Hur ackumuleras makt i en värld som samtidigt blir både mer globaliserad och fragmentiserad? Kan aktörer bättre förståelse av både de formella och de informella, de intellektuella och de emotionella sidorna av kollektiv handling göra dem mer demokratiska och frigöra större vilja att delta?

Globalisering är en problematisk term. Erkända drag är dock minskad makt för nationalstaten och ökad makt för marknadens transnationella aktörer och internationella organ som EU och IMF. Hannerz (1992) tar också upp processens kulturella sida där han pekar på en samtidigt tendens till ökad likformighet genom storskalig företagsamhet och politiska regleringar, parallellt med ökade möjligheter till unikt varierat utbyte av mening genom kommunikationsmediernas och personresornas expansion.

Svårigheten när man studerar globaliseringsprocesser är att avgränsa ett överkomligt område som är tillräckligt relevant. I denna uppsats är begränsningen de händelser under några dagar i september-oktober 1994 då två parter ställdes mot varandra i samband med att Bretton Woods-institutionerna firade sitt 50-årsjubileum. Den ena parten planerade för de kommande 50 åren av fortsatt existens som dominerande global aktör. Den andra parten planerade för att Bretton Woods-institutionerna ska avskaffas eller reformeras i grunden.

Den part som här ska studeras är den formellt svagare oppositionen.

Bretton Woods-institutionerna (BWI) har en stark inverkan på globaliseringen. Jubileumsveckorna ger på grund av möjligheten till reellt inflytande i världen, blandningen av aktörer och den ideologiska nivån en stark intensitet åt händelserna.

BWI består av Världs-banken (WB), Internationella Valutafonden (IMF) och Världs-handelsorganisationen (WTO, nyligen framvuxen ur GATT). Dessa institutioner ökar sitt inflytande och driver på globaliseringsprocesser. Det var WB och IMF som firade jubileum och höll ordinarie beslutande möten i Madrid, medan WTO fanns med i jubileumskonferenserna om BWI och om frihandelns välsignel-ser.

Den aktör som närmare studeras här är folkrörelser och så kallade icke-statliga organisationer, på engelska non-governmental organizations, NGOs &emdash; ett begrepp som har blivit allt vanligare även i Sverige som beteckning på företrädare för det civila samhället. Deltagandet av dessa aktörer i samband med överstatliga konferenser har ökat stadigt, i form av dels lobby-påverkan, dels arrangerande av motkonferenser, protester och parallella möten. Detta ökande deltagande från folkrörelser och särskilt NGOer har nått en sådan nivå att det mötts av officiellt erkännande. Formella kanaler för deltagande genom observation öppnas och ibland ges rätt att tala på officiella konferenser.

I Madrid var dessa formella vägar mer stängda än i t.ex. FN-sammanhang. I denna studie fokuseras på de folkliga aktiviteter som arrangerades i samband med att det officiella mötet pågick, med Alternativ Forum 26.9-2.10. 1994, också kallat Planetens andra röster, The Other Voices of the Planet, som kärna.

 

Akademiska problem

Globaliseringsprocesserna skapar problem för den traditionella arbetsfördelningen mellan akademiska ämnen. Dels förskjuts maktbalansen mellan olika sektorer och nivåer. Ekonomin har trängt in på den maktsfär där tidigare politiken härskade, och massmediamoguler anses idag kunna ha större makt än statschefer. Både politologin, eller statsvetenskapen som det heter i Sverige, och sociologin har till stor del haft nationalstaten som modell för den självklara huvudaktören eller sitt typiska samhälle, vilket blir problematiskt när nationalstatens makt minskar. Även nationalekonomernas dominerande modell kontraktsförhållandet mellan individer är problematisk.

Det partitagande för staten eller marknaden som den relevanta aktören eller arenan som ofta finns bland företrädarna för dessa ämnen ersätts här med ett partitagande för det folkliga deltagandet. Elzinga (SOU 1986:34) påpekar att objektivitet inte är oförenligt med partitagande. I ett samhälle delat av klassmotsättningar och partsintressen blir forskning som förbinds med ett visst sammanhang automatiskt partitagande. Lösningen är enligt Elzinga att "Kriterier för att välja sida och objektivitet måste bedömas utifrån två helt olika uppsättningar av kriterier -- å ena sidan externa kriterier för samhällsrelevans, å andra sidan interna kriterier för kvalitetskontroll".

Denna studie vill främst vara relevant för de folkrörelser som försöker motverka den tudelning som sker i en samtidig globalisering och fragmentisering. Det kan ske genom att man överbryggar uppspaltningen i globala och lokala nivåer i nivåöverskridande processer. Ett försök till detta inleddes av de spanska arrangörerna av Alternativ Forum. Denna studie söker analysera varför ett sådant folkligt nivåöverskridande är så svårt, och som det heter i akademiska sammanhang möjligheter och begränsningar för detta.

Två akademiska forskningsinriktningar kommer här att vara utgångspunkten för studien, förutom det lekmannasökande efter kunskap om folkrörelser och utvecklingskritik som skett i den nordiska alternativrörelsen. De två akademiska inriktningarna är studiet av folkrörelser främst gjorda av sociologer, och antropologi.

Båda har det gemensamt att deras traditionella studieobjekt är på väg att upplösas. De småskaliga samhällena var enligt Hannerz (1992:35) inte så stabila som antropologerna föreställde sig, och nu mindre än någonsin. Folkrörelserna är också på väg att försvinna enligt många, antingen genom att bli till stora apparater eller genom att bli så små att de inte längre kan kallas folkrörelser. Sverker Sörlin (1991) hävdar att försöket att på 1970-talet starta miljöorganisationer som folkrörelser visar att folkrörelsemodellen är obsolet eftersom folk inte längre intresserar sig för den.

 

Varför använda antropologi?

Som få andra samhällsvetenskapsmän har antropologer vägrat ställa upp på dualismen mellan fältarbete och teoretiserande. "They refuse to serve as middlemen, importing exotic data for the delectation -- or discomfiture -- of theorists. Indeed, they are likely to reject on principle the characteristic division of labour in the social sciences between the theorist, or syntheziser, and the experimentalist, or field worker," (Kuper 1992:1). Sedan Malinowskis dagar vägrar antropologerna också att accpetera en dualism mellan kvantitativa och kvalitativa data. Det räcker inte med överblick och mätbara aspekter, ingående direkt observation krävs också för att förstå en viss kultur. "Every professional social anthropologist is expected to have had first-hand ethnographic experience" (Kuper 1992:2). En sådan vägran att gå in i etablerad rollfördelning för kunskapssökande kan vara särskilt fruktbart för att studera något så oetablerat som folkrörelerna i Madrid, både som metod och genom den typ av kunskap antropologin samlat.

Även när det gäller den övergripande frågan -- hur makt ackumuleras -- är antropologin användbar när man studerar komplexa nya maktarenor där många kulturer agerar och olika tidigare mer skilda maktsfärer glider in i varandra. Behovet av ett maktbegrepp som är grundat i studier av många samhällen är en första nödvändig utgångspunkt. Makt är ett problematiskt begrepp vilket också framgår av de antropologiska studier som gjorts. Keesing (1981:299) säger att "[e]ven after publication of a major comparative volume on the anthropology of power (Fogelson and Adams 1977), and continuous efforts by political scientists and sociologists, the study of power remains conceptually fuzzy. Social scientists have fairly clear intuitions about power, and difficulty in rendering them precisse and explicit." Adams definierar makt som "the ability of a person or social unit to influence the conduct and decision-making of another..." och vidare "when we speak of an individual's power, we are speaking of the totality of influence deriving from the totality of controls that he exercises, directly .... or indirectly ..." (båda 1977:388). Makt måste ses i situationella och relationstermer säger Keesing -- "If we reify it into an imaginary substance people have more or less of, it wil serve us badly" (1981:300).

Centralt för studier av makt är alltså att alla sidor av den måste undersökas. Här passsar antropologin väl in med sin allsidiga syn. Inte minst har antropologin en styrka i att undersöka inte bara formella ekonomiska och politiska system utan också kulturen. För ekonomiskt och politiskt icke-privilegierade grupper är kulturella faktorer som de själva har större möjligheter att påverka intressant. Kulturella maktaspekter är mindre belysta i studiet av politik.

Antropologin har inte lyckats etablera någon domine-rande skola för politiska fenomen. I sin omfattande studie Anthropology and Politics -- Visions, Tradi-ions, Trends (1990) visar Joan Vincent att detta i vissa avseenden kan vara en styrka mer än en svaghet. Vi får en mångfald bidrag från olika antropologiska studier om politik. Centralt vid studiet av folkrörelser och globalisering är att se till både formella och informella processer. I många samhällen saknas formella politiska institutioner men för den skull inte politik. Det gör det nödvändigt för antropologerna att lära sig se lika mycket till informella som till formella aspekter av politiken. I en klassisk fältarbetshandbok från 1912 skriver Barbara Freire-Marreco att både informell och formell auktoritet måste upptäckas. Hon uppmanar vidare till att leta efter åsikter från både unga och gamla och att studera hur akuta problem tas om hand, hur maktbalanser visar sig, liksom gränser och kontroll av auktoritet. Denna manual kan med fördel användas än idag vid studiet av vad som hände i Madrid.

Intresset för politik försvann dock nästan helt under den uppblomst-ring för studiet av småskaliga samhällen som sedan följde, med enstaka undantag som t.ex. William MacLeod (The American Indian Frontier, 1928). Han har ett dubbelsidigt politiskt och ekonomiskt frontperspektiv på indianerna och de vita i USA som kan lära oss nödvändigheten av att överskrida för småskaliga perspektiv på den mindre mäktiga parten i en konflikt. Hans blick för större kon-flikter där de marginaliserade parterna ses som suveräna aktörer förmögna till att ändra historien blir inte vanlig inom antropologin förrän på 1970-talet genom intresset för världssystemteori och global antropologi (Wolff 1980). Denna blick kan vara bra som motvikt till ett alltför närsynt sökande efter unik småskalig kultur som betoning av delagande observation kan leda till.

Slutligen förser oss antropologin med det djupaste ifråga-sättandet av det odiskutabla i den rådande dominerande utvecklingsmodellen. Detta ifrågasättande kommer inte bara ur att vissa samhällen kan fungera helt annorlunda; det får också sin samhällsmässiga legitimitet av att antropologin studerat många samhällen som ligger längst ner i den globala hierarkin inom det rådande världssystemet. Antropologin förstår att den mångfald av kulturer som den studerar representerar en rikedom av alternativ som gör ett globalt marknadssystem som enda väg för hela mänskligheten och alla samhällen diskutabelt.

 

Folkrörelsestudier

"En social rörelse är en mobiliserande kollektiv aktör som med en viss grad av kontinuitet grundad på en hög symbolisk integration och en låg nivå av rollspecificering använder en mångfald av organisatoriska former och handlingsformer i strävande efter målet att genomdriva, stoppa eller upphäva grundläggande social förändring."

Ovanstående definition av Joachim Raschke (1987:21, egen översättning) har fått en ganska hög grad av acceptans bland olika strömningar inom det om-fattande studier av folkrörelser i Tyskland. Raschkes definition ger oss möjligheten att studera de folkliga Madridaktiviteterna i ett bredare strukturellt sammanhang än bara som ett samagerande mellan individer eller aktörer för olika specifika organisationer.

