Folkrörelser och Protester

hem www.folkrorelser.nu


Utställningen Baltutlämningen

 

 

Utställningen

 

Läraruppropet

 

Öppet brev till Mats Deland och Sveriges historiker

 

Öppet brev till Ryska ambassaden


Konfliktfrågor:

 

Balters delaktighet i judeutrotningen

 

Finlands roll som angripare och utövare av brott mot mänskligheten

 

Falsk Finlandskarta

 

Sveriges roll som medhjälpare till stridande tysk trupp i Norge

 

Falsk Sverigebild blir missvisande illustration

 

Debatten mellan kritiker och utställare

 

 

Andra artiklar på www.folkorelser.nu om krig och fred:

Nordiska alternativrörelsen, artikelserie

Fredsrörelser

 

 

Öppet brev till ryska ambassaden
om Sveriges likgiltighet för ryska folkets lidande


Jag vill uppmärksamma Ryska ambassaden på problem för en god relation mellan alla folk i Nordeuropa grundad på allas lika värde. Problemet skapas av en statlig svensk utställning. Den bild som utställningen ger av andra världskriget är på några punkter en historieförfalskning och på andra en skönmålning som inte är acceptabel även om man tar hänsyn till att förenkling alltid är nödvändig i pedagogiska sammanhang.


Jag har påpekat bristerna i utställningen för den ansvariga myndigheten men svaret har varit att myndigheten och dess samarbetspartners förnekar att utställningen innehåller några fel. Myndighetens samarbetspartners hävdar dessutom principen att utställningens illustrationer inte behöver vara sanna därför att de är till för att ”illustrera”, inte ”dokumentera”. Eftersom de ansvariga för utställningen vägrar rätta till historieförfalskningen och skönmålningen och dessutom principiellt anser sig ha rätt att hantera illustrationer till utställningen utan större hänsyn till sanningen så vänder jag mig till er i hopp om att det kan leda till en mer konstruktiv diskussion. En utställning gjord av en fristående institution hade varit ett mindre problem. Men i och med att det är en myndighet som står för utställningen blir den svenska staten ansvarig för bilden som utställningen är ett uttryck för, en bild som är skadlig för goda grannrelationer. Detta inte minst genom det sätt som ryska folkets lidande osynliggörs och angripare som terroriserar sovjetisk civilbefolkning får sin roll skönmålad.


Den ansvariga myndigheten är Forum för levande historia som tillsammans med Historiska institutionen vid Lund universitete, Landsarkivet i Lund, Föreningen Gamla Christianstad och Regionmuséet Kristianstad har producerat vandringsutställningen Baltutlämningen. Denna utställning handlar om interneringen och utlämningen av närmare 2500 tyskar och 150 balter i tysk uniform efter andra världskriget till Sovjetunionen. I utställningen ingår 10 skärmar som ger en allmän bild av andra världskriget. Den bild som här ges av det ryska folket och av vad utställningen kallar ”Stalins Ryssland” men också det mer korrekta ”Sovjet” är på flera punkter historieförfalskning och skönmålar små staters roll. Dessutom skönmålas balters deltagande i förintelsen. Det är inte acceptabelt, inte minst med tanke på vikten av att utgå från alla människors lika värde när historia skrivs.


