Leva som man lär

Vi kan alla i någon mån leva som om det vi arbetar för redan har slagit igenom. Nykterhetsrörelsen införde allmän och lika rösträtt två generationer innan staten gjorde det. Och idag kan vi i viss mån individuellt hålla oss inom miljöutrymmet genom att undvika särskilt miljöförstörande aktiviteter. Fördelen med att leva som man lär är dels att man bidrar till att skapa den kultur som gör förändringar oundvikliga, dels att man verkar mer seriös än om man bara överlåter förändringarna på andra att genomföra. Nackdelen är förstås att man lätt kan slita ut sig på det så att man inte orkar med något annat.

 

Sprida symboler

Symboler för samman människor över alla gränser, skapar identitet och styrka. Det brutna geväret har sedan länge varit samlande för värnpliktsvägrare och krigsmotståndare. 1960-talets nedrustningsmärke blev en symbol för fred som spreds genom världen. Antikärnkraftsrörelsens glada sol blev både ett uttryck för en optimistisk rörelse och finansieringskälla för internationell information om energifrågor.

Det finns många sätt att vara delaktig i att behovet av en samlande symbol växer fram, och i att sprida den. Behovet växer fram när människor solidariserar sig med varandra och är villiga at stödja eller delta i en konflikt där solidariteten sätts på prov. Spridningen kan ske på många sätt: använda bilder som är på väg att bli symboler på affischer, tidningar, flygblad eller banderoller, sända vykort med symboler, bära dem på t-tröjor och rockmärken.

 

Protestalarm

Vid akuta konflikter skickar ofta de engagerade ut meddelanden och begär stöd. Tidigare var fax det vanligaste sättet, nu blir också e-post och hemsidor på Internet allt vanligare. Det går förstås också att använda brev och tidnings artiklar.

I samband med EU-toppmötet i Amsterdam 1997 greps över 700 demonstranter av polisen, anklagade för att vara medlemmar av brottsliga organisationer, varefter de utvisades utan pass och pengar. Massmedia skrev nästan inget om detta. MJV tog då initiativ till en internationell protest som 26 organisationer i Sverige tillsammans med fack, EU-kritiska grupper och miljöorganisationer i åtta andra länder skrev på. De internationella protesterna bidrog till växande debatt i Nederländerna som efter ett år slutade med en dom att arresteringarna varit olagliga och de drabbade hade rätt till ersättning.

 

Internationella aktionsdagar

När en konflikt gäller många länder samtidigt, eller när en part i en konflikt behöver ett omfattande internationellt stöd, kan man samla aktiviteter till en och samma dag (eller nästan samma dag) för att få större uppmärksamhet. Sådana internationella aktionsdagar kan vara tillfälliga eller bli till en tradition, som t.ex. Internationella kvinnodagen den 8.3, Första maj ursprungligen för åtta timmars arbetsdag, senare för andra arbettarrörelsekrav, Klimataktions dagen den 15.5 eller Hiroshimadagen den 6.8. -- här gäller det förstås att väga värdet av fasta rutiner mot risken att budskapet trubbas av om det upprepas i oförändrad form alltför länge.

Det är en fördel om sådana internationella aktionsdagar kan kopplas till konflikter som är heta lokalt. Det är en fördel både för den lokala konflikten som får en internationell dimension, och för den internationella konflikten som får bränsle från de lokala direkta intressena.

 

Kampanjer

När aktiviteten växer och det behövs ett fortlöpande internationellt samarbete organiseras kampanjer. I dessa ingår utbyte av kunskap och erfarenheter samt aktiviteter som ger uttryck för folkligt engagemang och som syftar till att förändra politiken. Internationellt håller begreppet kampanj på att urvattnats -- ibland kan det betyda att man arrangerar ett par seminarier och sprider några nyhetsbrev -- men den vanliga betydelsen är fortfarande att det ingår många folkliga aktiviteter där man direkt vänder sig till offentligheten.

I kampanjer brukar ofta många frågor föras samman. Stora kampanjer under 90-talet har varit 500-årskampanjen 1992 riktad mot firandet av att Spanien erövrade Amerika, och 50 år är nog-kampanjen 1994 riktad mot Världsbanken och Internationella Valutafonden. I 500-årskampanjen fördes frågorna om rättvisa mellan Nord och Syd samman med krav på ursprungsfolkens rätt. I 50 år är nog-kampanjen förenades kamp mot dammbyggen, tvångsförflyttningar, strukturanpassningsprogram och den orättvisa ekonomiska världsordningen allmänt. Kampanjen Ställ om för rättvist miljöutrymme och gröna jobb är en del av en internationell kampanj, i Europa kallad Sustainable Europe och på globalt plan kallad Sustainable Societies. Den förenar på liknande sätt fler krav om rättvis fördelning av jordens resurser, miljöskydd och fler jobb.

