Untitled Document

Renate Jæger och Jutta van dem Busche från Bürgerinitiative Lüchnow-Dannenberg

Här följer en översättning av de tyska antikärnkraftsaktivisternas egna skriftliga version av sin inledning.

.Vi vill ge er en kort introduktion till vår rörelse. Alltihop började 1977 när regeringen deklarerade att byn Gorleben i dåvarande Västtyskland skulle bli Europas största känrenergicentrum vilket skulle omfatta en anläggning för tillverkning av kärnbränslestavar, en försöksanläggning, en upparbetningsanläggning, ett övergångslager och en slutförvaringsanläggning i Gorlebens saltlager. I början var det vår direkta oro som gjorde oss till antikärnkraftsaktivister men snart stod det klart för oss att atomkraft är ett dödligt hot inte bara för oss utan också för framtida generatio ner, och det globalt. Vi gjorde varje ansträng ning att bekämpa atomkraften. Således bygg des vare sig upparbetsningsanläggningen eller fabriken för bränslestavar. De ständiga mot sättningarna kring kärnkraften har hållit vår rörelse levande.

I vår kamp har bönderna haft en huvudroll. Traditonellt har de varit vårdare av jorden. Tanken på att deras mark skulle kunna förore nas och aldrig kunna användas igen skrämde dem. Deras rädsla för att deras produkter skulle få en underlägsen kvalitet och att de skulle berövas sina grundläggande levnadsvill kor gav dem motiv för sitt engagemang i motståndet mot atomkraftverken på ett mycket tidigt stadium. Och de har fortfarande en nyckelroll. Varän de dyker upp står det klart att de inte kan betraktas som våldsamma föresprå kare av kaos. Det är därför som regeringen fruktar jordbrukarna när de kommer med sina traktorer smyckade med X-symbolen och olika banderoller. Och polisen är också rädda för att de ska dyka upp eftersom det inte är så lätt att hantera en stor traktorblockad på vägen.

Förutom bönderna består dock vår rörelse av många olika slags människor med varierande social bakgrund. Vissa av oss bor i cirkusvagnar, andra i slott. Men det är också just detta som gör oss så oberäkneliga och svåra att komma åt. Andra samarbetspartners i vår protest är antikärnkraftsaktivister och vänster folk från städerna. Tyvärr har vi ännu inte lyckats samarbeta med fackföreningar eftersom många fackföreningar är engagerade i olika delar av energiindustrin.

Vi är mycket medvetna om det faktum att Gorleben har blivit en flaskhals för atom industrin och att de är i desperat behov av lagringsmöjligheter för sina förbrukade bränslestavar för att hålla sina verk igång. Genom att sända det högaktiva avfallet till upparbetningsanläggningar i Sellafield och LaHague försöker de dölja det faktum att det inte finns något slutförvar. Vidare kan dessa trans porter betraktas som illegala enligt den tyska atomlagen eftersom den förutsätter att den vidare hanteringen av det tyska avfallet är riskfritt. Dock överskrids strålningsgränserna i La Hague med faktor 7 och i Sellafield med faktor 20. Av den anledningen känner vi soli daritet med aktivisterna i England och Frankrike och vår framtida strategi är att arbeta tillsammans med dem.

De första lyckade försöken att samarbeta med den franska antikärnkraftsrörelsen etablerades under den nyligen inträffade radioaktiva transporten i mars i år. En annan viktig kopp ling är förbindelsen med Barsebäcksoffensiv. 1999 och 2000 deltog några aktivister från Gorleben i de långa cykelmarscherna mellan Tyskland och Sverige för att kräva en nedlägg ning av kärnkraftsverket i Barsebäck. Vi kände oss förpliktade att göra detta eftersom vi var mycket medvetna om sammanflätningen av den tyska och den svenska kärnkraftsindustrin. Vi hoppas att detta är en början på många framtida gemensamma aktioner. Vi har också i tankarna att det är viktigt att blanda sig i hela den onda kärnkraftcirkel som startar med uranbrytningen. Därför ska vi försöka hitta fler samarbetspartner i hela världen.

Många av de frågor som vi konfronteras med är mer eller mindre kopplade till de stora företagens makt, de som bara är intresserade av att öka sitt kapital och inte bryr sig om de risker som är förknippade med detta.