Det som är problematiskt med utställningen är att små stater och deras befolkning ensidigt ges en offerroll medan de två stormakterna Sovjet och Tyskland och deras ledare framhävs som ensamma orsaken till lidande. Fakta som framhäver Sovjets och Tysklands eller Stalins och Hitlers lika stora skuld lyfts fram, medan fakta som klargör skillnaden mellan dessa stater förminskas eller osynliggörs helt. Bildmässigt framhävs detta synsätt särskilt effektivt med Hakkorsflaggan och den sovjetiska flaggan med hammaren och skäran hängande bredvid varandra i mittenav utställningen och bilder på Hitler och Stalin inplastade på golvet så man får uppleva känslan av att lätt kunna stampa på dem. Förståelsen av andra världskriget sätts på undantag framför att fria till publikens känslor. Extrema ideologier hos stormakter ses som orsaken till det onda medan små stater ägnar sig åt realpolitiskt nödvändiga eftergifter. Stormakter anses däremot inte ha samma behov av realpolitiskt förhållningssätt utan styras av mer ideologiska extrema intressen om de inte är västmakter.
Detta visar sig både i utställningens syn på Finlands roll och balters deltagande i brott mot mänskligheten samt urvalet av vilken utrotnings- och etnisk rensningspolitik och vilka politiska skiljelinjer som utställningen väljer att uppmärksamma. Det jag särskilt önskar att Ryska ambassaden uppmärksammar är utställningen syn på Finlands roll som angripare, utställningens urval av offer för brott mot mänskligheten och likgitlighet för ryssars, vitryssars och ukrainares lidande, balters deltagande i förintelsen, Sveriges eftergifter som skönmålas eller görs osynliga, likställandet av Sovjet och Tyskland som två onda system och den ensidiga bilden av Sovjet med hjälp av historieförfalskningar.


1. Finlands roll som angripare


Ingenstans i utställningen talas om att Finland var en angripare och ockupationsmakt under andra världskriget. Det felaktiga intrycket detta ger förstärks av en falskritad karta över Europa 1942 där Finlands gränser är desamma som före andra världskriget. Detta som om angreppet på Östra karelen aldrig har skett, angreppet som skedde vid samma tid som Tyskland och deras övriga militära allierade anföll Sovjet längs hela Östfronten 1941. Därtill ges Finland en helt annan färg än Tyskland och dess övriga militära allierade vilket ytterligare förstärker intrycket av att Finland har en annan roll än angriparens. Det som desto mera tas upp i utställningen på flera ställen är Finlands försvar mot det sovjetiska anfallet 1939 som skedde mot en fiende med mångfaldigt större resurser. Utställningen nämner i samband med beskrivningen av Sveriges eftergifter till Nazi-tyskland att Finland har en militär allians med Nazi-tyskland men inte i vilket syfte, det enda finska syfte som uttryckligen nämns i utställningen är försvar mot Sovjetunionen.


Det är anmärkningsvärt att en svensk statlig myndighet på detta sätt sprider en falsk bild av andra världskriget efter 1941. Det är än mer märkligt att utställarna valt att i sina svar på kritiken särskilt betona att bilden som ges av Finland är korrekt och upprepa samma skeva bild som ges i utställningen. I Aftonbladet skriver utställarna: ”Linderborg hävdar att vi ger en felaktig bild av Finland. Det stämmer inte.” Några argument i sak förs inte fram. I Kristianstadsbladet skriver myndighetens samarbetspartners:


” Finlands roll under kriget är komplicerat. Att landet helt oprovocerat anfölls av Sovjetunionen hösten 1939 är klart. Finland tillhörde inte Axelmakterna under andra världskriget men stred på Tysklands sida i samband med fortsättningskriget. Detta förhållande kan illustreras på olika sätt.”


Utställarna vidhåller att deras karta där det inte framgår att Finland angriper och ockuperar delar av Sovjetunionen är ett korrekt sätt att beskriva Finlands roll. Med påståendet att Finlands roll är komplicerad fortsätter utställarna att vägra utpeka Finland som angripare vilket gör sakförhållanden otydligare och mer komplicerat än det i verkligheten var. I ett svar från Forum från levande historia påstås att ”Den omdiskuterade kartbilden som visar Finlands position/roll har rättats till och förtydligats. Finland var aldrig någon axelmakt, men tillhörde heller aldrig de allierade eller neutrala staterna. På tidigare kartbild framställdes detta oklart.” Men kartbildens gränser har inte rättats till och den nya färgen som ges Finland är också missvisande vilket gör att kartan fortsätter vara felaktig. Utställningens texter som undviker att utpeka Finland som angripare kvarstår. Det är beklagligt att utställarna vägrar ta kritiken på allvar och fortsätter med sin historieförfalskning. Det är svårt att hitta en sämre ursäkt för den svenska statspropagandan där ett brott mot mänskligheten och angreppskrig helt kan döljas genom det falska påståendet att angreppskrig och ockupation är så komplicerade att de därför inte kan påtalas.