Men internationella kampanjer kan också föras i avgränsade frågor, t.ex. för att få stopp på Shells mord på ogonifolket eller Nestlés försäljning av bröstmjölksersättning.

 

Bojkotter

Ordet bojkott uppfanns när den irländska bonderörelsen satte en godsförvaltare Boycott i blockad på 1880-talet. Det är en urgammal kampform lokalt men bojkotter kan också drivas som internationella kampanjer. Köpbojkotten mot Sydafrika försvårade Sydafrikas internationella handel och diskrediterade apart heidregimen bland dess egna anhängare. Bara hotet om bojkott i England bidrog till att svenska skogsbolag tillfälligt slutade avverka fjällnära skog. Och en internationell bojkottkampanj mot Coca-Cola ledde till att företaget slutade mörda fackliga aktivister i Guatemala.

Eftersom bojkotten syftar till att isolera motparten eller åsamka honom ett ekonomiskt avbräck måste man sikta till massverkan. Effektiva bojkotter, t.ex. den av Sydafrika, har organiserats av breda samarbeten. Huvuduppgiften för initiativtagarna kan därför vara att förankra bojkotten på så många ställen som möjligt.

 

Ockupationer och obstruktion

En metod att delta i internationellt samarbete är att göra aktioner mot myndigheter och företag som beter sig illa i internationella sammanhang, för att skapa ett politiskt och socialt tryck och/eller extra kostnader. Här finns ett brett spekt rum av möjligheter. Ett är att helt stillsamt ockupera ett företags eller en myn dig hets lokaler, som t.ex. när 2.000 ungdomar ockuperade ingången till Hotell Norge i Bergen 1990 och vägrade släppa ut i-ländernas miljöministrar innan de hade beslutat om åtminstone någonting. Till slut blev pressen så stor att företrädare för ockupanterna erbjöds framföra sin syn på mötet. Ett i den andra ändan av spektrumet är att sabotera Shell-stationer i protest mot Shells agerande i Nigeria.

Det är när det gäller sådana aktioner som det ställs på sin spets att man deltar i en politisk kamp där det främst gäller att vinna och inte främst handlar om att freda sitt goda samvete. Kriteriet för en aktion av det här slaget är alltså om den bidrar till slutseger eller inte. Och det är inte lätt att veta på förhand, vilket är ett argument mot alla som yttrar sig tvärsäkert om vad som är rätt och fel.

Det finns emellertid vissa gamla goda tumregler. En är att konflikten utspelar sig på samhällsscenen, och att det därför är viktigt hur en aktion uppfattas av "publiken", folk i gemen, de som i sista hand är den kraft man måste stödja sig på. En annan är att ju mer våldsnivån trappas upp, desto mer fördel får staten som har större våldsmedel. En tredje är att folkrörelsers starka sida är snabbheten och överraskningsmomentet. En fjärde är att man når större förändringar om man kan inbegripa många i förändringsarbetet, och då krävs bl.a. handlingsformer som stämmer med det folkliga rättsmedvetandet, åtminstone bland dem man vill stödja sig på.

 

Insamlingar

Att samla in pengar till ett mål i ett annat land fyller två syften. Dels förstås det finansiella för den som tar emot pengarna. Dels att man får igång mängder av samtal med folk när man samlar in pengarna på gator och torg. Vilket gör att insamlingar är en av de populäraste handlingsformerna.

Insamlingar kan gå till hela länder som när FNL-grupperna samlade in 10 miljoner kr i 70-talets penningvärde till den vietnamesiska bonderörelsen. De kan också gå till väl avgränsade projekt -- eller till flera avgränsade projekt som när Sekundkampanjen samlade in 300.000 till uppvärmning i Krakow, en folkhögskola i Chile och en annons om atomvapenfri zon i Norden, alltsammans till samma pris som vad militären gör av med på en sekund.

Arbetarrörelsen var tidigt ute med internationella insamlingar till strejker och det var på det sättet de spreds snabbt på 1860-talet i Europa. Under storstrejken 1909 samlades hundratusentals kronor in utomlands i den tidens penningvärde -- men nuförtiden är sådant tyvärr lågprioriterat inom arbetarrörelsen.

