Dokument
Bakgrundsartiklar
- Olivier de Marcellus: Allmänningar, gemenskaper och rörelser
- Demokratins bärare, kapitel 9
- Globalisation, labour and the Polanyi problem, av Ronaldo Munck (extern länk)
 
Mobiliseringar
- den indiska trädkramarrörelsen
- stadsrörelsen i Amsterdam
- stadsrörelsen i Madrid
- IMF-upproren
- den sydafrikanska antiprivatiseringsrörelsen
- det engelska motorvägsmotståndet
 
Adresser
Bibliografi
Dito, kommenterad
Externa länkar

 

Till huvudsidan

Läs fulltext om folkrörelser här!

 

 

Allmänningsrörelser

 

 

 

 

 

Fredsrörelser och miljörörelser är rörelser för allmänningar -- de är inte mobiliseringar av någon särskild grupp eller kategori för att ta tillvara sitt intresse utan de är i någon mening mobiliseringar för att värna hela det civila samhället mot förstörelse eller styckning eller rovdrift.

Men fredsrörelser och miljörörelser är bara de uttryck för sådant som -- på gott och ont -- har lyckats arbeta ihop en egen identitet som håller över tid och rum. De flesta sådana rörelser är lokala och upplever sig inte som annat heller. Ty deras allmänningar är bara lokala.

Folkrörelser försvarar allmänningar för att

  • det i det speciella fallet är enda sättet för alla att få en del; om allmänningarna skulle privatiseras skulle många bli utan,

  • det i många fall är effektivare med "gåvoekonomier" där alla bidrar och kan ta del av bidragen utan att behöva betala för att komma med,

  • privatisering och marknad sätter igång farliga processer; på marknaden är allt utbytbart och både överlevnad och förtroende riskerar att säljas för pengar,

  • skötseln av allmänningarna bygger upp de relationer som skapar "samhället", och gör det möjligt för oss att skaffa oss en gemensam förståelse för vår belägenhet och skydda oss mot maktmissbruk,

  • ömsesidigheter har ett egenvärde därför att vi människor mår bra av att ha fasta relationer till andra.

Under artonhundratalet och fram till ungefär 1950 fanns två fokus för allmänningsrörelser. Dels strävade en mycket bred allians som bestod av nästan alla utom kapitalisterna efter ett socialt säkerhetssystem av hälsovård och försäkringar mot sjukdom, ålderdom, olyckor och arbetslöshet. Dels strävade arbetarrörelser efter "social bostadspolitik" dvs garanterad bostad för dem som strömmade till städerna och konfronterades med deras monopolistiska fastighetsmarknad.

I Syd har dessa frågor aldrig blivit lösta. Där har allmänningsrörelser hela tiden bestått av att kåkstädernas invånare har försökt få sina områden dels legaliserade, dels försedda med vatten, avlopp, el, busslinjer, skolor, hälsokliniker osv. Någon gång har dessa rörelser kunnat utvecklas långt. En kåkstadsrörelse i São Paulos förstäder, som startades av befrielseteologiska präster, började till slut organisera sig på arbetsplatserna också och drog igång de strejker som fällde militärregimen på åttitalet. Kåkstadsrörelser i Sydafrika blev kärnan i apartheidmotståndet.

I Nord hotades redan befintliga allmänningar av efterkrigstidens högkonjunktur. Dels började de styckas och placeras på marknaden -- mot detta reagerade ungdomsrörelser som försökte återuppliva en kultur byggd på ömsesidighet genom att bosätta sig i kollektiv och göra aktioner mot kommersialismen. Dels hotades folks livsvärdar av stora byggprojekt. Stora delar av städernas kärnor raserades och fylldes med kontor och motorvägar eller snobbades till och fylldes med folk ur övre medelklassen som tröttnat på allmänningslösa förorter. Mot detta organiserades "stadsrörelser" av de hotade -- en allians av ungdomar på jakt efter ett ömsesidighetsbaserat liv och boende som ville bo kvar där de var vana.

Sedan åttitalet har allmänningarna hotats i än högre grad. De styrandes försök till krislösning, det s.k. Washingtonsamförståndet, går ut på att göra allt till marknad för att öka möjligheten för företagen att göra vinst. Mot detta har folk organiserat sig på olika vis.

Pionjärer kan man säga var folk i Syds fattigstadsdelar som organiserade s.k. IMF-uppror från sjuttitalet och framåt när de internationella bankerna tvingade Syd-regeringar att avskaffa sociala rättigheter för att istället kunna betala räntor. Det hittills mest omfattande är det som inträffade i Argentina i december 2001. På en del håll har sådant lett till mer kontinuerlig organisering.

Från nittitalet har fler krafter tillstött. Bönder har gjort uppror mot matbolagens försök att privatisera generna. Ungdomar har gjort uppror mot nöjesbolagens strävan att copyrighta kulturen, genom att piratkopiera musik. Datoranvändare för en lågintensiv krigföring mot Microsofts försök att monopolisera våra kommunikationer, genom att piratkopiera program. Nords fackföreningar försöker (när de kan förmå sig till att göra något) proteststrejka mot avskaffade socialförsäkringar.

Försvaret av allmänningarna är den ena kärnan i den s.k. globala rättviserörelsen, också kallad globaliseringskritiken. Den andra kärnan är Syds försvar mot Nord.

 

Litt: Karl Polanyi: Den stora omvandlingen, Arkiv 1987, Manuel Castells: The city and the grassroots, Edward Arnold 1983, John Walton & David Seddon: Free markets and food riots, Blackwell 1994; Olivier De Marcellus: Commons, Communities and Movements: Inside, Outside and Against Capital, The Commoner 6.

 
						
Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org