 

2. Utställningens urval av offer för brott mot mänskligheten.


Grunden för god grannsämja är att samma värderingar läggs till grund för en beskrivning och bedömning av alla parter i en konflikt. Det är inte ideologiska skygglappar som ska avgöra vilka lidanden eller angrepp som ska räknas i historien som viktiga utan en strävan att så långt som möjligt beskriva alla folk utifrån samma måttstock som man själv vill bli bedömd efter.
Så sker inte i utställningen Baltutlämningen. Fokus ligger som rimligt är på vad som gällde för den situation flyende tyska och baltiska soldater i den tyska armén varit inblandade i. Därför är det relevant vad som hände med civilbefolkningen både i Baltikum och de områden i Sovjetunionen som den tyska armén som vid krigslutet kapitulerade i Baltikum behärskat.


Men utställarna väljer att följa samma linje som Forum för levande historia följer i sitt allmänna arbete, att osynliggöra det största folkmordsförsöket under andra världskriget. Myndigheten är specialiserad på att belysa förintelsen och andra brott mot mänskligheten. I sin informationsbroschyr talas särskilt detaljerat om vilka som drabbades av nazisternas politik: ”Bland de drabbade fanns utöver miljontals judar, och hundratusentals romer, politiska motståndare, funktionshindrade, homosexuella, Jehovas Vittnen, sovjetiska krigsfångar och polska civila.”


Nazisternas och den tyska arméns plan för att massmörda 30 miljoner ryssar, vitryssar, ukrainare och andra folk i Sovjetunionen där även Finland spelade en roll om än begränsad resulterade i ett tjugotal miljoner civila offer. Detta folkmordsförsök som i antal offer räknat mångdubbelt överstiger vad som drabbade andra folk under andra världskriget är lika borttrollat ur Forum för levande historias allmänna informationsbroschyr om sin verksamhet som det är i utställningen om de soldater som kom från den armé som utförde massmördandet.

Jag ber om ursäkt för den likgiltighet för det lidande den ryska, vitryska och ukrainska befolkningen fick utstå som den statliga myndighetens utställning är ett uttryck för. Detta inte minst efter att det visat sig finnas en direkt ovilja från myndighetens och dess samarbetspartners sida trots påpekanden att rätta till den ideologiska snedvridning som utställningens skönmålning och felaktigheter uttrycker.


Utställningen är noga med att ta upp de övergrepp som skedde på den baltiska befolkningen under sovjetisk ockupation med deportationer och terror mot delande balter. Man är också noga med att poängtera Finlands hjälteroll som försvarare mot Sovjetunionen men undviker helt att ta upp övergreppen på den ryska befolkningen i ockuperat område undr fortsättningskriget som i andel drabbade översteg den andel som drabbades av sovjetiska övergrepp i Baltikum. Finlands roll blev inte bara att återta landområden som gått förlorade i fredsavtalet efter vinterkriget. Man ockuperade också områden i Östkarelen, som aldrig tillhört Finland sedan avtal om landsgränser uppkom på 1300-talet. Där utsattes den ryska befolkningen för en etnisk rensningspolitik. Över hälften av befolkningen sattes i koncentrationsläger där många svalt till döds. Genom tvångsförflyttningar försökte man skilja den finsk-ugriska befolkningen från den slaviska. Den finskättade befolkningen fick större livsmedelsransoner och högre lön än ryssarna. Utställarna försvarar sitt osynliggörande av finska statens skapande av överdödlighet och andra övergrepp på ryssar med att Finlands roll var komplicerad, en helt oacceptabel förklaring. Även om befolkningen i det ockuperade området inte var så stor är det ingen orsak till att bortförklara den på det sätt som utställarna gör.