 

Projekt

Uttrycket projekt används ofta för ett samarbete om en avgränsad verksamhet. Ofta handlar det om bistånd av något slag -- man går in som fadder för en verksamhet i ett annat land, medan statliga myndigheter står bakom och täcker stora delar, f.n. 80%, av kostnaderna. Som regel ska den mottagande parten utforma idén medan den givande parten talar om vilken typ av verksamhet det kan finnas pengar för och vilka villkor som gäller för att statliga myndigheter ska ställa upp.

Närmare information kan man få från de ideella biståndsorganisa tion ernas samordnare Forum Syd, Box 17510, 118 91 Stockholm, tel 08-702 77 00, fax 702 90 99.

Exempelvis stöder MJVs regnskogsgrupp utveckling plantskolor grundat på den indianska lokalbefolknigens kunskaper och behov för att stärka ett uthålligt skogsbruk. I sju år stödde MJV också ett projekt tillsammans med gummitapparfacket och den folkliga advokatföreningen SDDH för att stoppa mördandet av fackliga aktivister i Amazonas.

 

Vänorter och vängrupper

Ett sätt att göra internationellt samarbete mer levande är att starta direkt samarbete mellan orter i olika länder. Folkrörelser och kommun kan till sammans, ibland med stöd av lokala företag, bygga upp ett samarbete med en ort i ett annat land. Denna tradition har funnits länge inom Norden. Den utvecklades också, särskilt på 80-talet, med öst-väst-utbyte (t.ex. Alingsås -- Kranska Gora), nord-syd-samarbete (t.ex. Elverum -- Namibia) och ibland t.o.m. öst-väst-syd. Senast har schweiziska och belgiska kommuner engagerat sig i samarbete med krigsdrabbade kommuner i f.d. Jugoslavien. Ett kommunsamarbete där många kom muner i hela Europa ingår är Klimatförbundet, vars deltagare har förbundit sig att halvera utsläppen av klimatgaser till år 2010 och att stödja indianer i Ama zonas.

En mindre krävande variant är vängrupper som direkt engagerar sig i projekt i andra länder eller i utbyte av kontakter mellan t.ex. skolor eller arbetsplatser.

 

Utbytesprogram

Organisationer kan skapa praktikplatser och ibland t.o.m. betalt arbete för deltagare i samarbetande organisationer i andra läder, särskilt för ungdomar. Så har t.ex. A SEED gjort.

 

Turnéer

Ett sätt att skapa närhet till ett skeende på andra delar av jorden är att bjuda in deltagare därifrån att besöka ens eget land, träffa människor och uppträda på opinons- och informationsmöten. Ett exempel är Amazonasturnén 1996 då folk som försvarar mänskliga rättigheter i Amazonas träffade både folkrörelser och politiker i Europa. Turnéer kan också organiseras i masskala och fungera som någon sorts demonstration som uppträder på många orter. Ett exempel var Ungdomsaktionen för Europas Skogar 1986, som började som en demonstration från Kiruna till Budapest och resulterade i ett permanent europeiskt ungdomsnätverk för miljöaktivister, EYFA.

 

Marscher

Gränsen mellan en turné och en marsch kan vara flytande; kanske är kärnan i en marsch att man går. Men man kan också cykla. När den tyska och den svenska kärnkrafts industrin gått samman cyklade ett 70-tal personer från kärnavfallslagret i Gorleben i Tyskland till Barsebäck för att sedan delta i Barsebäcksdemonstrationen 1999.

När frågan är en angelägenhet för många kan man nå ett massdeltagande, som t.ex. när kvinnor för fred marscherade till Paris, Minsk och Washington i början av 80-talet, när arbetslösa i Spanien och Frankrike marscherade för jobb 1994 och 1995, eller när den indiska självständighetsrörelsen marscherade till havet för att bryta engelsmännens salt monopol på 30-talet. Men även mindre grupper -- eller en ensam person -- kan nå hyggliga resultat genom att visa mod. Miljörörelsen i São Paulo startades under militärdiktaturen av att en ensam man började demonstrera mot nedsmutsningen. Det blev början på miljöorganisationen APEDEMA-SP med hundratals aktiva grupper i hela delstaten.