I denna text används begreppet sociala rörelser som synonymt med folkrörelse eller folkliga rörelser. Sociala rörelser är ett mer akademiskt ord. Fördelen med detta akademiska ord kan vara att det inte är lika belastat som folkrörelser, nackdelen att vi får två separata diskussioner där den akadem-iska inte bryr sig om att ingripa aktivt i den allmänna diskussionen eller vice versa, även när det rör sig om samma fenomen. Den analytiska styrkan hos ett akademiskt begrepp kombineras här med styrkan hos det levande lekmannabegreppet som används av aktörerna själva. I Sverige kallar inte aktiva folkrörelser sin kollektiva gemenskap för social rörelse. På andra språk kan det vara vanligare. Alternativ Forum sägs vara NGO och social movement-möte. Men denna användning brukar tyda på ett starkare inflytande av akademiker.

Det svenska bruket av folkrörelsebegreppet visar på något av problemen i ett land där folkrörelsernas roll har erkänts. I tidiga definitioner karakteriserades folkrörelser av deltagande från de breda folklagren i motsättning till överheten (Svensk Etymologisk Uppslagsbok, band F, 1928). Senare minskar betoningen av motsättningen till samhällets etablerade elit, och geografisk spridning, storlek och långvarig historisk existens blir huvudinnehåll i definitionen, om en sådan överhuvudtaget görs. De tre historiska rörelserna -- frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen (och ibland bonderörelsen) blir normbildande. Att dessa rörelser i början saknade den stabilitet och utsträckning som idag betonas i begreppet, samtidigt som denna pionjärepok hyllas som särskilt fylld av folkligt engagemang, gör denna definition problematisk. Det finns anledning att hålla fast vid 1928 års definition och den som Raschke ger, som betonar konflikten med överheten och med etablerade roller.

Studien Framtida folkrörelser från Institutet för Framtidsstudier, genomförd i slutet av 1980-talet, pekar på förändring och en osäker framtid. När kriterierna deltagande och intresse för samhällsförändring studerades på mikroplanet i nio typer av idebärande folkrörelseorgansiationer framträdde ett intressant mönster (Pettersson 1992). Ju mer aktiva medlemmarna var, desto mindre intresserade var de av att förändra samhället. Om de var mer intresserade av samhällsförändring föredrog de att låta professionella göra det åt dem. De organisationer som hade mest intresse av samhällsförändring var också de som hade högst grad av professionell dominans. Detta stred mot den föreställning som initiativtagarna gjort från början. Istället tycktes deltagandet i första hand tjäna medlemmarnas sociala behov.

Detta skapar problem för vårt val av definition. I denna är både deltagande (mobilisering), bärande av ideer (hög nivå av symbolisk integration) och samhällsförändrande centrala. Den svenska studien pekar mot att dessa aspekter tenderar att skiljas åt.

Inte bara den svenska studien visar på denna typ av problem. Alberto Melucci (1991) kritiserar i sin bok Nomads in the Present -- Social Movements and Individual Needs in Contemporary Society en fokusering på gestaltformen när man studerar sociala rörelser. "Vi fortsätter att tala om arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, ungdomsrörelsen, miljörörelsen eller fredsrörelsen som om de var levande subjekt som handlade som homogena enheter, uttryck för de djupaste motsättningarna i samhället eller dess värderingar" (1991:40). Denna kritiserade tendens finns också hos Raschke och i mycket hög grad hos svenska folkrörelsedefinitioner. Melucci avvisar lösningen att ge gestaltens varaktighet en central plats i definitionen, genom att definiera den kollektiva handlingen som en funktion av strukturella förändringar eller uttryck för värderingar och uppfattningar.

"Individer konstruerar sina handlingar genom att kognitivt definiera dess möjligheter och begränsningar, samtidigt som de samagerar med andra för att 'organisera' (med andra ord göra meningsfullt) sitt gemensamma uppträdande. Den kollektiva handlingen är inte något enhetligt empiriskt fenomen. Den enhet som ädnå finns ska snarare ses som ett resultat och inte startpunkt, ett fenomen som behöver förklaras snarare än att vara förutsatt. När aktörer producerar sin kollektiva handling definierar de både sig själva och sin omgivning (andra aktörer, tillgängliga resurser, möjligheter och hinder). Sådana definitioner är inte lineära utan producerade genom interaktion, förhandling och konflikt." Kursivering, citattecken och parentes Meluccis egna.

Melucci betonar att i dagens komplexa industrisamhälle tenderar sociala rörelser att ha en bas i en latent del i form av "osynliga" nätverk i vardagen och mindre i manifesterade offentliga kollektiva handlingar. Detta förklarar den plötsliga förmågan till mobilisering inom olika områden. Han beskriver hur det under industrikapitalismens tidigare epok existerade ett tätt och förhållandevis stabilt samband mellan relationer i produktionen och sociala gruppers kultur som kan beskrivas som klasskulturer. Underordnade samhällsklasser kunde här utveckla en viss grad av autonomi i sitt sätt att leva och kommunicera. Det moderna komplexa industrisamhället griper direkt in i dessa områden. Mångfalden av kontakter och fortlöpande flöden av budskap förstör homogeniteten hos de olika individuella kulturerna. Starkt differentierande relationer och roller tvingar individuella gruppmedlemmar in i nät av funktionella och atomiserade relationer. Detta gör det svårare att producera former av identitet och tillhörighet. Men denna process av nedbrytande av traditionella industrisamhällesband kan hjälpa framväxten av nya kanaler för solidaritet och identitetssökande. Melucci nämner etnisk identitet som en sådan kanal som inte behöver förbindas med en reaktion mot öppet förtryck men med ett kollektivt behov av identitet. Andra kategorier kan också läggas till som kan förknippas med biologiskt ursprung eller biologisk ålder som kvinna eller ungdom. Djurskydd och miljöengagemang kan tillföras till Meluccis lista.

Alltså kan vi behålla Raschkes definition, men mer som en karakteristik av ett helt system med dess latenta bas än av avgränsade kontinuerligt autonoma enheter. För folkrörelsemötet i Madrid är det ingen nackdel att definitionen gäller hela folkrörelseprocessen, då aktiviteterna med fördel kan analyseras i dessa termer.

 

Sekulariserad ritual

Instabiliteten i tillhörigheten till folkrörelser och partier är en klar trend i moderna komplexa industrisamhällen, inklusive världsordningens periferi, samtidigt som det folkliga handlandet knappast minskat som helhet. Det gör att det behövs bättre analyser av tillfälliga händelser och deras strukturella samman-hang.

Här kan antropologin hjälpa oss med ett begrepp såväl som med empirisk metod och teorier om koncentrerade kollektiva händelseförlopp. Begreppet är ritual, och det kan studeras med hjälp av etnografiska metoder och antropologiska teorier. För-delen är, utöver att mötet kan ses i sitt strukturella sammanhang, att uppmärksamheten riktas allsidigt också mot kulturella och omedvetna aspekter som annars tenderar att tappas bort vid studiet av politiska händelser.

På senare tid har ritualbegreppet utvidgats från att gälla religiösa förlopp till att också gälla sekulariserade. Detta är inte okontroversiellt. Moore och Myerhoff motiverar detta med att sekulariserade ideologier också innehåller värden som är lika odiskutabla och föregivet eviga som de religiösa. Om den religiösa ritualen kan ses som möjlig att nyskapa och effekten kan ses som varierbar menar de att sekulariserade ritualer kan studeras med liknande metoder som religiösa. Gluckman och Gluckmans invändningar (1977) mot en sådan utvidgning tar främst fasta på att en religiös ritual i sig själv inverkar på mänskliga förhållanden vilket inte behöver ske när en teaterföreställning tar upp ett samhällsproblem.

De folkliga Madrid-aktiviteterna är dock mer än en uppvisning. De syftar till att deltagarna ska gå igenom en förändring och bli del av en kollektiv kraft som ändrar politiken. Detta innebär att Gluckman och Gluckmans invändning knappast gäller här.

Folkrörelse- och NGO-händelseförloppet i Madrid har olika delar som inte är formellt knutna till varandra men informellt har starka band. De kan samlat ses som ett rituellt handlande. De har ett mönster för repetition, talande och handlande, stilisering och symboler, begränsat utrymme för kaos och koncentrerade möjligheter för att väcka känslor som Moore och Myerhoff anger som karakteristiska för ritualer (1977). Användandet av rumslighet, tid och tal utifrån benämnda roller är förutbestämt, åtminstone på platser med mest uppmärksamhet. Det som gör dem till mer än en tom form, en innehållslös ceremoni utan relevans för social konflikt, eller mer än ett politiskt instru-ment för medvetna intressen är en symbolisk struktur. Denna är förtätad i det institutionella mönstret och grundläggande kognitiva kategoriseringar som i hög grad är omedvetna för aktörerna.

Den konventionella form som politiska möten har ger oss en ram för förutsägbart strukturerad interaktion, minskar risken för deltagande och skapar förhoppningsvis möjligheter förenande och förenkling av konflikthanteringen (Hunt 1977). Alternativ Forum i Madrid är ett unikt politiskt möte och ändå genomfört efter institutionaliserade mönster. Bakom komplexiteten och det unika ligger strukturella förhållanden, både i termer av det sätt som mötet arrangeras på och i vilka strukturella förhållanden deltagarna samagerar med en rörelse, den organisation och det samhälle som de kommer ifrån.

Hunt uppmärksammar också hur den symboliska strukturen bärs upp av metaforer balanserade och uppvisade av deltagarna i komplementerande motsatta värdehierarkier, rumsligt, tidsmässigt, beteendemässigt och i kognitiva religiösa och politiska kategorier. Mary Douglas visar (1985) på vilket sätt vetenskap och religion är samma typ av fenomen. Hon visar hur kollektiv kunskap är baserad på institutionellt tänkande och hur detta tänkande ytterst bygger på odiskutabla naturanalogier. Vetenskapen skiljer sig inte här från andra kollektiva institutioner. Kunskapen finns inte färdig att upptäcka utan bärs av institutionerna som systematiskt glömmer vissa saker och värdesätter annat där de högsta värdena inte får ifrågasättas. Därmed liknar vetenskapen eller andra sekulariserade former för kollektivt tänkande religionen.

Detta förstärker motivet att undersöka Madridaktiviteterna som en ritual. Men det blir ett problem med tidsaspekten. När religionen med sitt eviga icke-historiska perspektiv analyseras i samma kategori som vetenskapen där tidsaspekten är irrelevant och den interna kvalitetskontrollen det allt överskuggande sätts också Raschkes definition av viss temporär varaktighet för folkrörelser ifråga. En lösning kan finnas i att se Raschkes krav som gällande folkrörelsesystemet i sin helhet, och det vetenskapliga kravet på kvalitetskontroll som gällande successiv kvalitativ förbättring. Kravet på kvalitet är icke tidsbundet, men en vetenskaplig sanning är i princip evig tills en ny sanning har överskridit den. Antingen varar en sanning länge eller också förbättras kvaliteten hos det vetenskapliga systemet. På samma sätt kan ett folkrörelsefenomen antingen bestå länge som en avgränsbar kategori eller också stärka folkrörelsesystemet som helthet och därmed troligen dess varaktighet.