Desto mer omfattande i antal räknat var övergreppen på rysk, vitrysk och ukrainsk civilbefolkning. Inte heller den berörs av utställningen trots att den folkmordspolitik som riktades mot den sovjetiska civilbefolkningen utfördes av den armé som de internerade soldaterna kom ifrån. Anfallskriget mot Sovjetunionen var inget vanligt krig utan innefattade ett omfattande program för massmord på civila.


Tyvärr har frågan om förtryck och hot mot olika folkgrupper i Nordeuropa viss aktualitet. General Kari Hietanen krävde för några år sedan att Karelen som förlorades under andra världskriget lämnades tillbaka till Finland. Hans syn på rysk befolkning framgick av hans lösning på vart invånarna med fel etnisk bakgrund skulle ta vägen: ”Flytta på en kvarts miljon människor kan inte vara en omöjlig uppgift för en stormakt.” Utställningen Baltutlämningens likgiltighet inför rysk civilbefolknings livsvillkor ingår i en lång och tyvärr aktuell tradition som inte kan accepteras.


3. Balters deltagande i förintelsen


Det är inte bara ryssar som utsattes för terror av den tyska armén. Än mer systematisk var arméns utrotandet av judar. Forum för levande historia har ett särskilt ansvar att informera om förintelsen. Det är därför en plikt att lyfta fram detta perspektiv. Det görs också i utställningen där Nazi-Tysklands förföljelse av judar är det första tyska övergreppet som tas upp och det enda övergrepp mot civilbefolkning som nämns i samband med anfallet på Sovjetunionen.

Men det sker på ett sätt som får judeutrotningen att framstå som enbart resultat av tysk politik utan något samband med politiken i högerdiktaturerna i de baltiska staterna före kriget. Istället ägnar sig utställningen Baltutlämningen åt at skönmåla balters deltagande i judeutrotningen. Utställningen målar upp en bild av baltiska SS-soldater som antingen frihetshjältar eller deltagare i förintelsen för att sedan hävda att deltagelsen inte är vetenskapligt bevisad och därför handlar om deltagande i eventuella övergrepp på judar. Under en period erkänns att en lettisk SS-trupp under tysk ledning deltog i mord på judar, det är all baltiskt deltagande i judeutrotning som utställningen vill erkänna. Att SS-trupperna deltog i massmorden på ryssar räknas överhuvudtaget inte som redan påpekats.


Samtidigt publicerar Forum för levande historia en artikel på sin hemsida med en helt annan syn.

"Vi vet genom modern historisk forskning att estniska, lettiska och litauiska förband var inblandade på alla nivåer både i Förintelsen av judar, liksom i massmorden på kommunister, krigsfångar, romer och andra. De hjälpte till att spärra av de områden som offren leddes genom, de deltog i jakten genom gatorna och skogarna och de lät sig lånas till exekutionsplutonerna."

Utställarna för ut dubbla budskap på ett sätt som är skadligt för goda grannrelationer. För den egna inhemska publiken förs en bild ut via hemsidan av omfattande baltiskt deltagande i förintelsen medan utställningen som ska vandra vidare med sitt statliga budskap till Baltikum för ut en helt annan version.


4. Sveriges eftergifter skönmålas eller görs osynliga


Utställningen osynliggör delar av Sveriges eftergiftspolitik gentemot Nazityskland. Resultaten och ibland besluten av den politik Sverige följer i transiteringsfrågan för att hindra kamp mot Nazi-tyska trupper eller hjälpa stridande Nazi-tyska trupper undanhålls utställningens besökare. Den redan kända transiteringstrafiken av tyska soldater skönmålas med hjälp av foton som illustrerar motsatsen till hur permittenttrafiken normalt gick till. Det är allvarligt att den svenska staten inte gör upp med sitt förflutna och öppet redovisar hur eftergifterna såg ut.