 

Rörelseresor och ekoturism

I folkrörelser finns goda möjligheter att få kontakt med människor i andra länder. Att träffa folk utanför stora möten ger ofta djupare möjligheter att byta erfarenheter och är dessutom roligt. Speciella resor kan därför arrangeras för att man ska få träffa folk och inget annat. Detta görs rutinmässigt av flera folkhögskolor, t.ex. Färnebo folkhögskola, som då också arrangerar studier om det land man ska åka till. Det finns också särskilda organisationer för sådan turism, t.ex. Servas.

Ekoturism är däremot bara vanlig turism som anpassats för att inte skada naturen så mycket. Men här får man vara på sin vakt: vissa oseriösa företag sätter också stämpeln på naturupplevelser som är mycket förstörande för den natur som upplevs.

 

Informationscentra

Informationsmängden om internationella förhållanden ökar. Det är lätt att gå vilse. När det gäller grundinformation kommer man långt på bibliotek, men när det gäller speciella aktuella frågor behöver man kontakt med dem som följt frågan på nära håll. Offentliga myndigheter och företags informationsavdelningar kan vara en möjlighet.

En annan är folkliga organisationer eller oberoende tidningar och informationscentra. De har oftast små resurser att samla bred information, men har i gengäld ofta den kritiska kunskapen. Det gäller i synnerhet organisationer som har specialiserat sig på information om någon bestämd fråga, t.ex. genmanipulering, dammbyggen eller storföretagens makt, och ger ut tidskrifter eller nyhetsbrev om detta. Se också litteraturlista.

 

Hemsidor

En växande informationsmängd finns idag på Internet. Urvalet är dock skevt, med stor övervikt för Nordproducerade sidor i allmänhet och för anglo-amerikansk kultur i synnerhet.

Hur ska man då hitta rätt i denna informationsflod? Det finns en del regler som man kan följa. Redovisas på hemsidan klara värderingar i frågor där det råder en påtaglig konflikt i samhället med motstridande intressen är det inte bara positivt utan också nödvändigt. Finns där också en bra redovisning av de bästa argumenten från motparten i konflikten är det ännu bättre. Bemödar man sig om källhänvisningar och ger detaljerad information om särskilt viktiga händelser eller fakta är det också positivt. Täcker man verkligen in de viktigaste frågorna inom det tema man påstår att man arbetar inom? Uppdateras material så att det är relevant tillräckligt ofta? Finns tillräckligt mycket av intresse på hemsidan?

Hemsidor kan man finna på olika sätt. Har man organisationen namn kan man lätt hitta hemsidan via en sökmotor på internet om organisationen har en hemsida. Svårare är det om man söker kampanjhemsidor kring en visst tema. För att lättare hitta liknande hemsidor finns olika former för hemsidessamarbete. Den vanligaste och enklaste formen är en länksida på hemsidan där tips om andra hemsidor ges, i bäst fall med kommentarer om vad som finns på den hemsida som man länkar till. Det kan vara web-ringar som bygger på att hemsidor med likartat innehåll lätt länkas till varandra genom en banner som finns på första sidan. Här kan man klicka sig vidare till nästa hemsida på web-ringen eller till ett index där alla web-ringens hemsidor finns med så man kan gå direkt dit man vill. Idag blir portaler allt vanligare. Här beskrivs varje ingående hemsida mer utförligt, det finns gemensamt material om portalens inriktning och ibland en ingress eller hela artiklar i fulltext från de hemsidor som är med i portalen. Den mest allsidiga portalen är IGC som startade samordning av folkrörelsernas datakommunikation. Denna portal har också flera underportaler för avgränsade områden som Labournet, Greennet, Peacenet, Womennet etc. Andra portaler börjar som ett folkrörelsesamarbete inom ett visst land eller kring en viss en viss värd för hemsidor och datakommunikation. Den kan ha uppstått kring noderna som byggdes upp av APC som SANGOnet i Sydafrika där många större folkrörelser av olika slag är med eller kring ett driftigt dataprojekt som Antenna.nl i Holland eller Kaapeli.fi i Finland. De kan också uppstå kring en viss grupp av organisationer. Vanligt är att bistånds- och solidaritetsoprganisationer gör en portal som den svenska Globalportalen och den internationella men mest brittiska One World. Ett annat exempel är danska fredsrörelsen som har en gemensam portal fred.dk. Starka när det gäller hemsidor är också aktiviströrelser som i Norden samordnat sig på portaler som motkraft.se, motkraft.dk och motkraft.no. En annan utgångspunkt kan vara tidskrifter som bygger upp omfattande hemsidor där också material från folkrörelser är viktigt. I Sverige är Radikal.com ledande som startats av ETC och Ordfront. Amerikanska Znet uppbyggt kring tidskriften Zmagazine är en liknande mycket omfattande hemsida. Hela tidskrifter kan idag göras enbart digitalt som svenska yelah.net med mycket stort arkiv eller nederländska Konfrontatie med material på både holländska och engelska. Individer eller en mindre grupp människor kan ibland göra bättre hemsidor snabbt när en ny fråga blommar upp. Under Jugoslavienkriget 1999 gjordes i Sverige, Norge, Italien och på andra håll de bästa hemsidorna med mycket omfattande material av sådana initiativ. I andra fall gjordes de av fredsorganisationer som på Island eller i Danmark. På kort tid fanns på så sätt nationella hemsidor med nyheter och information om protester mot kriget i åtminstone 11 länder i Europa.