Douglas menar att bortfallet av vetenskapens särskilda status inte behöver innebära att möjligheterna till kvalitativ jämförelse bortfaller helt. Det som kvarstår är behovet att bedöma inre koherens hos ett tankesystem och dess praktiska resultat. I denna studie undersök inte bara tankesystemen utan maktrelationerna i dess helhet. Fördelen med Douglas' modell är att den också kan gälla handlingsmönstret. Ett hierarkiskt värdesättande sker inte bara genom uttryckliga ideer och deras bakomliggande tankesystem utan också i praktisk kollektiv handling. Med en och samma metod för undersökning av värdehierarkier kan vi jämföra allt från hur deltagarna rör sig och placeras i möteslokaler eller gatuaktioner till innehållet i de mest dolda intellektuella tankemönster. Douglas teori kombineras därför med Hunts intresse för placering i tid och rum.

För att undvika reduktionism utgår undersökningen från de frågor som Asplund (1980) med hjälp av dramateoretikern David Burke ställer om mänskligt handlande. Burke menar att en allsidig beskrivning av ett drama kräver svar på frågorna varför, vem, vad, hur och var och när. Dessa frågor glider in i varandra men är ändå meningsfulla att besvara för att synen på handlandet inte ska begränsas och alla former för värdehierarkier ska tas med i undersökninge av det institutionella mönstret.

Frågan om var och när brukar innefatta hela scenen, hela bakgrunden för den händelse som beskrivs. Här har redovisningen av bakgrunden gjorts kortfattad eftersom den är allmänt känd. Koncentrationen på frågorna när och var blir därför här mycket närsynt och tar fasta på rumslig beskrivning och utformning samt tiden under mötet.

 

Värdehierarkier

Återkommande värden i folkrörelsernas och NGOernas egen diskussion är mångfald, demokratiskt deltagande och självtillit. Dessa värden finns också med i Madriddeklarationen från Alternativ Forum och ställs i kontrast till det globala ekonomiska systemets storskalighet, odemokratiska uppbyggnad, betoning av mätbara resultat, inbyggd miljöförstöring och ökad ojämlikhet.

Olika värden sätts också under Alternativ Forum på olika förhållanden genom sättet att organisera och lyfta fram olika innehåll i aktiviteterna. Detta leder till ett hierarkiskt ordnande av förhållandena. Uppgiften är att visa hur dessa ytterst grundas på en naturanalogi som egentligen döljer en social konstruktion.

 

Tidsmässiga

Alternativ Forum-processen kan delas in i förberedelser, Madridaktiviteternas tid och uppföljningarna.

Tidsmässigt är avslutningen av Alternativ Forum med den påföljande demonstrationen och debatten med företrädare för IMF och WB dagen därpå mest värdesatt. Det är då hela Alternativ Forums verksamhet samlas i ett gemensamt dokument, en framtidsinriktad diskussion om alternativ förs i plenum, kam-panjer utannonseras för uppföljning, den största gemensamma aktionen på gatan genomförs och det bredaste mötet mellan opposition och officiella företrädare sker.

Dessutom är avslutningen på förberedelsetiden, dvs när den slutliga inbjudan till Alternativ Forum skickas ut och upptakten i form av det första plenumet äger rum, högt värderade.

Uppföljningen saknar internationella formellt viktiga tidpunkter då det internationella samarbetet för Alternativ Forum upphör, men den spanska organisationskommittén samlas igen. Denna formella spanska uppföljning till-sammans med mottagandet av Alternativ Forums ideer i andra inter-nationella folkrörelse- och NGO-sammanhang är viktiga.

Under förberedelsetiden skiftar värdesättningen av vad Madrid-aktiviteterna ska handla om. I de första nyhetsbreven från initiativtagarna sätts demonstration främst och kampanjplanering är ett viktigt moment. Det betonas att både Nord-Syd-relationer och centrum-periferirelationer i Nord är viktiga ämnen. I den slutliga inbjudan är dessa frågor nästan helt borta. Alternativ Forum ges nästan hela utrymmet, och dessutom annonseras den formellt skilda Folkens permanenta tribunal, arrangerad av Lelio Basso Foundation och de spanska utvecklingsorganisationernas koordineringsorganisation.

Alternativ Forums första kvällsplenum blir den första möjligheten för flertalet av deltagarna att träffas och diskutera -- på ett introduktionsplenum föregående förmiddag hade många ännu inte kommit och få deltog. När publiken släpptes fram på kvällsplenumet uppstod en grundläggande debatt om orsaken till Världsbankens makt, möjligheterna till förändring och vilken roll aktörerna på Alternativ Forum hade. Ett mer eller mindre medvetet mönster växte fram som påverkade de kommande dagarna genom att denna diskussion blev den gemensamma upptakten. Detta mönster betonade nödvändigheten av att begränsa publikens deltagande i tid och innehåll samt skilja på paneldeltagaranas och auditoriets roller.

Två processer utkristalliseras med olika hantering av tiden. Å ena sidan en lättrörlig aktions- och livsstilsindiktad process där planering och genomförande tidsmässigt är nära knutet till varandra. Å andra sidan en gemensam process där planering skett i lång tid i förväg och där det är svårt eller omöjigt att komma in när Madridaktiviteterna redan startat. Undantaget är diskussionerna i flera workshops vars resultat dock är svåra att föra vidare till det gemensamma mötet, kvällsplenumens avslutande diskussion med publiken som är reglerade genom beslut utan deltagande från dem de berör samt diskussionen i en öppen workshop om en gemensam deklaration från mötet.

I diskussionerna om deklarationen skulle alla ha möjlighet att få med olika synpunkter men det försvårades av bristande information, språksvårigheter och uttalad begränsning av innehållet till ideologisk kritik och uteslutning i plenum av gemensam kampanjplanering eller liknande frågor om folkrörelsers egen roll. Workshopen annonserades inte och deklarationen diskuterades inte i plenum vilket begränsade deklarationsprocessens betydelse av att vara en tidsmässigt fortlöpande möjlighet att integrera mötet. Resultatet blir att finaldagarna i hög grad blir förutbestämda utan att mötesdeltagarna har kunnat delta särskilt mycket, med undantag för sista kvällsplenum. Här sker dock ett skifte i betoningen av innehållet i alternativdiskussionen, mot folkrörelsesamarbete i kampanjer. Utannonsering av kam-panjer sker också även om ingen har haft möjlighet att påverka dem utom initiativtagarna.

Under Madridaktiviteternas gång vändar alltså betoningen svagt mot det som försvann under förberedelsetiden, men det sker i sista stund och utan möjlighet till demokratiskt deltagande.

Ämnesmässigt förstärks den betoning av Nord-Syd-frågor som skett under förberedelsetiden, genom kvällsplenumens fokusering på dessa frågor och panelens motstånd den första dagen mot en breddning av synen.

Uppföljningen är svårare att bedöma, även om aktiviteterna har givit resultat som kan ge en bild av hur uppföljningsprocessen ser ut. Tidsmässigt har redan ett första större NGO-möte skett i samband med FNs sociala toppmöte i Köpenhamn. Den spanska arrangörskom-mittén har också tagit nya initiativ i samband med EUs toppmöte i Madrid i december 1995 och därmed visat sin organisatoriska kraft och politiska intresse av att binda samman nord-syd-frågor och samhälls-förändring i Nord. Någon möjlighet till samlad uppföljning bland deltagarna var varken påtänkt eller särskilt möjlig. Däremot underlättades en uppföljning av var och en som ville ta egna initiativ på så sätt att dokumentation gjordes tillgänglig i diskettform -- det enda som saknades var adresser och publikdiskussioner. Madridaktiviteternas resultat i form av politiskt avgränsade förändringar är det för tidigt att bedöma.

 

Rumsliga

Madridaktiviteterna bestod av flera olika möten, seminarier, demonstrationer och aktioner med Alternativ Forum som den mest omfattande. Alternativ Forum höll sina workshops på Autonoma universitetet, kvällsplenum i en facklig konferenshall i gamla stan och den avslutande debatten med WB och IMF i ytterligare en facklig konferenshall. Den stora gemensamma demonstrationen hölls i gamla stan medan andra demonstrationer, aktioner, möten, fester och informell samvaro eller lobbypåverkan skedde på alla möjliga platser.

De flesta aktiviteterna hölls på Madrids autonoma universitet i utkanten av city. Där möttes deltagarna av stora banderoller, och en öppen plats framför entrén var fylld av informations- och bokbord. I entréhallen fick deltagarna en namnbricka med symbol för Forumet att fästa på kläderna plus en materialmapp i samma design. Ungdomsorganisationen A SEED, Action for Solidarity, Equality, Environment and Development hade ett särskilt informationsbord för ungdomar. Till vänster fanns en konferenshall som användes för öppnandet; till höger fanns gångar ut mot seminarielokaler, cafeer, dokumentationscenter etc.

Plenumdiskussionerna hölls i en facklig byggnad vid huvudgatan intill gamla stan. Bakom den vardagliga ingången möttes publiken av ett stort plakat som sa att 50 år med BWI är nog; till vänster därom fanns en hall överfylld av möjligheter att köpa mat, öl och böcker och skaffa hörlurar och träffa folk. Möteslokalen bestod av två avdelningar vända mot varandra. På ena sidan fanns podiet för paneldeltagarna, på andra fanns auditoriet för publiken. Bakom podiet hängde en stor banderoll med mötets namn.

Det är i denna sal de gemensamma aktiviteterna äger rum. Varje dag avslutas med plenardiskussion vid solnedgången; den varar i tre timmar och salen överfylls med tusen deltagare. En utvald skara paneldeltagare introduceras av en ordförande och talar till publiken och diskuterar med varandra om ett i förväg utannonserat tema. Efter talarna tillåts publiken få ordet en kortare stund mot slutet, antingen genom att i tur och ordning kommentera från golvet i mikrofon eller genom att lämna frågor på lappar. Det sista plenumet antar en deklaration utan diskussion som var meningen skulle sammanfatta seminarierna och för allmänheten visa på Alternativ Forums ståndpunkter.

Den största demonstrationen med ca 10.000 deltagare, arrangerad av mötesvärdarna, startar från centralavenidan och går längs stadens huvudgator för att avslutas på gamla stans Plaza Mayor, en öppen låda med portaler och arkader som leder in.

Längs demonstrationsvägen sker en rumslig upplösnig av skillnaden mellan demonstration och stad. Luftutrymmet över demonstrationen intas av ballonger som håller banderollerna högt svävande ovanför folkmassorna, väggarna intas av aktivister som sprutmåler dem med budskapet 50 años bastan, och gatorna intas i sin fulla bredd. Poliser omger demonstrationen men håller distans.

Många andra demonstrationer hålls också på olika platser arrangerade av spanska fackföreningar och andra, men utan särskilt stort internationellt deltagande. Den spanska solidaritetsrörelsen ockuperar också mitten av den centrala avenidan med 280 tält dag och natt framför departementet med krav på att öka den låga spanska biståndsnivån, vilket de relaterar till BWI-mötet och de seminarier de håller på Alternativ Forum.