Striderna i Europa mellan Nazityska reguljära trupper och deras motståndare började i Spanien 1937 under en längre tid fram till 1939. Istället för att ge stöd åt dem som ville göra motstånd förbjöd Sverige och andra demokratiska länder transitering av personer villiga att bekämpa fascismen och sina medborgare att delta som frivilliga i kampen. Demokratierna ansåg att detta förräderi mot den spanska demokratin var nödvändigt som en realpolitiskt nödvändig eftergift mot den framväxande fascismen och vägrade att ge stöd med hänvisning till neutraliteten. Det enda land som aktivt stödde spanska republiken i kampen mot fascismen i Spanien var Sovjetunionen. Fascisterna kunde med hjälp av både tyska och italienska reguljära förband och demokratiernas undfallenhet krossa den valda regeringen och vinna inbördeskriget åt högern.


Forum för levande historia är en myndighet med särskilt uppdrag att lyfta fram ett demokratiskt perspektiv på historien. Det är därför anmärkningsvärt att Sveriges svek mot de som ville försvara demokratin mot Nazityskland och fascismen i Spanien och Sovjets stöd till kampen för spanska republiken mot fascismen helt suddas ut ur historien.
Oförmågan hos utställningen att systematiskt ur ett demokratiskt och rättvist perspektiv lyfta fram Sveriges anpassning till förmån för Nazityskland och dess militära förmåga leder till en farlig självöverskattning. Sverige och andra småstaters eftergifter ses som realpolitiskt nödvändiga. När stormakten Sovjet handlar på ett liknande sätt och säger sig anpassa sig till Nazi-tysklands militära förmåga ses det tvärtom som utslag av stormaktens ideologiska extremism.


När kriget mot Nazityskland i Europa 1939 fortsatte med det snabba tyska överfallet på Västra och centrala Polen och därefter Sovjets anfall och ockupation av östra Polen stod Sverige utanför medan Storbritannien och Frankrike nu valde att sluta med eftergiftspolitiken och förklarade Tyskland krig men utan att göra något.


En längre period utan krigshandlingar tog vid innan Sverige på nytt visade var man stod. När Storbritannien och Frankrike inledde sin operation för att stoppa tyska malmtillförseln från svenska malmfälten via Narvik hann Nazi-Tyskland först. De lyckades inta malmhamnen Narvik men drevs snart därifrån av allierade trupper. En mindre tysk trupp under General Dietls ledning inringades på norska sidan kring malmbanan. När deras situation var som värst fick de flera gånger viktig och kanske avgörande förstärkning av matförråd och militär personal men inte större mängder vapen via svenska järnvägsnätet. Att denna hade militär betydelse har varit allmänt påtalat i Norge sedan länge men också erkänt i svenska historiska standardverk. Utställningen Baltutlämningen påstår falskeligen att militärt betydelsfulla trupptransporter och inte bara utbyte av soldater på permission via Sverige skedde först 1941.


Utställningen sätter fokus på transiteringen av 2 miljoner tyska soldater på permission som beslutades om efter att striderna i Norge upphört och på transporten av den tyska beväpnade Engelbrechtdivsionen från Norge via Sverige till Finland för att där anfalla Sovjet 1941. Detta görs genom att använda ett skönmålande foto som länge använts i den svenska propagandan för att felaktigt påstå att trupptransporterna genom Sverige normalt skedde under svensk beväpnad kontroll i godsvagnar. Utställarna påstod först att fotot föreställda transitering av Engelbrechtdivisionen vilket sedan länge har bevisats är en historieförfalskning. När detta påpekades behöll den statliga myndigheten Forum för levande historia bilden i utställningen men forsatte påstå att det kunde handla om en transitering av tyska soldater eller tyska krigsfångar i en ändring av bildtexten. Detta som om det fortfarande kunde röra sig om en lämplig illustration av eftergiftspolitiken och att det första påståendet kunde vara sant. Utställarna valde inte att istället för den missvisande bilden visa ett mer typiskt foto av transiteringen med en svensk och tysk officer arm i arm tillsammans med tyska soldater framför sittvagnar, ett foto som dessutom hade väl illustrerat Sveriges ekonomiska relationer med Tyskland under större delen av andra världskriget.


