Kan arresteringen av aktivisttänkaren Boris
Kagarlitsky hjälpa oss att skapa medvetenhet om det nuvarande
politiska tillstånd som mänskligheten står inför?
Han sitter nu häktad anklagad för terrorism på grund
av sitt motstånd mot det ryska anfallskriget mot Ukraina.
Många har agerat mot kriget, ibland hårdare drabbat
av förtryck än Kagarlitsky. Han är hur som helst
viktig att lyfta fram som representant för alla politiska
fångar i Ryssland och de som trakasseras. Anledningen till
detta är att han också teoretiskt tar upp krigets
rötter, hur det utvecklas och vad som kommer härnäst
i både politiska och socioekonomiska termer. Hans kombination
av teoretisk förståelse i kombination med politiskt
agerande mitt i en historisk konflikt kan vara av mer allmänt
intresse för rörelser överallt.
Ett av problemen
som rörelser står inför idag är
politisk apati, en tendens i många delar av världen
från Argentina till Ryssland. Kagarlitsky har konsekvent
tagit upp denna apolitiska stämning i Ryssland som ett hinder
för social förändring. En liknande stämning
bland många åtminstone i väst är att säga
att det är lättare att föreställa sig världens ände än
slutet på kapitalismen. Det som behövs är samarbete
med företag och andra delar av systemet för att ta
gradvisa steg inom olika politiska områden. En radikal
förändring av systemet är omöjlig under överskådlig
tid.
Boris Kagarlitskij har dramatiska tendenser i sitt
tänkande
och agerande. På något sätt en av mycket få revolutionärer
i vår tid i både politisk och socioekonomisk mening.
Detta kanske ledde till att han stödde Antimaidanupproret
i Donbass i hopp om att detta också skulle katalysera förändringar
i både Ukraina och Ryssland. Han såg problemen i
upproret. Allmänt pekar han på: ”den oundvikliga
inkonsekvensen i varje revolutionär process och ibland till
och med närvaron av reaktionära tendenser i den” samtidigt
som han säger att detta ”alltid kan användas
av förkämparna för rörelsens ideologiska
renhet som ett slags ideologiskt alibi för att motivera
sin ovilja att delta i praktisk kamp.” Han såg Antimaidan
som ett socioekonomiskt svar på den aggressiva nyliberala
regimen som installerades i Kiev i februari 2014.
När detta
visade sig vara fel och Ryssland tog mer och mer kontroll över
de självutnämnda folkrepublikerna
började Kagarlitskij att motsätta sig hur Ryssland
använde konflikten i Ukraina för sina egna syften.
Han blev en av de häftigaste kritikerna av Putin och oligarkerna.
Med sin socioekonomiska kritik kunde Kagarlitskij bidra till
att utvidga oppositionen mot kriget. Hans fokusering på behovet
av att förstå den politiska apatin hos de ”arbetande
massorna” i Ryssland fick honom att ändra sin ståndpunkt.
Detta medan systemets oförmåga att förändras
gjorde beslagtagande av oligarkernas rikedom till en nödvändighet.
Detta för att stoppa inte bara kriget utan också den
socioekonomiska regim som gjorde kriget till en nödvändighet.
Men
Kagarlitsky kan vara till hjälp för oss även
på mikronivå och inte bara på global makronivå.
Här konfronteras vi med ett mer avancerat intellektuellt
behov av att titta på varje situation där vi ställs
inför en möjlighet att agera från en position
bortom dualistiskt tänkande. Kagarlitsky ser likheten i
till synes motsatta positioner mellan utopism och reformism.
Han kritiserar båda. "Kombinationen av högstående
moralisk utopism med absolut jordnära pragmatism, inte ens
av 'små handlingar', utan av små momentana vinster,
förutbestämde en fatal omöjlighet av någon
strategi."