Den avslutande debatten mellan företrädare för Alternativ Forum och BWI hålls vid solnedgången efter den stora demonstrationen, i en annan facklig byggnad en bit bort från gamla stan. Från trottoaren leder en bred trappa djupt ner i en vid box av sten till den stora mötes-hallen som är bredare och modernare än den där plenumen hållits.

Politiska aktioner mot den officiella BWI-konferensen försiggår över-allt där det är möjligt. På gatorna utanför den officiella moderna konferensbyggnaden i utkanten av Madrid, inuti konferenshallen där Greenpeace rullar ner en protestbanderoll från taket, och framför lyxhotellet där de officiella delegaterna bor. Den officiella konferensbyggnaden är starkt bevakad. Ockupationer av gatan och andra aktioner är snabbt kontrollerade av polisen. Batonger används omedelbart och utan varning. Internationella aktivister lyckas trots bevakningen ta sig in på officiella presskonferenser tack vare pressackrediteringskort, så långt att de kunde visa en banderoll med texten WB mördare framför TV-kamerorna bakom ryggen på WB-chefen Lewis Preston.

Andra viktiga platser var kulturella och sociala sfärer. Ett ockuperat femvåningshus i centrum var betydelsefullt. Här bodde ett hundratal internationella aktivister och delade en fungerande toalett, gjorde banderoller, mötte unga Madridbor och tillsammans ordnade fester och kulturaktiviteter tid många från hela Alternativ Forum kom. Det fanns också ett kloster där ungdomar kunde bo gratis och få mat som nunnorna samlat in i grannskapet. Andra hotell och logiplatser fyllde också rollen av mötesplatser för mer vuxendominerade organisationer och nätverk.

Sett ur Alternativ Forums och övriga Madridaktiviteters perspektiv var kvällsplenumen den högst värderade platsen. Där i sin tur var det podiet före auditoriet, och de bakre rummens medvetna eller omedvetna uppgörelser var ännu viktigare än podiet. Ungdomarna kunde bryta en del av denna hierarkiska platsvärdering; inte ens fasta bänkar kunde hindra dem från att göra salen till en horisontellt ordnad kommunikationsplats när de satte sig i ring ovanpå de fasta bänkarna vända mot varandra. Men något inflytande över mer centrala platser kunde de inte skaffa sig.

Sett ur MacLeods dubbelsidiga frontperspektiv ser vi mer av en ständigt pågående strid om var frontlinjen ska gå, där ungdomsaktivisterna lyckas göra de viktigaste framstötarna och kampen står om centrum i samhället. Just rörligheten och förmågan att inta olika roller är högt värderad för att i denna strid uppnå resultat utan starka materiella maktpositioner.

 

Kollektiva identiteter och aktörer

Frågan vem som under avses med olika begrepp som beskriver grupper i samhället är problematisk. Det finns en glidande skala från kategorier av människor till medvetet uppbyggda organisationer för kollektiv handling. I Alternativ Forum-processen använder både organisationsbegreppet och kategorier som kvinnor och tredje världen. Organisationsbegreppet förekom ständigt i beskrivningen av arrangörer för workshops eller paneldeltagare. I föreläsningar och diskussioner var det nästan helt borta; istället dominerade där kategorierna. Beteckningar på kollektiva handlingar i organiserad form där många i flera länder kan känna sig delaktiga, som t.ex. arbetarrörelse eller kvinnorörelse, var få. Vanligare beteckning på medvetet handlande kollektiv var "vänstern" -- dvs med tonvikt på ideologin snarare än på det handlande kollektivet. Den dominerande tendensen var alltså en överbetoning på ytterändarna av skalan mellan oorganiserade kategorier och formella organisationer. Detta gjorde i sin tur det ständigt återkommande ordet "vi" oklart. De stora kategorierna, t.ex. kvinnor och fattiga, beskrevs mer som offer än som medvetna aktörer.

Till skillnad från marknadens och statens aktörer är folkliga aktörer i högre grad beroende av pendling mellan formella och informella former där upprätthållande av en politisk kultur värdesätter folkligt självorganiserat deltagande för samhällsförändring. Detta självorganiserade deltagande kan ses som kärnan i den definition som Raschke och andra står för.

Detta självorganiserande kan inte reduceras till organisationer. Tvärt-om kan även organisationer som säger sig tjäna folkliga intressen komma i konflikt med kollektivt självorganiserande i rörelser. Den formella strukturen i en organisation kan bli en maktposition utnyttjad i egenintresse som blir ifrågasatt av informell självorganisering. En formellt organiserad maktfaktor i organisationer är de professionella. De kan ha gemensamma intressen även över organisationsgränserna gentemot lekmännens formella eller informella deltagande i folkrörelser. I den mån denna konflikt blir tydlig är det viktigt att kvarhålla distinktionen mellan folkrörelse och olika former av formella organisationer.

Alternativ Forum betecknade sig själv som ett möte för NGOer och sociala rörelser. Denna tudelning går längre än distinktionen mellan en rörelse och en organisation som sprungit fram ur rörelsen. Visserligen kan social rörelse och folkrörelse sägas vara samma sak. Men NGO-begreppet är mycket bredare än så.

Ofta är det den folkligt självorganiserade organisationerna som ger NGO-begreppet dess positiva klang. De flesta av de folkliga organisationerna använder dock inte NGO-begreppet om sig själva, och flera ser NGOer som professionella organisationer med intressen som ibland är vitt skilda från folkrörelsernas. I NGO-begreppet ingår också frivilligorganisationer som haft sin tyngdpunkt i socialkonservativ välgörenhet. Den avgörande skillnaden mellan folkliga organisationer och frivilligorganisationer är att de förstnämnda arbetar genom självorganisering och i solidaritet med andra, medan de sistnämnda arbetar åt de andra. Det demokratiskt problematiska med detta är att de klienter som hjälps oftast saknar maktmedel att kontrollera frivilligorganisationerna. Dessa använder ofta NGO-begreppet om sig själva, särskilt i intenationella sammanhang. -- Utöver frivilligorganisationer ingår också i NGO-begreppet stiftelser och andra former av professionellt styrda organisationer. De kan också arbeta för folkliga mål men saknar både frivillighet och demokratisk styrning. De har ofta information eller forskning som främsta eller enda verksamhet. Dessa organisationer saknar en gemensam benämning och det är de som oftast använder NGO-begreppet.

Utöver dessa tre huvudkategorier ingår i FN- och andra officiella sam-manhang i NGO-begreppet också företag, universitet, kommuner och alla andra organisationer som inte är en del av regeringen och dess myndigheter, en betydelse som framgår av ordets etymologiska bakgrund. Det oklara NGO-begreppet växer stadigt i popularitet som beteckning för de tre första kategorierna, och på det sättet användes det också av Alternativ Forum.

I paret NGOer och sociala rörelser bildar NGO-begreppet komplement eller kontrast till folkrörelser. Det typiska för de tre kategorier som här ingår i NGO-begreppet är att ju mer folkliga och demokratiska de är, desto mindre vill de använda begreppet om sig själva och krafter som liknar dem. Detta gör tydligt varför båda begreppen behövs för de aktörer som deltog på Alternativ Forum. En tendens att tala för andra utan de berördas demokratiska kontroll är den viktigaste egenskapen hos dem inom NGO-begreppet som står längst från det folkrörelsebegrepp som ifrågasätter etablerade sociala roller.

Alternativ Forums andra namn var Planetens andra röster. Legitimiteten hos detta Forum, och inte minst NGO-representanterna, kom från anspråket att företräda folkmajoriteten och olika eftersatta breda grupper i världssamhället. Men i praktiken värdesattes främst NGOer i icke-demokratisk bemärkelse, inte dessa företrädda människors självorganiserade rörelser och folkliga organisationer. Paneldeltagarna på kvällsplenumen kom från NGOer eller universitet. Men framför allt var NGOernas rolluppfattning central för kvällsplenumens inriktning på diskussion om modeller istället för diskussion om handlande och aktörer. Professionella NGOer agerar inte själva för att ändra historien; det gör andra som NGOerna säger sig företräda eller institutioner som NGOerna vill ge kritiska råd till. Den roll som kunskapsexpert och rådgivare som en professionell NGO är bra på ifrågasattes aldrig. Däremot var mobilisering av folkliga krafter en ständigt ifrågasatt inriktning. NGOer kunde självklart känna sig hemma i Alternativ Forums centrum, folkrörelser gjordes till mer av staffagefigurer i utkanten.

Strax före starten av Alternativ Forum förekom dock en konflikt där arrangörskommittén inte ville utesluta en organisation ur arrangörernas krets trots påtryckningar från de största och mest professionella spanska NGOerna. Att arrangörskommittén försvarade rätten för den radikala organisation som stod i motsättning till de systemanpassade NGOerna visar att den hade ett intresse att inte anpassa sig helt till NGOernas politiska inriktning, men det påverkade inte den högre värdering av professionella NGOers handlingsmönster än av folkrörelsers under Forumets gång.

Andra kategorier av kollektiv spelade också en roll. Klasser och klassrörelser som böndernas och arbetarnas nämndes. När Shiva i slut-debatten med IMF och WB framhävde en massaktion med 4 miljoner deltagare i protest mot GATT-avtalet var det strejkande fackföreningar som var drivande kraft. Men i det stora hela spelade klassbegreppet liten roll. Arbetarrörelsen stod för lokalen men höll i övrigt en låg profil. Bondefacket hade en tydligare roll. En plenarordförande var en fackligt aktiv bonde från Baskien, en paneldeltagare en fackligt aktiv bonde från Centralamerika, och bönderna höll också ett globalt möte i anslutning till Alternativ Forum och deltog med en stor banderoll i den avslutande demonstrationen.

Betydligt mer återkommande var appellerna till kvinnokollektivet. Berättigade klagomål över att inga kvinnor var med i den sista panelen fördes fram, och besvarades av en kvinnlig arrangör med att man försökt hitta sådana men misslyckats. Sammantaget hade dock ungefär hälften av paneldeltagarna varit kvinnor, varav hela panelen i en diskussion om kvinnofrågor. Att ingen paneldeltagare hade företrätt arbetare eller arbetarorganisationer togs inte upp alls.

Balansen mellan paneldeltagare från tredje världen och industriländerna var också tillgodosedd. Varje kväll eftersträvades en sammansättning med åtminstone en från vardera Afrika, Asien och Latinamerika/ Karibien, samt en från Nordamerika och Europa. Någon gång misslyckades man, vilket kritiserades, och Europa blev några gånger överrepresenterat. För ovanlighetens skull var en stor andel, 1/3, icke engelsktalande. Företrädarna för tredje världen framstod också som mer aktivistinriktade än de från Nord; de företrädde oftare organisationer med aktivistprägel som Narmada Bachao Andalan och Commissão Pastoral da Terra. Från Europa var de utpräglade akademikerna många, tillsammans med företrädare för specialiserade NGOer och frivilligorganisationer.