Förra måndagen skrev den tyska atomindustrin under ett sk "Konsensusavtal" för att fasa ut kärnkraften. Nu är Tyskland en av de första industrialiserade länder som officiellt har deklarerat slutet av atomkraftens era. Men tittar man närmare på detta är det ingenting annat än bara en symbolisk handling. Överens kommelsen baseras på en total kvantitet elektricitet som atomkraftverken får producera. Den kvantitet är så enorm att vissa av kärnkraftverken kan fortsätta sin drift i 20-40 år till. Mängden avfall kommer att fördubblas under denna tidsrymd och ingen möjlighet till slutförvar är i sikte. Upparbetning kan fortsätta fram till 2005 och med detta alla dess kända miljö- och hälsorisker.

Vår regering har redan deklarerat att en ny atomtransport ska skickas till Gorleben i höst och vi organiserar oss redan för att vara beredda. Vi vet av erfarenhet att regeringen inför ett krigstillstånd i vår region vid tiden för tranporterna. En oerhörd polisstyrka kommer att försöka få igenom den. Vi blir tvungna att genomlida stora inskränkningar i våra grund läggande rättigheter. I mars i år fraktades sex Castor-containrar till Gorleben under bevakning av 30000 poliser. Regeringen var beredd att betala 130 miljoner DM för att vakta den transporten vilken uppenbarligen tänktes öppna dörrarna för många framtida transporter från Tyskland till upparbetningsanläggninga rna utomlands, vilka vi inte stödjer. Vi blev tvungna att erfara att vår rörelse kriminaliserades och att våra demokratiska rättigheter att protestera begränsades på många sätt.

Vi ser oss själva som en utomparlamentarisk opposition och en korrigerande faktor till politiken. Vårt krav är att alla atomkraftsverk i hela världen bör stängas. Det är vår känslo mässiga kraft och vår djupa oro som gör oss starka - och vi tänker aldrig ge upp.

Kärnkraften och Syd

Kärnkraften växte fram ur atombomben. Atombomben uppfattades som ett hot inte minst i tredje världen efter att så många japa ner dödats efter attacken mot Hiroshima och Nagasaki i slutet av andra världskriget. Det gjorde att det från början fanns ett samband mellan tredje världen och kärnkraften. Protes terna mot farorna med den nya atomtekniken riktade sig först mot provsprängningarna av atombomber. En mäktig rörelse växte fram under 1950- och 1960-talet som samtidigt kämpade för fred och mot kolonialismen. Ett av resultaten var provstoppsavtalet som kom 1963 och betraktas som både en stor framgång för fredsrörelsen och en av de första internatio nella miljöavtalen.

Kritiken mot atombomben bemöttes med propaganda för att satsa på den fredliga atom tekniken i form av kärnkraft. Men särskilt den kvinnliga fredsrörelsen och sedan miljörörelsen upptäckte snart att stora faror fanns också med kärnkraften, både under hela kärnkraftscykeln för att få fram energi och genom spridning av kärnkraftsteknik vilket underlättar för spridning av atombomber. I samband med den första FN-konferensen om miljö i Stockholm 1972 slog kärnkraften igenom som en stor miljökonfliktfråga och har varit sedan dess. Även i tredje världen blev kärnkraften snart ett stridsfråga i länder som Brasilien, Argentina och Indien. Miljö- och fredsrörelsen blev här en och samma rörelse eftersom kärnkraftssatsningen så direkt var knuten till militära önskemål om att skaffa sig atombomber.

Men sambanden mellan tredje världen och kärnkraften är fler än faran för spridning av atombomber. Många länder i Syd är oroade för att ta emot kärnavfallet från rika länder. De är rädda för att de tvingas till detta av ekono miska skäl och att förbud mot export av avfall avskaffas för att internationella regler lätt ändras när rika länder ser det som lämpligt. Uranbrytningen med dess omfattande miljöför störing är något som också drabbar tredje världen eller andra fattiga befolkningsgrupper och urbefolkningar i Afrika, Sibirien, Australien och Kanada. Så länge som rika länder som Sverige klamrar sig fast vid kärnkraft och fossilkraft så hindras också utvecklingen av förnyelsebar energi som så väl behövs inte minst i tredje världen.

Antikärnkraftsrörelsen i Tyskland

Kärnkraften och Syd