"Tro på en utopi kan upprätthålla
entusiasm, men den kan inte ge strategisk vägledning." säger
Kagarlitsky och fortsätter ”Revolt kan inspireras
av utopiska idéer. Politik å andra sidan börjar
bara där utopin slutar. Politik måste helt enkelt
vara konkret och praktisk, för det finns helt enkelt inget
annat sätt att göra politik. Detta betyder dock inte
alls att politiker (särskilt de på vänsterkanten)
ska begränsa sig till den närliggande horisonten av
små och omedelbara uppgifter. Kampen för att förändra
samhället i sig öppnar nya perspektiv. Bara inte genom
försök att uppfylla utopiska önskningar eller
idealistiska drömmar, utan genom konkret arbete för
att lösa specifika problem, om än mycket storskaliga
sådana.”
Kagarlitsky använder sig av György
Lukács för
att förklara sakens kärna. Lukács kommenterade
diskussionen mellan revisionisterna, som kritiserade marxismen,
och dogmatikerna, som försvarade den från all kritik.
Han såg inte stor skillnad mellan dem: önskan att
skydda ideologisk renhet från den "besmutsning" som är
förknippad med sökandet efter praktiska lösningar … ,
leder till samma avsteg från verklighetsuppfattningen,
från "praktisk-kritisk verksamhet", till samma återgång
till den utopiska dualismen av subjekt och objekt, teori och
praktik som revisionismen har lett till.
I dagens rörelser
kan vi tala om både ideologisk renhet
och utopism som betydande inslag. En är tendensen att kräva
användning av rätt ord eller att varje handling måste
vara ett exempel på det nya utopiska samhället. En
annan att ge upp alla praktiska aktiviteter som inte begränsar
sig till gradvisa vinster inom de nuvarande institutionerna.
Därmed
ser vi hur abstrakt teori och ”vetenskap” skiljs
från erfarenhetsutbyte mellan rörelser. Vetenskap
blir ett teoretiskt objekt som produceras i formella organisationer
separerade från det praktiska ämnet som ska använda
den vetenskapliga kunskapen som om vetenskapen kan säga
hur vi kan förändra samhället. Denna dualistiska
utopism blir särskilt motsägelsefull bland organisationer
som definierar sig själva som vänster. Å ena
sidan ses marxismen som en teori som bättre kan förklara
det nuvarande socio-ekologiska tillståndet än någon
annan samtidigt som vänsteraktivister motsätter sig
såväl antineoliberala krav som krav mot den nuvarande
militära världsordningen i klimatrörelsen. De
ser inget sätt att expropriera kapitalisterna inom en överskådlig
framtid och inte heller att förena fred och miljörörelse
som en viktig uppgift. Deras strategi är reformistisk inom
uppdelningen av politiken som den är organiserad i den nuvarande
världsordningen.
Hur Kagarlitsky samtidigt kritiserar isolering
i en ren ideologisk position eller stegvisa steg inom nuvarande
institutioner är
angeläget inte bara för vänstern. Uppdelningen
av politiken bort från upplevelsen av det dagliga livet
kan mycket väl vara en av orsakerna till politisk apati,
inte bara i Ryssland utan också på många andra
platser i världen. Kagarlitsky har visat att det är
möjligt att göra politik bortom vad som ses som omedelbart
påträngande även under svåra repressiva
omständigheter. Hans intellektuella förståelse
under sin erfarenhet av sanning för att använda ett
uttryck från Gandhi som tar upp behovet av att undvika
utopisk dualism och separation av teori och praktik kan vara
mycket användbar för andra också.
Tord Björk
Boris Kagarlitskijs citat är
tagna från texter publicerade
på Rabkors Telegramkanal i juli och augusti 2023. Texterna är
maskinöversatta med viss korrigering av författaren.
Rabkor är den medieplattform som startats av Kagarlitskij.
En omfattande solidaritetskampanj pågår sedan han
häktades och fördes till Komirepubliken i Arktisregionen
25 juli. Den kan följas på Telegramkanalen Freedom
for Kagarlitsky. 16 september ordnas en internationell aktionsdag.
I Ryssland sprids affischer, ordnas möten för att skriva
brev gemensamt till Kagarlitskij och högläsa hans texter.
Du kan skiva på det i Sverige startade uppropet
Free Kagarlitsky.
Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org
www.folkrorelser.org