 

E-postlistor

Olika former för e-postkommunnikation har spelat en stor roll för nya folkrörelser sedan denna teknik utvecklades. Sitt stora genombrott i internationell kampanjorganisering fick e-postlistor inför WTO-mötet i Seattle. Det fanns många listor som producerade material med StopWTOround som den mest inflytelserika. Det svåra med e-postlistor är att hitta de mest relevanta och att komma med och hoppa av i tid så man får den information man vill. E-postlistor kan vara både öppna för alla och slutna. De kan också vara redigerade av en eller ett fåtal personer eller vara öppna för alla som vill att skicka bidrag genom. En kampanj kan ha både en utåtriktad e-postlista för alla som vill få redigerad information och en intern e-postlista för alla som vill vara med och organisera där alla kan sända meddelanden till varandra. Är det en mycket liten eller mycket stor kampanj kan det finnas en gemensam lista där alla kan sända bidrag till varandra.

Man får reda på nya e-postlistor genom information i tidningar, på hemsidor gjorda av folkrörelser eller särskilda kampanjer eller genom e-postmeddelande som man får därför att man redan varit aktiv i liknande frågor. Man får också reda på dem på möten eller under aktioner. E-postlistor kan vara av olika slag. Man talar allmänt om högfrekventa och lågfrekventa listor beroende på hur många meddelande om dagen eller i månaden som kommer på listan. En fördel är om tidigare meddelanden som kommit på listan finns att hitta på internet hos den värd som tillhandahåller e-postlistservicen, något som blir allt vanligare.

E-post-kommunikation och hemsidor är dock problematiska ur säkerhetssynpunkt. E-post kan ovidkommande läsa och hemsidor kan lätt bli attackerade av fientliga personer så att de inte fungerar.

 

Telefonorganisering

Telefon har på sistone börjat få ett visst genomslag som metod för organisering i samband med internationella aktioner vid toppmöten. Mobiltelefoner används för att samordna aktivister för att koordinera demonstrationer och civila olydnadsaktioner. Vid lokala aktioner har telefonkedjor spelat avgörande roll som när larmet gick 11 maj i Stockholm 1971 för att rädda almarna och hundratals aktivister dök upp mitt i natten och stoppade fällningen av träden trots polisens våldsamma försök att hindra räddningen. Idag har SMS-kedjemeddelanden spelat stor roll för massmobilisering av protester i Helsingfors mot rivningen av magasin vid järnvägen och ett mentalsjukhus. Meddelanden med uppmaning av protestera sändes till en kärna av aktivister med uppmaningen att sända vidare till tio personer vardera vilket snabbt blev till en lavin. Med allt fler länder där mobiltelefonabonnemangen är fler än de fasta abonnemangen och minskade kostnader för internationella telefonsamtal relativt lokalsamtal ökar möjligheten för samtidigt koordinering av rörliga aktivister och SMS-mobilisering. Någon metod för att nå folkmajoriteten i världen är det dock inte. Fortfarande har hälften av jordens befolkning aldrig ringt ett enda telefonsamtal.

 

Filosofi och kunskapsbyggande

En sida av internationellt samarbete som är minst lika viktig som att påverka det aktuella skeendet är att bygga upp identitets- och förståelseskapande ideologier. Sådant är oerhört viktigt om man ska bygga upp en folkrörelse med anspråk på att agera självständigt för att förändra världen.

Här finns flera möjligheter. Internationella sommaruniversitet och folkhögskolor har ofta en sådan inriktning, liksom det är en del av alla seriösa folkrörelseorganisationers arbete. Litteratur spelar ofta en stor roll.