Den kategori där skillnaden mellan uttalade värderingar och faktisk representation var störst var ungdomen. Många paneldeltagare betonade starkt hur betydelsefullt det var att så många unga fanns med i publiken -- de var troligen mer än hälften -- men inte en enda yngre person fanns med i panelerna. Detta trots att ungdomsdominerade organisationer var bäst organiserade av alla under Alternativ Forum. A SEED dominerade och organiserade ensam mångdubbelt fler seminarier än någon annan i ett program som pågick hela tiden. En av de deltagande svenska fältbiologerna karakteriserade efteråt hela Alternativ Forum som en vuxenorganisationernas möte och A SEED och andra ungdomsaktiviteter som en separat verksamhet, trots att de varken formellt eller i praktiken skilde sig från andra seminariearrangörer.

I grova drag kan man se två kollektiv som de dominerande huvudkategorierna under Alternativ Forum, då de stora systemanpassade orga-nisationerna höll sig i bakgrunden. Det var vänstern och miljörörelsen. Bägge fanns företrädda på tvärs av de flesta andra kategorier som panel-publik, industriländer-tredje världen, eller män-kvinnor. Den främsta arrangörsorganisationen Aedenat integrerade i hög grad bägge dessa kollektiv genom att vara en miljöorganisation och samtidigt ha goda kontakter med vänsterakademiker och fack. BWI är ett tema där vänstern och andra rörelser som främst utgår från sociala förhållanden bör kunna stå starkt. I Madrid visade det sig att en kritik med ekologisk inspiration och i vid bemärkelse en del av miljörörelsen är på frammarsch. Miljörörelseföreträdare som Edward Goldsmith och Vandana Shiva tar radikalt avstånd från frihandel och för fram en systemkritik som är lika radikal som vänsterns. Däremot är det oklart vem miljörörelsen ser som den sociala kraft som kan skapa den förändring man eftersträvar. Varken vänstern eller miljörörelsen företräddes på centrala positioner av folkliga organisationer. Från vänstern dominerade akademiker, och från miljörörelsen dominerade NGOer, journalister som Goldsmith och forskare som Shiva.

Miljörörelsens frammarsch i förhållande till vänstern kan också ses på andra sätt. Under demonstrationen dominerade vänstern fortfarande de tillbehör som kostade pengar, t.ex. banderoller och lastbilar. Men deras banderoller var mindre aktuella än miljörörelsens, och på kläderna och målat i ansiktet bar folk miljörörelsens symboler eller u-landsrörelsens. Ju närmare kroppen och de aktuella frågorna man kom, desto mindre vänsterprägel var det. Allra tydligast var miljörörelsens frammarsch på ungdomssidan där A SEED var den helt dominerande aktören. A SEED är ett nätverk som vuxit fram på miljörörelsens initiativ för att integrera miljö- och sociala frågor.

Eftersom miljörörelsens och vänsterns syn på kollektiva handlingar inte skilde sig så mycket i Madrid framstår skillnaden dem emellan som mindre väsentlig för undersökningen.

 

Handlingsmodell

"En skola för den spanska rörelsen" karakteriserade en medlem i en tysk numera professionaliserad NGO mötet i Madrid. Hans regnskogsorganisation hade en bakgrund i den solidaritetsrörelse som fick ett uppsving i samband med WB-mötet i Berlin 1988. Tidigare fanns en stark organisering av folkliga organisationer i Tyskland, varav många nu utvecklats till professionella NGOer med central plats globalt. De hade god kunskap om hur diskussionen fördes i ledande globala NGO-kretsar om det spanska Alternativ Forum-initiativet. De ger en tydlig bild där mötet är Madrid i första hand är en skolsituation där rollerna är givna på förhand: de som har kunskap delar med sig till dem som ingen har.

Det de spanska initiativtagarna ursprungligen önskade var en mötesplats för att gemensamt utforma politik och kampanjer, samtidigt som man gjorde gemensamma aktioner i Madrid. Vad som värderades högst under mötet blev istället hierarkiska former för kunskapsdiskussion med utvalda paneldeltagare. Diskussioner om gemensam handling och kampanjer utdefinierades genom val av ämnen för paneldebatterna och att dessa frågor inte skulle tas upp i den gemensamma deklarationen. De spanska organisatörerna lade samtidigt ett stort värde på att ordna en demonstration som var fomellt skild från Forumet. De utnyttjade inte möjligheten att ge denna demonstration en central plats på Forumet. Inte heller gavs eller tog de ungdomsdominerade grupper som genomförde många aktioner någon plats i plenumen. Att på plats i Madrid genomföra kollektiva aktioner eller ens diskutera kampanjer och uppföljning av Forumet marginaliserades.

Resultatet blev en skola, där det också formulerades en deklaration, och det helt vid sidan av ordnades flera aktioner. Det var också oklart om det var en internationell skola och deklaration, eller om det var en skola och en deklaration för inhemska rörelser där de internationella deltagarna hade andra fora för att driva sin politik. I Madrid slätades denna motsättning över. Det praktiska resultatet får avgöra om de spanska organisatörernas mening att påverka den internationella rörelsen lyckas.

Ur MacLeods dubbelsidiga frontperspektiv med betoning av utövandet av suverän makt i förhållande till motparten är den starka betoningen av en hierarkiskt ordnad lärandesituation intressant. Inte minst uteslutningen från podiet av dem som genomförde aktionerna i Madrid och bristen på reflexion över motståndets organisering som intellektuellt tema gör att det kan ifrågasättas på vilken sida om fronten podiet egentligen befann sig. Till formen tycks organiseringen av podiets relation till auditoriet fungera som intermediär arena mellan två motstridande parter, med vissa drag av trojansk häst för det etablerade systemet, snarare än en klar mötesplats för en systemkritisk opposition. Det handlingsmönster som är oppositionens främsta suveräna styrka marginaliseras i den rådande synen på vad som skulle ske i de privilegierade plenumen.

 

Syfte och ideologi

I ett förslag till deklaration inför Alternativ Forum uttrycker arrangörerna att syftet är att bygga en motståndsrörelse mot den nya expansionen av den världskapitalistiska ekonomin. Medlet är att ifrågasätta dess tre ideologiska grundpelare: utvecklingsmyten i både kapitalistisk och centralplaneversion, globaliseringen som historiskt nödvändig, och den fria marknadskonkurrensen som enda sätt optimera ekonomin. Förslaget avstår medvetet från att formulera ett enda alternativ utan betonar istället autonomin och den kulturella, ekonomiska, sociala och politiska självständigheten för alla, med betoning av att de mest drastiska förändringarna behövs i Nord.

Den slutliga deklarationen fick en liknande inriktning även om fler eko-feministiska formuleringar togs in liksom fler konkreta ställningstaganden mot BWI, med bl.a krav på avskrivning av skulderna, något som flera tongivande NGOer i Nord normalt inte skriver under på.

Avgörande för Alternativ Forums innehåll och ideologi var kvällsplenumen. Dessa begränsade i första hand diskussionerna till Världsbankens, IMFs, frihandelns och de internationella finanssystemens effekter, som fick en kväll vardera. Kvinnofrågan var huvudtema näst sista dagen och behovet av alternativa ekonomiska modeller sista kvällens fråga. Denna tonvikt på rådande eller alternativa ekonomiska modeller kompletterades inte av ett lika stort intresse för hur social förändring kan ske. Både Nord- och Syd-deltagare tenderade att fokusera på effekter i Syd. Det överskridande av tudelningen av frågorna i Nord-Syd och Nord som arrangörerna hade velat få till stånd lyckades inte. Visserligen handlade flera av workshoparna om förhållanden i i-länderna. Dessa hölls företrädesvis på spanska och baskiska och fick föga inflytande på övriga mötet. Inte heller i dekarationen lyckades syftet att integrera samhällsförändringar i Nord särskilt väl för initiativagarna.

Ideologiskt fanns en spännvidd mellan olika former av vänster med sociala klassförhållanden som central förståelse, med Samir Amin som främsta företrädare, och en nyare framväxande betoning av mångfald och ekologi med ekofeministen Vandana Shiva som förgrundsfigur. Men ingendera sidan betonade hur en samhällsförändring kan bli möjlig.

Det fanns en påtaglig obalans mellan den ideologiska betoningen av andra värden än de ekonomiska och den betoning av ekonomin man åstadkom i praktiken. Den proklamerade värdehierarkin stämde inte överens med vad man ägnade sig åt. Sett ur MacLeods dubbelsidiga frontperspektiv blir bilden ännu märkligare. Både den officiella konferensen och Alternativ Forum ägnade sig åt samma fokusering på rådande modeller och ekonomi.

 

Reglering av innehåll och form

Interaktionen under aktiviteterna reglerades på olika sätt. Från att det medvetet beslutades i förväg av en sluten grupp eller skedde omedvetet genom omständigheternas tryck och utifrån den dominerande politiska kulturen bland arrangörer och deltagare, till att det skedde i öppna demokratiska former med möjlighet för alla intresserade på mötet att delta.

Val av mötespresidium beslutades i förväg, och reglering av publikens tidsmässiga möjlighet att delta i diskussionerna, val av frågor och kommentarer och urval av ämnen sköttes av debattledaren utan att tillfråga auditoriet. Ställd inför överväldigande tryck från publiken släppte dock ordföranden fram en person ur publiken till podiet sista kvällen och bröt därmed i sista stund den i övrigt strikta uppdelningen mellan paneldeltagare och publik.

Workshoparna varierade i sin hantering av samspel mellan publik och inledare. Många hade liknande hierarkiska former som plenumen, med föreläsare som centralfigurer och övriga i rollen som mottagare av kunskap. Några valde modeller där alla kom til orda och påverkade utformningen.

Interaktionen mellan workshopar och mötet som helhet var tänkt att ske genom en dokumentationsprocess som skulle bidra till framväxten av en gemensam deklaration. På grund av frånvaro av annonsering, dominans av spansktalande i förberedelser och diskussion samt bristande intresse fungerade inte detta så väl som det var tänkt, men processen var öppen för den som visade engagemang.

I den gemensamma demonstrationen blev publiken aktör men i reglerade former. Under marschens gång deltog alla i den gatuteater som den av karnevalsvagnar och utklädda deltagare späckade demonstrationen var ett uttryck för. Väl framme på finalplatsen tog ett strikt ordnat program från scenen över för att avslutas av en orgiastisk dans där distansen mellan scen och publik upphävdes i gemensamma rörelser och upplevd musik.

I den av ungdomar dominerade rörliga tältorganiseringen av aktioner, fester, logi och diskussioner upphävdes också skillnaden mellan publik och scen i hög grad men på annat sätt. Det politiska innehållet bestämdes här också i hög grad av alla intresserade, och upphävandet av etablerade sociala roller pågick mest hela tiden.

Regleringen av interaktionen under Forumets centrala kvällsplenum var förvånansvärt auktoritärt styrt. Det motiverades på gängse vis av behovet att begränsa talartiden och hotet om kaos om inte regleringen var där. Enda undantag från regleringen skedde finaldagen då det i praktiken var för sent att påverka mötets inriktning. Det står klart att auktoritär reglering ges högre värde än demokratisk form, vilket står i kontrast till de ofta upprepade värdena av demokratiskt deltagande. Ur MacLeods perspektiv blir likheten med den officiella processens metoder påtaglig.

