. Och först den runt 1900 som erkände alla (europeers) medborgarrätt.

Den senaste cykeln, den som ägde rum efter 1950, gav mest av alla så här långt – medborgarrätt för alla i hela världen, i alla fall teoretiskt, och sociala rättigheter både i de gamla industriländerna och nya industrialiserande länder. Men till skillnad från tidigare förefaller resultaten inte ha blivit bestående. Ovan har jag hävdat att det berodde på att kompromissandet om inte gick för långt så i alla fall gällde alldeles fel saker. Att kompromissen innebar avmobilisering, samt att folkrörelsernas ledare satte sig själva att övervaka att denna avmobilisering ägde rum. Vilket i sig innebar att de redan hade skaffat sig en sådan position inom rörelsen att detta var möjligt.

En kommande kompromiss får inte vara så kortsynt.

En kommande kompromiss måste tillgodose folkmajoritetens gränsvillkor. Och till gränsvillkoren hör förmågan att värna gjorda vinster.

Men också att behålla förmågan att gå vidare när det behövs. Ty ingen kondratievcykel varar för evigt, och vi var eländigt förberedda på den förras slut. Delvis för att folkrörelsens behov av självnyskapande hindrades av omsorg om systemets smidiga administration.

Sådan omsorg kan med fördel överlåtas till underhuggare. Vi andra kommer att behöva gå vidare. Lämnad åt sig själv kommer en ny keynesianskt inspirerad investeringspolitik att löpa amok och/eller sluta i en ny spekulationsvåg värre än den förra. Så gick det förra gången, så går det säkert igen. Därför behöver folkrörelser leda utvecklingen, inte bli snälla hjälpredor som de blev då.