 

Konferenser

Folkrörelser och andra icke-statliga organisationer har ett behov av att träffas och diskutera sin politik för att vara någorlunda samstämd. Av ekonomiska skäl brukar detta ske i samband med internationella FN- eller EU-möten, då också ideella organisationer brukar bjudas in för den folkliga legitimitetens skull. Priset man får betala för biljetten är ofta att mycket av dagordningen är bestämd på förhand av personer som den inbjudande organisationen utsett, men om man är beredd på detta går det också att finna plats för självständig diskussion.

Metoden utnyttjades tidigt av arbetarrörelsen som tog initiativ till sin första internationella organisation Första Internationalen i samband med officiell inbjudan till världsutställningen i London 1862.

 

Möten och läger

Mer informella utbyten kan organiseras genom sommarläger eller liknande. På sådana brukar man sällan syfta till formella beslut. Det viktiga är istället att folk lär känna varandra för att kunna samarbeta bättre med varandra i framtiden. Men många initiativ har fötts på sommarläger, t.ex. de stora Barsebäcksmarscherna på 1970-talet eller den globala folkliga aktionen mot "frihandeln" och WTO som startades i Genève 1998 efter att folkrörelser från tredje världen träffats på ett läger i Lacandóndjungeln i Chiapas med 4.000 deltagare och ett läger i Spanien med 2.000 året innan.

Inom olika rörelser har det ofta blivit tradition med internationella läger. Miljörörelsen i Europa och Latinamerika organiserar Ecotopia-läger varje år.

 

Permanent erfarenhetsutbyte

Folkrörelser som är intresserade av mer allsidiga sätt att förändra världen organiserar också erfarenhetsutbyte. Syftet är att få idéer till nya strategier och handlingsmodeller, och att hitta sätt att binda samman frågor som man vanligen inte brukar hitta kopplingar mellan. Exempelvis träffas (bl.a) miljö-, solidaritets- och kvinnoorganisationer i Europa och Nordamerika i ANPED medan motsvarande organisationer i Asien träffas i PP21.

 

Folkrörelseavtal

För att samarbeta kan olika folkrörelser och andra icke-statliga organisationer ingå avtal. Det kan gälla specifika projekt, men också allmänna principer för politiken eller utbytet inom olika områden. Störst uppmärksamhet har de s.k. NGO Treaties från Rio fått. De består av ett 40-tal avtal om olika områden som t.ex. om uppförandekod och om former för globalt beslutsfattande bland ideella organisationer, om konsumtion och livsstil och om gemensamma ståndpunkter kring frågor som t.ex. skuldavskrivning, koldioxidutsläpp och genteknik.

 

Påtryckarallianser och lobbying

För att påverka en viss institution kan särskilda nätverk bildas med huvudsyftet att organisera påtryckning eller lobbying. Dessa nätverk kan vara mycket specialiserade och professionella med varierande grad av långvarighet. Ofta sker en arbetsfördelning inom nätverket för olika sakfrågor eller geografiskt. Varje kontinent brukar t.ex. ha en huvudansvarig som kallas nod som står i kontakt med ämnesansvariga och ett globalt centrum om det finns ett sådant.

Ett exempel är kampanjen för att ändra på Världsbankens regler, som med viss framgång inriktades på USA-politiker eftersom det är USA som bestämmer i Världsbanken. Ett mer permanent är NGDO Liaison i Bryssel som är ett samarbete mellan bistånds- och solidaritetsorganisationer för att påverka EU i Tredje Världen-frågor.

Lobbying kan liknas vid staters diplomatiska förbindelser. Den behövs för kommunikationens skull och för att undanröja missförstånd. Däremot går det knappast att övertyga en stat eller ett företag att ändra sig bara genom att argumentera; sannolikt vet de redan mycket väl vad de gör. Man måste också sätta kraft bakom argumenten, dvs skapa nya fakta som de måste ta hänsyn till. Och det gör man med mobiliseringar utanför lobbyn.

Ett annat problem med lobbying är att det kan vara svårt för en folkrörelseorganisation att kontrollera sina egna lobbyister. Mer än en folkrörelselobbyist har gått bildligt talat vilse i maktens korridorer, genom att låta sig imponeras, smickras eller köpas. Ett sätt att garantera sig mot detta kan vara att hjälpa lobbyisten med strikta mandat och kräva strikt redovisning.

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org