Funktionella argument mot att släppa diskussionen helt fri bland tusen personer är förstås hållbara. Men det finns många metoder att tillmötesgå både behovet av tidsplanering och behovet av öppet deltagande i utformning av regler. Dit hör t.ex. regler om tidsbegränsning av inlägg både för panel och publik. Dit hör också den gemensamma motiveringen till en kultur där alla blir lyssnande och begränsar sig, något som kan uppnås om publiken blir indragen i en dialog om formerna fölr diskussionen. Innehållsmässig begränsning kan uppnås om initiativtagare och paneldeltagare med ordförandens hjälp uttrycker idén med diskussionen och publiken dras med i och ges möjlighet att eventuellt ändra definitionen av vad som är denna begränsning. Publiken kan bjudas in till diskussioner i förväg om formerna för plenumet nästa dag, och workshopar och andra möten kan föreslå förändringar som kan tas upp i plenum. Med tanke på hur ofta NGOer och folk-rörelser uppmanar regeringar till demokratiskt deltagande kan det inte vara svårt att finna fungerande lösningar på de egna demokratiska problemen.

 

Bristande inre samstämmighet

Skillnaderna mellan den uttalade ideologin och den egna praktikens värderingar är påtaglig; det brister i den inre samstämmigheten eller koherensen. Den egna ideologi som uttalas i t.ex. den gemensamma deklarationen kan sammanfattas i följande schema, med det man säger sig värdera högst till vänster och det som motståndaren sägs representera till höger:

 

 

Den egna praktiken i Madrid var omedvetet eller medvetet organiserat efter en annan värdehierarki som kan sammanfattas enligt följande, där vänsterspalten värderas högst i termer av vad som uppmärksamheten riktas mot, och högerspalten lägre utan att det alltid uppfattas någon motsättning på samma sätt som i ovanstående uppställning:

 

När och var:

 

Vad:

Varför:

Hur:

De flesta av dessa värdehierarkier är inte öppet motiverade och ofta omedvetna. Om de motiveras sker det ofta med hänvisning till praktisk nödvändighet. Få eller ens någon stod det öppen strid om. När det gällde obalanser i panelsammansättningen kom bara kvinno- och Afrikadeltagande upp till diskussion. I ingetdera fallet fanns någon större obalans. De värdepar det fanns medvetenhet kring bland dominerande aktörer var tre.

Dels frågan om Alternativ Forum skulle vara en skola för spanjorer eller en internationell mötesplats för gemensamma kampanjprotester och planering för framtiden. Vissa bland de ledande var klart medvetna om denna konflikt, men eftersom arrangörerna hade gett upp sina tidigare ambitioner på kampanjinriktning uppstod ingen öppen konflikt.

Dels frågan om viktläggningen i den gemensamma deklarationen. Här motiverades uteslutandet av kampanjdiskussioner och nedtoningen av kon-kreta krav med behovet att ena alla deltagare.

Dels frågan om centrum-periferiförhållanden bara avsåg Nord-Syd eller om de också avsåg interna förhållanden i Nord. Här skedde en förskjutning under förberedelsetiden som blev en öppen konflikt under första kvällens plenardiskussion. En paneldeltagare som starkt betonade det första perspektivet fick sista ordet, den aktiva publikens annorlunda synsätt negligerades och oförmågan att integrera inhemska förhållanden i diskussionen kvarstod.

I motiveringarna för att viktlägga ideologi före kampanjer fanns alltså ytterligare en värdehierarki (de mest värdesatta til vänster)

 

Konflikter

Hur hanterades då konflikter i praktiken? Genom att studera konflikterna kan vi lättare upptäcka dolda mönster och vilka värden som egentligen gäller när något sätts på prov. Fyra konflikter blev till viss del öppna, men alla tycktes ha gemensamt intresse av att de inte spreds, och ingen av konflikterna märktes bland deltagarna.

Den första inträffade under förberedelsetiden. Alla som visade aktivt intresse hade möjligheter att bidra och fick återkommande nyhetsbrev. Kontakter togs med de kampanjer som vuxit fram mot BWI i många länder. Orsaken till den omvärdering från demonstrationer och protester till kunskapsdiskussioner antyds i det försenade nyhetsbrev nr 5 ha att göra med nödvändigheten att nå bred enighet i Spanien -- "vi har varit upptagna all denna tid med att arbeta för att nå stor bredd och enighet inom Spanien för så ambitiösa planer som dessa, med målet att ge de planerade aktiviteterna en så enhetlig karaktär som möjligt". Arrangörerna har varit rätt oberoende av staten och privata fonder eftersom de haft stöd av facket och universitetet med lokaler. För internationella paneldeltagarne har de varit beroende av större internationella NGOer, som därmed har haft möjliget att påverka diskussionerna. En konflikt har skett under vägen som lösts utan att det klart anges att en ändring skett och vilka som stått för olika linjer.

Den andra inträffade fredagen före Forumets öppnande, då de spanska utvecklingsorganisationernas koordineringskommitté tog avstånd från arrangemanget för att det baskiska partiet Herri Batasuna, som står ETA nära, ingick bland arrangörerna. Arrangörskommittén svarade då formellt att den var öppen för alla organisationer och kritiserade koordineringskommittén för att den inte i förväg underrättat åtminstone de av dess medlemmar som ingick bland arrangörerna om utspelet. Detta svar fanns i den spanskspråkiga mapp som delades ut till deltagarna i Forumet, men inte i den engelska. Konflikten fick inga efterverkningar, utom -- enligt arrangörerna -- att pressen visade ett mycket litet intresse för arrangemanget. Ingen av arrangörsorganisationerna, av vilka många var minst lika moderata som koordineringskommittén, agerade offentligt. Rädslan för att koordineringskommittén, som arrangerade folkens permanenta tribunal i samma lokal som Alternativ Forum, skulle flytta detta arrangemang visade sig obefogad.

Den tredje konflikten rörde den gemensamma deklarationen. Arrangörerna hade lagt stor vikt vid denna genom att skicka ut förslag i förväg och dela ut ytterligare ett till deltagarna när de anlände. Genom att undvika formuleringar om strategier och koncentrera sig på ideologisk kritik hoppades de undvika konflikter. Från början var den dagliga workshop som diskuterade deklarationen dominerad av spansktalande. Efterhand slöt fler från tredje världen upp, och en del vänsterakademiskt språk ersattes av mer ekofeministisk ideologi om mångfald och miljö. De dominerande NGOerna från Nord dök dock aldrig upp utan valde att ignorera dokumentet. Resultatet blev ett förhållandevis radikalt dokument som krävde avskrivning av tredje världens skulder och avskaffande av BWI, något som arrangörerna aktat sig för från början. Frånvaron av förslag till strategi och taktik kvarstod dock. Den förutsedda konflikten kring de politiska kraven uteblev alltså, och arrangörerna valde att inte utmana genom att ge deklarationen en undanskymd plats på plenum.

Den fjärde konflikten handlade om plenumdiskussionernas inriktning och vilka roller de olika aktörerna på Alternativ Forum hade. När ordet släpptes fritt efter fyra inledande paneldeltagares föreläsningar första kvällen betonade spanska deltagare vikten av att integrera motståndet mot BWIs politik i Syd med motståndet mot liknande politik i Nord. Panelexperten Susan George avvisade detta perspektiv som gammalmodigt, ineffektivt och utanför vad ämnet handlade om. Istället föreslog hon samarbete i konkreta frågor riktat mot Världsbankens direkta agerande. Hon angav också tydligt sin egen roll som vetenskapsmannens. Utan att bry sig om att hon nyss hade uttalat sig i politiskt strategiska frågor beskrev hon den rollen som att bara analysera och söka kunskap, inte att föreskriva politiska handlingar. Utöver att legitimera sin roll med hänvisning till eviga värden för kunskapssökande hänvisade hon till att hon hade blivit inbjuden till panelen som "scholar", vilket blev sista ordet i diskussionen.

Följande dag gavs inte längre ordet fritt till publiken. Istället skulle kommentarer och frågor ställas skriftligt till ordföranden som fritt valde bland dessa. Nästa dag begränsades deltagandet ytterligare; nu fick bara frågor ställas. På privat förfrågan förklarade ordföranden att detta var nödvändigt; bland frågorna hade flera varit utanför ämnet och om ordet släpptes fritt fanns risk att diskussionen spårade ur och intresset försvann.

Fjärde kvällen hade intresset från publiken minskat och ordet släpptes fritt igen. Något replikskifte mellan publik och panel där fler drogs med uppstod inte denna dag.

Sista dagen skedde dock en omvälvning. De manliga paneldeltagarna hade målat upp varsin bild av alternativa modeller med föga koppling till varandra: en betonade socialismen, en annan lokala försök och småskalighet, en tredje behovet av internationell lag, en fjärde ekologiskt ekonomiskt nytänkande och en femte nationell självständighet och demokratisering av det formella internationella systemet. Publiken blev alltmer otålig. När ordet släpptes fritt visade det sig att person efter person kom fram till mikrofonen och kunde säga meningsfulla saker som knöt an till vad andra sagt. Publiken önskade mer av samlande visioner för det fortsatta arbetet, och ingen kom med förvirrade och irrelevanta inlägg. Till slut uppmanades en tysk kvinna ur publiken att gå upp på scenen och sätta sig i panelen, vilket hon också gjorde. Hennes inlägg var en uppmaning till gemensamma kampanjer kring centrala frågor kommande år. När väl tillräckligt många i publiken samlade sig till en gemensam syn på otillräckligheten i panelens perspektiv var det möjligt att ta över diskussionen utan motstånd. Rollfördelningen mellan publik och experter upplöstes. Men det var för sent att påverka de möten som hållits. På så sätt både löstes och inte löstes konflikten kring rollfördelningen på plenumen och inriktningen på de gemensamma diskus-sionerna. Så länge ett gemensamt alternativ till panelexperternas uppsplittrade visioner inte finns förstärks rollförstärkande mönster och överbetonas diskussion om modeller på bekostnad av förändring där publiken själv är aktör.

Alla konflikterna minimerades. Den första genom att den ursprungliga inriktningen bortföll till förmån för en minsta gemensamma nämnare. Den andra genom att göra så lite väsen av konflikten som möjligt. Den tredje genom att parterna tog ömsesidiga hänsyn, lät varandra hållas och undvek gemensam diskussion. Den fjärde hölls med bestämda medel under kontroll men reddes aldrig ut. Det hela kan ses som ett ställningskrig mellan arrangörerna med sina bredare intressen och engagemang för kampanjer, och de stora NGOernas intresse av att minska mötets betydelse till en skola för den inhemska rörelsen. Bägge parter hanterade latenta konflikter med stor omsorg.

Problemet med denna modell för konflikthantering är att deltagarna lämnas utanför möjlighet till påverkan. Även om de konflikter som beskrivs här till stor del var latent och kanske inte ens medveten fanns inga möjligheter att bli medveten om dem, just på grund av de mekanismer som användes. Plenumen var auktoritärt styrda fram till finalen, och möjligheten att föra en övergripande diskussion i deklarationsprocessen ströps av de självpåtagna begränsningarna av innehållet. Det hade krävts en mycket målmedveten gruppering redan från början för att ändra på dessa begränsningar, någon formell demokratisk rörelsekultur finns inte att vädja till.