Jag tillhör dem som försvarar Sveriges fega anpassningspolitik under andra världskriget. Sverige kunde säkert ha gjort många saker bättre men omringade av Tyskland och dess allierade fanns inte något stort manöverutrymme. Politik är inte lätt och realpolitiska eftergifter kan vara növändiga för alla. Men jag kan inte acceptera att vi efteråt ljuger om saken eller döljer vad vi gjort. Inte heller att vi godtyckligt sätter annan måttstock på vårt eget handlande än på andras samt inte respekterar de som istället för oss försvarade Spanska republiken och offrade sina liv för att befria Tyskland och Europa från nazismen.


5. Likställandet av Sovjet och Tyskland som två onda system.


Jag är lärare i expo (utställningsdesign) och särskilt upprörd över hur utställarna använt sig av en kombination av bilder, föremål och text för att väcka känslor mer än förståelse. Det bildmässiga grepp de använder i utställningen mitt med Stalin och Hitler på golvet att trampa på under nazist och Sovjetflaggan följs upp i utställningens inledande skärmar.


5.1


På den första skärmen visas en foto av Hitler och ett annat av Stalin med rubriken ”Fascism och kommunism under 1930-talet” men bara Tyskland och Sovjetunionen tas upp. Ytterligare ett foto visas med hakkorsfanor och uniformerade partimedlemmar på massmöte i Nazi-tyskland.


5.2


På andra skärmen ser vi Stalin i mitten på ett foto tillsammans med Nazi-tysklands och Sovjets utrikesministrar som undertecknar Molotov-Ribbentroppakten om icke-agreppsavtal med hemliga tillägg om uppdelning av intressezoner i Östeuropa. Rubriken till fotot är ”Krigsutbrottet 1939”. I texten tas upp att Polen anfölls av Tyskland och att genom Molotov-Ribbentroppakten ”var Polens öde beseglat, attackerat som det var från två håll, och det andra världskriget var inlett. I egenskap av garantimakter för Polens självständighet och oberoende drogs Storbritannien och Frankrike in i krigsutbrottet från allra första början.” En besökare kan närmast få intrycket att Sovjet orsakade kriget genom pakten med Nazi-Tyskland och genom attack på Polen kom i krig med Storbrittanien och Frankrike.


5.3


På tredje skärmen kommer de första bilderna av anfallande soldater. På ett stort dominerande foto ser vi två soldater ur Röda armén med bajonetterna på som rusar fram mot en sommarhimmel i ett busklandskap under rubriken ”Sovjets aggression västerut.” Det är den största bilden av alla om kriget innan utställningen övergår till att ta upp Sveriges roll. Ytterligare en anonym liten bild visar ryggen på soldater som rycker framåt mot områden som utsätts för våldsam artillerield sommartid i trädlöst landskap samt en lite större bild på finska soldater som förbereder sig i vinterlandskap för försvar mot Sovjets anfall. Texten börjar med: ”Några veckor efter Nazi-Tysklands anfall mot Polen 1:a september 1939 anföll Sovjetunionen Polen från öster och tio dagar senare kapitulerade Warszawa. Tyskland och Sovjet delade nu upp Polen mellan sig.” Vidare beskriver texten hur Sovjet hade fria händer att ockupera de baltiska staterna vilket inleddes med avtal om militärbaser 1939 och att de i kraft av sin militära närvaro kunde utlysa nyval i juni 1940 med enbart kommunister valbara. De nya parlamenten begärde att respektive land skulle anslutas till Sovjet vilket skedde varpå en terror mot ledande balter inleddes och mycket omfattande deportationer till Sibiren genomfördes. Texten avslutas med en beskrivning av hur Sovjet anföll Finland vintern 1939 med en stor övermakt men att finnarna försvarade sig bra och att fred slöts ”så småningom” med landavträdelser men bevarad självständighet. En besökare får närmast intrycket att Sovjet våldsamt anfaller Polen och Warszawa och även om inte texten men fotot säger det uttryckligen militärt angriper och krigar också mot baltiska staterna förutom mot Finland.