 

Oavsiktliga mönster

Öppna konflikter av betydelse fanns alltså inte och man får leta länge efter de latenta. Kvarstår de uppenbara men också i hög utsträckning omedvetna konflikterna mellan uttalade ideologiska värden och praktik (de högst värderade till vänster):

 

Ideologin:

Praktiken:

Hur kan vi förklara denna oavsiktliga eller i alla fall i hög grad omedvetna konflikt? Till det kan vi behöva en teori om kollektiv handling. Douglas anger möjligheterna för en grupp att överleva som saknar belönande och bestraffande maktmedel gentemot deltagarna, något som i hög grad gäller folkrörelser.

En sådan grupp kan knappast bli långvarig enligt Mancur Olsons teorier om rationella individers kollektiva handling, där sådana grupper betecknas som latenta. Douglas följer Jon Elsters stränga krav på en funktionalistisk förklaringsmodell som utesluter medvetenhet om sambandet mellan funktionen och den institutionella formen. Enligt denna modell krävs att ett institutionellt eller beteendemässigt mönster förklaras av sin funktion för en grupp om och endast om

-- mönstret är en effekt av funktionen

-- mönstret är till nytta för gruppen

-- mönstret är ingen avsiktlig orsak av handlingar som producerar funktionen

-- mönstret eller orsaksambandet mellan mönstret och funktionen är icke-medvetet för gruppen och

-- mönstret upprätthåller funktionen med hjälp av en orsakssammanhängande tillbakakoppling via gruppen.

Douglas' exempel på en sådan konstellation är ett mönster med svagt ledarskap som effekt av ett trovärdigt hot om tillbakadragande av deltagandet i gruppen. Mönstret är användbart för gruppen genom att det gör det möjligt för rationella individer eller organisationer att stå emot ovälkomna krav på resurser. Mönstret är oavsiktligt och den resulterande gemensamma svagheten är något som ofta beklagas. Mönstret är inte erkänt som effekt av det trovärdiga hotet, och genom ett osynligt orsakssamband upprätthåller det svaga ledarskapet det trovärdiga hotet. Det svaga ledarskapet som utesluter möjligheten till att vara annat än latent enligt Olson förbunds med ett trovärdigt hot om tillbakadragande vilket kan leda till att gruppen blir långvarigt manifest istället för latent.

Förklaringsmodellen stämmer i långa stycken för folkrörelsesamarbete och för Madridaktiviteterna. Hotet om tillbakadragande är för deltagarna och ännu mer för arrangörerna är det mest framträdande maktmedlet. Det är kring denna fråga konflikterna blir tydliga och maktbalanser upprättas som sedan är svåra för de flesta deltagare. Den därav följande svårigheten att få någon gemensam styrka diskuteras inte. Visserligen är det möjligt att de stora utvecklingsorganisationerna lämnade arrangörskommittén med avsikt att försvaga Alternativ Forum men effekten kan lika gärna bli den motsatta genom att arrangörskommitténs sammanhållning stärks. Utvecklingsorganisationernas agerande är inte i första hand riktat mot det institutionella mönstret; istället handlar det om att minimera den egna skadan av att förknippas med radikala organisationer. Några av aktörerna kan vid bildandet av arrangörskommittén ha haft för avsikt att skapa en svag ledarskapsmodell genom att medvetet använda hot om att inte ställa upp, men sambandet mellan lättheten att dra sig ur och det svaga ledarskapet är knappast medvetet. Svagt ledarskap är något som åter-kommande beklagas bland folkrörelser och NGOer, utan att man inser dess funktion.

Vi kan alltså inte säga om Elsters krav på total avsaknad av insikt stämmer fullt ut, men det bör gälla tillräckligt för att det ska kunna ses som en dominerande tendens som är tillräckligt meningsfull för att man ska kunna pröva både Elsters och Douglas' teori. Det är inte minst intressant som teori för kollektiv handling därför att den förklarar organiseringsförmågan mindre utifrån materiella maktmedel och mer koncentrerar sig på maktmedel som oprivilegierade kan ha. Det gör det möjligt att peka på avgörande faktorer kring ledarskap och sammanhållning som kan påverkas genom medvetenhet.

Det institutionella mönstret för Madridaktiviteterna bär upp två meningssystem som var och en för sig har en hög grad av inre samstämmighet (koherens). Den uttalade ideologins betoning av mångfald, demokratiskt deltagande och allsidighet hänger väl samman. De värden som praktiken systematiskt bygger på i form av betoning av konsensus, auktoritära former och ekonomi hänger också väl samman. Bristen på samstämmighet mellan de två meningssystemen är däremot skriande. Det gäller också bristen på medvetenhet eller i alla fall öppen diskussion om motsättningen.

Motsättningen är alltså oavsiktlig och kan därför ge oss ledtrådar till förståelsen av de omedvetna kollektiva kognitiva modeller som är styrande för den typ av NGO- och folkrörelsesamarbete som Madridaktiviteterna representerar. Häri kan vi också leta efter de värdehierarkier omöjliga att ifrågasätta som Douglas uppmärksammar oss på, värdehierarkier ytterst grundade på naturanalogier som döljer sociala konstruktioner.

Karaktärern hos motsättningen mellan de två meningssystemen är förvånansvärt nog i hög grad raka motsatser.

Det högsta värdet hos den uttalade ideologin är att avvisa att ställa upp en egen enhetlig modell och istället betona mångfald och autonomi. Denna autonomi tas som ett givet värde i sig. Detta värdesättande av autonomi stämmer väl med det institutionella mönstrets betoning av lättheten för var och en att dra sig ur.

Det högsta värde som uttrycks i praktiken kan bäst utläsas ur de konflikter där värderingarna sätts på prov. De fyra konflikterna kan delas in i två kategorier enligt två karakteristika. Den ena gäller i vad mån konflikten regleras eller inte, den andra om någon redovisning av modellen för reglering av kon-flikten görs.

Tre av konflikterna reglerades. Omsvängningen bort från kampanjinriktning och interna Nordkonflikter, hindrandet av uteslutningen av Herri Batasuna och betoningen av ideologi i deklarationen reglerades alla före mötets början så att fortsatta konflikter undveks. Den första ledde till acceptans för att mötet fick karaktär av skola och att kvällsplenumen i första hand fokuseras på Nord-Syd-frågor. Den andra ledde till att deltagande av radikala organisationer accepterades och att NGO-dominansen inte ifrågasattes. Den tredje ledde till att NGOerna negligerade deklarationsprocessen och tillät radikala krav.

Den fjärde konflikten kom efter de övriga och gick utöver de regleringar som upprättats för att hålla de tidigare konflikterna under kontroll. Plenumdiskussionernas roll som skola och förbudet mot strategidiskusion blir ifrågasatt och den principiella konflikten mellan NGO-experters roll och folkrörelsers synliggörs.

Reaktionen är tvådelad. Dels hävdar Susan George eviga odiskutabla värden i ett kunskapssökande som avhåller sig från direkt engagemang, ett värdesättande som publiken inte kommenterar och är i linje med regleringen av tidigare konflikter. Dels regleras publikens deltagande i kommande diskussioner allt hårdare. Reglerandet motiveras med praktisk omöjlighet; den auktoritära formen ges ett evigt värde eftersom det antas ligga i människans natur att inte kunna styra sig själv i stora grupper.

Denna reglering försvårar möjligheten att fortästta att ifrågasätta i plenum det synsätt som George framförde. Det innebär också att de sociala konstruk-tioner som bestämt regleringen av tidigare konflikter kan förbli dold, förbli odiskutabla värden att rätta sig efter.

En av konflikterna redovisas dock, om än utanför plenum. I workshopen om deklaration motiverades den starka betoningen av ideologisk kritik med att det var på detta område man kunde nå enighet.

De tre övriga konflikternas regleringsmodell förblir oredovisade.

Att det funnits olika syn på inriktningen av Alternativ Forum tyder på att den regleringsmodell som växte fram mot mer av skola var temporär och accepterades utifrån rådande maktförhållanden. Den auktoritära styrningen av publikens deltagande i debatten förklarades däremot alltid vara nödvändig. De som arrangerar ett möte tar sig rätten att under mötet bestämma över det utan att fråga deltagarna. Denna rätt innefattade också under Alternativ Forum att inte behöva redovisa någon av de eftergifter som gjorts för att lösa konflikter, även om regleringen inneburit att någon av parterna frångått sina vanliga stånd-punkter. Genom att värdeförskjutningarna inte redovisas öppet blir det svårt att söka allianser under mötets gång för en annan social konstruktion än den som gjorts upp på förhand. Detta ifrågasättande uppstod dock till slut spontant, om än för sent. Det visade sig då att mötesledningen var villig att ge efter. Någon principiell förståelse av processen som gav möjlighet att undvika liknande problem i framtiden uppstod inte då, men i praktiken visade man sig förmögen att överskrida den auktoritära styrningen.

Tendensen var alltså att arrangörerna hävdade auktoritära modeller mot en folkmassa som ansågs inte kunna styra sig själv, vilket dolde sociala konstruktioner uppgjorda informella organisationseliter. Öppningen i slutet visar att det kan bli annorlunda, men detta skedde för sent och påverkade inte mötet. Någon diskussion om denna erfarenhet fördes inte heller vilket gör att risken är stor för upprepning av mönstret.

Motsättningarna mellan uttalad ideologi och praktik som inte leder till konflikter ger också ledtrådar till omedvetna handlings- och värdemönster.

En sådan motsättning är att de ungdomar som från podiet ständigt prisades för sin närvaro i publiken själva aldrig fick vara med i centrum, trots att de var den flitigaste organisatoriska kraften bakom mötets workshopar och manifestationer. Frågar man ungdomar i allmänhet om saken känner de igen sig och förklarar bristen på konflikt i Madrid med att ungdomarna ger upp på förhand. Att vuxna talar till ungdomar som själva inte har någon talan är ett så förhärskande mönster att alla vet att det inte går att ändra på. Ett annat skäl som kan tänkas vara ett hinder i Madrid är känslan att det behövs en djup kunskap i ämnet för att få tala i en församling från hela världen. Kunskap om internationella finanssystem eller alternativa ekonomiska modeller förutsätter så långa studier att unga känner att de inte har klarat av det.

Förutsättningen för denna tankegång är ett osynliggörande av den sociala konstruktion som gjort att plenumen i Madrid koncentrerade sig på ekonomiska modeller istället för att också ta upp kunskap om förändring. Om förändring och aktion var ett självskrivet tema för plenumen hade det varit slika självklart att ungdomar har lika djup kunskap om dagens kamp som de äldre. När kvinnor ifrågasatte bristen på kvinnor i panelen om alternativa ekonomiska modeller kunde arrangörerna snabbt föra diskussionen åt sidan genom att hänvisa till att de tillfrågade avböjt. Om samtidigt förändring ses som tema kanske både strejkande arbetare, kvinnor och ungdomar blir både mer tillfrågade och ställer upp som paneldeltagare. Om båda parter håller sig inom ett visst fält när en motsättning uppstår och låter övriga faktorer vara odiskutabla kan ofta både opposition och ledarskap enas om omöjligheten av förändring. Samtidigt kan en lösning finnas runt hörnet som båda parter är nöjda med, men ingendera upptäcker den på grund av de omedvetna mönster för vilka kategorier som uppfattas som relevanta.

 

Överskridande

Möjligheterna att överskrida låsningarna hos Madridaktiviteternas institutionella mönster kan ses som två. Den ena är Douglas' metod att intellektuellt granska mönstret från en institutionaliserad vetenskaplig position. Till skillnad från de som agerar i de institutionella mönstren underförstås denna intellektuella form ge möjlighet till överblick och reflexion som gör att insikter om låsningarna kan uppnås. Denna analys, som är skriven för att uppfylla inomvetenskapliga akademiska kriterier och utgått främst från Douglas' teorier visar att Douglas' väg kan vara fruktbar.

Den andra är en mer allsidig folkrörelsepraktik där handling och reflexion ingår, gärna i formella och informella demokratiska former. Spontant visade rollupplösningen och det ändrade värdesättandet i slutet vägen. Det är svårare att föreslå hur detta ska ske så tidigt i processen att det får någon avgörande inverkan och kan bli en fortlevande social konstruktion. Det är inte säkert att motståndslösheten i slutet innebär att motståndet hade varit lika lamt i början av Alternativ Forum. Några långsiktiga värden uttrycktes inte heller av den publikrepresentant som tog plats på podiet; hon fokuserade på det kommande året. Enligt Douglas är försvaret av odiskutabla högsta värden mycket starkt. En stämning av stor fara skapas när den osynliggjorda sociala konstruktionen ifrågasätts.

Det finns ett problem med den akademiska institutionen, vilket Alternativ Forum visar. När sociala konstruktioner ifrågasätts mobiliseras starka försvar. Det tillfälle under plenumen då motsättning mellan publik och panel blev tydligast var då George försvarade förbudet mot kampinriktning med eviga kunskapsinstitutionella värden. När de osynliga sociala konstruktioner som mötet vilade på kom i gungning ingrep ingen från arrangörerna för att tydliggöra deras funtktion; istället blev det akademikern som reste försvaret. Den bakersta linjen i försvaret av regleringars stärkande av auktoritära gränssättande roller utförs av en företrädare för just den typ av kunskapsinstitution som Douglas företräder.

Staternas makt minskar. Det gör också partiernas eftersom de har staten som arena. Det förklarar att partier inte spelar någon större roll i förskjutningen av den ursprungliga inriktningen för mötet, även om ett parti spelade en roll när det gällde att hindra ännu större anpassning till de professionella NGOernas perspektiv. Näringslivet får allt större makt vilket diskrediterar dem från att handla direkt i detta sammanhang. Akademiker intar dock en roll som i hög grad liknar de professionella NGOernas. Dessa sammanfallande intressen kan förklara varför Georges starka strävan att undvika en diskussion om kamp blev okommenterad. Det kan också vara ett tecken på att de akademiska institutionerna har svårt att hävda ett unikt värde när det gäller att uppnå kunskap om sociala konstruktioner; den är själv en integrerad del i den maktmodell som inte bara skapar utan också hindrar insikter.

 

Yttre praktiska resultat

Förutom koherensen anger Douglas det praktiska resultatet som en väg att pröva kvaliteten hos ett meningssystem. Under mötets gång lyckades modellen väl med att hantera uppdykande problem, bortsett från att gensvaret i medierna blev svagare än väntat. Syftet var dock främst att nå resultat efter mötet.

Politiskt lyckades mötet inte uppnå mycket. Storbritannien har börjat föra fram ideer om att avskriva de fattigaste ländernas multilaterala skulder, en ståndpunkt som även USA har börjat stödja. Men allmänt framstår BWi som starkare än någonsin, med ett närmast universellt regeringsstöd för frihandel och marknadslösningar. World Commission on Global Governance föreslår att BWI i högra grad knyts till FN, vilket kanske skulle minska BWIs självtillräcklighet något men samtidigt går rakt emot det som i Alternativ Forums deklaration ses som en minst lika stor risk som nuvarande BWI, nämligen framväxten av ett enhetligt globalt styrningssystem.

I folkrörelse- och NGO-sammanhang har Alternativ Forum lyckats bättre. Flera kampanjer på temat samla stöd för upprop annonserades i slutet av mötet från podiet. Dessa hade tillkommit på utomstående initiativ och underlättades av mötet. En kort version av Alternativ Forums deklaration har också fungerat som ett verktyg för att föra de mest centrala kraven vidare. Det har inte lett till någon större mobilisering, men för de mest intresserade fyller det en samlande funktion.

Den första testen på Alternativ Forums effekt kom på nästa större internationella konferens, FNs sociala toppmöte i Köpenhamn mars 1995. Där togs flera av de frågor upp som berörde det officiella programmet i Madrid och dessutom många av de frågor om samhällsproblem inom länderna som från början intresserat initiativdeltagarna till Alternativ Forum.

I den officiella deklarationen i Köpenhamn togs krav med om utvärdering av vilka effekter IMFs strukturanpassningsprogram haft på de länder där de tilllämpats. Det handlade inte om någon grundläggande förändring dock, och den grundläggande inriktningen på mötet var motsatt den Alternativ Forum hade krävt.

På det alternativa mötet NGO Forum fick Alternativ Forum desto större genomslag. Det krav på avskrivning av tredje världens skulder som kommit med i Madriddeklarationen kom också med i NGO Forums slutdeklaration. Redan i Madrid hade de radikala organisationerna knappast trott att de skulle kunna få med ett så radikalt krav utan att några större reforminriktade NGOer hindrade det. Det blev möjligt därför att NGOerna negligerade deklarationen. I Köpenhamn blev några av de stora NGOerna i Nord överraskade av uppslutningen kring Madriddeklarationen och valde att hellre avstå från att skriva på än att ta strid. Avskrivningskravet blev det mest radikala kravet på i NGO Forums deklaration, vilket bl.a. stöddes med en ofta återkommande hänvisning till deklarationen från Madrid. 800 organisationer undertecknade till slut, vilket var en betydligt mindre radikal och större grupp än de som deltog på Alternativ Forum.

Alternativ Forum fick i Köpenhamn också erkännade som arrangemang med globalt NGO-mötesstatus. Trots att NGO Forum arrangerades på FNs uppdrag av den sorts organisationer som i Madrid hade tagit avstånd från Alternativ Forum blev detta nödvändigt eftersom Alternativ Forum var det enda NGO-mötet som skedde parallellt med BWI-mötet i Madrid och eftersom BWI hade relevans för Köpenhamnsmötets tema. Erkännandet märktes på så sätt att centrala aktörer accepterade som självklart att Madriddeklarationen skulle vara en av utgångspunkterna för deklarationen från Köpenhamn, och på att avskrivningskravet inte mötte något motstånd. NGO-mötena börjar fungera på samma sätt som FN-konferenserna på så sätt att slutdeklarationerna hänvisar till tidigare slutdeklarationer även om det finns politiskt motstånd. Skillnaden är att NGO-mötena inte skiljer på FN och BWI; det är relevansen i sakfrågorna som avgör.

Alternativ Forums arrangörskommitté har också visat sig ha förmåga att fortsätta ta initiativ. Inför EUs toppmöte i Madrid i december 95 arrangerade de ett nytt internationellt möte och en demonstration.

 

Dualistiska tendenser

Även om det är tidigt kan man se vissa tendenser i resultatet. Arrangörerna lyckades väl med sina intentioner på den punkt där den stod fast vid att hålla samman, i strid mot NGOernas intressen. De har inte bara bibehållit sin sammanhållning utan också kunnat ta nya EU-kritiska initiativ. Men i det bredare NGO-sammanhanget i samband med det Sociala toppmötet kunde man varken bidra till att bredda den politiska inriktningen till konflikter inom länder eller till att minska de professionella NGOernas dominans. Där gav de sig redan under konflikterna i Madrid.

Det anmärkningsvärda var att förutsättningarna på Köpenhamnsmötet var bättre än på Madridmötet för att bredda den politiska inriktningen. Det sociala toppmötet hade inhemska frågor som en självklar programpunkt; det var uttryckligen inte begränsat till Nord-Syd-frågor eller det internationella planet. Ändå bidrog inte de spanska initiativtagarna till en breddning av den Nord-Syd-inriktade synen i den gemensamma NGO-deklarationen i Köpenhamn.

Däremot lyckades man väl som vi har sett när det gällde kravet att avskriva Syds skulder. Vi får en tudelning av resultatet i Köpenhamn: oväntade framgångar när det gällde snävt BWI-inriktade krav, inga framgångar som utnyttjar den stora möjligheten att länka de globala konflikterna till konflikter inom länderna. Den officiella deklarationen från Sociala toppmötet går längre än den alternativa när det gäller progressiv beskattning och annat som är väsentligt för social rättvisa. NGOernas roll och de demokratiska processer som möjliggör deltagarnas fortlöpande påverkan på NGO-mötena var lika osynliggjorda i Köpenhamn som i Madrid; ja kanske ännu mer.

En tendens som gör sig gällande är att man kan uppnå mer om man håller sig till de frågor som fastställts av den officiella dagordningen. Då kan man få med sig breda grupper av folkrörelser och NGOer på radikala krav och t.o.m. nå politiska framgångar i sakfrågor. Om man vill gå utanför den officiella sektoriseringen finns starka strukturella mönster som hindrar. Inte ens om man håller sig inom dagordningen kan man förbinda olika områden om man går utanför den sektorisering som bestäms av de rikaste NGOerna, dvs de som arbetar med Nord-Sydfrågor.

Det var inte för att kravet på progressiv beskattning var för svagt som det avvisades från den alternativa deklarationen. Det var för att man inte intresserade sig för inhemska klyftor vare sig i Nord eller i Syd. Det fanns inte ens någon uttalad kunskap på NGO Forum om att detta förslag fanns med i den officiella processen. Andra mindre kraftfulla förslag för att bidra till social utjämning fanns med i alternativdeklarationen.

Samtidigt finns det risk för att resultatet i praktiken blir att folkrörelserna integreras i det officiella systemet som alibin snarare än att de får egna framgångar. Detta så länge som den egna rollen är oklar och inte får ifrågasättas. Risken är också stor så länge de inte har någon egen dagordning som förbinder frågor på tvärs av olika system och nivåer. De oväntade framgångar initiativtagarna till Madridmötet hade att få stöd för radikala politiska krav visar att det går att komma längre än vad aktörerna själva tror. Det kan vara möjligt att ifrågasätta de nuvarande odiskutabla mönster som styr den struktur av NGO- och folkrörelsemöten som växer fram. Det kommer säkert att först möta på stort motstånd när de högsta värdena som inte får ifrågasättas faktiskt ifrågasätts, men det kan senare leda till fler, annorlunda och kanske politiskt verkningsfullare framgångar än de man hittills haft.

En slutsats om det institutionella mönstret kan kort sammanfattas som:

Den som kan skapa en stämning av icke ifrågasatta eviga värden kring sin position vinner.

 

Tord Björk 1995

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org