Jag är ingen historiker men foton och texter förefaller valda för att ge en bestämd bild av Sovjet som en alltigenom aggressiv part i allians med Nazi-Tyskland samt antyda att man är i krig med Storbritannien och Frankrike. Att Sovjet anföll Finland är helt klart och framgår tydligt av fotot med finska försvarare under vinterkriget. Var de andra fotona på anfallande sovjetiska eller anonyma soldater kommer ifrån kan man undra. Sovjets annektering och ockupation av de baltiska staterna skedde vad jag vet genom förhandlingar utan något militärt anfall. Att deportationerna skedde med tvång och våld i kraft av militär närvaro därefter kan inte betvivlas men illustreras knappast med framrusande soldater. Sovjets anfall på Polen som i utställningens tillsammans med Nazi-Tysklands anfall sägs besegla Polens öde och därmed inleda andra världskriget kunde vara värd utställningens mest aggressiva illustration som symbol för hur andra världskriget startade. Men hur skedde detta anfall? Enligt mina källor så finns nya uppgifter från gamla hemliga sovjetiska arkiv att över 700 soldater ur Röda armén dödades under striderna när Östra Polen ockuperades. Det låter inte som omfattande strider som startar ett världskrig men med hjälp av foton kanske sådana känslor kan väckas? Fotots ursprung kan vara värt att också undersöka tillsammans med frågan vilka känslor utställarna vill väcka med sitt bildurval och vilken förståelse de vill skapa med text och foton om andra världskrigets orsak och inledning.


5.4


På skärm fyra kommer den förste tyske soldaten i utställningen på främmande mark marscherande i lugn takt och god ordning utan vapen i händerna längs Oslos paradgata omgivna av nyfiken lokalbefolkning under rubriken ”Nazi-Tysklands aggression”. Ytterligare en bild visar judiska kvinnor och barn i Auschwitz. En karta visar Tysklands och axelmakternas största utbredning i Europa under kriget långt in i Sovjetunionen men utan Finlands ockupation av Östra Karelen. Texten beskriver först hur Tyskland snabbt efter kriget mot Polen startar en offensiv västerut mot Holland, Belgien och Frankrike och sedan hur Italien anslöt sig till Tyskland. Invasionen av Danmark och Norge berörs och hur kriget sedan spred sig på nästan hela den europeiska kontinenten och därefter med Japans anfall på USA i december 1941 blir till ett världskrig.


5.5


Skärm fem domineras av bilden av en sårad rysk soldat som desperat sträcker ut sin hand efter hjälp och mindre foton på striderna vid Sevastopol och Stalingrad under rubriken ”Tyskland anfaller Sovjet”. Texten tar upp Hitlers storoffensiv mot Sovjet och införlivandet av Baltikum i det stortyska riket som Ostland med omfattande judeutrotning som följd. Om den avgörande vändningen i kriget skriver utställarna:


” Angreppet på Sovjet förde dock samman Moskva med London och Washingtom, enligt det gamla talesättet ’min fiendes fiende är min vän’.
Västmakerna såg därför till att pumpa in mängder med vapen, ammunition och övrig krigsmateriel samt förnödenheter till Sovjet via fartygskonvojer över Nordatlanten. Konvojerna anlände till avlägsna ryska hamnar i norr, främst Murmansk och Arkhangelsk.
I samband med dessa förstärkningar och den hårda ryska vintern började krigslyckan så sakta vända till ryssarnas fördel. Den slutliga vändningen skedde vid staden Stalingrad där en tysk fältarmé blev omringad av övermäktiga ryska styrkor. Slaget kom att pågå under hårda förhållanden och över lång tid. I slutändan stupade över en miljon soldater på båda sidor. Efter Stalingrad befann sig den tyska krigsmakten på ständig reträtt på i stort sett alla fronter.”


Här byts bilden av den aggressive röda armé soldaten mot en ryss som vädjande sträcker ut handen efter hjälp och får det från västmakterna vars vapen och annan krigsmateriel tillsammans med vädret vänder på krigssituationen.


5.6


Skärm sex har rubriken”Freden 1945 Sovjet ockuperar Baltikum” illustrerad med en första sida ur en tidning, en karta och ett foto på en tysk stridsvagn under transport på järnväg till ett nyuppsatt baltiskt förband i den tyska armén som deltog i striderna på östfronten. Texten behandlar, med tanke på utställningens huvudtema Baltutlämningen, i första hand utvecklingen i Baltikum med sovjetisk ockupation, deportationer och en beskrivning av hur unga balter tvångsrekryterades till både sovjetiska och tyska krigsmakten. Valet mellan att ingå i en lettisk SS-bataljon och att ingå i den reguljära tyska armén framställs som valet mellan att stå under lettiska officerare eller tyska i den reguljära armén. Texten avslutas med ett stycke om att efter 1943 förde Tyskland och dess allierade ett utsiktslöst krig som slutade med villkorslös kapitulation efter att Berlin hade fallit.


Utställningens övriga skärmar handlar om svensk politik under andra världskriget, de tyska och baltiska soldatflyktingarnas ankomst, internering och utlämnande från Sverige samt debatten om de baltiska SS-soldaternas roll och Baltutlämningen.

 

6. Den ensidiga bilden av Sovjet med hjälp av historieförfalskningar


För att stärka utställningen Baltutlämningens ensidiga bild av Sovjetunionen är två av tre Europakartor historieförfalskningar. Sovjet framställs genom de falska kartorna som en stat som ständigt expanderar på demokratiska länders bekostnad i konkurrens med Nazi-Tyskland. En stat som aldrig angrips och ockuperas av ett demokratiskt land och en stat som aldrig lämnar tillbaka ockuperade områden till en demokrati.
På en av de falska kartorna över Europa 1942 är Finlands angrepp och ockupation av Östra Karelen i Sovjetunionen bortsuddat vilket påpekats ovan i texten om Finlands roll. Men även kartan över Europa 1945 är falsk. Här markeras med rött ”Sovjetkontrollerat område 1945”. På denna karta är det Sovjetzonen i det ockuperade Österrike som är bortsuddat och inte markerat med rött trots att det var ockuperat av sovjetiska soldater. Övriga länder i östeuropa och sovjetzonen i Tyskland som blev kommuniststyrda folkdemokratier eller införlivade med Sovjet är alla markerade med rött. Till skillnad från vad kartan får det att framstå som förekom att de landområden Röda armén befriat från nazismen inte bara blev kommunistiskt styrda länder. Visserligen är det ett undantag men det är ändå historiskt viktigt att fastställa att Sovjet efter förhandlingar som garanterade Österrikes neutralitet lämnade det Sovjetkonrollerade området i öster till den demokratiska Österrikiska republiken. Även Bornholm som ockuperats lämnaddes tillbaka till Danmark
Vad exemplen visar är att vi inte har en situation där ena parten, den stora staten i öster, är ond, och övriga är goda. Det fanns i praktiken förhandlingsmöjligheter och flera faktorer som kunde påverka historien.


Men utställarna har valt att välja en ensidig bild även om det måste ske till priset av flera historieförfalskningar. De är till och med så fast i sina ideologiska föreställningar att de vägrar ändra sig även när de får påpekat för sig att deras karta är falsk.Jag hade förväntat mig att det skulle gå att få till en debatt inom Sverige så att utställarna ändrade på sig. När det har visat sig omöjligt så har jag nu sett det som nödvändigt att vända mig till er. Era synpunkter kan kanske ha mer konstruktiv verkan än vad jag som svensk medborgare kunnat få fram för att påverka den svenska staten att tala sanning och inte med kluven tunga.


Med vänlig hälsning

 

Tord Björk
Lärare i expo (utställningsdesign och teknik) samt mediekunskap, Christian 4:s Gymnasium, Kristianstad